Jisses!
Nu är det dags för stegräknartävling på jobbet   

Ahh, det är ganska välbehövt faktiskt... Sist det var aktuellt tappade jag ca 10kg!

DET kan behövas i dagsläget.

Det kom dessutom helt i rättan tid.

Jag börjar komma till ro med mig själv och i mitt hem. 

Hitta rutiner som fungerar.

Hitta mig själv igen.

Inse att jag faktiskt klarar mig själv! Häromdagen bytte jag både lampor och batteri i brandvarnarna!   
Jag vet att det låter töntigt, vem klarar inte det liksom?!  

Men har man blivit itutad under flera års tid att "Du skulle aldrig klara dig utan mig, bla bla bla" så tror man till sist på det. Det är så vansinnigt lätt att hamna i den där beroendepositionen. Att någon annan fixar mat, att någon annan hämtar allt etc. Det blir lätt att man till sist känner att man inte klarar ett dugg själv.

Och det är viktigt! Att få känna att man duger något till. 

Visst behöver vi alla lite hjälp ibland, men det får då också vara på lika villkor. Får man hjälp, måste man ge hjälp, för att inte fastna! 

Skit samma!
Allt rullar på, och till och med vågen går på rätt håll. 

-6kg hittills   

Jaja, det är väl inte supermycket, med tanke på hur långt det är kvar, men det känns ju bra att det vänder lite åtminstone   

Det här med självdisciplin är ju ganska svårt, så jag hoppas att jag kan lura fram envisheten istället. Den ska finnas där någonstans!

Jag har också garderat mig, genom att upprätta ett schema på promenadkompisar!
Om någon vill vara med så hojta, det finns ett par luckor   

Det blir ju mycket lättare om man har någon att gå med!

Igår "offrade" Vickan sig.

Hon lurade iväg mig på en runda i Trolle Ljungby som säkert inte var mer än 3km. MAX!(Jojo... testa 5...)

Sjukt bra planering hade vi också.

I stallet kommer jag på att en lampa nog kunde vara bra att ha, eftersom vi skulle gå på grusvägar och lite i skog etc. Då kommer jag på att jag nog har en pannlampa... Jodå! Men batterierna var slut   

Aja, kör bort till Vickan som möter mig på trappen.

Se detta framför er.

2 blonda tjejer står helt förvirrade och planerar i sista sekund.

Jag: Öööööh, har du en pannlampa förresten? 

Vickan: Ööööh, i stallet har jag... 

Jag: Ööööh, men vi ska ju gå dit först, den vägen är ju också kolsvart...
Vickan: Ööööh, ja just det. Ahh, vi får lysa med telefonerna.

Jag: Ööööh, mitt batteri är typ slut...

Jisses...

Vickan lyste med sin telefon. 

Lite osäkert om vi verkligen var på vägen hela tiden. Mina skor ser ut som om de har varit på en åker också... Förlåt Trolle, i så fall. Vi kunde verkligen inte hjälpa det!   

Rundan gick i stort sett över stock och sten, och den sista biten var med livet som insats! Längs med E22:an   

Aja, vi kom hem, och som tur var hade jag åtminstone reflexjacka på mig eftersom jag kom direkt från stallet.

Dock hade jag inte lagt så mycket vikt vid vad jag hade för skor... Vinterkängor med ullsula var väl inte det klokaste, och nu får jag sota för min obetänksamhet.

Jag har blåsor under båda fötterna!   

Aja, ikväll blir det en runda med Martina. Får väl ta ett par ordentliga skor iaf, men den här rundan är nog kortare...

Imorgon blir det en sväng till en efterlängtad vän som är hemma från Värmland och hälsar på.
Så först kommer snickaren, sen blir det en fika i Staversvad!
Får väl se om jag kan lura ut honom på en runda eller nåt