Alla inlägg under december 2011

Av Caroline Olsson - 15 december 2011 15:54

Idag fortsatte projekt "rensa"...

I och med det blev det mycket tårar, men också en del gapskratt när jag såg vad mamma sparat.


På en hylla i garderoben hittade jag en del texter som jag skrivit för en massa år sedan.

Hjärtat höll på att hoppa upp i halsen när jag såg dem, och jag kan inte låta bli att undra om mamma sände ett budskap genom att spara dem i samma låda.

Mina texter som skrevs för drygt 10 år sedan är inte särskilt välskrivna, men innebörden får mig att fundera ändå...


Den första är såhär:

När jag tänker på dig skrattar jag

men när jag tittar på dig och träffar dig

då gråter jag


För när jag tänker på dig minns jag

när jag tittar på dig längtar jag

och när jag träffar dig är det vid din grav


Din kropp kan tas ifrån mig

och bilderna kan tas ifrån mig

men minnena finns kvar


Du är död

men inte för mig

Du finns för alltid kvar hos mig

Jag kommer alltid att älska dig


Den andra är liknanade och är såhär:

Jag ler samtidigt som jag gråter

Jag skrattar samtidigt som jag skriker

För du är här... men ändå inte

Hjärtat säger att du finns

Förnuftet säger annat

Alla röster gör mig förvirrad

 

Varför kunde du inte stanna?

Från alla stunder finns bara minnen kvar

och nya får skapas... vid din grav

 

Jag vet att du mår bättre nu

men det gör inte jag

 

Varför var det så att den som dog var du?

Varför blev det inte jag?

Varför blev du sjuk?

Varför fanns ingen bot?

Enda boten var att dö

men varför just du?

 

Jag saknar dig min vän

fast jag vet att du nu kommit hem

och blivit en stjärna

fast en med hjärna ;)

 

Jag minns ditt liv med glädje

din död med smärta

men du finns alltid kvar

på en egen plats i mitt hjärta

 

Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske fanns en tanke med att lägga dessa ihop...

Det kan ju vara ett sammanträffande eftersom det är mina gamla saker... men det andra fanns inte på samma ställe...

Jag skriver ju mycket i texterna om att den döde fortfarande finns hos mig... Kan hon ha menat att hon också kommer vara hos mig??


Jahh...

Det var den sorgliga biten.

Sen hittade jag något som påminde mig om att jag faktiskt skrev även innan jag startade bloggen.

Jag tog vad jag hade och sen rattade jag på det.

En rolig sak jag hittade var från år 2000, närmare bestämt den 28/2-2000.

Det är också skoj, att jag har datummärkt allt jag skrivit...

Jag och mamma åkte med pappa till Stockholm för han skulle på kongress med facket.

Som jag minns resan idag var det jättebra, jag och mamma shoppade när pappa var på kongress och gick och myste och hade roligt som vi alltid hade.... Fnissade och tisslade och tasslade.

MEN så roligt var det visst inte just då, och jag kunde inte annat än gapskratta när jag hittade detta, så jag bjuder på lite av en tonårings beklagan... Det fetmarkerade inom parenteser är min förklaring på saker nu i efterhand och finns inte med i ursprungstexten.


Måndag 28/2-2000 Stockholm

Nu är jag i Stockholm med mina föräldrar. Pappa är här på kongress och jag och mamma har följt med honom. Vi bor på "Rica City Hotel" på Hötorget.

Det är ganska centralt.

Vi tog tåget hit från Kristianstad i Lörrdags kl:09:20 (på morgonen) (varför jag la till det där sista vete gudarna, hade det varit på kvällen hade jag väl skrivit 21,20 istället?)

När vi kom fram gick vi och lade in våra grejor på hotellet och sedan fick vi skynda oss till kongressens invigning. På kvällen gick vi till en krog som heter "fem små hus".

Det var i 1700-talsstil byggt i en källare under just fem små hus med olika valv m.m

(Nu börjas gnällandet, håll i er!)

Servicen var ganska dålig där. Vi kom dit vid 20:00 och vid 21:45 fick vi förrätten. Några minuter i 23:00 fick vi reda på att köket strax skulle börja med varmrätten.

Kvällen därefter (igår) var vi på Stadshuset och åt Nobelmiddag och dansade till "Lotta Engbergs".

Ingenting har gått som det ska här.

1) Jag, mamma och pappa hade beställt ett dubbelrum med en extrasäng. Första natten fick mamma sova i samma säng som jag för de "hade glömt" att ställa in extrasängen.

2) Badkaret läcker, man får tappa upp nytt vatten efter 5 minuter.

3) Servicen på "fem små hus" var usel.

4) En tant (jag skrev åtminstone inte kärring) skulle fixa så att jag skulle få spela i Stadshuset men det sket sig

5) Sen skulle hon fixa så jag skulle få spela på kongressavslutningen imorgon istället men det sket sig det också

6) Jag skulle hälsa på Victor (en kille från Stockholm jag träffade på konfalägret i Frankrike och blev god vän med) men jag missar honom med en dag. Han är i Västerås och kommer på onsdag

7) Igår var jag på Cosmonova och fick reda på att Mikael Persbrandt hade varit där dagen innan (min stora idol)

   (inte riktigt sant, jag var snarare tokkär i honom   )

8) Mikael Persbrandt bor på "söder" och jag var där ganska länge igår utan att ens få se en skymt av honom.

9) Både mamma och pappa snarkar jättemycket

 

Hahaaa!! Som jag skrattade när jag hittade detta!!

Jisses.....



ANNONS
Av Caroline Olsson - 15 december 2011 13:48

Sorgeprocessen är i full gång, och jag tycks befinna mig någonstans mitt emellan reaktion och bearbetning...


Jag lovade pappa att rensa mammas garderob, så efter lite social träning genom en timme i stan med Lena igår begav jag mig hem till Horna.

Den sociala träningen gick väl lite sådär... Det var skönt att det var just Lena jag gick med, och dessutom köpte vi julklappar till Nathalie, min brorsdotter och jag vet att om mamma levat hade hon och Lena gjort det istället, så jag slutförde ett av hennes projekt, kan man säga...

Dock gick jag med andan i halsen och hoppades att vi inte skulle stöta på någon jag känner...

Jag är inte sån... Jag kan inte stå på stan och böla... Jag gråter inte bland folk. Inte ens i telefon...

Därför är det ganska skönt när det ringer och jag får nåt att tänka på.

Visst pratar vi om mamma, men det är så skönt att höra alla som säger samma sak.

"Du betydde mest av allt för henne" "Hon var så stolt över dig" "Allt kretsade runt dig"


Ja, det låter egoistiskt, men just nu känns det skönt att få bekräftat det vi aldrig sa till varandra.

Vi är inte så bra på att säga "Jag älskar dig" i denna familjen, vi visar det, och tycker att det räcker...

Så det är skönt att höra från andra också att det verkligen var så...

Och jag hann faktiskt säga det till henne den sista natten.


Alltså, social träning slutade med att jag körde i ilfart hem och rusade in på toa.

Magen kraschade efter all spänning...


Sen var det dags för garderoben.

Jag valde att göra det när pappa inte var hemma. Detta är min bearbetning, min sak och jag vill göra den ifred.

Jag vill kunna prata med mamma, vilket jag också gör... Och jag tror att det är som Ingrid sa... Jag hör henne faktiskt. Sen får det låta hur sjukt det vill, men antingen har jag rysligt god fantasi, eller så har vi faktiskt dessa små stunder.


Igår var det mest jobbigt. Många djupa andetag och suckar efterhand som jag hittade splitter nya kläder med prislapparna kvar. Kläder som måste varit förstora till henne för de passar mig perfekt...

Så jag frågade vem hon egentligen hade handlat till, sen hörde jag inte svaret... Jag grät... Ascott stod nedanför trappan och gnisslade, men han har inte fattat det där med trappor, så han fick gnissla vidare.

Sen gick jag ner i badrummet och då blev det ännu värre...

Den ögonskuggan köpte jag till henne, den mascaran köpte jag till henne, det läppstiftet fick hon av mig...

Allt smink hon hade var i samma färger som jag sminkade henne när vi var i Polen.

Tydligen blev hon själv nöjd och höll inte bara god min för min skull, eftersom hon senare ville ha likadant här hemma...

Och visst blev hon söt...


 

Världens finaste och mest underbara mamma...

Jag älskar dig för alltid!!





ANNONS
Av Caroline Olsson - 13 december 2011 12:55

Söndagen den 11 december 2011 klockan 06,35 drog mamma sitt sista andetag...


Då hade vi varit hos henne sedan fredagen, hela tiden...

På fredagskvällen kom sköterskan och sa att mamma blivit mycket sämre.

Visst sov hon som en stock, men jag tänkte att det var efter att hon ansträngt sig att vara vaken när KVH kom för planering på förmiddagen...


När jag sa till mamma på eftermiddagen att jag bara skulle köra och äta något, och sedan komma igen sa hon "usch, jag hittar aldrig den jag ska trycka på" och menade morfinpumpen... Hon hade bara tryckt en gång, och inte försökt fler heller, så det där med att hon aldrig hittade den var inte sant... Hon ville bara inte att jag skulle åka... Fast det fattade jag inte då, så jag visade henne en gång till, och sen körde jag och åt.

När jag kom tillbaka efter en timme frågade jag om hon hade tryck på den, och då svarade hon bara "skulle jag det?"

"Alltså... Nej, bara om du har ont", sa jag.


På kvällen när vi kom satt pappa hos henne, och han körde efter en stund.

När sköterskan sa att hon blivit mycket sämre ville jag inte åka därifrån.

Vi skulle hem och släppa ut hunden, men jag ville inte... Tänk om nåt händer, var min enda tanke...

Hur som helst pratade vi med sköterskorna och de menade att det var inte så illa att hon skulle dö inom en timme, så jag kunde lika gärna följa med och få lite friskluft.

När vi kom tillbaka fick vi var sin skön stol, filt och kudde så vi kunde stanna över natten.

De hade erbjudit rum 8 att sova i eftersom där var tomt och fanns en bäddsoffa, men nej...

Ska jag sova på sjukhuset så ska jag sova hos mamma.

Jag gav mig fasen på att mamma inte skulle vara själv i sin sista stund.

Jag ville hålla hennes hand om hon var rädd...


Den natten sov jag inte mer än 5 minuter med jämna mellanrum.

Jag som oftast sover hårt vaknade vid minsta ljud...


Natten gick och allt var oförändrat.

På lördagsmorgonen, när Andy varit hemma hos Nick och rastat honom och kom tillbaka gick jag på toa.

Andy klappade mamma lite på armen och då tittade hon upp på honom hur klar och vaken som helst och sa "hej, Andy"


Under lördagen flyttades vi till rum 8 iaf, ett större rum med den där soffan...

Ingrid från byn var och lämnade en liten tomteflicka från dem, Sivan och Kenta och Inga och Roland.

Jag visade den för mamma, och berättade vem den var ifrån. Hon nickade, men såg inte den...

Hon såg ingenting på lördagen...

Hon öppnade inte ögonen helt ens...


Vet ni hur en döende människa ser ut?

Det är en fruktansvärd syn, och den gör oerhört ont att se på den man älskar...

Himlande med ögonen, jämmer som inte går att förstå, och miner med ansiktet som man bara inte förstår vad det ska likna...


Lena kom på eftermiddagen.

Mamma tog hennes hand...

Hon sa nåt som lät som "ring" men vi fick inte veta vem vi skulle ringa... Kanske pappa, för hon måste ha känt att det var nära...


Pappa kom vid 17-tiden, och det var så fint när han klappade henne på kinden och sa "tänk att du är fortfarande lika vacker som för 45 år sen, lilla mamma"


Jag hade dittills hållt mig från att gråta i mammas närvaro, hon skulle inte få känna att jag var orolig eller rädd.

Jag skulle ju vara hennes stöd... Men under dagen kunde jag inte hålla mig...

När hon inte åt och inte ens kunde dricka med sugrör....

Jag grät... Så tyst jag kunde, men hon hörde nog snörvlandet...

Jag hade stoppat in min hand under hennes för jag vet att hon blir för varm om min ligger på hennes.

När hon hörde snörvlandet drog hon sin hand försiktigt över min, fram och tillbaka, som för att trösta...

Det är helt otroligt. Så osjälvisk in i det sista...

Hon ligger döende men kan ändå trösta mig...


När pappa skulle köra hem för att rasta Ascott frågade han mig om han skulle komma tillbaka eller om det räckte att han kom på morgonen.

Jag bara riste på huvudet och sa att jag inte visste...


Under natten blev mamma sämre...

Hon kunde knappt röra på huvudet till svar när jag frågade om hon hade ont...

Jag satte mig hos henne och strök vatten på hennes läppar, och det måste vara fruktansvärt att ligga så...

Hon var säkert jättetorr i munnen och halsen, men kunde inte dricka... Bara få någon enstaka droppe i sig från en puff doppad i vatten...

Jag strök hennes kind och sa "min fina lilla älskade mamma... har du så ont....."

Fan vad hon kämpade.

In i det sista.

Hon ville verkligen inte dö...


Resten av natten satt jag i stolen sidan om henne och höll henne i handen med huvudet mot hennes bröst.

Jag slumrade till och från, och när hon jämrade sig kunde jag ingen göra mer än att humma lite lugnande.


När jag vaknade till en gång var pappa kommen. Han satt på andra sidan sängen, och andningen hade lugnat sig.

Under natten hade den varit så ansträngd, precis som om hon skyndade sig att ta nästa andetag...

Men när pappa kommit var hon lugn...

Efter en stund sa han att nu gick nog andningen och hjärtslagen mest på automatik, mamma var antagligen borta...

Jag sa inte så mycket om det utan slumrade igen...

Sen hörde jag bara pappa säga "farväl lilla mamma"

Jag vaknade till fort och frågade "men hon andas väl fortfarande?!!"

"Nej, det gör hon inte..."


Herregud!!!!

Min mamma är död!!!
Jag slängde mig över henne och kramade henne. Jag grät så jag skrek, för min mamma måste ju vara här!
Hon måste ju finnas!!


Det är första gången jag sett pappa gråta...

Vi ringde på sköterskorna och doktorn kom lite drygt en timme senare...


Så skulle de göra henne fin, och tyckte att vi skulle gå ut sålänge...

Jag blängde på Andy och sa lite surt "jag vill röka, har du cigaretter med dig?"

Jodå, det hade han... Så vi gick ner...

Jag erbjöd pappa också, men han ville inte ha...

Tänkte eftersom han är gammal rökare kanske han kände för ett kort återfall... Men nej...

Fast ibland finns det inget annat som hjälper, så är det bara!


När vi kom upp igen frågade de om vi ville att de skulle ta på henne peruken.

Jag sa bara "nej, hon är så fin ändå"...


Så fick vi gå in i rummet igen..

Hon var så fin... Hennes ansiktsuttryck visade att hon sett det som en befrielse.

Så ont hon har haft.

Så hårt hon har kämpat...

Och jag tror att det var för vår skull...


Min fina lilla mamma...

Vi som har pratat varje dag i telefon...

Vem ska jag nu ringa?

Vem det än är, så kan ingen ersätta det...

Det var inget viktigt vi sa...

Småsaker, bagateller, ointressanta saker oftast, men vi hördes iaf av...


Min mamma är en ängel...

Jag och Lena fick varsin ängel förra gången hon låg inne. Till mig och Andy sa hon att det var för vi var så snälla och hälsade på henne varje dag och köpte cigaretter med oss och tog hand om henne. De har ju inte det i sjukhuskiosken och hon ville inte be pappa om det, för hon trodde inte att han skulle köpa det iaf...


När hon dog blev jag först förbannad på ängeln, för den hade inte hjälpt henne, det stod i locket på lådan att det var en skyddsängel som man kunde ge sina bekymmer till...

Den funkade ju inte!
Men Lena tror att det var en signal till oss, och att hon menade att det skulle vara hon nu efteråt, att den symboliserar henne.

Och att den hon sa att hon köpte till sig själv egentligen var till pappa...


Jag vet inte...

Jag vet bara att jag fått hennes kappa och att jag kramade den godnatt igår, för den luktar mamma...

Hon hade en öppnad cigarettask också som pappa gav oss och sa att vi skulle slänga, men det ska vi inte!

Hon ska inte ha något oavslutat.

Så igår när vi kom hem tog jag på mig hennes rökjacka, också tog vi var sin cigarett. Hon bjöd Andy på en och annan ibland så han fick också en, men resten ska jag ta slut på.

Hon får dem genom mig, hehe!


I förmiddags gick jag ut med Nick, och tog på mig hennes kappa och tände en...

Eftersom det blåste lite knäppte jag någon knapp för att den inte skulle blåsa upp.

Så kom en vind och kappan hamnade mot glöden.

Då var det precis som om jag hörde henne "ja, jag tänkte till det!"

Precis som när hon var vidgjord på sjukhuset och jag låg över henne och kramade henne.

Det var precis som om jag hörde henne "det var ju ett jävla sivvlande, jag är ju här"


Om det är inbillning vet jag inte. Men det är precis såna kommentarer som hon skulle kunna slänga ur sig...

Jag väljer att tro att mamma är med mig och slänger lite kommentarer då och då.


Eftersom hon älskade julen ska jag spara en av hennes cigaretter till julafton, efter julmaten ska jag ta på mig kappan och röka den med henne, så hon får vara med på julen...

Som hon alltid gjort...

Visserligen räckte det ju inte med en till henne, men så många kan jag inte sätta i mig utan att få halsbränna så hon får nöja sig med en...


När Ingrid och Sivan varit här med en blomma, glömde jag mig.

Jag tänkte att jag måste ringa mamma och berätta det, men kom på att det går ju inte...

Jag kan inte ringa henne mer...

Jag ringde hennes mobil i söndags när vi körde hem, mest för jag tänkte att hon kanske hade en telefonsvarare som hon själv pratat in, så jag kunde få höra hennes röst... Men det var bara en automatisk röst...


Fy...

Detta blir jobbigt...

Men som Ingrid sa "du har ju iaf familjen i Horna"

och det är skönt...

Precis som Andy.

Han har suttit vid min sida på sjukhuset, han tog ledigt igår för att ringa en massa samtal till mig...

Han är underbar och utan hans stöd hade jag kanske inte klarat detta...

Jo, det hade jag nog....

För mammas skull...

Hon har alltid ställt upp för mig, så någon gång ska hon ju få lite tillbaka...

Jag hoppas att jag har gett henne det, för jag vet inte vad mer jag kunde gjort...


Mest av allt hoppas jag att hon har det bra, och att hon är med oss...

Hoppet är det sista som sviker, tack och lov...

Av Caroline Olsson - 6 december 2011 17:00

Ja, jag är ledig, men kan väl inte påstå att jag njuter direkt...

Paniken kryper sig på när jag tänker på vad som är att vänta...

Ett liv utan mamma...


Varenda dag har vi pratat minst en gång sen jag flyttade hemifrån... VARENDA DAG!!


Nog för att vi visste vart det barkade, men eftersom hon varit på sjukhus både i september och oktober och sedan kommit hem igen och blivit bättre, hoppades man ju att det skulle vara så denna gången också...


Hur inställd man än är på ett besked, så blir det ändå en chock när man får det definitiva beskedet...

När doktorn ringde igår och frågade om jag hade tid att prata kände jag mig andfådd... Tänkte först att det berodde på att vi nyss gått uppför trapporna på jobbet efter att druckit kaffe, men så andfådd blir man inte av det...
Inte ens när jag suttit i 5 minuter och pratat med henne släppte det.

Istället började jag skaka...


Doktorn berättade att mamma blivit mycket sämre sen i torsdags, och det är ju klart. Då var hon ju hemma och åkte in p.g.a smärtan... I dagsläget kan hon inte resa sig, inte ens sätta sig upp för att äta...

Man får mata henne liggandes i sängen...

Att mata sin egen mamma är inte det lättaste... Rent psykiskt alltså...

Mamma som alltid varit så stark... Mamma som alltid funnits där...

Mamma som alltid åkt med och handlat när jag bodde själv och inte ville köra själv...

Mamma som ringde när hon sett i ett reklamblad att de hade billiga gardiner på Ekohallen, och sa att hon kunde mocka, så kunde vi åka och köpa gardiner...

Mamma som vet så mycket om mig, som ingen annan vet...

Mamma...


Nu ligger hon i sjukhussäng 24 timmar om dygnet, blir matad och bytt blöja på, och det känns inte ett dugg roligt att få höra "Idag har hon duschat... ja, alltså liggandes på båren..."

Jaha ja... Ligga där med allt löst i vädret och någon annan som skrubbar en från topp till tå...

Fy fan vad hemskt och förnedrande!!!

Jag förstår att de ville berätta att hon blivit duschad, för det är ju skönt att det ordnas... Men ändå...

Fy vad förnedrande... Sen kan de vara hur snälla och trevliga som helst... Jag hade ändå tyckt det var fruktansvärt obekvämt om jag varit mamma...


Idag kom mormor upp och hälsade på...

Ingela (mammas kusin) körde eftersom hon inte tycker om att köra i detta vädret, och brorsan som inte visat sig hemma på typ 10 år var också med...

Först tyckte jag väl mest "vad ska han med för? Han som inte behagat visa sig på flera år... Vad ska han komma nu helt plötsligt för?"

Men jag tror att mamma uppskattade det ändå...

De hade ju en dispyt för något år sen, och det var nog ändå skönt att de redde ut det och hon fick veta att han inte är arg på henne...


Jag gick hem från jobbet direkt efter att doktorn ringt igår...

Gick bort till sjukhuset och hälsade på mamma...


Hon vet nog hur illa det är...
Man vågar ju inte fråga, om det skulle vara så att hon tror att hon ska bli bra igen... Då vill man ju inte ta hoppet ifrån henne.

Men hon vet nog... Hon förstod väl att jag gått ifrån jobbet eftersom det var ljust ute... Så när jag matade henne frågade hon om de hade ringt efter mig och sagt att jag skulle komma så akut, som om hon trodde att sista stunden var inne eller nåt...

Jag svarade att det hade de inte, men jag hade pratat med doktorn, och eftersom det inte lät så bra, så körde jag dit...


Idag var hon lite piggare. När sköterskan kom med fikan frågade hon om mamma sov, och tyckte att vi kanske inte skulle väcka henne.

Då frågade jag mamma direkt istället om hon ville ha lite kaffe.
Det ville hon, så hon fick i sig en halv kopp och nästan en hel bit vetebröd...

Kanske var det för att mormor var där, och vi brukar ju fika då...

Kanske kände hon sig lite piggare...

Jag vet inte...


Jag vet bara att doktorn skrivit läkarintyg till mig så jag kan få vara med mamma den tid som är kvar...

Jag vet bara att maxtiden för den där närståendepenningen är 100 dagar, och doktorn blir förvånad om mamma lever längre än så...

Jag vet bara att min mamma ska dö, och det inom 100 dagar...

Igår alltså, 99 kvar då...

Max................

Av Caroline Olsson - 1 december 2011 16:45

Så var det dags igen...

Pappa körde in mamma till CSK igår, och jag pratade med henne lite innan idag.


Vi kör in och hälsar på en runda efter att vi mockat ikväll.

Även denna gång tycks det bara vara smärtlindring man ägnar sig åt.
Även denna gång dubblar de dosen av smärtstillande.

Även denna gång ligger hon och har ont, och de kollar inte upp något alls.


Smärtläkaren har sagt att man kan få ont efter en strålningsbehandling.
Och därmed är det utrett.
Inga fler prover.

Ingenting.


Jag googlade lite om det där och hittade ett par informationssidor om strålning.

Det stämmer att man kan få ont.

I magen.

Det har hon.


Enligt http://ohjepankki.vsshp.fi/se/fxd/8826/ kan man få ont såhär:

"Även som strålbehandlingen i sig inte orsakar smärta så kan det som en biverkning förekomma smärta vid tarmtömningen, mot det kan Ni ta normal värkmedicin"

 

Men hon har ju ont i benen också.


Något lurt är det på något sätt.

Antingen är mamma inte helt ärlig, eller är doktorerna lite kajko.

När hon fick reda på att hon hade en tumör första gången var jag med.
Vi fick då veta att hon hade en tumör i livmodersetappen, som letat sin väg ner i underlivet och upp längs med ena urinledaren.

Inget mer.


När hon senare friskförklarades i juli sa läkaren

"Du ska bara veta hur mycket cancer du har haft! I skelettet och överallt!!"


Då är det 2 saker som är märkliga.

Det första är att hon inte fått veta innan att hon haft även i skelettet.

Min enda tänkbara teori om detta är att de kört något slags experiment om psykets kraft att rätta till saker.

Alltså att det skulle hjälpa tillfriskningen om hon behöll en positiv sinnesbild...   

Men ändå... Att ljuga för folk så...


Sen tänker jag ju då...

Att en människa som får skelettcancer brukar ju aldrig friskförklaras?!

Man brukar bara kunna stoppa det för tillfället så det inte växer, men det brukar ju inte försvinna...


Jahh...


Vad som oroar mig är att om hon nu haft skelettcancer också, och plötsligt får ont i benen... Kan det inte vara det då? En nära vän till mig, vars man hade skelettcancer och han upptäckte det genom att han fick ont...


Ja, jag vet inte...
Men de kunde ju kollat upp det lite mer, kan jag tycka...


Presentation

Omröstning

Skulle du kunna tänka dig att ta hand om ett omplaceringsdjur? (Glöm inte att kontakta mig i så fall www.carolz.se eller carolz_84@hotmail.com)
 Helt klart
 Kanske
 Det beror på
 Antagligen
 Antagligen inte
 Absolut inte

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Carol'z

Följ bloggen

Följ Carolz med Blogkeen
Följ Carolz med Bloglovin'

Dela

Bookmark and Share

Min Instagram


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se