Som ni alla vet hatar jag, absolut HATAR att gå till gyn...

Dock tog jag mod till mig häromdagen och tog ett cellprov.

Jag hade nog räknat med att det skulle vara OK, men idag kom brevet...

"Du har cellförändringar..." blablablabla

Så nu måste jag dit och streta igen!!
Dessutom ska de knipa av bitar "in there" och skicka på analys...

Kanon alltså.

Gör ju säkert inte alls ont eller så...

Ja, det kunde man ju gett sig fan på!!
Varför skulle jag ta det jävla testet??

Visst, många visar förändringar som sen växer bort av sig själva...

Eller som går att fixa, men ändå...

Med min otur och med min mamma som dog i sån skit...

Nästa test visar väl att jag har samma skit som mamma, och då hoppar jag framför första bästa tåg.

Det bestämde jag mig för redan innan jag tog provet.

Det bestämde jag mig för redan när jag såg mamma lida...

Jag ska inte ligga och ha ont...

Jag ska inte bli matad...

Inte få bytt blöja...

Inte bli duschad på en jävla bår!!!

SÅ FAN HELLER!!!

Visar nästa test något skit så är det tack och adjöss...

Bye bye...

Skit samma...

Jävla skit...

Helvetes jävla skit...

Nu går det framåt!
Den ena bilen är besiktigad och imorrn är det dags för den andra.

Får hoppas att det går lika bra!

Ibland känns det som om man står still.
Man kommer liksom ingenstans...

Då är ju frågan...
Kämpar man på i motvind och hoppas att vinden mojnar?
Eller vänder man och börjar om?

Kanske tar man sats och hoppar från kanten, in i något nytt.

Kanske det är dags?

För att stå kvar på samma ställe och trampa löser ju ingenting.

Haha!! Så jäkla genomskinligt!!

Det var precis detta jag sa skulle hända när VU inte hade något att säga och Juholt skulle hålla egen presskonferens!!

Hahaaaaa!!!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14251732.ab

Det var precis som med mig.
Jag var också klumpig.

Jag skrev ordet "fitta" på facebook.

Så på fullmäktigegruppen läste ordförande och arbetarekommunens ordförande upp mitt inlägg inför hela gruppen.

Nej vänta, jag ska ta det från början...

Förra året bodde jag i en lägenhet som ABK hyrde ut.

Arbetarekommunens ordförande sitter med i styrelsen, kanske därför det var så känsligt?

Iaf hamnade jag i dispyt med ABK och skrev på facebook att "ABK är ena jävla fittor"

Jaja, det var kanske onödigt, men bara mina vänner kan se mina inlägg, kom ihåg detta när ni läser längre ner.

Samtidigt blev min far erbjuden en plats som kommunrevisor.

Detta utnyttjades såklart, varför arbetarekommunens ordförande ringde mig och sa att jag ju inte kunde sitta kvar på min plats i nämnden eftersom pappa inte kunde revisera sin dotter p.g.a jäv...

Jag frågade Axel Danielsson om detta (en renomerad konsult som kan allt om kommunlagen) och enligt honom skulle det inte vara några problem eftersom revisorerna är delade i olika lag och reviserar olika delar av kommunen.

Han kunde alltså ingå i ett av de andra lagen...

Jag ombads alltså lämna min plats för pappas skull.

Då jag klargjorde att det inte var något problem fick de ju komma till vad saken egentligen handlade om.

Arbetarekommunens ordförande haffade mig och pappa utanför salen där fullmäktigegruppen skulle hållas och bad mig lämna mina uppdrag, och hotade annars med att ta upp detta på mötet inför alla "kamrater".

"Varsågod, jag står för det," sa jag bara.

Väl inne i salen satt ordförande för dagen högt upp på podiet och läste upp mitt inlägg från facebook, något som måste lämnats av någon av mina "kamrater" i salen som också är min vän på facebook.

Han avslutade med att konstatera att  han åtminstone inte kände något förtroende för mig längre p.g.a detta.

Jag ställde mig upp.

Tänkte säga att jag inte heller känner förtroende för arbetarekommunens ordförande som vid ABK:s sammanträde anmälde jäv, när det handlade om att sälja ut fastigheter.

Inte nog med det, han köpte sin lägenhet i sin brf.

I media skyllde han på att "kärleken vann".

Men det är klart.

Han är ju en av höjdarna och hålls bakom ryggen av de andra.

Jag struntade i det inlägget.

Tänkte att det inte tjänade något till.

Jag tänkte också säga ett par ord om "kamratskap" som vi socialdemokrater säger... Kamrater... har mina första maj-tal börjat...

Men jag struntade i det också.

Ja sa helt enkelt att det var jag som skrivit det.

Någon dag senare blev jag inkallad till den högsta sosse vi har i kommunen, tillsammans med arbetarekommunens ordförande.

Man klargjorde för mig att om jag inte avgick skulle man göra det svårt för mig.

Jag gav upp...

Jag hade ända sedan valberedningen velat strunta i det.

En gång hade jag drömmar om att bli statsminister, men eftersom bara de nya unga får platser, och jag sågs som en inventarie man kunde trampa på, låta sitta kvar som ersättare i en nämnd och ta in nya unga krafter på ordinarie platser, istället för som man brukar, låta ersättaren bli ordinarie och den nya bli ersättare, tyckte jag att det kunde vara.

Jag insåg att någon statsminister blir jag aldrig.

Den sista tiden kämpade jag enbart för pappas skull.

Han hade hoppats så på mig.

Men man orkar inte kämpa för andra hela tiden...

Man orkar inte om man själv inte vill...

Så jag gav upp.

Skrev under ett papper som de förberett åt mig.

En signatur, sen var det klart.

Efteråt körde jag till Andy.

De hade haft semlor på jobbet, så jag fick en.

Jag åt min semla och körde sedan hem.

Som Juholt.

Han blev inte avsatt, för det kan man inte bli.

VU röstade, precis som partiet gjorde om mig.

Sen lämnade både han och jag "frivilligt"...

Haha!
Skrattretande!

Undrar om alla partier sköter det likadant??

För 12 dagar sen hämtade vi vår lille Bailey    

Nick blev superintresserad, Sixten brydde sig inte.

Med tiden har deras beteende förbryllat oss en aning...

Nick har lugnat sig, men Sixten däremot... Han bara sitter i ett rum och kurar...
Efter några dagar fräste han åt Nick, han som brukar få massage av honom?! Så jag antar att det var något slags sympati-fräs   

Sen har han bara suttit där inne och gömt sig. Han har fräst åt oss också, minsann!

Men nu börjar det bli ordning på torpet, så att säga.

Häromkvällen låg både Nick och Bailey i soffan.
Det började med att Nick låg hos mig och Bailey smög sig upp vid andra sidan av Andy och gömde sig i armhålan.
När Nick inte flög på honom tyckte han att det var stabilt nog att våga sig fram.
Så han smög försiktigt upp i Andys knä och la sig till sist till rätta, nos mot nos med hunden, som hade sitt huvud i mitt knä    Så mysigt!!

Sen har jag bearbetat Sixten också.
Han tycks tro att vi har glömt honom nu när en ny liten katt har kommit in i bilden.
Jag kan riktigt höra honom när han ligger där och gömmer sig.

Så kommer jag och lockar lite "Siiiiiixteeeeen... Vaaaar e mammas beeeebis?? Var e mammas stooore fine kille?"

Jag riktigt hör hur han tänker "Ånej, inget besvär för min del! Jag kan sitta här och ruttna bort! Nu är väl inte jag intressant längre när ni har fått er lille bebis?!! Den lille fjanten med sin yviga svans!! Så sitter jag här tjock och fet i ett hörn. Nehe tack! Tänk inte på mig. Låt inte mig störa. Jag kan sitta här och ruttna bort för mig själv.

Ni hade väl inte ens märkt det!!"

Så ska det såklart inte vara, så nu har jag tvångskelat honom!
Varje dag, flera gånger om dagen har jag letat upp honom och tagit honom i famnen.

Sagt att vi älskar honom och att han är vår store fine kisse!
För det är han!!

Nu har det äntligen gett resultat.

Imorse kom han självmant och ville mysa.

Så jag stängde in oss så vi fick vara ifred.

Sen kelade vi en stund.

12 dagar senare är alltså allt frid och fröjd.

Förutom att jag inte sover särskilt bra......

Bailey har hittat sin nattplats.

På min kudde... Nos mot näsa med mig till en början, och då har vi den räliga andedräkten.
Senare på natten blir det ryggen mot mig, och det är ju mysigt, förstås, men den långa pälsen sätter sig i näsan och killas!!   

Sen är det ju lite trångt med en 1,20-säng som håller 2 vuxna, 1 Rottweiler/Border collie och en katt... Kanske snart 2 katter om Sixten också gonar helt...

Får nog skaffa större säng känns det som....

Men mysigt är det   

Tidigare i år anmälde jag alla fel som sjukvården begått gällande mamma...

Vi bestämde att vi skulle ha ett möte med kirurgchefen och kvinnoklinikschefen på CSK...

Mötet bestämdes till den 9/12-2011.

Jag ringde damen på patientnämnden och sa att mamma var för dålig så vi fick ta det längre fram....

Jag trodde faktiskt att hon skulle ha fått reda på att mamma gått bort...?

Men idag kom ett mail.

"Hej Caroline!
Hur är det med din mor? Ska vi avvakta längre med mötet?"

Jag tänkte först bara svara att jag inte bryr mig mer.
Jag har framfört mina åsikter och det får räcka med det...
Men sen är jag ju som alltid... pratig... eller vad man ska säga så svaret växte fram till ett hyfsat långt brev av misstag...

Här är det iaf... (censurerat vid namnen)

"Hej X.

Mamma dog i december.

Jag känner inte att mötet spelar någon roll längre.

Jag är nöjd med att ha lämnat mina synpunkter till X (chefen för kirurgen), vilket jag gjorde då vi fick reda på att cancern var tillbaka.

Då framförde jag en önskan om att man ska kontrollera hurvida cancern är tillbaka på patienter som tidigare haft det och som sedan kommer in med smärta.

Ännu en till samlingen av människor som fått lida för CSK:s slarv.

Nu hoppas jag bara att han tagit det till sig och inför en sådan rutin.

I övrigt känns det aningen konstigt att hon ska ha fått besked i juli att cancern inte fanns kvar, och sedan i oktober får reda på vid ett återbesök att den är tillbaka, och bara 2 månader senare är hon död…?

Jag skulle därför vilja ha journalen för hela tiden.

Som jag nämnde tidigare fick vi bara t.o.m maj månad vid första utskicket, sedan begärde vi för september och framåt (tiden då hon åkt in och ut från CSK)

Nu skulle jag vilja ha även för juni och juli, för att se om det verkligen stämmer att cancern var borta i juli……

Något tycks inte stämma.

Sen tycker jag att det är för dåligt av läkarna.

För det första att de inte körde henne till Lund för att kontrollera om det var cancer som gjorde att hon hade ont, utan bara skyllde på en urinvägsinfektion.
Dessutom blev återbesöket i Lund framflyttat eftersom hon låg på CSK och hade ont när hon skulle varit där.

Hade man skickat henne till Lund i september när hon kom in första gången kunde man upptäckt det redan då, och satt in cellgifter direkt.

Nu drog det ut på tiden med operation av portacath:en och hon blev så dålig att hon dog bara drygt 1,5v efter att hon fått den insatt.

För det andra skulle hon själv hålla reda på när katetern skulle bytas och boka tid för det, hon blev inte kallad.
Ingen informerade heller om att hon skulle byta den efter 3 månader så att hon kunde boka en tid, om hon hade fått veta att hon skulle göra det.

Detta ledde till att hon fick ytterligare infektioner samt blodförgiftning den näst sista gången hon låg inlagd.

Det är under all kritik hur vården har fungerat och jag är oerhört besviken på läkarna.

Att man inte kan tänka steget längre.

Att en cancersjuk människa som har ont själv ska boka tid för att byta kateter.

Att denna sjuka människa som har ont, inte bara ska hålla reda på när tiden ska bokas, utan inte ens får information om hur långt det ska gå mellan bytena.

Att min mamma inte kan vara med på mitt bröllop, när jag skaffar barn, när jag fyller 30.

Det kanske hade gått att ordna om man bara hade kollat.

Vad skulle det ha skadat?

En röntgen i Lund hade varit det enda besväret.

En koll.

Ett liv….."

Hon får göra vad hon vill med svaret.
Känns inte som om det spelar någon roll längre... Men nu är det skrivet iaf..

Idag var det dags för cellprov!!   

Jisses så nervös jag var!!
Dels för att det skulle göra ont, men dels också för att det är så jäkla pinsamt att fläka ut sig i den där stolen!!

Jag hatar det!! Fasen så pinsamt...
Därför har jag kastat de där kallelserna man får sedan man fyller 23... Och jag fyller 28 nu...

Andy fick följa med som stöd, hehe!!
När vi kom dit visade hon på en liten skulptur var hon skulle skrapa och greja, och sen fick jag känna på spatel och piprensare... Alltså... De där grejerna hör INTE hemma där!!

Hon visste att jag var nervös, eftersom jag berättade det när jag bokade tiden, eller kanske snarare, när hon tvingade mig att boka den.
Jag skulle ju bara ha nytt recept på p-piller, så sa hon att man behövde inte komma mer än vart 3e år och ta blodtryck när man har de pillerna jag har. Alltså görs det i samband med cellprovet...

Då fick jag ju klämma fram med att jag inte gjort något än.

Hon var snabb att säga "då bokar vi en tid för det, så skriver jag inget recept förrän det är gjort!!"

En fälla!!!

Jahopp... Så det var ju bara att pallra sig dit...

Dessutom dog mamma av just cancer, så det kändes inte riktigt som läge att säga nej...

Jag har aldrig velat ringa mamma så mycket som idag...

Vid 14,30 blev jag hypernervös och ville så gärna prata med mamma, som skulle lugna ner mig...

Men det går ju inte längre...

Jag kan inte ringa mamma mer...

Aldrig...

Så jag pratade med kollegorna istället, och ringde Lena.

Vid 15,00 var det dags att köra...

Fy fasen...

Andy mötte upp på vårdcentralen och vi gick in.

Det var ganska häftigt på sitt sätt.

Hon berättade att hon gör si och så, och då ser hon livmordersetappen...

VA?! Med blotta öget?! frågade jag, helt impad.

Jag trodde det var för långt in för att se, men nej...

Så frågade hon om Andy skulle följa med in och svaret kom direkt och bestämt från mig. JA!

Då sa hon att han kanske ville stå uppe vid mig...

Men jag tänkte att man får ju bjuda till lite, så jag sa att "du skulle nog tycka det var häftigt att se livmordersetappen, så du kan ju kika lite i början, men sen när ratiraljerna kommer fram får du komma till mig"

haha!

Jodå, sagt och gjort.

Han tyckte det var vrålhäftigt!!

När kollegorna fick reda på att han skulle med blev de i det närmsta förfärade.

Reaktioner blev bl.a

Nej men!! Va?
Vill han ens det??
När jag skulle ha barn ville min kille absolut inte följa med på undersökningar, och gjorde han det så stod han vid mitt huvud!
Han tyckte det var äckligt!

Men också
Nej men usch!
Du ska väl inte låta honom titta där?

Alltså jag fattar inte...

Vadå inte låta honom titta där? Han ser ju den annars, så varför inte?

Vadå äckligt? Brukar de inte hålla till i den regionen då?

Jag fattar verkligen inte...

Jag var livrädd och då, om någon gång, ska man väl ha sin sambo med sig?
Det är ju då man behöver honom som mest...?

Vi passar tydligen väldigt bra ihop.

Eftersom verkligen alla andra har sagt usch och fy, så tycks vi vara de enda som inte tycker att det är nåt konstigt...?

Tur att vi hittade varandra då   

Nick och Sixten tyckte såklart att det var superspännande med en liten nykomling.

Vissa är ju mer försiktiga än andra, dock...

Sixten får börja att berätta

Jahh... Vadå...?
Det kom en ny hårboll, vad kan jag säga om det??
Han kom i låda, MIN låda, eftersom mamma trodde att jag skulle va stygg mot honom?!
Jag...? Ärligt talat, jag orkar inte bry mig.
Jag satt och blängde lite, men när inget mer hände öppnade hon dörren och den lille kröp ut...

Han ser rätt löjlig ut, faktiskt... Som en liten primadonna! Svansa runt med sin yyyyviga lilla svans, pff!!!
Jag betackar mig...

Låt mig bara vara så låter jag dig vara... hårboll...

Luden och dan... *fnys*

Ja, Sixten var faktiskt imponerande!! Jag hade fasat mest för det sammanförandet...

En gammal vildkatt vet ju hur man slåss för livet  

Men inte en reaktion!!

Dukig bebis!!  

Nick däremot....

Tjena, tjena!!
Asså, ni ska seeeeee vad mamma har släpat hem!!!
En liten TRASSELSUDD!!!!!

Ilsk som fan och tror att han kan sätta sig på mig... MIG!!!!!?!!

Neheru mister!! Glöm tanken och håll dig jäääävligt passiv ditt lilla rackartyg!!

Komma ner här och göra dig kaxig, va?!! Jag ska nog lära dig ett och annat, som den andra dammråttan!
Mamma tror att han ska komma ner mer och va mer social om du är det, men det ska vi bli två om!!

Fast.... det är ju klart... Vi har ju pussats lite, och det var ju inte helt fel...

Om du bara inte var så jäkla nosig!!
Jag vill bara snusa lite i rumpan på dig och se vad du är för en!!!
Den andra katten var snabbt avklarad, men du har ju så jäkla mycket päls!! Jag måste ju leta mig genom flera lager innan jag kommer åt godsakerna!!
 

Undrar om man vågar snusa lite....

Amen, jag kan väl få snusa bara liiiiiiite....?

Mmmm, nästan lika gott som att pussa på mamma

Ok... Jag ger väl honom en chans då.....

Också har vi då den lille tuffingen...

Visst är jag väl söt??
Som en såndär kisse på affischer och sånt   

Mycket spännande att kika i blomman!!
Den rev jag förresten ner igår, hehe!!
Skenet bedrar!

Jag ser så söööööt och snäll ut, men jag kan minsann va en riktig liten jäkel när jag vill!
Tanten som hämtade mig igår säger att hon är min mamma  
Hallå?! En människa kan inte vara mamma till hund, häst och katt?!!

Och jag är ingen bebis! Jag är så cool!!

Fast det är mysigt att sitta och kela lite...

Igår badade hon mig... Den andra katten hade revisbajjat i ett gammalt badkar där uppe, och sen när hunden kom var han så snabb och ivrig så jag blev förbannad!! Jag klamrade mig fast i ansiktet på honom och rev till!!!
Sen brottades vi i badkaret så jag var FULL MED BAJS!!!  

Så nu luktar jag smultron igen  

När jag skulle torka svepte mamma in mig i ett badlakan och satt med mig i famnen i 1,5 timme!

Sen skulle vi ha mat, men det dög inte med torrfoder!!
Idag blev det andra bullar... Whiskas blötmat.

Mamma klöks, så äckligt hon tycker att det är, men jag har henne lindad runt lillklon!!
Smaskens    

Jaja, de är väl OK, de där mamma och pappa...
Fast jag tror inte jag har så mycket päls kvar om ett tag, om de ska fortsätta kela med mig såhär mycket...
Får ju knappt vara ifred!!

Men det är ganska mysigt...

Den där hunden har jag också fått ordning på snart... Han är en baggis för en tuffing som mig   

  Den här kompisen känns ändå tryggast... Lugn och sansad   

Lördagen beskrivs med ett ord KAOS!!!

Det började med att vi ringde på en katt i fredags...

Jag har ju letat efter en röd katt ganska länge och lyckades för ett par veckor sedan övertyga Andy om att en liten bebis till inte skulle skada här hemma  

Jodå, han fanns kvar!! Men tyvärr hade de inte dags för oss då, så vi fick komma dagen efter istället.

Aja, det gör ju inget, bara bebisen kommer  

Så på lördagen skulle vi köra några ärenden innan vi körde eftersom de inte var hemma förrän senare på eftermiddagen.

Vi hade sett en reklam för en dammsugare på Expert. 299kr, billigt och bra  
Dessutom skulle vi ha en avfuktare, som vi visste att de hade en bra på Rusta.

Så efter en runda till stallet åkte vi.

In på Expert och såg bara de där dyra jäklarna för typ 1000 spänn. Alltså! Det är bara en dammsugare... Ett nödvändigt ont, som jag inte alls har planer på att lägga alltför mkt pengar på...

Jahopp... Så vi fick fråga en gubbe som direkt frågade om vi skulle ha den till att dammsuga bilen...?!

Ehh... nej... På reklamen sa de dammsugare, och den skulle vara så bra så...?!!

Ja, jo, men den har en sugförmåga på 200w (eller vad det var), livsmedelsverket rekommenderar minst 300...

Men om ni tittar där borta så har vi jääättefina för 1000kr och sen är det 25% rea, så 750kr för en jääääättebra dammsugare.

Jag glodde på honom med en aningen mördande blick, sen gick vi.

Vad är det för JÄVLA SÄTT?!! Rent ut sagt!!

Lura in kunderna med en reklam och sen säga direkt att det är bara skit och titta på den som är dubbelt så dyr istället?!!  Nehe tack, gubbJÄVEL! Jag sätter inte min fot i den affären igen!

*Suck*

Vidare till Rusta, och givetvis var avfukaren slut!
Asså... Vad hände med att skriva det på hemsidan?!

Jaha... Bort till Biltema, som alltid har det man behöver, och visst hade de avfuktaren.

Billigare dessutom!

Prisa Gud! Biltema!!!!!  

Sen var det ÄNTLIGEN dags att köra!!

Till Halmstad...

Jaja, vi är inte kloka, bla bla bla. Det där har jag redan hört!

Hunden hämtade vi i Jönköping, crossen i Mariestad och nu körde vi till Halmstad för att hämta en liten tissemiss!

Men ärligt... Titta på honom, och se mig sen i ögonen och säg igen att vi inte är kloka

Visst är han så jäkla söt?!! Helt klart värt det!
Mammas lille beeeeeebis  

Han är lugn som en filbunke!

Vi hade transportburen med oss, men för att knyta an till honom lite mer fick han sitta i mitt knä i bilen.
Selen var inte så populär när vi skulle hämta honom, men så fort vi kom in i bilen fick jag knäppa på den.

Efter 2 minuter la han sig till rätta i mitt knä och efter en halvtimme sträckte han på sig och myste till sig.
Några minuter senare kom han upp till mitt ansikte och strök sin kind emot min  

Sen la han sig till rätta igen, och började kloa försiktigt på min hand, sådär som kattungar gör när de diar...
Det tog jag som att han accepterade mig som sin mamma.

Sen sov han...

Resten får djuren själva berätta om senare  

På väg hem hamnade vi bakom vad vi först trodde var en väldigt ovan förare eftersom han/hon bromsade i varje kurva, om den så lutade bara 2grader!!

Efter en stund fattade vi dock att något var fel, och när han vinglat över på fel sida vägen på raksträckor ett par gånger ringde vi polisen.

Med dem i luren följde vi honom/henne mot Kristianstad, och på 21:an var han nära att ramma 2st av de där blå/vita skyltarna som delar körfältet och avfarten...

Han hade också nästan rammat en bil som försökte köra om på dubbelfiligt, han svängde helt sonika ut i "omkörningsfältet" och tvärnitade sedan...

Tack och lov mötte polisen upp i Önnestad och tog över.

Vi klarade oss helskinnade hem med bebisen och resten är en helt annan historia som djuren kommer att berätta om senare