Alla inlägg under december 2014

Av Caroline Olsson - 31 december 2014 16:02

Så är det nyår igen.

Jag tycker det är ganska skönt att göra ett inlägg på just nyårsafton, liksom föra bokslut över året som gått.

Vilket jäkla år det har varit!   

Delvis ett av de värsta, och delvis ett av de bättre.


Jag höll mitt nyårslöfte iallafall!

Förra året stod vi och pratade med polisen på minuppfart på tolvslaget eftersom min dåvarande sambo gett sig på Anders. Jisses, säger jag bara...

Jag hade redan tidigare på kvällen, när vi märkte hur han liksom laddade upp, sagt till tjejerna att det här året ska han ut! Jag ska sätta ner foten, sen ska han ut. På ett eller annat sätt!


I februari, äntligen övertalade jag honom om att åtminstone testa bo ifrån varandra. Jag klargjorde ännu en gång att jag inte tyckte om honom. Att jag inte trivdes och att jag inte ville bo ihop.

Jag fick honom att köpa tanken på att prov-bo ifrån varandra genom att påtala att jag inte var så säker på att han gillade mig heller.
Han tyckte om att ha någon.
Han tyckte om att ha ett par bröst och en rumpa att klämma på, oavsett om det var OK eller inte.

Han tyckte om att ha ett garage till sin cross.

Men han tyckte inte om mig.

Jag kände det i hela kroppen och ville bara att han skulle förstå det också.

Nu funkade inte det lilla experimentet. Han skulle varit ute 2 veckor och bott hos sin bror, men det varade från måndag till torsdag. På torsdagsnatten kom han hemrusandes...

Ringde först och frågade om han fick. Jag sa nej... Tyckte att det skulle få gå de 2 veckor vi kommit överens om.

Men han kom ändå...


Så gick tiden.

Det är rätt förskräckligt, det där... Om personen är folkbokförd på adressen kan han inte avhysas om han inte begått ett brott som ger minst 1 års fängelse   


Jag fick fortsätta att avvakta... Gjorde ett par nya ljudinspelningar och tänkte att kanske skulle jag en dag få tillfälle, eller ta mod till mig att göra något med dem.


Det kom i september.

Den 13 september hade vi vinkväll, jag och tjejerna.

När jag kom hem på natten började det som vanligt... Han ville mucka gräl...

Liggandes i sängen knäade han mig på mina knän. Sen började han sparka... Jag blev nerknuffad från sängen. Han vred om min fot. Spottad i ansiktet ett par gånger...

Efter 2-3 timmar av sånhär skit fick jag nog.

Han hade tagit min telefon och bevakade mig hela tiden, så ringa kunde jag inte...

Jag fick syn på min jobbtelefon och låtsades fippla lite nonchalant med den, men i själva verket messade jag Martina. "STOPP"

Det var kodordet för "Ring 112, det här håller på att gå åt helvete!"

Sjukt att man ska behöva ha ett sådant system egentligen...

Det tog gott & väl 45 min innan polisen kom. Under tiden visste jag inte om de ens skulle dyka upp.

Fy för i helvete, vilket nervvrak jag var på insidan... Iskall på utsidan. Kunde ju inte visa det, för då hade det gått ännu mer åt helsike.


05,30 blev jag videoförhörd i köket angående våldtäkten, eller rättare sagt, en av dem. Den senaste och mest brutala.

Han hade fel... Man kunde bli våldtagen även om man bodde ihop med "förövaren". Det var lönt att anmäla.

Åtminstone enligt polisen. Och det ger mer än ett års fängelse, så de tog honom till häktet.


Känslorna de följande dagarna var många och schizofrena. Hade jag gjort rätt? Var det kanske mitt fel? Provocerade jag? Vad fan hade jag gjort?


Att jag på något sätt lyckades behålla verklighetsförankringen genom allt detta, och även genom de senaste åren har jag 2 personer att tacka för.

2 helt enastående fantastiska tjejer.

Martina & Vickan.

Utan er hade jag aldrig lyckats komma loss.

Utan er hade jag fastnat där nere i hålet.

Utan er hade jag trott att det inte fanns några alternativ.


Tack för att ni hela tiden kämpade för mig.

Tack för all hjälp med utrensning av hans saker, storstädning, byte av lås, moraliskt stöd vid förhör.

Jag kommer inte på allt jag har att tacka er för, så jag försöker inte ens.

Kort och gott, tack för allt!


Hur dessa tjejer kunde göra så rätt förstår jag inte.

Det var helt rätt att invänta mitt beslut. Jag fick ta det i min takt, mitt tempo, så när han väl åkte ut med buller och brak var jag helt med på banan, för JAG hade bestämt det.

De kunde gjort en egen anmälan, men det hade varit så fel... Jag hade antagligen inte backat upp den, utan antagligen istället sagt upp bekantskapen, för så hjärntvättad var jag nog...

De avvaktade, lyssnade på det lilla jag berättade, stöttade, men inväntade mitt rop på hjälp.

I över 2 år... MEN när det kom, var jag helt färdig med honom, med vårt liv, med allt.

Det var enda sättet, ni kunde inte gjort annorlunda.

Ni gjorde helt rätt!


När det gått lite mer än en månad efter häktningen fick jag besked om att allt las ner.

Ljudinspelningar och filmer räckte inte.

Ca 15 åtalspunkter, men inget var bevisat enligt åklagaren.


Där och då bestämde jag mig.

Antingen kunde jag sitta kvar i hålan som han grävt ner mig i, eller kunde jag klättra upp, borsta av mig skiten och gå vidare.

Det var inget skoj att sitta där i mörkret och må dåligt, så jag tog mig upp.


Någon gång i slutet av oktober var jag alltså HELT FÄRDIG med det där.

Sen dess har det rullat på.

Jag mår inte längre dåligt av att prata om det som hänt. Jag kan berätta om allt gång på gång utan att det kommer åt mig, för jag är färdig.

Däremot ser jag inget syfte i att sitta och älta det längre, men frågar någon så får de svar.


Ska man se på vad jag lärt mig av dessa år, så har jag fått en del positivt med mig.

Jag har fått ett sjuhelsikes tålamod.

Jag har lärt mig att inte drabbas av panik.

Jag har lärt mig mycket om konflikthantering.


Just nu har jag verkligen rätt människor omkring mig. Jag har lärt mig att sortera ut de där energitjuvarna och bara umgås med människor som får mig att må bra.

Häromdagen pratade jag med Surre, och vi diskuterade just det där om vad folk tror och snackar en massa om...

Jag berättade att jag inte tagit kontakt med några av våra gemensamma vänner av rädsla för att de redan skulle hört en annan version och ogilla mig... Nu vet jag inte hur det andra versionen ser ut, jag har inte själv hört den, men kan tänka mig ungefär.

Då sa hon något som jag inte alls tänkt på... Som värmde... Och det kom så oväntat, rakt ut bara.

"Men Caroline! Alla som känner dig vet vilken bra människa du är. Man skulle ju aldrig tro på något sånt"

Nehe....?? Eller va? Jaha...?    


Jaja... Så kanske det är...?


Aja... Julen var också bra.

För första gången sen mamma dog bröt jag inte ihop på julafton!   

Jag firade hemma hos Anders och Martina tillsammans med Martinas föräldrar och syster, och Anders mamma, gubbe och hans föräldrar.

Det var så lugnt och tryggt att jag tillochmed slumrade på soffan en stund, vilket jag INTE gör om jag inte känner mig trygg.


I övrigt händer det en del spännande saker, men det behåller jag för mig själv... Kan ju inte berätta allt!   


För första gången på länge välkomnar jag det nya året, och ser tillochmed fram emot det med en viss tillförsikt, ja fan ta mig, till och med en gnutta hopp!


Så gott nytt år!
Jag hoppas att alla som haft ett riktigt skitår får ett bättre nästa som kommer.

För du! Lever du, så kan du förändra!


Puss & kram

ANNONS

Presentation

Omröstning

Skulle du kunna tänka dig att ta hand om ett omplaceringsdjur? (Glöm inte att kontakta mig i så fall www.carolz.se eller carolz_84@hotmail.com)
 Helt klart
 Kanske
 Det beror på
 Antagligen
 Antagligen inte
 Absolut inte

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Carol'z

Följ bloggen

Följ Carolz med Blogkeen
Följ Carolz med Bloglovin'

Dela

Bookmark and Share

Min Instagram


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se