Idag fortsatte projekt "rensa"...

I och med det blev det mycket tårar, men också en del gapskratt när jag såg vad mamma sparat.

På en hylla i garderoben hittade jag en del texter som jag skrivit för en massa år sedan.

Hjärtat höll på att hoppa upp i halsen när jag såg dem, och jag kan inte låta bli att undra om mamma sände ett budskap genom att spara dem i samma låda.

Mina texter som skrevs för drygt 10 år sedan är inte särskilt välskrivna, men innebörden får mig att fundera ändå...

Den första är såhär:

När jag tänker på dig skrattar jag

men när jag tittar på dig och träffar dig

då gråter jag

För när jag tänker på dig minns jag

när jag tittar på dig längtar jag

och när jag träffar dig är det vid din grav

Din kropp kan tas ifrån mig

och bilderna kan tas ifrån mig

men minnena finns kvar

Du är död

men inte för mig

Du finns för alltid kvar hos mig

Jag kommer alltid att älska dig

Den andra är liknanade och är såhär:

Jag ler samtidigt som jag gråter

Jag skrattar samtidigt som jag skriker

För du är här... men ändå inte

Hjärtat säger att du finns

Förnuftet säger annat

Alla röster gör mig förvirrad

Varför kunde du inte stanna?

Från alla stunder finns bara minnen kvar

och nya får skapas... vid din grav

Jag vet att du mår bättre nu

men det gör inte jag

Varför var det så att den som dog var du?

Varför blev det inte jag?

Varför blev du sjuk?

Varför fanns ingen bot?

Enda boten var att dö

men varför just du?

Jag saknar dig min vän

fast jag vet att du nu kommit hem

och blivit en stjärna

fast en med hjärna ;)

Jag minns ditt liv med glädje

din död med smärta

men du finns alltid kvar

på en egen plats i mitt hjärta

Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske fanns en tanke med att lägga dessa ihop...

Det kan ju vara ett sammanträffande eftersom det är mina gamla saker... men det andra fanns inte på samma ställe...

Jag skriver ju mycket i texterna om att den döde fortfarande finns hos mig... Kan hon ha menat att hon också kommer vara hos mig??

Jahh...

Det var den sorgliga biten.

Sen hittade jag något som påminde mig om att jag faktiskt skrev även innan jag startade bloggen.

Jag tog vad jag hade och sen rattade jag på det.

En rolig sak jag hittade var från år 2000, närmare bestämt den 28/2-2000.

Det är också skoj, att jag har datummärkt allt jag skrivit...

Jag och mamma åkte med pappa till Stockholm för han skulle på kongress med facket.

Som jag minns resan idag var det jättebra, jag och mamma shoppade när pappa var på kongress och gick och myste och hade roligt som vi alltid hade.... Fnissade och tisslade och tasslade.

MEN så roligt var det visst inte just då, och jag kunde inte annat än gapskratta när jag hittade detta, så jag bjuder på lite av en tonårings beklagan... Det fetmarkerade inom parenteser är min förklaring på saker nu i efterhand och finns inte med i ursprungstexten.

Måndag 28/2-2000 Stockholm

Nu är jag i Stockholm med mina föräldrar. Pappa är här på kongress och jag och mamma har följt med honom. Vi bor på "Rica City Hotel" på Hötorget.

Det är ganska centralt.

Vi tog tåget hit från Kristianstad i Lörrdags kl:09:20 (på morgonen) (varför jag la till det där sista vete gudarna, hade det varit på kvällen hade jag väl skrivit 21,20 istället?)

När vi kom fram gick vi och lade in våra grejor på hotellet och sedan fick vi skynda oss till kongressens invigning. På kvällen gick vi till en krog som heter "fem små hus".

Det var i 1700-talsstil byggt i en källare under just fem små hus med olika valv m.m

(Nu börjas gnällandet, håll i er!)

Servicen var ganska dålig där. Vi kom dit vid 20:00 och vid 21:45 fick vi förrätten. Några minuter i 23:00 fick vi reda på att köket strax skulle börja med varmrätten.

Kvällen därefter (igår) var vi på Stadshuset och åt Nobelmiddag och dansade till "Lotta Engbergs".

Ingenting har gått som det ska här.

1) Jag, mamma och pappa hade beställt ett dubbelrum med en extrasäng. Första natten fick mamma sova i samma säng som jag för de "hade glömt" att ställa in extrasängen.

2) Badkaret läcker, man får tappa upp nytt vatten efter 5 minuter.

3) Servicen på "fem små hus" var usel.

4) En tant (jag skrev åtminstone inte kärring) skulle fixa så att jag skulle få spela i Stadshuset men det sket sig

5) Sen skulle hon fixa så jag skulle få spela på kongressavslutningen imorgon istället men det sket sig det också

6) Jag skulle hälsa på Victor (en kille från Stockholm jag träffade på konfalägret i Frankrike och blev god vän med) men jag missar honom med en dag. Han är i Västerås och kommer på onsdag

7) Igår var jag på Cosmonova och fick reda på att Mikael Persbrandt hade varit där dagen innan (min stora idol)

   (inte riktigt sant, jag var snarare tokkär i honom   )

8) Mikael Persbrandt bor på "söder" och jag var där ganska länge igår utan att ens få se en skymt av honom.

9) Både mamma och pappa snarkar jättemycket

Hahaaa!! Som jag skrattade när jag hittade detta!!

Jisses.....

Sorgeprocessen är i full gång, och jag tycks befinna mig någonstans mitt emellan reaktion och bearbetning...

Jag lovade pappa att rensa mammas garderob, så efter lite social träning genom en timme i stan med Lena igår begav jag mig hem till Horna.

Den sociala träningen gick väl lite sådär... Det var skönt att det var just Lena jag gick med, och dessutom köpte vi julklappar till Nathalie, min brorsdotter och jag vet att om mamma levat hade hon och Lena gjort det istället, så jag slutförde ett av hennes projekt, kan man säga...

Dock gick jag med andan i halsen och hoppades att vi inte skulle stöta på någon jag känner...

Jag är inte sån... Jag kan inte stå på stan och böla... Jag gråter inte bland folk. Inte ens i telefon...

Därför är det ganska skönt när det ringer och jag får nåt att tänka på.

Visst pratar vi om mamma, men det är så skönt att höra alla som säger samma sak.

"Du betydde mest av allt för henne" "Hon var så stolt över dig" "Allt kretsade runt dig"

Ja, det låter egoistiskt, men just nu känns det skönt att få bekräftat det vi aldrig sa till varandra.

Vi är inte så bra på att säga "Jag älskar dig" i denna familjen, vi visar det, och tycker att det räcker...

Så det är skönt att höra från andra också att det verkligen var så...

Och jag hann faktiskt säga det till henne den sista natten.

Alltså, social träning slutade med att jag körde i ilfart hem och rusade in på toa.

Magen kraschade efter all spänning...

Sen var det dags för garderoben.

Jag valde att göra det när pappa inte var hemma. Detta är min bearbetning, min sak och jag vill göra den ifred.

Jag vill kunna prata med mamma, vilket jag också gör... Och jag tror att det är som Ingrid sa... Jag hör henne faktiskt. Sen får det låta hur sjukt det vill, men antingen har jag rysligt god fantasi, eller så har vi faktiskt dessa små stunder.

Igår var det mest jobbigt. Många djupa andetag och suckar efterhand som jag hittade splitter nya kläder med prislapparna kvar. Kläder som måste varit förstora till henne för de passar mig perfekt...

Så jag frågade vem hon egentligen hade handlat till, sen hörde jag inte svaret... Jag grät... Ascott stod nedanför trappan och gnisslade, men han har inte fattat det där med trappor, så han fick gnissla vidare.

Sen gick jag ner i badrummet och då blev det ännu värre...

Den ögonskuggan köpte jag till henne, den mascaran köpte jag till henne, det läppstiftet fick hon av mig...

Allt smink hon hade var i samma färger som jag sminkade henne när vi var i Polen.

Tydligen blev hon själv nöjd och höll inte bara god min för min skull, eftersom hon senare ville ha likadant här hemma...

Och visst blev hon söt...

Världens finaste och mest underbara mamma...

Jag älskar dig för alltid!!