All kaos hemma börjar bli för mycket nu.

Känns som att jag håller på att tappa greppet helt.

Jag har ont i magen varje dag jag kör hem eftersom jag inte vet om han är hemma.

Är han inte hemma när jag kommer så har jag inte ro att titta på TV eller läsa, bara undrar om han ska komma, vilket humör han kommer vara på...

Jag har inte ljudet igång på TVn, måste höra om bilen kommer. Så jag kan förbereda mig.

Börjar bli svårt att inte låta det komma åt mig.

Idag skulle jag på möte på jobbet.

Jag parkerade på Naturum eftersom jag var ute i god tid.

Mitt på bron var det som om en kniv stacks rakt in i magen på mig.

Det brände och gjorde fruktansvärt ont.

Det snurrade till i huvudet och en hemsk tanke slog mig - Hade jag Nick ute innan jag körde?

Jag stannade utan att tänka mig för.

Böjde mig ner.

Tog mig för pannan.

Blundade.

1 minut senare kom jag tillbaka i verkligheten.

Hoppades att ingen hade sett mig.

Hade jag honom ute?

Hur mycket jag än funderade så visste jag inte.

Jag försökte komma ihåg om jag hade haft den andra jackan på mig.

Om jag kunde känna hur jag hängde tillbaka kopplet.

Inget.

Om jag kunde känna på mig att jag INTE hade gjort det.

Inget.

Det är helt svart från imorse.

Jag kommer inte ihåg att jag gått upp från sängen.

Minns inte att jag klätt på mig, sminkat mig eller fixat håret.

Minns inte bilresan in till stan.

Var parkerade jag?
Just det! Jag är på bron, då har jag parkerat på Naturum.

För er som inte haft minnesluckor någon gång kan jag berätta att det är fruktansvärt obehagligt.

Tänk dig själv - att inte minnas vad du gjorde för en halvtimme sedan, eller 5 minuter sedan.

Börjar jag bli knäpp?
Ja, jag börjar fanimig bli psykiskt sjuk.

Fan vad skönt det hade varit att åka in på PIVA och lägga sig.

De får gärna spänna fast mig och droga mig så jag slipper allt som händer just nu.

Men det går ju inte...

Djuren klarar sig inte själva...

När jag kom hem kollade jag hur kopplet hängde, och jag vet inte riktigt säkert, men jag tror att det var flyttat sedan kvällen innan.

Han hade inte gjort något inne och var inte överdrivet nödig när jag tog ut honom...

Han bör ju ha varit ute imorse...?
Hade jag honom ute?
Vet fortfarande inte...

Vad fan är det som händer?????

I söndags var det natten från helvetet...

Sen dess har han inte sovit hemma...

Den här kvällen såg jag bilen på uppfarten när jag rullade in.

Det knyter sig i magen.

Vill inte gå in.

Vill inte vara här.

Vill inte mer.

Vill inte se honom.

Vill inte höra honom.

Vill bara att han ska försvinna för gott!

Han sitter i soffan med bara en handduk runt midjan och har duschat.

Känns sådär att han inte har något på sig direkt, med tanke på vad som hände i söndags...

När jag kommer in börjar det direkt.

- Har du bara tvättat dina egna kläder?!!

- Ja...? Det är klart...? Jag har ingen skyldighet att tvätta dina längre... Det kan du själv göra. Eller ta med dig dit
  du huserar.

Han reser sig upp.

Kommer ut till mig i hallen.

Går sakta samtidigt som han säger

- Du ska tvätta mina kläder också!!! Det är lika mycket mitt tvättmedel!!!!

Han morrar fram det.

Kommer emot mig med sin bara överkropp som tydlig visar att om han vill, så tar han mig.

Han går framåtlutad och högrest.

Jag känner mig liten.

Kan inte visa det.

Kan inte visa att jag känner mig hotad.

Kan inte visa svaghet, för då tar han överahanden och jag vågar inte ens tänka på vad som händer då.

- Ja? Varsågod att använda det! Jag tvättar inget mer till dig!

Jag fräser för att möta hans morrande så övertygande som möjligt.

Han är framme hos mig nu.

Spänner upp sig över mig.

Han lyfter sin vänstra arm, men jag rör mig inte.

Kan inte vika undan.

Kan inte huka mig eller börja backa.

Det får smälla om det smäller och jag kan inte röra en min! För då vinner han och blir ännu starkare.

Jag står kvar och armen som lyfts kommer snällare än förväntat.

Det blir ingen rak vänster.

På insidan andas jag ut.

Noga med att inte visa en min.

Han drämmer till min högra överarm, markerar att han kan göra vad han vill.

Samtidigt som han drämmer till den med knogarna morrar han så att det riktigt gurglar i halsen på honom

- DU. SKA. TVÄTTA. MIN. TVÄTT!!!!

Jag rör inte en min.

Fräser tillbaka

- Det kan du göra själv!!

Sen tänker jag gå.

Vad ska det tjäna till att stå kvar där? Vi kommer ju ingenstans ändå.

Jag tar sikte på TV-rummet, men han ställer sig i vägen.

- Och var ska du?!

- Ja, jag tänkte sätta mig i soffan.

- Du sitter inte i min soffa!!
- Din soffa?? Glöm det! Den har vi köpt ihop. Lägg ner nu för fan. Dra dit du brukar vara istället!

Han fortsätter att spänna upp sig i vägen för mig.

Jag tröttnar på leken och går helt sonika andra hållet.

Han har hunnit in och satt sig på min plats.

Ännu en maktdemonstration och ett försök att provocera.

Jag nappar inte.

Sätter mig istället på hans plats utan att säga ett ord.

Jag ser på bordet att där står ett par tomma ciderflaskor. Mina, för han har för längesen druckit upp sina öl...

Han sitter framåtlutad, redo för fajt.

Benen brett isär och armbågarna på knäna. Händerna knäppta, och på den ena armen har han ett armband som jag inte sett innan.

Hans ex gör sådana, så det är ytterligare ett sätt att visa för mig att han nu lämnar mig för deras skull, precis som då för några år sedan när jag blev så förkrossad.

Jag tänker inte nappa på det heller.

Orkar inte diskutera med honom.

Vill bara slippa honom och allt som har med honom att göra.

Så säger han

- Har du sett så fint armband jag har???

Fan!
Jag slapp inte...

Måste ignorera detta så han inte märker att det faktiskt sticker lite i ögonen och kniper lite i hjärtat att det är just dit han går...

- Ja, det var ju snyggt.

- Det är S som har gjort det till mig

(Äldste sonen)

- Jaha. Jo, det är fint.

Tyst.

Skönt!
Nu räckte det visst.

Jag lägger upp fötterna på bordskanten, så som vi brukar sitta.

- Ner med fötterna från mitt bord!!
- Asså, va?! Lägg ner nu... Har du inte bråkat så det räcker för ikväll? Vi sitter ju alltid såhär?

PANG!!!
På en halv sekund är han borta hos mig. Halvstår upp.

Högerarmen krokar fast mina båda ben som flyger i golvet när han slår/drar bort dem från bordet.

Orkar inte bråka.

Orkar inte protestera.

Reser mig och går ut i köket.

Går tillbaka och sätter mig på min plats, för nu sitter han på sin.

Tyst igen.

Vid 22,30 messar Martina på gruppen

- Är du hemma själv nu, C?

- Nix. Han är hemma :/ Tyst änsålänge iaf :/

Jag ljuger, för jag vet vad hon kommer säga, och jag vill inte vara någon annanstans.

Det här är mitt hus. Mina djur som jag måste skydda.

Det kommer såklart direkt

- Ska du inte komma hit och sova?

Vickan svarar också

- Usch!!!!! Ska han va kvar där?

Jag är så trött på skiten så jag skriver

- Vet inte... Har god lust att provocera fram nåt så jag kan ringa polisen så de kommer och hämtar honom... Jag vill ju va hemma med djuren :/

Vickan:

- Men tänk om han gör något dumt mot dig så du inte kan ringa någon :( Jag förstår att du vill va med dem. Be han köra då... säg att du vill va själv. Han lyssnar väl inte men ändå.

Martina:

- Usch, det är så jobbigt, men har du en telefon gömd ngnstans som du kan ta om han gömmer din vanliga?

Jag:

- Har försökt... Frågade varför han inte kunde va i Tollarp inatt men då svarade han bara "Har du med det att
  göra?!"
  Hmmm... Jo, jag har ju den andra också... Den har jag gömt i väskan o han vet inte var den är

Martina:

- Bra det, om du vill så kan du ju ha nåt sånt "kod-ord" om det händer något. Jag vaknar av sms för det mesta, om
  du behöver skicka istället för att ringa, så kan jag ringa 112 åt dig.

Jag:
- SOS går ju snabbt att skriva

Martina:
- Perfekt, skickar du det så kastar jag mig i bilen och ringer 112!

Vickan:

 - Jag vaknar inte av sms men om de är något så bara ring för jag har telefonen bredvid mig!! Isf får du skicka till M
   sen får hon ringa mig efter 112.

Martina:

- Så gör vi, tveka nu inte att skicka om han är dum!!! Han har ingen rätt alls att hota eller röra dig!!

Vickan:

- Lova att ringa mig M!! Bättre om vi är 2 iaf...

Martina:
- Håller tummarna för att det inte händer något dock, skulle det va så du får ringa polis själv C så skicka/ring oss
  så kommer vi och stöttar dig <3

Vickan:

- Vi finns alltid <3

Jag:

- Tack <3  Han har lovat att sova på soffan, men det har man ju hört förr :/ Jag ska iaf gå och lägga mig nu...  
  Hoppas vi inte hörs mer ikväll ;)

Martina:

- Håller tummarna! Sov gott

Vickan:

- Skriv imorgon när du vaknat C!! Hoppas du får sova. Godnatt!

Martina:

- Ja, gör det så vi vet att du är OK.

Jag:

- Yes! Har jag inte hört av mig senast 9 så får ni ringa :P

Han sov på soffan och vi hördes inte mer den här kvällen.

Idag kunde jag inte hålla käften längre.

Jag hade inte tänkt säga något till tjejerna förrän jag visste att det var definitivt, han har ju lovat innan att han ska leta efter någonstans att bo och sedan slätat över allt och lite smidigt "glömt bort det", också har allt rullat på som vanligt.

Visst kändes det mer som allvar eftersom han inte sov hemma inatt, men samtidigt hade han sagt att han inte skulle komma hem inatt, men kanske natten som kommer. Det hade han inte bestämt sig för, sa han.

Skulle ju va sjukt pinsamt om jag sa att han hade flyttat och sen hade han kommit hem igen!   

Men det gick inte längre.

Jag måste ventilera när jag blir arg eller ledsen, annars spricker jag!
Så i stallet brast det.

Martina var där och vi pratade om något helt vanligt när jag plötsligt utbrast;

"Han har inte sovit hemma inatt"

Martina sa att "Det var väl skönt?"

Mjo... Men vad fan... Här har jag gått i alla år och tagit en massa skit!! Och vad gör han?!

Jo, då helt plötsligt, när han sabbat taket på mitt hus, DÅ drar han!!

Han sticker till något nytt och bättre, och kvar blir jag i det fördärvade! Lämnad med ett hus som rasar ihop närsomhelst!!! Det är fan inte OK!!!

Sen ska jag skotta uppfarten, laga mat och ta hand om allt själv, i det jävla huset som i bästa fall klarar sig fram till den första snön!!! Fy fan vad patetisk jag är!!!

Martina blänger på mig och förklarar vad jag egentligen vet, långt där inne någonstans...

Att jag har gott om vänner som kan hjälpa till med huset, så det kommer inte alls att rasa.

Att jag ju faktiskt har lagat maten själv om det blivit något lagat det senaste året.

Att jag ju bodde själv innan vi träffades och det gick ju utmärkt.

Att jag kan skotta uppfarten med fyrhjulingen, det är ju rent av roligt.

"Och tänkt, så mycket energi du kommer att ha över till annat när du slipper allt det här"

Jo, det är klart... Jag vet ju detta innerst inne.

Dock ligger det nära till hands att tycka synd om sig själv istället.

Sen hoppas man att inte andra ska tycka synd om en, för det är då man börjar bli riktigt patetisk.

Så blir det en ond spiral.

Ibland behöver man någon som lockar fram det där man vet långt där inne.

Ibland behöver man bara få höra att det stämmer. Att man inte är helt knäpp.

Ja, fy fan vad skönt när allt är över.

När jag kan få tid över till mig själv.

När jag kan få klura ut vem jag egentligen är.

När jag inte måste tassa på tå för att undvika konflikter.

När jag inte måste ha ont i magen för att köra hem.

När jag kan komma hem och känna att jag är hemma.

När jag kan hitta trygghet och lite lugn och ro.

Just nu känns det orättvist, men när allt är över och det lagt sig är det faktiskt jag som är vinnaren i det här.

I did it!

Tack, Martina för pep-talket!

I needed that!