Idag är det mors dag...

Vad ska jag göra nu då?
Mamma finns ju inte mer...

Jag hade tänkt sova hela dagen... Vill inte vara med om den...

Men minsann... Jag vaknade
"Älskling!! Älskling!! Klockan är 12!!!"

Ja, vadå då??? Vad fan ska jag uppe och göra?? Kör du till din morsa, du som har en!! Ta vara på det, för det varar inte för alltid, jag vet...

Nejdå, upp och hoppa bara...
Ska det vara så svårt att förstå?

Sen öppnar man facebook, och vad står där?? Jo, bara en massa "idag ska jag till mamma" "idag ska vi fira mamma" mamma hit och mamma dit... *suck*

Och jag vet att jag gör likadant...

På facebook skriver man ju vad man gör om dagarna. Och på fars dag kommer jag skriva att jag ska fira pappa fast att jag vet att det finns vänner som inte har någon pappa...

För det är så man gör...

Men ändå...

Avundsjuka är inte fint... Man ska inte vara avundsjuk...

Men jag kan inte hjälpa det...

Jag är avundsjuk...

Jag är jäääävligt avundsjuk på de som kan fira sina mammor på mors dag...

Jag är jävligt avundsjuk på de som har en mamma...

Jag har ingen längre...

En sån här dag rör upp mycket känslor...

T.ex läser man också på facebook om andras sambor som hittar på något roligt med sin sambo för att den ska få något annat att tänka på...

Och vad gör min sambo?? Väcker mig kl 12!!!

Sen blir jag förbannad för att han väckt mig, också är diskussionen igång...

"jag visste inte att du ville sova hela dagen"

"nej men fan vad tror du en dag som denna?"

"ja men det kunde väl inte jag veta?"

"jo!"

Fast det kunde han ju såklart inte...

Men ändå...

Sen tycker jag att han kunde varit lite gullig och hittat på nåt med mig...

Men faktum är att han ville att vi skulle åka och dansa igårkväll... Men jag ville inte... Kände inte för att roa mig... Och om han nu hade hittat på nåt, hade jag väl blivit förbannad för det...

Ja, det är inte lätt...

Efter en stunds diskussion körde vi och handlade lite och sen vidare till Lena för att hämta blommor till rabatterna...

När vi var på väg ringde hon...

Såklart frågade hon "Du... Vi ska inte köpa en blomma och sätta på mammas grav idag?"

(Lena är inte min syster, utan mammas äldsta vän och både hon och pappa har alltid kallat mamma för mamma istället för Britt-Marie)

Svaret kom direkt. "NEJ! Mors dag ska INTE firas vid en grav!!"

Nu är det visserligen så att jag inte har varit vid graven sedan urnsättningen...

Pappa och Lena kör visst dit men jag kan inte!!!

Jag vet att hon är död, men jag vill inte åka dit... Se gravstenen och veta att det är ända sättet att "hälsa på" mamma numera...

Urnsättningen var ett jobbigt måste, men nu måste man inte på samma sätt längre...

Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, och visst skäms jag lite...

Tro fan att man borde fixa vid sin mammas grav... Men jag kan inte!!

Särskilt inte en morsdag... Särskilt inte en dag då man skulle firat mamma... Absolut inte...

Nu jobbar jag sen i mitten av veckan.
Annars har jag varit lite ledig, och visst har jag känt för att köra dit...

En dag körde jag till och med mot kyrkogården, men i sista sekund svängde jag av...

Det gick inte...

Jag kan inte se gravstenen med hennes namn på...

Det blir så verkligt... Det är tillräckligt jobbigt ändå... Att inte prata med henne varje dag... Att inte kunna ringa henne...

Hon var lite av en terapeut åt mig...

Hon vet saker om mig som ingen annan vet... Inte ens pappa...

Allt det försvann...

Hon dömde aldrig...

Hon förstod...

Hon tyckte att jäkliga saker var jäkliga, och skulle inte alltid vara så lugn och saklig...

Hon reagerade...

Men framför allt; hon dömde inte!! Hon kunde ge sin åsikt, men sen accepterade hon läget... Och det var skönt...

När pappa eller Lena säger att de varit vid graven, säger jag bara jaså, jaja vad bra! Eller nåt i den stilen...

De vet nog inte att  jag inte varit där... Och jag vet inte varför jag inte sagt nåt...

Antagligen för att jag skäms...

Jahh...

Blommorna planterades iaf och nu är det dags att sova...

Hur jag mår?

Jag lever åtminstone...

Idag var det dags för cellprov nr 2...

Det första visade på cellförändringar, så jag fick ta ett nytt... Ett såntdär där de knipsar av grejer   

Andy följde med... Ett krav från mig.

Det första gynekologen sa var att "Ja, du kanske inte ska vara med sen, när vi börjar undersökningen"

"JO! Det ska han!!" sa jag bestämt...

Inte en chans att jag särar på benen för en främling alldeles ensam!!! När hon dessutom har lååååånga, vassa föremål att trycka in!!

Så han satt och höll min hand hela tiden, och vi kunde prata om annat, så det inte kändes så jättekonstigt...

Fan vad pinsamt alltså!!

Varför blev man inte kille???

Ligga där med benen i vädret... Fy...

Aja...

För er som ska göra detta andra cellprov med knips kan jag berätta något hemskt...

Det är INTE bättre än det första...

Bedövningen hjälper mot knips-smärtan, men inte mot svidandet i magen......

SATAN vad det suger i magen när de knipsar!!!

Det gör svinont!!!

Jag kan alltså inte lugna er... för det vore en lögn...

Dessutom blöder det i flera dagar efteråt...

Jag som har såna p-piller så jag inte har någon mens har ju inte nåt sånt hemma, så det fick bli att åka till affären och köpa bindor    ÄCKLIGT!!!

Det kunde hålla på i 2 veckor sa hon...

Under tiden får man inte rida...... Det var ju just snyggt! Shiny som precis har fått en liten muskel...

Får bli promenad i grimskaft och kasta upp Andy någon gång...

Jaja...

Förjävligt var det iaf...

Nu skulle det ta ca 3v innan svaret kom.

Om det fortfarande var lätta cellförändringar skulle man ta om samma prov om ett halvår, och om det är något farligt blir det operation...

Jag trodde i min enfald att de skulle söva mig i så fall... Men nej...

Lokalbedövning... Och gissa hur den går till då??

Spruta...

ALDRIG I LIVET ATT DE SÄTTER EN SPRUTA I MUSEN PÅ MIG!!!!!!!!

Glöm det!

Forget it!

Not gonna happen!!!!!

Ahhhhhhh!!!!

Aldrig kan man få vara glad......

På Söndag är det morsdag... Och jag har ingen mor att fira...

Jag hade verkligen behövt en runda på Shiny då... Bra terapi... Men det får jag inte heller!!!!

GAHH!!!!!!!!!!!

En som inte fått så mkt uppmärksamhet i bloggen är Shiny.

Det beror på en sak enbart.

Jag har varit en dålig mamma  

Sen hon flyttade till Viby har det inte blivit så mycket ridning av...

Jag trodde där skulle finnas massor av bra vägar, men icke! Naturreservatet är avspärrat, så om man vill rida finns 2 alternativ.

Inne i kvarteren eller paddock...

Inget av det tilltalar mig direkt.

Både jag och Shiny är skogsmullar och gillar inte att skrutta runt i ringar...

Resultatet blev att fina Shiny med sina snygga muskler återgick till den åsneform hon hade när jag tog över henne för 9 år sen...

Stallet blev en börda... Eftersom jag inte fick det roliga med ridningen var det mer eller mindre enbart jobbigt att åka dit för att göra "de tråkiga måstena"...

För ett tag sen fick iaf Surre reda på att det kanske fanns en ledig stallplats i Trolle Ljungby, så jag tog mod till mig och ringde... Jag hatar verkligen att ringa till folk jag inte känner... Eller folk över lag...
Jag ringer i regel ingen alls, mer än pappa och Andy, hehe!

Det skulle ju va så pinsamt om den man ringer frågar "vilken Caroline???"

Jag skulle väl närmast dö, så pinsamt det skulle vara!!

Iaf tog jag mod till mig och ringde Martina...

Det var ju en jäkla tur!!!

Shiny flyttade i slutet av mars och har blivit en helt annan häst  

Jag har hittat tillbaka till glädjen med att ha häst!

När jag skulle sätta igång henne igen gjorde jag som för 9 år sen...
Jag fick då rådet att skritta långa turer med henne...

Såhär 9 år senare och med mig vägandes 15 kilo mer var det ingen bra ide... Hon fick en muskelknuta  

Så under 2 veckor blev det massage, stretching och promenad i grimskaft...

Förra veckan provade jag rida 10 minuter.
Det gick bra, så jag tog 15 minuter resten av veckan.

Det är så härligt!!
När hon var öm vippade det på fel håll, så att säga... Jag guppade höger-vänster på ryggen.

Nu guppar det fram-bak och upp-ner, som det ska  

Fördelarna med nya stallet är många.

 - Vi är ett bra gäng tjejer i ungefär samma ålder.

 - Istället för stallmöten blir det tårtätarkvällar och andra trevligheter.

 - Alla hjälps åt. Om man är i stallet samtidigt som någon tar in hästarna är det en självklarhet att man hjälper till... Det har jag aldrig varit med om innan... Innan kanske man tog in sin egen häst... På sin höjd...

 - Det finns hur många ridvägar som helst. På alla möjliga håll.

 - Man slipper mocka bajs i hagen eftersom den är så stor.

 - Hagen är nästan lika stor som den 9 hästar delade på i förra stallet, så de har gott om gräs.

 - Alla fyller på vatten i hagen, så en slipper göra det alltid.

 - Man kan alltid få råd av de andra tjejerna!! Som nu med muskelknutan... Martina tipsade om hur jag kunde använda linimentet. Therese tipsade om ett program hon hade fått till sin häst när han skulle sättas igång efter sin skada. Elin och hennes kompis visade en massagemetod som gjorde susen.

Shiny är min första egna häst, så jag kan ingenting om skador och sånt... Då är det superskönt att det finns duktiga tjejer som kan lite mer och kan komma med tips!

Överlag är det en positiv stämning i stallet. Inget tjafs och annat trams.

Idag ser jag fram emot att åka dit, och tiden springer iväg när jag är där.

Andy behöver inte följa med längre... I det andra stallet var han alltid med för att det skulle gå fortare, nu uppskattar jag timmarna jag spenderar där själv och han hänger bara på om vi ska någonstans efteråt eller har varit någonstans innan.

Det i samband med att han återupptagit innebandyn har gjort att vi kommit varandra närmare på något sätt.

Man behöver vara ifrån varandra ibland!

Kort sagt:

Att byta stall var det som startade en positiv spiral på alla sätt.

Det bästa som hänt på länge   

Tidigare idag var vi på Biltema och handlade.

När vi stod i kassan ropade kassörskan på en kollega som inte verkade fatta vad saken gällde...

Först suckade vi bara o tyckte som man brukar; kom igen för fan! Ropa bara på den där människan hon babblar om! Vi har inte hela dan på oss!! 

Efter ett tag gick det dock in även hos oss vad hon sa...

Ropa på jouren, hon försökte sno denna innanför tröjan!!!

Första reaktionen blev såklart; vad fan e det för sätt?!! Vad e det för en IDIOT som snor nåt?!!

Nedrans tjyvpack!!! 

Efter en stund började jag fundera dock, och det här är viktigt.

Så skulle jag inte resonerat för ett par år sen...

Då hade jag hållt fast vid uppfattningen om käringen...

Men nu...Många faktorer spelade nog in i det...

- hon satt i rullstol

- det var ett rör med leksaksbilar hon försökte sno...

Kanske var det därför jag nästan tyckte synd om henne...

Jag tänkte att hon kanske hade ett barnbarn eller nån annan nära unge som skulle fira födelsedag o kanske hade hon inte pengar till en present...

O vem vill göra ett litet barn besviket?

Kanske de övriga inte visste hur illa ställt hon hade det?Kanske skämdes hon för det?

För egentligen; vem tycker inte det e pinsamt om man e fattig som en kyrkråtta?!

Sen funderade jag på andra hållet... Hon tycktes inte skämmas direkt... Rodnade inte ens...

Det kan ju betyda flera saker...

- hon kan ju vara en sådan som tycker att alla ska tycka synd om de handikappade... Några såna har man ju stött på  

 - hon kanske har slitit hårt för samhället i många år och sen blivit skadad o i sin tur utförsäkrad... Och alltså tyckte att hon på nåt sätt hade rätt att tillskansa sig lite småskit med jämna mellanrum...  

 - hon kanske brukar sno lite då o då o kanske brukar åka fast...

Ja, som vanligt överanalyserar jag saken...Men jag kan bara inte låta bli att undra vad som ligger bakom...