Ja, det gick ju bra, detta också...

Eftersom jag inte längre har något spring-sällskap tänkte jag skita i det hela...

Men så igår menade Håkan på att det är skönt att springa själv.

Så när jag kom hem idag, solen lyste och sköljde över mig med positiv energi i massor kände jag en plötslig lust att springa en runda!!

På med skorna och iväg!!

När jag nästar var framme nere i Åhus messade Sofie och undrade om jag ville ha sällskap. Givetvis!

Så  jag körde ner och sprang en liten runda ner till stranden under tiden jag väntade på henne... Pluggade i spelaren i öronen och bara satte fart...

Havet är alltid så lugnande... Jag vet inte varför, men det känns så skönt att bara ställa sig på stranden och blicka ut över havet...

Sen sprang jag.

Jag sprang för glatta livet.

Jag sprang ut min ilska.

Ilskan över att ha förlorat min bäste vän.

Sprang ut sorgen över samma sak.

Sprang ut oron som ändå ligger där och gror över min vän som åker ner till kriget idag.

Och när jag sprungit en stund kände jag lättnad...

Jag kände att allt på något sätt kommer ordna sig.

Jag kan springa själv.

Håkan hade rätt.

Det är skönt.

Skönt att springa ut alla sina känslor, och enbart fokusera på det.

Riktigt skönt att känna att jag klarar mig nog ändå...

Negativiteten har fått vad den ska nu.

Nu har jag deppat i 2 dagar, det räcker nu.

Tack till Sofie och Håkan som lyckades liva upp mig.

Varesig ni visste det redan eller inte, betyder det mycket att höra ifrån er.

Tack!