Alla inlägg under juli 2011

Av Caroline Olsson - 31 juli 2011 16:13



Hej min älskade vän!!

Du anar inte hur mycket mamma saknar dig...


Det har gått 4 dagar sen du försvann alldeles för fort, och fortfarande rinner tårarna så fort jag tänker på dig...
Att aldrig mer få mysa med din mjuka päls känns outhärdligt.


Att aldrig mer få berätta hur mycket jag älskar dig och vad jag älskar lite extra mycket...


Minns du?

Minns du mitt tragg om det?

Mina ramsor...

"Mamma ääälskar dina mjuka fina kinder... den mjuka lena hakan... de fina prickarna ovanför ögonen... den gooooooosiga bringan... det fina krullet bakom öronen"


Eller den här
"Mamma älskar dig så mycket så det finns inte. Det går inte att älska någon så mycket och ingen kan vara så fin som du. Mamma älskar sin bebis så mycket så det går inte... Även om man tar all kärlek i hela vääärlden och lägger ihop mellan allt och alla så räcker det ändå inte. Och även om man tar all kärlek i hela universum så räcker det ändå inte, för mamma älskar dig ändå så mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mer!!!
Också multiplicerar man all den kärleken miljoner miljarders biljoners biljarders gånger också räcker det ändå inte för det är ändå så mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mer..... Och ändå så mycket mycket mycket..."      Jahh, där någonstans brukade du tröttna på mitt tjat och gå iväg, hehe!!


Min älskade vän... Nu kan jag bara tänka tanken...

Vi går till din grav varje morgon och varje kväll...
Varje morgon och varje kväll vill jag inget hellre än att gräva upp dig... Bara för att få se dig en sista gång... Jag saknar dig så varje andetag gör ont, och hade inte andningen gått via automatik hade jag struntat i det...


Hade någon kunnat garantera att man får träffa sina saknade när man dör hade jag inte tvekat att hoppa framför ett tåg, bara för att få vara med min älskade Emil igen...

Jag vill inte mer... Jag vill inte utan dig... Jag kan inte utan dig...

Jag vill ingenting, jag vill bara ha min Emil tillbaka...


Vilken chock det var i onsdags... Vi som trodde du matvägrade i protest... Men icke... Cancer i hela magen, levern uppäten och tarmarna upptryckta till ryggraden........ Det fanns ingenting att göra...

Jag bönade och bad, flytande mat, cellgift, strålning, vad fan som helst!! Min Emil får inte dö!! Han KAN inte dö!!!
Men nej... Vi hade kunnat rädda dig någon enstaka dag och sen hade du ramlat ihop och självdött av smärtorna...

Det kunde jag inte låta hända...

Du fick somna i min famn och jag fanns med dig hela tiden...

Ditt lättade andetag innan du äntligen började andas lugnt igen var en bekräftelse på att jag gjort rätt...

Rätt för dig... Men så oerhört fel för mig....

Jag kan fortfarande inte fatta att vi aldrig mer ska ses...

Detta var inte planen....

Du skulle ju leva mycket längre...

När vi läste ditt chip blev jag så glad att du var ett år yngre än vi trott.  Det var som att vinna på lotto!! Du vann ett år!! JAG vann ett helt extra år med min Emil!!! Och bara 2 månader senare försvann alla åren i ett svep...


Fy farao vad orättvist...

Du var min mirakelhund, det visste alla.

Jag såg dig på Blocket och visste att vi hörde ihop... Min dåvarande sambo ville inte ha hund, så jag kickade ut honom efter 2 månader...
Sen var du borta från Blocket... Samma kille hade en annan hund på annons som jag ringde om... Hon hade flyttat samma kväll, men en annan hane hade kommit tillbaka  eftersom de han bott hos i 2 månader inte klarade av honom.

Jag visste direkt att det var du!!!!!

Och visst var det så...

Där satt du så fint på trappan när jag kom...

Jag visste att du var min själsfrände.


Du skulle vara aggressiv mot allt och alla sa man till mig, men jag brydde mig inte. Min Emil var världens bästa, det visste jag...

Samma sekund du kom innanför dörren visste du att du hörde hemma där...

Därför var du min mirakelhund!!

Just ett jäkla mirakel då... Jag tror varken på Gud eller mirakel längre...

Den jäveln som försöker slå i mig att sånt finns ska få så han tiger!!!


Du luktade ju till och med valp i armhålan för 2 år sen!!!


Det är så orättvist.... Du hade det dåligt i 5 år och fick bara ha det bra med mig i 3,5... Inte ens hälften av livet... Hattat runt i 7 olika hem på 5 år...


Jag skulle aldrig reggat mig som ägare heller, för det var precis som om du då visste att nu skulle du bli här... Då kunde du sluta kämpa...

Det var säkert därför... Det var säkert mitt fel...

Jag vet att du har det bättre nu, men jag saknar dig så enormt...


Så hoppas jag att du kan förlåta att vi hämtade en terapeut åt mig...
Jag ville inte ha någon ny hund egentligen, men din pappa tyckte att jag behövde en.... Då brast jag ut i storgråt och skrek "jag behöver bara min Eeeeeeemiiiil"

Men det går ju inte...


Nick funkar lite... Han är så busig och sprallig att jag den mesta vakna tiden inte hinner tänka så mycket på något annat... Men på natten....

Nätterna är inte roliga...

Jag gråter och gråter och gråter... Högt så jag skriker för det gör så ont!!! Blött blir det i sängen och lakanet i oreda eftersom jag vrider och vänder på mig...

Och i bilen... då behöver jag inte heller fokusera på annat... Då kommer det...

Kniven i hjärtat och klumpen i halsen...

Flera gånger har jag gråtit så hårt att jag inte fått luft... 


Jag har aldrig saknat någon så mycket som jag saknar dig...

Aldrig gråtit så mycket som jag gjort efter dig...

Inte ens farfar och morfar...


Inte ens i drömmen får jag träffa dig...

Inte ens där... Skulle det vara så mycket begärt?!! Jag kan väl åtminstone få se dig, röra dig och berätta hur mycket jag älskar dig i drömmarna?

Men nej...


Usch Emil... Detta kommer ta tid... Men jag tror jag behövde skriva ett brev till dig som något slags bearbetningsprocess...

Kanske det hjälper, kanske kommer det fler brev..........

Jag vet inte...


Det enda jag vet är att jag älskar dig så oerhört mycket fortfarande och kommer alltid att göra det.

Ingen annan har så stor plats i mitt hjärta som du, och kommer aldrig få...

Jag hoppas bara att du har det bra var du än är...

Och jag hoppas att vi ses igen... Någon gång...


Puss puss min älskade vän......



ANNONS
Av Caroline Olsson - 26 juli 2011 15:00

Vilken underbar dag!!

Mamma ringde när hon var klar hos doktorn i Lund.

Hon är friskförklarad.

De har undersökt henne och cancern är borta!!   


Doktorn hade sagt till henne

- Du ska bara veta så full du var av cancer! Hela skelettet och överallt...
- Men det har ni inte sagt nåt om innan?
- Nej, för då hade du inte kunnat vara så positiv, och blivit frisk så snabbt!

Jaha...? Så nu kan man inte lita på vad de säger heller?!
Skit samma. Nu är hon frisk!

Det bästa är att hon inte känt av några av besvären som brukar komma i samband med cellgifter, eller cytostatika som det väl heter...
Innan det skulle påbörjas fick hon veta att hon kunde bli trött, illamående och lite sådär efter några behandlingar, men nej... Ingenting...
Det beror säkert på hennes inställning. Hon har bara känt att det har varit skönt att bli av med det onda. Hon hade ju så ont av tumören, så hon har bara sett fram emot att slippa smärtan... Och det funkade ju uppenbarligen!

Nu ser vi framåt   

ANNONS

Presentation

Omröstning

Skulle du kunna tänka dig att ta hand om ett omplaceringsdjur? (Glöm inte att kontakta mig i så fall www.carolz.se eller carolz_84@hotmail.com)
 Helt klart
 Kanske
 Det beror på
 Antagligen
 Antagligen inte
 Absolut inte

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Carol'z

Följ bloggen

Följ Carolz med Blogkeen
Följ Carolz med Bloglovin'

Dela

Bookmark and Share

Min Instagram


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se