Fy fan vad tungt allting är just nu...

Jag är så oerhört kluven i situationen...

Det håller på att bli för mycket... Helt enkelt för mycket...

Man kämpar och kämpar men har inget för det, för inte fan blir något bättre?!!

Jag saknar mamma mer och mer, den enda jag kunde prata med om allt sånt här...

Jag trodde att jag hade bearbetat det här med mamma klart för ett tag sen, men inte då.
Det är jobbigare än någonsin...

De senaste veckorna har jag gråtit i bilen när jag kört till och från jobbet, varje dag...

Mycket av det beror på att det händer så mycket jag skulle vilja prata med henne om.

Som för ungefär 3 veckor sen då jag stötte på en gammal, mycket kär vän.

Vi har inte setts på 8 år, och visst har jag tänkt på min vän med jämna mellanrum, men inte på det viset.

När sedan andra situationer rämnar känner jag extra mycket hur jag saknat min vän...

Chocken blev total när vi sprang på varandra. Jag blev igenkänd bakifrån, hur nu det gick till.

Sen hörde jag en okänd röst ropa mitt namn...

Såklart svarade jag och vände mig om.

I det skumma ljuset såg jag inte vem det var, och kände inte heller igen rösten, fast att jag minns exakt hur den lät för 8 år sen.

Jag kan bara tänka mig hur dum jag såg ut...

Glad, överlycklig faktiskt, och samtidigt som en fågelholk!

Måste sett riktigt löjligt ut, egentligen...

Till på köpet har människan tagit sig i kragen, skaffat ett bra jobb, men viktigast av allt; hittat sig själv.

Det hörs på rösten... Idag känner jag igen den och jag vet precis vad skillnaden är.

Istället för en hysterisk "gubben i lådan" som far fram och tillbaka helstirrig är det nu en lugn och stabil människa som verkligen hittat sin botten, om ni förstår... Alltså hittat tryggheten i sig själv.

Blir inte arg för något och är alltid glad och positiv...

När Andy muckar för att någon i konkurrerande innebandylag lyft hans klubba blir han tillsagd att skita i det och släppa det.

Och det är ju helt rätt...

Så när allt blir kaos på hemmafronten känns det ännu mer hur dum man kan vara.

Då försöker jag att kämpa på ändå, för att inte göra samma tabbe som för alla de där åren sen...

Jag tänker att kanske kan denna situationen också ändras, och jag skulle ju aldrig förlåta mig själv om jag gjorde samma misstag igen... Går, och sen efter någon månad har allting löst sig...

Usch...

Jag skulle så gärna vilja prata med mamma...

Dels hade jag velat prata henne efter det där första mötet efter alla år.

Jag vet att hon är den enda som skulle bli glad och förstå...

Jag vet inte ens vad det är hon skulle förstå, men det skulle hon...

Jag skulle vilja prata med henne om det där andra, för jag vet att hon skulle säga till mig att jag är löjlig som ens bryr mig. Hon skulle säga till mig "jamen skit i det för fan"

Jag skulle bli skitsur, men efter ett tag skulle jag komma på att hon hade rätt...

Och jag skulle kanske skita i det...

Jag kan inte hjälpa det.

Jag känner mig sviken.

Igen.

Hur många gånger ska man behöva acceptera det, bara för att se om det blir bättre???

Hur länge ska man vänta?

I ett inlägg för inte så längesen sa jag att man inte kan stå kvar och trampa på samma ställe för länge...

Så hur länge är det?

Hur länge är för länge?

Tänk om allt löser sig bara någon månad senare för denna människa också?
Då står jag med skägget i brevlådan och ser ännu en chans som jag sumpat...

Jag pallar inte det igen...

Ett sånt misstag får räcka i livet...

Samtidigt...

Jag mår skit i nuläget...

Hur länge ska jag orka att bara sova ett par timmar per natt?

Hur många gånger ska jag ta mina nycklar och köra iväg, enbart för att bli förföljd, och inte få vara ifred med mina tankar?

Hur länge ska man behöva stå ut i väntan på att det ska bli bättre?

Och när är det dags att skita i det, och börja prioritera sig själv?

Jag vet inte vad jag vill.

Jag vet bara att jag vill ha tillbaka min mamma, min klippa, den som förstår mig bäst av alla!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det här är rena tramseriet!http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/opposition-vill-att-eriksson-s-avgar/   Jag hörde redan imorse på radion att treklövern och SD kräver ordförandes avgång och jag satte nästan i halsen!Helt ärligt; det är v...

Så var det dags att summera det gångna året än en gång. Jag höll först på att glömma mitt årliga inlägg och var på väg att gå och lägga mig utan det, men kom på att det trots allt är en tradition, så lika bra att hålla den igång!   Året har bju...

Ibland är jag lite extra modig!Ibland får man helt enkelt lägga rädslan åt sidan och prova på något skrämmande. Efteråt är det enormt stärkande.   Min fina Shiny har jag haft i 12 år, och sedan jag fick henne har jag inte ridit någon annan häst...

För ett par veckor sen fick jag eld i baken!!Plåtslagaren skulle komma på måndagen, och på fredagen kom jag på att jag måste måla klart "lådan" under taket innan hängrännorna kommer på plats!   Som tur var skulle jag släppa ut hästarna på helgen,...

Nä minsjäl!Det var det värsta!   Han den där som varit så få förunnad är det dags att lägga på hyllan nu! Att han är sjukt skum har jag redan konstaterat. Det kan gå ett par veckor utan att han hör av sig, och sen plötsligt hör han av sig var...