Idag är det mors dag...

Vad ska jag göra nu då?
Mamma finns ju inte mer...

Jag hade tänkt sova hela dagen... Vill inte vara med om den...

Men minsann... Jag vaknade
"Älskling!! Älskling!! Klockan är 12!!!"

Ja, vadå då??? Vad fan ska jag uppe och göra?? Kör du till din morsa, du som har en!! Ta vara på det, för det varar inte för alltid, jag vet...

Nejdå, upp och hoppa bara...
Ska det vara så svårt att förstå?

Sen öppnar man facebook, och vad står där?? Jo, bara en massa "idag ska jag till mamma" "idag ska vi fira mamma" mamma hit och mamma dit... *suck*

Och jag vet att jag gör likadant...

På facebook skriver man ju vad man gör om dagarna. Och på fars dag kommer jag skriva att jag ska fira pappa fast att jag vet att det finns vänner som inte har någon pappa...

För det är så man gör...

Men ändå...

Avundsjuka är inte fint... Man ska inte vara avundsjuk...

Men jag kan inte hjälpa det...

Jag är avundsjuk...

Jag är jäääävligt avundsjuk på de som kan fira sina mammor på mors dag...

Jag är jävligt avundsjuk på de som har en mamma...

Jag har ingen längre...

En sån här dag rör upp mycket känslor...

T.ex läser man också på facebook om andras sambor som hittar på något roligt med sin sambo för att den ska få något annat att tänka på...

Och vad gör min sambo?? Väcker mig kl 12!!!

Sen blir jag förbannad för att han väckt mig, också är diskussionen igång...

"jag visste inte att du ville sova hela dagen"

"nej men fan vad tror du en dag som denna?"

"ja men det kunde väl inte jag veta?"

"jo!"

Fast det kunde han ju såklart inte...

Men ändå...

Sen tycker jag att han kunde varit lite gullig och hittat på nåt med mig...

Men faktum är att han ville att vi skulle åka och dansa igårkväll... Men jag ville inte... Kände inte för att roa mig... Och om han nu hade hittat på nåt, hade jag väl blivit förbannad för det...

Ja, det är inte lätt...

Efter en stunds diskussion körde vi och handlade lite och sen vidare till Lena för att hämta blommor till rabatterna...

När vi var på väg ringde hon...

Såklart frågade hon "Du... Vi ska inte köpa en blomma och sätta på mammas grav idag?"

(Lena är inte min syster, utan mammas äldsta vän och både hon och pappa har alltid kallat mamma för mamma istället för Britt-Marie)

Svaret kom direkt. "NEJ! Mors dag ska INTE firas vid en grav!!"

Nu är det visserligen så att jag inte har varit vid graven sedan urnsättningen...

Pappa och Lena kör visst dit men jag kan inte!!!

Jag vet att hon är död, men jag vill inte åka dit... Se gravstenen och veta att det är ända sättet att "hälsa på" mamma numera...

Urnsättningen var ett jobbigt måste, men nu måste man inte på samma sätt längre...

Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, och visst skäms jag lite...

Tro fan att man borde fixa vid sin mammas grav... Men jag kan inte!!

Särskilt inte en morsdag... Särskilt inte en dag då man skulle firat mamma... Absolut inte...

Nu jobbar jag sen i mitten av veckan.
Annars har jag varit lite ledig, och visst har jag känt för att köra dit...

En dag körde jag till och med mot kyrkogården, men i sista sekund svängde jag av...

Det gick inte...

Jag kan inte se gravstenen med hennes namn på...

Det blir så verkligt... Det är tillräckligt jobbigt ändå... Att inte prata med henne varje dag... Att inte kunna ringa henne...

Hon var lite av en terapeut åt mig...

Hon vet saker om mig som ingen annan vet... Inte ens pappa...

Allt det försvann...

Hon dömde aldrig...

Hon förstod...

Hon tyckte att jäkliga saker var jäkliga, och skulle inte alltid vara så lugn och saklig...

Hon reagerade...

Men framför allt; hon dömde inte!! Hon kunde ge sin åsikt, men sen accepterade hon läget... Och det var skönt...

När pappa eller Lena säger att de varit vid graven, säger jag bara jaså, jaja vad bra! Eller nåt i den stilen...

De vet nog inte att  jag inte varit där... Och jag vet inte varför jag inte sagt nåt...

Antagligen för att jag skäms...

Jahh...

Blommorna planterades iaf och nu är det dags att sova...

Hur jag mår?

Jag lever åtminstone...