Alla inlägg under april 2010

Av Caroline Olsson - 30 april 2010 17:19

Valborg...
Förnyelsens tid...
Nu eldar man upp det gamla och öppnar för det nya.
Ja, jag tyckte att det var en bra dag att sätta punkt för de hyss jag den senaste tiden haft för mig.
Denna inkongruens mellan mina värderingar och mitt beteende måste upphöra.
Ja, ut med det gamla och välkomna det nya. Vad nu det kan tänkas bli...
 
Visst har det börjat bra, och visst hade det varit roligt att fortsätta, och se vad det kunnat ge...
Samtidigt har jag hela tiden vetat att det skulle bli såhär...
Jag tänker inte sticka under stol med att jag kommer sakna det, trots allt har det varit en fantastisk tid på alla sätt, men nu är det som det är.
Saker och ting tar slut... Frågan är bara när... Nu är det som det är, och trots att jag känt hela tiden att det varit lite fel, kommer jag se tillbaka på denna tid med glädje.
Och såklart med en hel del saknad... Men det är för en tid. Det går över.
Nu väntar jag med spänning för att se vad som kommer härnäst.
 
Detta får mig att tänka på Shall we dance.
När det var slut skrev jag något liknande i bloggen... Att jag ser fram emot nästa "utmaning" och att jag kommer sakna det.
För visst är det så?!
När man vant sig vid något, fått in en rutin, visst känns det märkligt att man aldrig kommer att uppleva detsamma igen?
Jag är en vanemänniska... och både dansen och den senaste tidens bravader har vartit saker som jag tyckt oerhört mycket om, något jag sett fram emot.
Men inget av det blir som det var... Visst kan jag dansa, visst kan jag träffa denna människa igen... Men det blir inte samma sak.
Det blir inte på samma plats, och inte samma sorts möte, eller dans...
Jaja...
 
Sak samma.
 
Fast jag undrar ändå vad det skulle tjäna till??
Har jag lärt mig något av detta?
Jo, jag har lärt mig en hel del, faktiskt.
 
Den viktigaste läxan har varit att allt är inte så svart och vitt som jag tidigare tyckt.
Det finns ett slags gråzon...
Allt som verkar så uppenbart fel från början, kan med tiden kännas helt, eller åtminstone delvis, rätt.
Jag har också omprövat en del av mina förutfattade meningar... De var ganska fel...
Man kan inte döma ut någon p.g.a sådana småsaker, som var de enda jag såg från början...
 
Som jag skrev för ett tag sedan... Vad återstår?
När några stunder av vild passion är över, och antagligen kommer falla i glömska med tiden?
Ingenting... är svaret på det...
Ingenting återstår...
Mer än detta:
Jag får helt enkelt tacka för mig...
Jag tackar också dig för en, faktiskt, underbar tid.
Och ett stort tack för att du funnits där i svåra stunder, ingen kan muntra upp mig på samma sätt, och jag hoppas att vi alltid kan vara vänner...
Du ska ha tack för flera andra saker också, men just nu räcker det med detta...
 
Tack, och varmt lycka till i framtiden med allt.
Nu är det dags för mig och S att ta ett par öl, spana in elden, när den slukar detta gamla.
Imorgon är det nya tag.
Då ska det demonstreras, det är dags att ta upp kampen mot förtrycket på allvar!!
Nu väntas nya tider!!
 
Upp till kamp!

ANNONS
Av Caroline Olsson - 20 april 2010 00:15

Helgen spenderades på Jägersro i Malmö...

Det var kongress för Sossarnas partidistrikt.

Kongressen var givande och många bra beslut fattades.

Det är en mäktig känsla när närmare 400 pers samlas i kampsång!!

Maten och stämningen var god. Allt var tiptop!

Ända tills på Söndagen...

Det var kval i galoppen.

Jag filmade, för lite häftigt var det allt att se det IRL.

Plötsligt hörde man speakern "Oj, där gick ett ekipage omkull"

Först fattade jag inte riktigt vad som hänt, men när jag tittade bakåt såg jag hästen som kämpade för att ta sig upp.

Båda frambenen vek sig på fel håll och var rakt av...

Min första tanke var NEEEEJ!! JAG VILL INTE VARA MED OM DET HÄR!! Vad händer?? Varför reser han sig inte?? Vad händer?? Vad är det frågan om??

Sen ser man ryttaren resa sig som ingenting efter att ha slagit näven i marken och skrikit FAAAAAAAAAAAAAAAN!!!
Efter det reagerade ägarna och kom rusandes.

Panik... Fullkomlig panik var vad jag kände.

Jag ville bara bort därifrån. Jag visste ju vad som väntade.

Hästen skulle dö. Det kostar för mycket pengar att försöka fixa den till att duga som promenadhäst. Det är inte dessa kapitalister beredda att göra. Nej, nej... Ha ihjäl hästafan så man får ut på försäkringen också köper vi en ny... Gud vet hur länge den håller...

Sen kom veterinärbilen...

Någon ojade sig om "ojoj, hur gick det med flickan?"

Skit i tösafan, sa jag. Hon klarar sig... Det är ju bland det första man får lära sig... Hur man rullar av för att inte skada sig.

Sen kom hästtransporten och tankarna började virra.

Jag visste ju att hästen skulle dö, men kunde inte förmå mig att gå därifrån.

Jag var i chock...

Det var så fruktansvärt att känna paniken komma, se hur benen vek sig på fel håll gång på gång, höra ägarna vråla NEJ, NEJ, NEEEJ, när de sprang mot sitt blivande kadaver... Och bara veta att det inte är hästen de skriker för... Utan pengarna de går miste om...

Det sista man såg var ett gäng som slängde sig över hästen och lägga en jacka över huvudet så den skulle ligga ner, och inte försöka resa sig igen...

Vad nu det skulle spela för roll.

Den hade så ont den kunde i alla fall, och paniken den hade går inte att beskriva...

Så sa jag iskallt till de som tisslade och tasslade om att "kan just undras vad som händer med den nu" att "det är bara bultpistolen fram"
Jahh... Men hoppet är det sista som sviker.

Så när veterinären gick och hämtade en spruta i bilen, hoppades man åtminstone att ägarna kanske hade lite hjärta... Men icke.

Sen kom en man och sa bara att de hade gett en injektion...

"Vadå för injektion?" undrade jag och hoppades på ett svar som innebar "sövning, sen transport till djursjukhuset" men svaret blev helt kort "de använder inte bultpistol längre"

 

Det var det det...

Jag kunde inte stå kvar längre.

När chocken släppte var jag så upprörd att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Enda alternativet var att springa ner på toa så fort benen bar, eftersom det är otänkbart att tjuta bland folk... Man kan ju inte visa att man är människa...


Sen körde jag hem så fort som möjligt.

Först var jag tvungen att gå ut igen...

Såg hur skynket drogs undan, banan var tom, traktorn körde iväg med ett vitt skynke över sitt flak...

Fy fan...

Tänkte att jag måste snacka lite med någon för att inte bryta ihop, så jag gick mot några från vår delegation.

När jag kom närmare såg jag att Rose-Marie hade tårar i ögonen, så då började jag också... Jag klarar inte det...

Så jag gick därifrån och satte handen i ansiktet på de som ville prata.

Jag orkar inte!!!

 

När jag så kom hem ringde jag till mamma.

Jag orkade inte köra till stallet den dagen... Jag orkade inte se fler hästar... Jag orkade inte mer...

Snälla mamma fixade stallet och för det ska du ha hjärtligt tack!


En person till ska ha tack.

Söta du som muntrade upp mig igår...

Ska någon klara det, så är det du...

Tack för att du finns...

För att du fanns där för mig igår...

Du är guld värd och jag hoppas att vi är vänner för alltid... På ett eller annat sätt...


Ja, fy farao...

Anledningen till att kongressen hölls där var väl visserligen behjärtansvärd. De hade kollektivavtal.

Men hur kan man egentligen ha en sossekongress på ett sånt ställe?
Ska man inte alls se till någon sorts moral som finns på stället?
Var fasen finns moralen i en så grym sport?!!

Näe, fy farao. Det säger jag bara!

Om det förläggs till sådana ställen en gång till ställer då INTE jag upp fler gånger!!

Jag klarar inte det en gång till......

Eller jo... Kanske om DU finns där då också...


Natti


ANNONS
Av Caroline Olsson - 16 april 2010 02:21

Ja, det är minsjäl min lilla mamma! En riktig tokstolla ibland...

Inte för att jag är rätt person att anmärka på det, jag är inte ett dugg bättre.

Men i alla fall...

Ibland undrar man om allt står riktigt rätt till...   


Som ikväll...

Jag ska köpa spån till hästen imorrn efter jobbet, och eftersom jag bara har en sedan, och mamma en kombi skulle jag köra och byta bil med henne efter mötet ikväll...

Dock blev jag ivrig att träffa en särskild person när mötet överraskande nog var klart väldigt tidigt!

Så i all hast glömde jag helt enkelt rundan till Horna...


Lilla mamma ringde vid 22 och undrade vart jag tog vägen...

Oooops!!

Det var som bortblåst att jag skulle dit!!!


För mig var det inte hela världen, jag kan ju ta en spånbal i min bil, så får jag köra dit och ta fler en annan dag...

Men för mamma rasade världen tydligen samman...

Hon började gorma och gasta som en galning och till sist slängde hon luren i örat på mig?!!

VA FAN?!!

Det där är INTE ok!!

Barnungefasoner!!!

Vuxna människor ska kunna förklara vart skon klämmer och reda ut saker och ting! Man kan inte fly från problemen sådär!

Nehej tack!    

Så jag ringde upp och upplyste henne om att det där inte gick an...

Så fortsatte hon att hacka, och jag hörde hur rösten höll på att spricka upp i gråt...?

Alltså.....?   

Så jag frågade vad problemet var, men det var minsann ingenting sa hon.

Efter att ha trugat en stund sket jag i det dock. Vill hon inte säga vad det är så man kan reda ut det så kan det vara!

Mot slutet av samtalet lät det dock nästan som om hon fnittrade lite...?


Alltså, va?!!


Eftersom hon inte själv vill klämma fram med var skon klämmer får jag ju spekulera lite fritt... Det finns ett par alternativ.

1 -  Ledsen för att underbara  jag inte förärade dem med ett besök

2 -  Anledningen som hela snacket handlade om

3 -  Ont i munnen efter operationen

4 -  Ätit medicin för smärtan i munnen och blivit aningen labil


Det mest troliga skulle väl vara den sista anledningen...


Jag fick såklart enorma skuldkänslor...

Mig behöver man aldrig skälla på, det klarar jag så bra så alldeles på egen hand!

- Dels kände jag mig som en urusel mor åt hästen, som inte tänkte på bilen för 

  hennes skull.

- Dels kände jag mig som en dålig dotter som glömt bort lilla mamma

- Dels kände jag mig som en dålig människa p.g.a en tredje anledning som jag 

  och personen som faktiskt hedrades av ett  besök känner till...


Jahh...

Vad ska man göra?

Tjuta kändes inte riktigt relevant då jag var där jag var, så jag fick skratta åt hela saken istället...


Men minsann om inte också jag lyckades klämma fram en liten draktår i bilen sen... Det var bara en, men den rymde så mycket...

Den rymde alla mina dåliga egenskaper som blivit tydliga under kvällen, tack vare mamma, men inte minst tror jag minsann att den även hade lite plats för det härliga som snart är slut...

Jag vill inte att det ska ta slut...

Inte än...

Inte när det funkar så bra...


Men...

Man kan ju inte få allt här i livet, och jag var medveten om premisserna när jag gav mig in i det hela.

Allt ändras, allt har ett slut. Varken man vill eller ej...

Så det är väl bara att vända den andra kinden till, eller rättare vända på fläsket och somna, vilket är just vad jag hade tänkt göra.


Negativiteten har fått vad den ska nu...

Det är inte lönt att älta.

Man får göra det bästa av situationen, helt enkelt!


Sov på den, ni!

Natti!


Av Caroline Olsson - 11 april 2010 19:56

Ja, vissa säger att jag är en  "tuff brud i lyxförpackning"...

Hurvida det stämmer eller ej lämnar jag fritt till var och en att avgöra.

Själv ser jag det som att jag gör det som måste göras.


Som igår...

Var på lite fest... När jag väl hade tröttnat och gått hem kröp jag ner i bingen med Emil som vanligt på fötterna.

Drog igång värmefläkten och satte på musiken på lite lagom nivå...

Vid 1tiden hörde jag en dunk på dörren, och Emil flög upp ur sängen, for ut i hallen och skällde så att fönstren skakade!!

Vad gör man?

Inte fan tänkte jag gömma mig under täcket och tänka på mamma i alla fall!!

Nej minsann!

Jag gick upp, hämtade kökskniven, vilken jag gömde bakom ryggen och öppnade dörren fullt!

Det vore ju själva fan om man skulle va rädd i sin egen lägenhet!! Och Emil skulle de fanimig INTE röra!!!

Nehe!

Tomt... och ödsligt...

Jävla töntar!!

Hahahaha...

Sen gick jag och la mig igen... med kniven under madrassen... Kunde ju inte gärna ha den under kudden eftersom jag alltid stoppar in händerna under där... Och inte på golvet, där ligger Emil ibland...

Så, ja...


Idag låg jag i garaget och bytte däck och fixade avgasröret, så det inte skångrar mer!! Toppen!!


Jahh...


Det var det, det...


Sov gott!

Av Caroline Olsson - 10 april 2010 15:24

Vi är inte kloka... inte någon av oss...

Vad fanken är vårt problem egentligen?!

Två snygga och urtrevliga tjejer som inte själva fattar vad vi är värda! Eller hur tjejen?   


Näe minsjäl...

Vi kan minsann peppa varandra och säga till hur man borde göra, men lyssnar inte på oss själva! Och vi vet PRECIS varför...

Men ändå.........

Igår kämpade jag stenhårt med lilla S för att få henne att göra det vi pratat om sen ett tag tillbaka. Hon hade bestämt sig för att nu var det dags!

Men minsann om det inte kom ett mess lite senare om att hon inte var säker på att hon ville längre, haha!
Jag känner så väl igen det!!

Vi är precis likadana!!
Också försöker vi skylla på var sin annan!

Det håller minsann inte längre nu!

Jag har i alla fall en deadline för när jag säger stopp!

Situationen ändras då, så då räcker det!   

Men S har inte det lika "bra"...

Vi har nu skakat hand på att hon tar samma deadline som jag, haha!

Det goda försök hon gjorde igår verkar inte gett något större utslag, men misströsta icke!!

"Provkör nu den andra bilen!! Har du tur funkar den bättre än den gamla, så kan du skrota den helt sen!"

Jahh, bil och bil, men du vet vad jag menar kexet!   

Jag ska nog fasen peppa dig sen, när vi gjort vad vi ska, sen tar vi en rejäl fest och sen ut och röjer!! Det förtjänar vi sen!!   



Igår bjöds det på middag i Bromölla!

Korv stroganoff, fasen så gott!! Tusen tack till Surre, Mattias och Gabriel för en supertrevlig kväll!      Och det där vi snackade om... hrm... lite hysch pysch... så inget om det på fejjan, OK?   


Emil hade busat med Tanja hela dagen och var så trött så när vi stegade in genom dörren! Gött! Han hade säkert haft en fantastiskt mysig dag!!

Sen gick jag bort till Lone för att ta en promenad och prata om allt vi rört till under den senaste tiden och lite annat...


I förmiddags ringe S och väckte mig. Tack för det, det var ändå dags...

Vi hade ett välbehövt (som vanligt) samtal...

Så peppade vi varandra lite igen, så länge min röst höll, och när den så småningom la av var det dags att lägga på.

Lycka till ikväll!! Och kom ihåg att provköra bilen!!!

 

Nu är det dags att åka till stallet, sen blir det antagligen ett par iskalla hos grannen... mest för röstens skull (yeah, right)


Aja...

Hur det än löser sig, blir det till det bästa!

Man måste bara komma ihåg att välja lyckan, för man har alltid ett val...

Bara det att ibland väljer man fel...

Men inget är värre än att det går att rätta till!!

Vi klarar oss nog ändå!


Som sagt är vi ju ett par så jäkla snygga, trevliga och charmiga. Helt enkelt toppentjejer, så varför skulle vi inte klara oss?

Av Caroline Olsson - 5 april 2010 21:22

Tänk att man aldrig upphör att förvåna sig själv...

Det börjar med en liten sak men traskar snabbt iväg till något större...


Jag trodde just att jag började känna igen mitt tankemönster och beteende igen men...


När moralen tycks flugit sin kos och allt som återstår är stunder av passion...

Vad har man då?

Hur hänger det ihop med mitt gamla tankesätt??


Så vad återstår?

Stulna sekunder av passion som antagligen faller i glömska om ett tag...

Vad ska man tänka då?

Jag vet inte...

Jag tänker för mycket som vanligt...

Jag har ju sagt att jag ska bli bättre på att tänka mindre och bara go with the flow...

Men om jag inte vill det mer då?

Tänk om jag vill mer....?

Vad gör jag då?

Ahh...

Det löser väl sig...


Men tänk att vissa personer bara påverkar en i en riktning man aldrig skulle ens överväga innan...?

Många har försökt, men ingen tidigare lyckats...

Varför ska då situationen vara sådan att det är så komplicerat?

Ahh, så är livet.

Det ska inte vara så jävla lätt... tydligen...

Aja...


Nehe, dags att återgå till mina synder...

Fast det är rätt så gött ändå...     

Presentation

Omröstning

Skulle du kunna tänka dig att ta hand om ett omplaceringsdjur? (Glöm inte att kontakta mig i så fall www.carolz.se eller carolz_84@hotmail.com)
 Helt klart
 Kanske
 Det beror på
 Antagligen
 Antagligen inte
 Absolut inte

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Carol'z

Följ bloggen

Följ Carolz med Blogkeen
Följ Carolz med Bloglovin'

Dela

Bookmark and Share

Min Instagram


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se