Jag läser ofta, gärna och mycket.

Just nu håller jag på med en bok av Priscilla Cogan - Dagbräckning.

Den är full av goda ordspråk och berättelser som är värda eftertanke.

Här kommer ett utdrag:

Den nakna Sanningen brukade gå omkring på gatorna utan något sin vare sig skylde eller prydde. Antingen struntade folk i honom eller också vände de sig bort i avsky när de fick syn på honom. Men en dag när han som vanligt kände sig utstött, råkade han sin vän Liknelsen som var klädd i vackra kläder och omgiven av vänner.

     Han klagade: " Hur kan det komma sig att du får så mycket uppmärksamhet medan jag, själva Sanningen, inte får någon alls?"

    Liknelsen svarade: "Därför att du går omkring som du är utan några prydnader. Ingen tycker om att möta den nakna Sanningen öga mot öga. Låt mig hjälpa dig."

    Liknelsen klädde upp Sanningen i några av sina vackraste plagg. Och se, överallt där Sanningen visade sig i sin nya vackra dräkt reste sig människor och gav honom sin uppmärksamhet.

    Sanningen är och förblir densamma med eller utan försköningar, men de flesta människor klarar inte av att stå ansikte mot ansikte med den nakna Sanningen. Därför är det ofta så att Sanningen kan tränha in i människors hjärtan enbart när den är iklädd en liknelse.

Ojojoj... Har visst inte bloggat på runt en månad...

Ahh, så har det ju sina anledningar också.

Det har varit minst sagt rörigt här hemma...

Så jag tänkte skriva lite i efterhand nu eftersom jag sitter själv när mitt hjärta är på möte, men inte då!! På denna datorn funkar inte allt som det ska med bloggen, så jag kan inte ändra datum och inte lägga in smileysar...

Ahh, vi kör en kort sammanfattning, så får jag se om jag kan lösa det senare...

Som ni läst tidigare flyttade min bäste vän in här för snart 2 månader sen, och sen blev det som det blev... Vi fattade tycke på ett helt nytt plan.

Idag kan jag fullt och riktigt säga att jag älskar honom.

Han är underbar och allt känns så jäkla rätt!!

Han säger flera gånger varje dag att jag är fin och söt, underbar och go, och det går inte 10 minuter mellan gångerna han säger att han älskar mig...

Visst har det varit rörigt, och lite kaos... Han och barnens mamma kommunicerar inte särskilt bra, och just nu går de genom en långdragen process som innebär en oerhörd påfrestning för honom.

För lite drygt 2 veckor sen började det hela...

Då satt han uppe till kl.2 på natten och bara grät...

Jag kunde inte göra så mycket mer än att bara hålla om honom och stryka honom över ryggen och pussa honom på pannan... Han mår fruktansvärt dåligt de gånger han tolkar budskapet som att han inte kommer få ha sina barn...

I fredags för 2 veckor sedan bröt han ihop på jobbet och jag körde hem från mitt för att finnas till för honom.

När han äntligen somnade av utmattning kunde jag jobba lite hemifrån... Vi har fruktansvärt mycket just nu, så det behövdes... Men vad gör man inte?

Jag har sagt till honom att om han behöver mig är det bara att ringa. Jag kommer direkt. Resten får jag lösa sen på nåt sätt...

Att det ens finns så mysiga karlar???

Jag fattar inte det...

Häromkvällen kopplade han om lite ström i uterummet så vi fick in lite värme, också tände han en massa ljus, så här blev hur mysigt som helst.

Sen låg jag i hans knä med en liten filt och mös...

Vi satt så i flera timmar.

Vi sa inte så mycket, det behövdes inte.

Han strök håret ur min panna och kysste den, det säger mer...

Så i lördags hämtade vi barnen.

Andy var så lycklig och det var så härligt att se honom med dem.

De trivs verkligen i vårt sällskap!

Och det är så skönt att de verkar acceptera situationen!!

Att de tyckte om mig innan visste vi ju, men när vi hämtade dem första gången för 2 veckor sen hade  jag räknat med att få kommentarer som "du har stulit vår pappa!!" slängda i ansiktet...

Men inte då...

Den äldste dök upp och skrek "Hej caroline!!!" som vanligt, och när den lille hoppade in i bilen vrålade han överlycklig "LIIIIIIN!!!!!"

Alltså ni anar inte vilken sten som föll från mitt bröst!!

Jag var så nervös!!!

Nu hoppas jag bara att de kan lösa det så att allt blir till det bästa.
Så barnen får vara hos oss också...

Det känns faktiskt som om det börjar gå bättre nu... Nu kan han och barnens mamma åtminstone prata med varandra... Det gick ganska bra när vi lämnade dem i söndags, och dessutom träffade vi dem 2ggr inne i stan under kristianstadsdagarna, och då gick det hur bra som helst. Inga sura miner alls från någon av dem, så det känns bättre.

Usch ja...

Nu har jag gått och blivit förkyld på semestern!!! Typiskt!!

Igår vaknade jag och kunde knappt andas så ont jag hade i halsen!

Feber hade jag också, så skinnet sved när man rörde det...

Han var så söt... Kokte te och hämtade vatten, sen satt han med mig i knäet hela dagen och strök mig över pannan och sa att jag var fin och söt...

Undrar hur många charmkurser den pågen har gått???

Även om det bara är snack (för man är ju inte så jäkla fin när man mår dåligt) så är det ju hur gulligt som helst att han säger det åtminstone...

Imorse vaknade jag kl. 05.30 och mådde riktigt risigt... Jag sträckte mig efter halstabletterna, och Andy hoppade upp, som en yr höna och hämtade dricka till mig. Han är så söt!!!

Sen somnade jag om lika snabbt igen, och det gjorde säkert Andy också.

Sen vaknade jag vid 9,30 av att han låg och tittade på mig.

I samma sekund jag slog upp ögonen frågade han hur jag mådde, och sen sa han "bara säg till om jag kan göra något för dig"  Alltså hur söt kan man va???!!

Jag älskar min sötis!!

Han är bäst!!!

Så jäkla söt och go alltid!!!

Jisses.................