Alla inlägg under februari 2011

Av Caroline Olsson - 21 februari 2011 20:15

Ibland blir det bara för mycket...

Ibland undrar jag hur mycket man ska behöva klara av i livet...

Men det är klart... Om det inte fanns något mörker skulle man kanske inte uppskatta ljuset... Om man inte vet hur det känns att vara ledsen, hur vet man då om man är glad?

Men ibland blir det bara för mycket...


Vi körde till Lund imorse...

Mamma blev nersövd och undersökt.

Under tiden satt jag med datorn i väntrummet och försökte fördriva tiden...
Egentligen hade jag tänkt jobba en stund, jag kan ju ansluta till jobbets server via nätet, men jag kunde inte koncentrera mig direkt, så jag läste lite på bladets hemsida och lite sånt smått & gott.


Efter en stund orkade jag inte mer...

Jag anade ju vad de skulle säga...

Jag tyckte att jag behövde stärka mig lite...

Så jag gick ut.

Ringde till brorsan och Andy...

Sen gjorde jag en sak till...

Jag hade snott en cigg från Andy kvällen innan, för jag tänkte att det kunde lugna nerverna... Också stal jag med mig braständaren, den man använder för att tända ljus i djupa ljusstakar...

Minsjäl! Jag tände den!! Riktigt gott var det också ska jag säga!!

Jag förstår vad man menar med att det lugnar nerverna, eller var det bara inbillning?

Skit samma, det hjälpte, hehe!


Aja, sen gick jag upp igen... Utan samvetskval. Jag behövde den! Så det så!   


När mamma kom tillbaka sov hon gott, men vaknade efter en stund...

Hon var lite ledsen eftersom hon hade ont...

Stackars lilla mamma...


Sen kom fikan. Det får man tydligen när man varit nedsövd.

Sköterskorna var så söta, jag fick också en kopp kaffe...

Också mamma som alltid är så snäll, bjöd på den ena halvan av bullen...


Det är det som är grejen med mamma. Hon tänker alltid på andra först...

Imorgon fyller pappa 65, och det största bekymret hon har just nu är att han ville så gärna ha stort kalas, och det orkar inte hon...

Jag sa till henne att jag tror pappa skiter i det där kalaset faktiskt... Men ändå...


Så gick det en stund, mamma fick klä på sig och sen bytte vi plats.

Hon tyckte det var bättre att sitta på stolen med stöd för ryggen än i den mjuka sängen.

Så jag satte mig i sängen och drog filten över benen.


När doktorn kom tittade hon lite förvirrat på mig i sängen, sen på mamma... Som om hon inte visste riktigt vad hon skulle tro...


Sen började det...

En tumör som har ätit upp hela livmodersetappen, vandrat vidare ner i underlivet innanför slemhinnorna, och gått ut längs med ena urinledaren...

Livmodercancer alltså, eller livmordershalscancer...

Inte så lite heller...


Jag ville inget hellre än att bara springa ut.

Jag försökte förtvivlat komma på en anledning... Lägga på parkeringspengar, vad som helst!! Jag kunde ju inte bryta ihop där... Inte när mamma såg... Måste vara stark för henne... Måste visa att "det är inga problem, det här, det löser sig"...

Men jag kom inte på ett enda vettingt svepskäl att gå ut.

Så jag satt kvar... Bet ihop...


I bilen på väg hem sa vi ingenting...



ANNONS
Av Caroline Olsson - 18 februari 2011 19:30

Idag var det dags att åka till Lund med mamma.

Hon vågade inte ens fråga om jag ville följa med... Dumma lilla mamma!! Det är väl klart att jag följer med?!!

Jag blev faktiskt nästan lite förbannad på henne!

Det borde hon faktiskt begripa! Hon ställer alltid upp för mig, så det är ju klart att jag ställer upp för henne!!


Jaja, häromdan sa hon iaf att hon skulle dit idag, så jag frågade om jag skulle följa med...

- O ja! Vill du det?

Klart jag vill!!!


På jobbet gick jag in till chefen och förklarade läget igår.

Att mamma har cancer och jag skulle vilja följa med henne.

Min chef är nog bäst i världen! Jag sa att jag såklart jobbar in tiden på flexet, så det skulle inte drabba jobbet, där är så mycket att göra och jag vill ju inte lasta över det på kollegorna.

Han sa bara

- Ja, det är klart att du ska åka med henne! Jobba in tiden om du vill, men annars fixar vi det!

 

Så åkte vi dit.
De tog lite prover på henne och berättade vad som skulle hända.

På måndag ska vi dit igen.

Då ska hon sövas och de ska göra en ordentlig genomgång.


Ja, vi får väl se hur det blir...

Doktorn där nere lät lika positiv som den i stan, så man kan ju alltid hoppas...


ANNONS
Av Caroline Olsson - 11 februari 2011 23:20

Idag kom André hit på tacos.

En lugn hemmakväll med lite snask framför Let's dance tänkte jag, men ack nej!


Efter att vi ätit och slappat en stund sa han att han kände för att köra en runda.

Andy var på direkt, han har ju lyse på sitt åk också nu...

Jag var lite mesigare... Jag känner inte att jag bekantat mig med min lille badboy tillräckligt för att våga mig ut i mörker än, även om det är lyse på den också...

Däremot tackar jag inte nej till en åktur på den store   


Så killarna gick ut i garaget och fixade med lite smått & gott under tiden jag jobbade en stund. Sen blev det ombyte och till sist kom vi iväg!


När vi kom hem till André meddelade han att han satt på fåtöljen till mig där bak, TOPPEN! Och dessutom fotstöden, så jag sa lite kaxigt att "bra, då kan du köra hur fan du vill, för då sitter jag fast"   

Det skulle jag INTE sagt!!!

Tänk att jag alltid säger så dumma saker när den där monsterapparaten är i närheten... Som i Vånga för ett par helger sen...

Jag kom i en backe, mycket nöjd över att ha klarat mig helskinnad ner... Så säger pojkarna att jag fick ta den igen och jag förstod att det var film på G.

"Jaja, jag har ju 4 hjul, så det kan ju inte hända så mycket"  Mhmmmmmm, Caroline, så det kan det inte, va?!! Full fräs upp OCH NER om backen!! Jag flög över styret och hade den inte varit så stor hade jag minsjäl kraschat ordentligt!!

Nu klarade jag mig undan med en lårkaka och ett ömt knä, som jag slog i på diverse ställen på makapären!


Jodå... Åkturen började lugnt nog och jag tyckte det var hur trevligt som helst med en lugn och härlig kvällstur!

Så kom vi till en åker och det skumpade lite, men vad gjorde väl det? Jag hade ju både handtag, fotpinnar och ryggstöd så det var fortfarande hur härligt som helst!

SEN kom vi till en äng eller nåt i den stilen... Där var en liten backe, och där fick jag äta upp mina ord... "kör hur fan du vill..."   idiot, Caroline!! Så kan man inte säga till alla! Hahaha... Så det bar ner om backen i världens fart, och lite läskigt var det allt...   


Men det skulle visa sig att det var bara början!!

En liten stund senare kom vi fram till ett vattendrag... Nehe, det skulle vi INTE köra i... men likväl på den liiiiiiiiilla smaaaaaala stigen som gick uppför en backe och stupade ner till vattnet... Med en bred fyrhjuling... Vi snackar alltså inte en liten, söt apparat som min, utan ett monster på 850cc!!! Storleken är därefter också.......

Men det gick ju bra!   


Efter det kom vi till ett stenrös... Inte för att det stoppade den galningen heller... Eller nej förresten, först kom träden som ramlat omkull! Men det var bara till att knäcka av ena grenen och sen hålla i den andra samtidigt som man körde över stockarna, så funkade det också... tydligen...

Andy med crossen hade lite problem dock... 2 hjul mindre och dessutom hala stockar att ta sig över... Kan inte varit det lättaste...


SEN kom stenröset... Efter ett par sladdar och lite krixande vid trånga passager mellan en del träd som stod lite nära varandra...

Alltså... Stenarna ligger löst på varandra i de där... Men minsann, vi skulle över!!

Herregud, säger jag bara!! Den människan är inte riktigt klok!! Stenarna rörde alltså på sig, och jag var helt säker på att de skulle flytta sig helt, och vi skulle landa under både stenar och fyrhjuling!!! Ett tag hade jag planer på att hoppa av och låta honom köra över själv... Men sen tänkte jag att som enda tjej i sällskapet kan man inte vara för feg, då får karlarna vatten på kvarn, hehe...

Aja, det gick ju bra, det också   

När vi sen kom till nästa ställe med sten var jag tydligen helt trygg, tänkte jag, så jag tyckte inte det var något med det, men Andy menar att fyrhjulingen hoppade lite från sida till sida ett par gånger där...   


Sen var det ganska lugnt ett tag... Tills vi kom till banan!!!!
En crossbana av något slag och den var INTE gjord för feta fyrhjulingar, så mycket kan jag ju säga!!!

Men jodå, där skulle vi också genom...


Den såg ut såhär...

Först ett spår, ett djupt spår så fyrhjulingen tippade på sidan och redan då tyckte jag det var läskigt... Sen en liten backe, också en större backe där jag LYFTE från sätet!!! Sen ett stup rakt ner i en håla där det också bara fanns ett spår, lika smalt som det första... Sen upp lika brant igen, och mitt där i en stor tall, eller gran eller var det nu var för nåt... Sen en sväng med ett smalt spår och sen var man framme. Då kunde man välja att köra på den plana åkern, eller över en halvbrant backe, eller en sketabrant backe...

Vilken väljer vår galne förare???

Såklart den skitbranta, vad annat kan man vänta sig?!!


Första vändan tyckte jag det var skitläskigt... Så när vi var klara med den pustade jag ut och tänkte "jaha, det var det det, det gick ju bra, jag överlevde iaf"    Men då... DÅ DRAR HAN PÅ!!! Ännu värre, ett varv till, ännu värre, ett till och ett till, hela tiden fortare, hela tiden ännu mer lyft från fåtöljen...

Alltså, Gud in i helvete vad hjärtat slog!!!

Men ojojoj vilken kick!!!

Det var bannemig både det roligaste och det läskigaste jag varit med om, tror jag!

Till sist sa jag att han kunde köra ett par varv till, utan mig om han ville dra på lite... Men svaret blev helt enkelt "Ähh, jag drar på lika bra med dig där bak, höhö"

Jaha... Så enkelt var det... Så det var bara att åka vidare...


Efter ett par varv tyckte jag dock att jag varit tillräckligt modig för en fredagkväll och sa att han minsann fick släppa av mig om han ville köra där mer, haha!

Nej nej, inte ett ljud till svar, förrän jag hörde motorn vråla igen!

Så blev det en runda till...

När den var över försökte jag istället med "men jag är så trött i armarna, jag orkar inte hålla mig kvar längre"    

"Det har jag vat länge, slappna av istället då" sa han...

Ha!! Slappna av på den där?!! Då flyger man ju all världens väg!!! Fast egentligen var det nog rätt... Om jag slappnat av hade jag suttit djupare i stolen... Ungefär som ridning... Slappna av så sitter du fast i sadeln... Får tänka på det nästa gång...

 

Ay.... Aja, till sist blev det iaf så...

Jag hoppade av, och pojkarna fick busa lite själva.

De tyckte säkert det var jätteskoj!
Andy verkade älska det! Han är supernöjd med sin hoj! Härligt att se   


Jahh, har jag inte träningsvärk imorrn har jag det aldrig... Som jag har hållt i mig!! Hahaha!!


Varför är det alltid så, att det som är läskigt också är det som är så jäkla skoj???

En dag ska jag berätta om vurpan på min egen fyrhjuling, men det orkar jag inte med just nu...

Nu ska jag krypa till kojs, och imorrn ska vi köra lite till... Fast då åker min med, så får vi se om det blir fler vurpor eller motorstopp   

Av Caroline Olsson - 4 februari 2011 18:00

Idag var ingen bra dag...


Jag har haft ont i en tand länge nu, och idag gick det inte längre!
Jag ringde till tandläkaren imorse och fick en akuttid...
Så ringde jag till mamma, jag tänkte att jag kör ju ändå förbi deras på vägen hem, så då kunde jag kika inom en runda.


När jag sa att jag skulle till tandläkaren sa hon snabbt mycket hoppfullt "Oh, ska du va hemma sen i eftermiddag då?!"

Lite märkligt med denna strålande gläjde tänkte jag undrandes, vi ses ju ett par gånger i veckan och pratar minst en gång varje dag...??


- Ehh... ja...? Det ska jag...? Vadådå...?

- Nä, jag tänkte om du kunde följa med mig till sjukhuset då, jag skulle få svar på proverna idag...

 

Aha...

Hon har haft ont i magen ganska länge nu, så äntligen häromdan blev hon färdig till att åka till doktorn och kolla. När de undersökte henne hade det börjat blöda... Hon är ju ändå över 60, så det där med blödningar tillhör ju inte direkt vardagen längre... Så de förstod att något var fel och skickade in henne till kvinnokliniken på CSK för mer provtagning och idag var det alltså dags för besked om vad som spökade.


- Ja, klart jag följer med. Jag kommer så fort jag är klar hos tandläkaren! Ska bli skönt att få reda på vad det är så man kan fixa det ju!

- Mmmmm.....

 

Besöket hos tandläkaren gav absolut ingenting... De kollade lite, såg att det inte var något fel, och kom fram till att det måste vara som jag gnisslar tänder på nätterna och alltså puttar fram den ena tanden. Lösningen består alltså i en bettskena för typ 5000 spänn, eller var det 7000 till och med? Nej tack. Jag klarar mig i så fall!! *suck* Till och med pengarna för den jäkla undersökningen var slängda i sjön!


Gnällig som få och oerhört självömkande körde jag hem till lilla mamma.

Lite undrande var jag ändå, hon brukar ju gå till doktorn själv...

Jaja, hon har ju följt med mig till doktorer och annat under alla år, så det är bara roligt att få ge tillbaka lite!


Så närmade klockan sig och vi körde in.

Väl inne hos läkaren säger doktorn

- Ja, det var ju som vi misstänkte. Det är cancer, Britt-Marie.

 

SAY WHAT?!!!!! Cancer... Det är ju sånt som drabbar andra. Inte oss och FAN INTE MIN MAMMA!!! OK, morfar hade det... Men inte mamma... Det blir så läskigt när det är så nära... Han kryper närmare, spanar efter en glipa att ta sig in i... Vakar... Väntar...

Cancer... Min mamma? Hur länge får jag ha henne? Ska inte min mamma finnas alltid? Jag menar, jag har aldrig ens övervägt möjligheten att leva utan henne... Även om vi inte bor ihop längre vet jag att hon är bara ett samtal bort, eller en mil bort... Hon finns ju alltid där... Om det är nåt man kan lita på, så är det att mamma alltid finns där... Min mamma ska alltid leva. Lika länge som jag. Annars går det ju inte. Hon har ju alltid varit där, och måste alltid vara det... Mamma............


Jag tror inte jag sa så mycket... Jag stirrade nog mest ut genom fönstret... Lyssnade... Försökte förstå... Väntade på att få höra hur länge till jag skulle få behålla min mamma...

Så hörde jag plötsligt

- De flesta patienterna med denna sortens cancer svarar bra på behandling.

 

Då fick jag upp hoppet, och ville veta mer... Men snart förbyttes hoppet till ilska och förtvivlan...

- Vad betyder det? Att de blir helt bra?

- Ja.

- Vad är oddsen då? Statistik?

- Ja, det har jag ju inte såhär på rak arm...

- Ta fram det då, jag vill se papper!! Svart på vitt!

- Nej, men det har jag inte...

- Då ska du inte heller sitta här och säga att min mamma ska bli bra!!

 

Usch, så arg jag blev... Hon kan säga vad fanken hon vill, men sålänge hon inte kan visa vetenskaplig statistik kan hon heller inte styrka att det hon säger är sant. Tjafs som inte är bevisat bryr jag mig inte om!!
Jag är en realist. Är det ett helsike att klara något och det bara är 5% chans så kan man ge sig fasen på att det ska gå, då kämpar man mer!

Sen förstår jag också att hjärnan kan klara mer än vi vet om. Om man tror att man ska bli bra, så blir man också det, lite lättare... Men ändå...

Jag tycker det var fult gjort...


Lite senare, efter jag lämnat mamma hemma hos henne och kört hem till mitt, kom jag att tänka på en sak.......
Mamma blev inte särskilt förvånad över beskedet... Det verkade faktiskt som om hon och doktorn pratat om detta redan när de tog alla prover, att det kunde vara just cancer...

Jag kommer ihåg när hon hade tagit proverna, då ringde hon mig och jag frågade

- Vad var det då?

- Nä men det går att bota.

- Jamen vad var det då?

. Ja, det vet jag inte så noga, men det går att bota.

 

Så hon har säkert fått samma besked då, men att de inte var säkra. Hon visste vad hon skulle få höra, och därför ville hon ha med mig..........


Uschanemej...

Också vill hon inte att jag ska berätta det för någon heller...
Men skriva måste jag... Så jag sparar detta som ett dolt inlägg sålänge, så får vi se sen, om det publiceras eller ej...


Jo, Andy fick veta när han kom hem...

Det var då det brast...

Sålänge jag var med mamma kunde jag hålla fasaden... För det måste man ju.

Om jag är med som hennes stöd, hennes klippa kan ju inte jag bryta ihop.

Måste man så måste man.

Jag kunde inte heller falla isär när jag kom hem... Det orkade jag inte göra själv... Det var först när Andy kom hem och jag landade i hans trygga famn som jag kunde känna. Som jag vågade känna...

Så började det med en stilla gråt.

En ensam tår på sin stilla färd över kinden.

Ner på halsen.

Vidare ner på tröjan där den torkade bort.

Senare en mer hysterisk gråt där jag borrade in ansiktet i hans armhåla och bara ville försvinna.

Han rörde inte en fena.

Bara höll mig stilla i sin trygga famn...

Tills det var över...


Jag somade på soffan, utmattad med tandvärk och en mamma med cancer...




 


Presentation

Omröstning

Skulle du kunna tänka dig att ta hand om ett omplaceringsdjur? (Glöm inte att kontakta mig i så fall www.carolz.se eller carolz_84@hotmail.com)
 Helt klart
 Kanske
 Det beror på
 Antagligen
 Antagligen inte
 Absolut inte

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Carol'z

Följ bloggen

Följ Carolz med Blogkeen
Följ Carolz med Bloglovin'

Dela

Bookmark and Share

Min Instagram


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se