Åh hjälp, vilken skön ledighet jag har haft!

Jag har sovit massor och alltså lyckats med vad jag ville   

Att sova är för mig viktigt.

Likaså att bara få vara.

Någonstans i bakhuvudet maler väl tankarna när man inte gör så mycket, och på så sätt processas en massa.

Jul och Nyår spenderades hos Martina & Anders. En plats och ett sällskap som gör att jag känner mig helt trygg.

Nyår var väldigt lugn. Lite god mat, lite handarbete och lite hästar. Kanonskönt!

Under denna ledighet känns det som att de sista bitarna fallit på plats med mig själv.

Dels hittade jag tillbaka till den gamla envisheten och mitt jävlaranamma när jag under den stormigaste natten bestämde mig för att ta ut Nick på promenad.

Dels hittade jag en sida till... Som varit glömd sedan lite drygt 3-4 år.

Vad den sidan är hade jag inte tänkt gå in närmare på, men jag kan ju säga såhär; Plötsligt en kväll finner jag mig själv i källaren, rotandes i en låda innehållande vissa... kläder... som jag gömt undan samtidigt som jag började sova i sport-BH, tröja, trosor och pyjamasbyxor!   

Hahaha!! Den där lådan hade jag tänkt hutta, med allt innehåll, men kom aldrig så långt. Så den hamnade längst in i en vrå i källaren... Men nu är alltså ratiraljerna    framplockade!   

Ja jisses... Den där sidan trodde jag ärligt talat aldrig skulle komma fram igen, men det gjorde den visst.

Lite spännande, det där... Jag har alltid tänkt att man måste själv ta sig igenom vad det nu är som ska gås igenom. Tanken hade aldrig ens slagit mig att någon annan kunde hjälpa till att locka fram sedan länge glömda sidor.

I ett tidigare inlägg resonerar jag kring det här med styrka och hat.
Att det är ganska nära besläktat.
Att jag trodde jag var stark, men egentligen kände hat.
Idag vet jag skillnaden.
Idag är jag äntligen stark igen.
Varför?
Jo, för idag kan jag tänka mig att se människan utan att frysa till is. Jag kan tänka mig att gå förbi honom på stan utan bli berörd. Jag kan tänka på honom utan att bry mig, för så lite betyder han nu för mig.
Jag kan lyssna på ljudinspelningarna och se filmerna utan att hela kroppen låser sig och börjar skaka, för jag har gått vidare.
Jag har tagit mig igenom de sömnlösa nätterna med mardrömmar.
Det eviga vridandet på huvudet för att se mig över axeln.
Undvikit att handla i stan för att inte riskera att stöta på honom.

Jag har tagit mig igenom en oerhört tuff tid, och kommit ut på andra sidan.
Starkare och på många sätt mer medveten om både mig själv och andra.

Idag skulle jag kunna tacka honom.

Inte för allt elände, men för att han äntligen gav sig av. Inte för att det var frivilligt, men han åkte iväg med blåljus och återvände aldrig. Så egentligen är det väl det där o-återvändandet jag är tacksam för.

Men iaf. Jag vet att jag klarat det och det har stärkt mig.

Även om det är en petitess jämfört med när mamma dog, så får man väl ändå betrakta detta som ett litet kaos och en halv katastrof. Jag hör ju på min röst på ljudinspelningarna att jag inte mådde bra. Så nedbruten, så förtvivlad och så desperat tänker jag aldrig mer bli. Och jag förstod nog inte alltid att jag var just det.

Idag ser jag det.

Idag är jag tacksam att jag kom ur det utan att sjunka till hans nivå.

Just det där med mardrömmarna fick jag faktiskt också hjälp med. Av samma person som lockat fram den där lådan i källaren! En natt i mitten av november sov han över.
Hur jag vågade det vet jag inte. Jag som inte släpper några karlar över tröskeln ens. Men på något sätt är det annorlunda med honom. Det är inte så svårt med honom...
Visserligen sov jag i tröja, trosor och sport-BH, men pyjamasbyxorna skippade jag. Tänkte att lite tilltro måste man ju ändå ha till människan. Han har ju trots allt sovit över förr utan att "ge sig på mig", även om det var längesen!
Eftersom jag vid den tiden hade mardrömmar ganska ofta och dessutom kunde få för mig, när jag vaknade om nätterna, att han den där hade smugit in och lagt sig hos mig var det egentligen en ganska stor sak att låta någon annan sova där... Men som sagt, med den här killen släpper jag alla fördomar jag har emot karlar över lag, och när frågan kom om "soffan" var ledig svarade jag genast ja.

Några tveksamheter fanns egentligen inte förrän det var dags att gå och sova.

Min taktik var att somna så nära honom så möjligt, så att jag, om jag vaknade, skulle ha färskt i minnet att det faktiskt var han, och ingen annan.

Vet du? Jag drömde inte en enda mardröm den natten. Har inte heller gjort det sedan dess!
Till dig vill jag rikta ett varmt tack.

Vi har aldrig pratat om allt som hänt, du har inte frågat och jag har inte tagit upp det. Det var då och nu är nu.

Skulle du fråga skulle du dock få svar.

Du läser nog inte heller bloggen, men du kom tillbaka in i mitt liv vid precis rätt tillfälle.
Du vet säkert inte hur mycket du faktiskt hjälpt mig heller, för jag är alldeles för dålig på att prata om sånt...
Jag är pappas flicka, praktisk, pratar inte känslor. Men om du av en händelse skulle få syn på detta inlägg så säger jag det igen. Tack!

Ledigheten har också bjudit på en del motion.

På lillejulafton tog jag och Martina med Sunny och Shiny på långtur till skogen hemma vid mitt och galopperade!!
Jisses vad de sprang!! Sunny drog iväg som ett skott. Shiny ville hänga på. Jag sa NEEEEEEEJ!!!!!

Shiny sprang på sidan istället för rakt fram eftersom jag försökte stoppa henne.

Till sist var det bara att släppa så hon fick springa. Tjohooooo!!!
Sen fick jag knappt stopp på henne    Jahh... Shiny, snart 32 år och piggare än nånsin!

Min lilla muffla    

En dag tog jag fram flöjterna... De låg dammiga i en hylla på ovanvåningen och hade inte sett ljuset sedan en kväll sommaren 2013. Innan dess var det sedan 2010...

Jag kom knappt ihåg hur man tog tonerna, men det visade sig vara som att cykla.
Satte igång bakgrundsmusiken och började. Fingrarna gick av sig själva   

Funderar på om jag ska börja spela i orkester igen...
Hemvärnet i Kristianstad söker folk, såg jag... De ska dessutom spela på Högvakten i sommar. Hade ju varit fantastiskt roligt!!!
Dock har jag lite svårt att få tiden att gå ihop redan som det är... Och ingen kan ju passa Nick om jag är borta ett par dagar... Känns inte schysst att Vickan åker och släpper ut honom ett par gånger om dagen & matar honom... Nä, han ska ha sällskap, min bebis   

Aja...

Nu är jag jäkligt trött!
Somnade på soffan för en timme sen och vaknade nyss... Första dagen efter ledigheten var tuff.

Särskilt med tanke på att  jag vänt på dygnet och flera "nätter" inte somnat förrän framåt 6-tiden på morgonen, och det är ju så dags klockan ringer!!

Jag borde skaffa ett nattjobb istället!

Natti natti!