Alla inlägg under mars 2011

Av Caroline Olsson - 29 mars 2011 10:29

Jaha...

Igår ringde Andy till Jocke och bad om hjälp att flytta garderoberna från garaget så han kunde plocka iordning där.

Vi flyttade ju i Fredags, så där är en del att göra...


Gårdagen var kanon.

Jag planterade mina växter i trädgården, Andy fixade en del i garaget, jag opererade bort 7 leverfläckar jag stört mig på och haft ont av en längre tid, det löste sig med TV:n (här är ju ingen antenn,så vi fick fixa bredbandsTV)

Ja, allt verkade lösa sig så galant.


Men säg den lycka som varar...

Jocke kom, och Andy skulle flytta ut fyrhjulingen och crossen, så de fick bättre plats.

Såklart var han tvungen att testa den en runda...

När jag såg det skakade jag bara på huvudet och sa "jaja, som vanligt ingen hjälm..."

Man har ju blivit van, efter alla förmaningstal man hållt om att "ha för jäveln hjälm på dig även om du bara ska prova en liten runda!!"


Jag höll på att packa upp inne i köket, och Evelina stod i fönstret och tittade lite...

Rätt som det är säger hon "oj, han ramlade"


Jag tänkte att det har ju hänt så många gånger innan, men aldrig hänt nåt allvarligt, och väntade mig att han strax skulle komma inrusandes och flina som vanligt "Fan, såg du sicken jäääävla vurpa jag gjorde?!! höhö..."

Jag skulle svara "hände det nåt, slog du dig?"

Han skulle säga "ah, fan! höhö" och gå ut igen...


Istället såg jag bara Jocke genom fönstret som vinkade att jag skulle komma ut. När jag kom ut sa han att jag skulle ta papper.......


Så fick jag syn på Andy lutad mot en stolpe... När han reste upp huvudet såg jag att det rann blod från både huvudet och näsan...


Så raglade han bort till trappan och satte sig ner...

Efter en stund skulle han flytta till uterummet, i de mjukare möblerna...


Sagt och gjort.

Väl där klagade han på att han hade ont i armen, och trodde att axeln hoppat ur led... Han ville ha hjälp att röra lite på armen, men Jocke ville inte, hehe... Klenis   

Jag var förbannad som få, och kände att jag mer än gärna kunde ta tag i armen och plåga fanskapet lite!! Så det gjorde jag... Men ingen hände, inget "popp", ingenting... Han kunde röra armen som vanligt...

Efter en stund gick vi in, och han klagade på att det blev värre med armen...

Så jag körde runt den igen samtidigt som jag kände på axeln... Ingenting...

Av en händelse fick jag för mig att känna på nyckelbenet...

Jämnt, jämnt, jämnt, tjoff!!    Inget?!!

Nej, nyckelbenet var av, rakt av!!!


Jag slängde ut Jocke, Evelina och Andy från huset, skrek åt Andy att han skulle sätta sig i bilen, låste nästan in Jocke i garaget, räddade Jocke från garaget, slängde ur mig vad som måste varit ett oerhört otrevligt "tack ändå, hejdå!!"

och kastade in Andy i bilen...

Sen gasade jag ja jävlariden till sjukan!

5 minuter från Vanneberga till CSK tror jag det tog...

Susade förbi poliskontroll och allt vid Eko, som tur var hade de en inne redan och hade inte tid att klocka mig, men undrar vad som hänt om de sett allt blod som forsade på honom? Jag tror de hade låtit mig fortsätta i ilfart faktiskt...


Aja, in på parkeringen och sen jagade jag på idioten allt jag kunde för att komma in nån gång!!

Så fick han komma in på förundersökning, fick en mitella och sen blev det till att vänta... och vänta... och vänta... I hallen dessutom, för rummen var slut! Är det så illa ställt med regionen?!! Fattigvården var fanimig bättre förr!!! Usch...


Jaja, till sist in på ett rum, också mer väntan...


Efter 2 timmar blev det röntgen...


Den visade inte bara på brutet nyckelben, utan också en spricka i skallbenet...


Alltså jag har nog aldrig varit så förbannad!!

När de sa att han hade en spricka i skallen och skulle bli kvar över natten blev jag så ursinnig att jag slängde på mig jackan, kastade tröjan på fanskapet och sa "sov så jävla gott ditt satans as!! Nu kör jag hem!!!!"

Sen stormade jag ut...


En sköterska var helt underbar...

Hon rusade efter, tog med mig in i ett annat rum och lugnade ner mig. Hon la armarna runt mig och jag storbölade i hennes famn en god stund...

Jag grät så jag skrek i panik och inte fick luft...

Tänk så mycket en kram kan få allt att släppa...

När jag lugnat mig och hämtat andan sa hon att om något händer ska man inte skiljas på det sättet... Att det var bättre att pussa honom och säga hej lugnt...

Till en början vägrade ja lyssna... Jag såg framför mig hur han fick hjärnblödning och blev invalid... Jag vill fan inte va ihop med ett jävla vrak?!!!

Satans idiot!! Hade han bara haft hjälmjäveln på sig hade det inte hänt!!!
Jävla förbannade idiotjävel!!!

Sköterskan var fantastisk, utan henne vet jag inte vad jag hade gjort... Kört av vägen i all uppståndelse, skulle jag tro.. Johanna hette hon visst... Hon har verkligen valt rätt yrke!


En stund senare lugnade jag mig lite mer och fick förklara för honom att han skulle bli där och jag köra hem...

Att de skulle ta hand om honom och jag kunde ju ändå inget göra...

Han ville inte sova själv på sjukhuset, han ville inte ligga där och bli invalid själv... När jag sa att han blir lika mycket invalid oavsett om jag är där eller inte började han gråta... När jag sa att jag inte kunde göra något om nåt hände sa han "jo, du kan hålla mig i handen" och det blev som om det var en liten treåring som låg där...


Eftersom ingen kunde ta hand om Emil mitt i natten åkte jag iaf hem...


Imorse ringde hans mamma, sen min pappa, och efter en stund ringde Andy...

De visste inget än, men alla prover hade varit bra hela natten...


Så nu sitter jag här och kan inte ta tag i något alls... Jag känner inte för att packa upp, inte sova, ingenting...

Jag bara väntar på att de ska ringa...


Han har ju en jäkla bra timing också, den där...

Han kommer inte kunna hjälpa till att packa upp, inte städa lägenheten, han kommer vara sjukskriven minst en månad och alltså leva på sjuklön, så jag kommer få försörja oss båda... Lycka till!

Också ett nytt hus på det hela...

Dessutom gör han det samma dag som jag plockat leverfläckar och har kompresser och skit i nacken och andra olägliga ställen som behöver bytas eftersom de ramlar av när jag svettas eftersom jag är orolig hela tiden...

Kanon!!!


Jag pendlar mellan panik och lugn... Mellan hysterisk gråt, stilla gråt och allmän apati...

Det är så många tankar, på vad som kunde hänt...

Blandade känslor, ibland tacksamhet för att det inte hände, ibland en aggression utan like och hat och därmed tankar som att han kunde minsjäl blitt där på vägen och en lastbil kört över honom, den fan!!!


Usch...

Jag som aldrig tar piller i någon form, skulle faktiskt behövt en lugnande tror jag... Örk, nej... Men jo... Eller iaf prata med någon... Krishantering...

Nej, jag vet inte...


Jag vet inte...

Jag vet ingenting, för de ringer ju för i helvete aldrig!!!!! Ronden skulle va kl.9

Nu är hon över 11 och jag har inte hört ett skit!!!!


FAN!

Fan vad jag hatar honom!!!
Fan vad jag älskar honom!
Fan vad rädd jag blev, och fortfarande är!


FAN!!!


Jävla helvete...........

ANNONS
Av Caroline Olsson - 9 mars 2011 16:17

För någon vecka sedan var det dags att få nytt recept på p-piller.

I och med det togs det sedvanliga blodtrycket.

Som vanligt var det skyhögt, så barnmorskan skickade mig raka vägen ut i receptionen för att boka tid och kolla upp det där... Hon var orolig för en stroke   


Så idag var det dags att kolla upp det där...

Osäker på var jag skulle ta vägen, eftersom jag inte varit hos doktorn på över 10 år smög jag in i vad jag trodde var väntrummet...

Efter en stund kom sköterskan och kallade in mig.


Guess what?

Blodtrycket var för första gången på väldigt länge nere på normal nivå... Till och med lite under kravet!!!


Det verkar faktiskt som om jag fattat ett oerhört bra beslut.

Även om det alltid finns fördelar och nackdelar med allt, var detta det bästa som kunde hända.

Där ser man hur bra man kan må, om man följer det som känns rätt.

Om man slutar kämpa för något man egentligen bara kämpat för, av en enda anledning; att inte göra en närstående besviken...

Man blir så trött av att kämpa för något man egentligen inte vill... Det retar bara upp en ännu mer... Så sorry, jag har kämpat nog. Nu är det en sak som gäller.

En enda sak.

JAG!

Jag ska följa det som känns rätt för mig. Fatta de beslut jag känner är rätt.

Rätt för MIG.

Mig och min familj.


När jag kom ut från vårdcentralen hade det börjat regna...

Och för första gången på länge välkomnade jag regnet.


Jag kände att det luktade vår.

Jag riktigt kände gräsrötterna gro och de första stråna trött resa sig så smått.

Och jag med dem.


Jag tänker fortsätta växa.

Jag har, precis som rötterna legat i mörker allt förlänge och kämpat mig upp mot ljuset utan att komma upp.

Men nu kommer våren!

Nu kommer jag!


Nu satsar jag på MIG!

Mig och min familj...

Nu är det det som gäller, och det känns underbart!   

ANNONS

Presentation

Omröstning

Skulle du kunna tänka dig att ta hand om ett omplaceringsdjur? (Glöm inte att kontakta mig i så fall www.carolz.se eller carolz_84@hotmail.com)
 Helt klart
 Kanske
 Det beror på
 Antagligen
 Antagligen inte
 Absolut inte

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Carol'z

Följ bloggen

Följ Carolz med Blogkeen
Följ Carolz med Bloglovin'

Dela

Bookmark and Share

Min Instagram


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se