Alla inlägg under april 2015

Av Caroline Olsson - 26 april 2015 21:45

Idag är jag starka kvinnan i dubbel bemärkelse!


Vannebergas "starka kvinna" kallar jag mig lite skämtsamt eftersom jag är ordförande i vattensamfälligheten hemma i byn.

I förmiddags var det dags för årsmöte.


Till mötet hade en motion inkommit.

En herre som bygger i byn hade inkommit med motionen som gick ut på att man ska betala utefter förbrukning istället för som vi idag har det, att alla fastigheter är anslutna och avgiften är en medlemsavgift, oberoende av förbrukningen.


I praktiken är förändringen inte lösbar, eftersom det måste till en förändring i föreningens stadgar för att kunna genomföra detta, men alla motioner ska behandlas.


Jag tog upp den, läste den högt, lämnade ordet fritt, det diskuterades och till sist frågade jag om vi kunde gå till beslut.

Ingen sa något, så jag sa att de som röstade för den skulle räcka upp handen.

Då höjde författaren sin hand och började prata igen!!

Han menade att vi inte behövde säga ja eller nej, utan att man kunde ta med det i tankarna framöver.

Jag meddelade att årsmötet hade fått in en motion och därmed skulle den behandlas.

Huruvida vi tog tankarna med oss vidare är en annan fråga, men den har inkommit och ska behandlas.

Mitt i min förklaring gällande förfarandet (jo, jag har varit med i ett par olika styrelser genom åren och vet formalian) avbröt farbrorn och skulle förklara en gång till hur han tänkte.

Det kunde jag såklart inte finna mig i, så jag fick ryta till.

Jag pekade på honom och höjde rösten till ett högt "URSÄKTA...!"

Så tystnade han och jag drog ett andetag, sen fortsatte jag. "Ursäkta. Här är det jag som är ordförande och fördelar ordet. Jag skulle uppskatta om jag fick tala till punkt."

Sen blev det omröstning och ingen röstade för motionen. Inte ens han själv.   


Efter mötet kom flera av medlemarna fram och klappade mig på axeln och tackade för ett väl genomfört årsmöte.

De var väl också trötta på hans kackel   


Stärkt av detta bytte jag genast om när jag kom hem och drog fram klipparen!!
Lite tjurig var den efter att ha stått i ett par månader, men minsann om jag inte fick liv i den!!   

Så klippte jag hela baksidan!

Svettigt blev det, men det var hög tid.

 


Pappa hade ringt under tiden jag var på möte, och bjudit in till korvgrillning på gammaldags vis.

Han hade en risbunke som skulle eldas upp, och glöderna skulle vara lagom ungefär när mitt gräs var färdigklippt.

Så jag körde såklart bort.

Den godaste korven grillas på detta sätt.

Grillar är till för amatörer!!




 

Världens sötaste prinsessa, närmare bestämt brorsdottern Nathalie var såklart också på plats.

Inte svårt att se vem hon brås på   


 


Väl hemma tog jag minsann tag i klipparen igen och klippte även framsidan.


Jisses, vad jag har klippt i träklossar med spik, tegelpannor, buntband och annat skit idag   

Men nu är skitet borta och nästa gång slipper jag förhoppningsvis hoppa och skrika varannan meter   

Skönt att få det gjort.


Sen blev det de sista 3 timmarna av Band of brothers, så nu är de slut   

Tyvärr hade Skägget inte Pacific på DVD, så den kunde jag inte låna...

Får väl se om någon annan har den...


Ähh, nu är det ändå dags att sova snart.

Det har varit en överraskande bra helg, och med den vetskapen kommer jag sova himla gott!

ANNONS
Av Caroline Olsson - 25 april 2015 22:30

Ja jisses...

Det är sant.

Jag har varit på övernattning   

Ni som känner mig kanske undrar vad som hände med att jag aldrig mer skulle se åt en karl, än mindre släppa en över tröskeln.   

Fast nu är det ju min regel, och alltså upp till mig hur den tillämpas!
Och jo, den gäller än!

Men som med alla regler måste det finnas ett undantag som bekräftar den, eller någon, som i detta fallet   

Dessutom var ju ingen över min tröskel, det var ju jag som sov över hos honom.

Fast han har varit här innan, så ändå.

Skit samma.

Min regel min tillämpning, no questions asked!


Det var sannerligen på tiden!
Jag har ju faktiskt haft tankarna på det hållet ända sen... typ december...

Men varje gång det sett ut som att det skulle bli av har något ställt till det.

Något annat har kommit i vägen eller på något annat sätt har det alltid strulat.

Fast jag tror att det var bra.

Det kanske behövdes väntas med?
Det mesta sker ju av en anledning, tänker jag...


Skit samma.

Äntligen blev det av iaf.

Vi hade någon usel ursäkt om något som skulle fixas hemma hos honom, och för att vi inte skulle ha alltför långtråkigt eller törsta ihjäl fanns lite vin att tillgå.

I tillägg till detta bor han långt ut på vischan, så efter ett glas vin kan man inte köra hem, vilket vi båda såklart visste!   

Jag tror det var rätt bra med detta svepskäl. Det blev liksom inte så tydligt, ingen press. Eller nåt.

Fast antagligen tänkte vi samma sak, hehe! Men ändå.


Många gånger sedan i december har jag tänkt att det tog en jäkla tid att komma dithän, varit lite rastlös och otålig, men samtidigt haft ett halvt tvivel om saken i fråga.

Jag menar, det är ju inte så längesen jag faktiskt blev våldtagen och skrek så att halsen svullnade igen och jag inte fick luft.

Visst har tanken föresvävat mig att jag eventuellt skulle få en flash-back om jag skulle ge mig på en liknande aktivitet, och kanske börja skrika eller slåss. Alla reaktioner är ju inte rationella. Särskilt inte efter ett trauma...


Fast med honom har jag svårt att tro att jag skulle få något slags utbrott.

Jag vet, eller tror (?) Nej, jag är faktiskt ganska säker på att om jag minsta lilla skulle knysta vad som skulle kunna vara ens en gnutta tvivel, så skulle han bara skita i det och somna istället.

Han har ju trots allt sovit hos mig, och då menar jag verkligen bara SOVIT hos mig, flera gånger tidigare.


Men minsann.

Väl på plats förelåg inte minsta tvivel.

Inte en enda gång att jag ens tänkte på det där hemska.

Inte en enda gång jag tänkte att det inte var OK.

Inte en gnutta tvivel vid något tillfälle.


Han är så lugn och trygg, så det blir jag också i hans närhet.

Jag trivs verkligen i hans sällskap.

Det där att bara kunna ligga hos honom i soffan, lutad mot hans bröst.

Det lugna, stabila hjärtat som håller samma tempo hela tiden. Du-dunk, du-dunk, du-dunk.

Det där att bara kunna ligga stilla och lyssna på det.

Att inte behöva säga något.

Att tystnaden inte blir pinsam, utan bara lugn och behaglig.

Så jäkla annorlunda mot vad jag är van vid sedan tidigare.

Att händerna inte alltid är på samma ställe, utan att han faktiskt rör vid hela mig.

Så jäkla annorlunda mot vad jag är van vid sedan tidigare.

Att sen en hand slinker undan på ett och annat ställe ibland, det kan den få göra   

När han rör mig bekommer det mig inte.

Jag ryser inte av illamående, utan snarare av välbehag.

Så jäkla annorlunda mot vad jag är van vid sedan tidigare.


Han är en riktig toppenkille, och jag förstår inte att han är singel än.

Men det är ju tur för mig   


Jahopp.

Så är det iaf.

Det hände, det gick bra, och vart det här tar vägen har jag ingen aning om.


Om man, som jag, är lite analytiskt lagd så finns det inte en situation, eller människa man mött som inte analyserats.

Varje situation, händelse och människa ska genast analyseras kors och tvärs, fram och tillbaka.

Dock hade jag tänkt försöka låta bli att analysera sönder just det här.

Tankarna kommer såklart.
Vad händer nu? Är vi plötsligt KK?    Eller är allt som vanligt? Eller är vi på väg någonstans?


Ähh!
Nej minsann!
Jag ska ICKE fundera över det.

Jag har bestämt mig för att konstatera att han är en superfin kille, vars närhet jag mår bra i.

En kille som jag är enormt glad över att ha fått tillbaka kontakten med.

Jag tar en dag i sänder och flyter med.

Blir det något så blir det.

Blir det inte det så blir det inte.

Just nu ska jag bara njuta av nuet.


När jag kom hem var jag ganska trött...

Under natten hade jag vaknat ett par gånger.

Först för att något stack mig på benet.

Det var en katt-tass!
Stackars kissen!! Jag trodde jag hade kvävt honom med mitt ben som låg över honom, och han låg helt utfläkt på rygg med alla benen rätt ut!

Jag kände inte att han andades heller, så jag fnattade honom lite på magen.

Då började han spinna iaf, och jag kunde tryggt somna om.


Lite senare vaknade jag av att något stacks igen!!
Det var en såndär sticksig kardborre som satt sig på utsidan av trosorna, på rumpan!
Katten har antagligen tvättat av sig den, också har jag gladeligen rullat på den   

När jag vände mig om låg båda katterna tryckta intill mig. Den ena nere vid benen och den andra uppe på kudden.

Stackars kissarna tycks vara vana att ha den sidan av sängen för sig själva, hehe.


Vaknade gjorde jag själv.

Han hade gått ner i godan ro och satt och drack kaffe.

Skönt att inte bli väckt!!

Martina tittade med skum blick när jag berättade att han dels hade gått och lagt sig själv och dels hade gått upp när han vaknade.

Tydligen finns det oskrivna regler för det där...

Man ska lägga sig ihop och gå upp ihop...?
Jag fattar inte det där.

Det är väl skönt med lite självständighet??
Jag hittar faktiskt till sovrummet själv, så stort är inte huset!

Det är också en såndär välkommen tvärtom-sak.

Jag är inte van vid att varken FÅ gå och lägga mig själv eller gå upp själv, så mig passade det utmärkt!


Soffan kallade, så efter att ha tagit ut Nick kopplade jag äntligen in min DVD-spelare och sen blev det 7 timmars Band of brothers-marathon!     

Det är helt klart den bästa serien som någonsin gjorts!
Enda nackdelen är att det inte finns så många avsnitt   


Hästarna kom in, och nu är det snart dags att sova.

Jag somnar gott inatt, tillfredsställd på alla plan.

Även uniformsbegäret fick ju sitt iochmed marathonet   

ANNONS
Av Caroline Olsson - 21 april 2015 22:45

För ett tag sen när Rebba var här och hälsade på fick jag höra något som både förvånade och upprörde.

Jag kommer inte ihåg hur vi kom in på det, men vi pratade iaf om det här med att hon har en tjej, inte kille.

Tydligen är jag ganska naiv, för jag trodde verkligen inte att någon brydde sig om det i dagens samhälle.

Jag menar, varenda kändis är ju bög, särskilt om de är snygga!    Det är väl inget konstigt idag??

Men jodå, tydligen.

Hon berättade att hon och Johanna kan gå på stan och hålla händerna, och då händer det ibland att det kommer en och annan tant och blänger på dem och fnyser, eller muttrar något.


Jag tänker att särskilt i Stockholm där de bor, där det egentligen går ut på att alla ska försöka vara udda och ingen normal, där alla vill sticka ut, särskilt där borde man inte se två gånger på om två tjejer håller handen eller inte.


Ohh!! Jag skulle vilja åka med upp och gå med dem.

Så kan den där jävla moralkärringen komma och blänga och fnysa bäst hon vill.

Så ska jag gå fram till henne och ta henne i hampan och fråga vad i helsike hon fnyser om?!
Så ska jag fråga henne vad det är för fel på kärlek?!

Om man inte borde hylla kärlek, särskilt i dessa tider när det är så mycket krig och elände?!

Skit samma vem någon annan älskar, om den är lycklig så låt den vara det! Eller?!
Så skulle jag upplysa henne om att min Rebecca minsann är en precis lika fin människa nu som innan hon började träffa tjejer!

Att hon alltid varit världens bästa Rebecca och alltid kommer vara det!
Och hur kan den jävla kärringen veta något om dessa människor som hon inte känner, och ändå tycka sig ha rätt att fnysa åt dem?!

Usch, vad många frågor jag skulle ställa henne, och usch, vad många upplysningar jag har till henne.

Jävla kärring! Vad hon skulle fått veta att hon lever!
Och jag skulle tvinga henne att be om ursäkt på sina bara knän!!

Hon skulle få kräla fram till Rebba och Johanna och be om ursäkt.

Sen skulle hon lomma därifrån skamsen och förhoppningsvis lärt sig en läxa.

Och hon skulle aldrig mer fnysa åt människor hon inte känner.

Jävla kärring!

Och jävla gubbe, om det finns en sådan också!

Inskränkta jävla människor.

Usch, vad arg jag blir!


För någon vecka sedan hade jag köpt nya nagellack (vilket jag iofs gör en gång i veckan eller så, men ändå).

Så hade det ena börjat flagna, så jag fyllde på med nästa färg på något finger och lät det som var helt sitta kvar på de andra fingrarna.

På fikan frågade Håkan om det var såndär pride-tema på mina naglar. Att det skulle bli en regnbåge?

Den frågan gav uppslag till en diskussion som, precis som vanligt, var både allvarlig och kiknande rolig. Vi är rätt bra på just sådana diskussioner på jobbet.

Då kom jag att tänka på kärringen surtant i Stockholm, och tänkte att jag minsann skulle göra ett statement.

Jag skulle måla naglarna i pride-tema.

Jag skulle ha regnbågen, MINSANN!
Visst var det någon idrottsmänniska som gjorde det i något sammanhang?
Finns säkert nåt idrottsevent på G nu också, så det passar säkert utmärkt.


Sagt och gjort.

Såhär blev naglarna   

 

Av Caroline Olsson - 14 april 2015 20:45

Som många redan vet har jag alltså en Poltergeist i hemmet.

Eller åtminstone är det vad Nick påstår!


Alltsomoftast när jag kommer hem är alla skåp öppnade, saker utdragna, särskilt de goda, och i huset råder allmän kaos.

Det konstiga är att den påstådde poltergeisten tycks gilla ungefär samma saker som Nick.

Fast det är tydligen så det brukar vara.

Poltergeistar och hundar har ungefär samma smak, säger Nick.


Idag när jag kom hem från jobbet kom han glatt och skvallrade om att poltergeisten varit framme igen.

"Det ä ijallefall ente jag, forr jag har ju min fina boll!!" sa han...     



Mhm... Så Poltergeisten har tagit min popcornskål, med lite kvarvarande innehåll...
Lyft ner den från bänken och käkat upp popcornen som var kvar efter min Jordskottskväll?    


Sak samma. Poltergeist eller inte. Jag var hungrig.

Så jag gjorde mig en knäckemacka med ägg & kaviar, och sen körde jag till stallet.

Någonstans mitt i stallgången slog det mig att jag missat något!!
Damn!! Satte jag upp formen på kylen??
Jag har ju en teflonform ståendes på kylen när jag inte är hemma. I den har jag knutit ett snöre som också är förankrat i kylskåpets handtag. Från början hade jag vatten i formen, som ju åkte ner när Nick, öööh förlåt, jag menar självklart Poltergeisten (!!) försökte öppna.

Nuförtiden ser Nick (eller Poltergeisten?) när snöret finns där eller ej.

Finns snöret inte där så är kylen öppen och länsad när jag kommer hem.


När jag kom hem kände jag en skum lukt i huset.... Sniff, sniff... Hmmmmm...? Luktar det.... Kaviar??

Kan det lukta så mycket från att jag åt en liten macka innan??

En snabb blick på kylen säger mig att jag har varit ordentlig och satt upp formen.

Men.....? Är inte det där ett smörpaket som är söndersmulat??
Och vad är det där guldiga??


ÅNEJ!!! Jag har ordentligt satt upp formen på kylen, men däremot inte satt in smör och kaviar, utan det har jag lämnat framme på diskbänken för att riktigt locka hundar och poltergeists!!

Tydligen gillar dessa kaviar och smör också!

Men hey!
Jag lärde mig en sak idag också!

Kaviartuber är guldfärgade på insidan!! Who knew?!   


 


Ja, jag vet inte vad jag ska tro...

Han har ju faktiskt sin boll och hundra andra olika leksaker att aktivera sig med, så kanske det är en poltergeist iallafall?

Men lite märkligt är det allt att den tycks gilla precis samma saker som Nick...

Fast han ser ju rysligt oskyldig ut, mitt lilla troll   


 


#Poltergeist #Jordskott #Popcorn #Kaviar

Av Caroline Olsson - 11 april 2015 23:30

Idag är jag ganska mör...

Gårdagen tog hårt och jag somnade på soffan, så imorse vaknade jag med dåligt samvete.

Jag skulle gått och lagt mig innan jag startade det sista avsnittet av serien, men jag ville inte gå ut i mörkret, och inte upp och sova, så jag startade ett till med en baktanke om att jag skulle riskera att somna!

Stackars Nick hade alltså inte varit ute sedan vid 18 på kvällen igår när jag vaknade vid 8 imorse!
Fort som fasen gick jag ut med honom och sen fick både han och katterna mat.

Jag sov med kläderna på och pepparsprayen och bilnyckeln intill mig.

Skulle jag vakna av att han försöker slå sig in får jag satsa på närmsta dörr och springa ut.

Om han blockerat uppfarten får jag springa hem till Magnus som bor ett par hus härifrån, samtidigt som jag ringer 112...

Skulle han hinna ikapp får jag kvicka mig med pepparsprayen.


Det tar ganska mycket på krafterna att jobba fram en halvvettig plan när man känner att det är viktigt.


När kontaktförbudet slutade gälla i november hade jag ställt in mig på att han skulle komma, och att allt kunde ta slut då.

Jag var beredd på det och hade förlikat mig med tanken.

Tyckte det skulle vara lika bra.


Idag har jag dock kommit en bra bit på vägen.

Jag är inte längre beredd att ge upp. Jag mår ju faktiskt bra och har en hel del att leva för, till skillnad från då.

Kanske är det därför jag idag faktiskt är mer rädd, än jag var då, när jag tyckte att han kunde komma så snabbt som möjligt så det blev överstökat.


För att skingra tankarna drog Martina med mig ut på aktivering.


Vi började i Jämke, där Anders körde cross.

Jag gillar ju det där, och ska inte behöva hålla mig undan på grund av risken att springa på han den där.


På en crossbana är det inte helt ovanligt att de byter om, istället för att göra det hemma.

Något som förvånade mig lite var att jag kände ett sting av illamående när någon tog av sig tröjan.

Lite knäppt att jag fortfarande påverkas så av halvnakna karlar eftersom det var så längesen allt hände nu...

Men tydligen klarar jag inte av det riktigt än...

Eller jo, men bara en, och den uppskattar jag ordentligt  
Det räcker ju faktiskt!  


Martina lekte paparazzi och vi gick fram och tillbaka, runt banan för att få den bästa bilden.

En åkte av och pajade knäet, så då kände vi oss klara.


      


Banan ligger fint vid vattnet. Riktigt mysigt faktiskt.

     


När vi körde dit berättade Martina om "Barnakälla".

De hade haft orientering där när hon gick i skolan, och vi tyckte att vi skulle passa på att stanna till och gå en runda där när vi ändå körde förbi.

Vi tog den lilla rundan, det fick räcka eftersom vi hade en del annat också att fixa med under dagen.

 


Vacker natur var det, och när jag fick syn på ett träd som hade ramlat och låg en bit upp på några stenar sa jag att "där skulle man ju klättrat upp".

Martina tyckte det såg svårt ut, eller visste hon att jag behövde en utmaning, något att fokusera på, lite mindfulnessövning...

Klättrade gjorde jag iaf, både upp och ner igen!

      


Sen körde vi och handlade, grillade hamburgare skulle det bli på kvällen.


Efter det körde hon hem mig så jag kunde byta om, och senare körde jag dit på grillning och en kvällsrunda med Shiny och Knut.

Lille Knut är så duktig fast att han är så liten, och Shiny tyckte det var mysigt att få på sig sadeln och komma ut en runda.


   


En dag som denna var precis vad jag behövde.

På crossbanan kan man inte fundera på så mycket annat, för då blir man påkörd!

Klättrar man över stock och sten kan man inte heller fundera på något annat, för då ramlar man ner!

På hästryggen kan man inte heller fundera på något annat, för då drar hästen dit den vill, eller hoppar till och då ramlar man av!


Fullt fokus på allt utom det där otrevliga behöver jag just nu, och det här var perfekt.


Jag blir nog på soffan inatt också, med kläderna på, pepparspray och bilnycklar vid min sida.

Men Nick har åtminstone varit ute trots att det var mörkt.

Sålänge jag har pepparsprayen i handen får det gå.


Hoppas jag får nytt kontaktförbud...


#Jämke #Crossbana #Promenad #Klättra #Barnakälla #Ridtur

Av Caroline Olsson - 10 april 2015 21:30

Jag trodde det var över...

Trodde jag hade sluppit undan...

Trodde att jag kunde gå vidare med mitt liv och att inga gamla demoner hade för avsikt att göra sig påminda.


Så fel jag hade...


Igår eftermiddag ringde det från skyddat nummer.

Inget konstigt med det, det är ganska många som har dolt nummer när de ringer om en husvisning.

När jag svarade möttes jag av en alltför välbekant röst i andra änden.

- Ja, tjena, det är bara A här.

- Hej...?!


Ööööööh, va??
Det har gått över ett halvår sen han hämtades med blåljusen...?
Det har varit tyst från honom trots att kontaktförbudet slutade gälla redan i november...?
Han har precis flyttat ihop med sin nya tjej...?


Tankarna snurrar... Vad vill han?? Vad är det frågan om? Han låter lugn...? Eller...?


Han berättar att hans pappa har fått ett mjukt paket i brevlådan, och jag fattar ju att min första tanke inte är särskilt rationell, men jag tänker direkt att han ska anklaga mig för att ha skickat en bomb eller mjältbrand eller något i den stilen.

- Ja, så jag undrar om du har köpt något på Tradera på sistone?


Då slår det mig.

Inloggningen på Tradera skapade vi en gång i tiden i hans namn, men med min e-post eftersom jag hade den i telefonen och det hade inte han just då. Sen har vi samsats om samma inloggning och jag har inte tänkt mer på det.

Har jag handlat något har jag bara bett dem ändra till mitt namn.

Adress, telefonnummer och e-post har gått till mig.


- Jaha, men be honom slänga det på brevlådan då, så sätter jag över pengar för frimärken till honom.

- Nä, men det är ingen fara. Jag kan komma och lämna det.

- Nja... Har du vägarna förbi så är det snällt om du vill lägga det i min postlåda. Det blir bra.


Sen frågar han om han kunde ta sin gamla dator.

Jag svarar att det går att lösa. Vickan kan möta upp honom någonstans och överlämna den, också upplyser jag om att jag kan avsluta Traderakontot och starta ett nytt i mitt eget namn, om inte han vill ha kvar det gamla, för då ändrar jag telefonnumret och adressen till honom och startar ett eget till mig ändå.

- Nä, men det behöver du inte göra. Jag kan komma bort med det till dig om det är mer som kommer fel.


Mhm... Nja... Nä... Så ska vi inte göra.


Sen ringer det på jobbet och jag måste svara, så han avslutar med att han ska höra av sig med anledning av datorn.


Vi lägger på luren, och jag har fått Parkinson igen.

Små ryckningar bara.

"Jag kan komma bort med det om det kommer mer"... Nä, du. Skulle inte tro det. Du har varit över min tröskel vad du ska. Hit kommer du aldrig mer!


Det är som om han hotar mig utan att egentligen hota.

Det är som om han säger att jag aldrig kommer slippa honom.

Ett tyst, subtilt hot om att jag en dag ska få igen.


När jag svarar på jobbet hör jag att jag darrar även på rösten.

Jag försöker prata med mycket luft, för att jämna ut ryckningarna, men det hjälper nog knappt.

Så fort jag lagt på luren ringer jag Martina.

Jag berättar aningen chockad att han har ringt. Att han var trevlig och ville komma och lämna ett paket som hamnat fel. Martina säger direkt samma sak som min magkänsla.

- Släpp inte in honom!! Du fattar att han bara vill komma i närheten av dig, va? Han får lägga det någon annanstans.


Det går en stund. Hur länge vet jag inte. Sen ringer det igen på mobilen.

Denna gång från oskyddat nummer. Borde vara något med jobbet eftersom det inte är ett nummer jag sparat.


Det är han igen.

Han frågar efter sitt MC-ställ och jag svarar att jag inte vet var det finns.

Det finns inte i huset iaf och jag berättar att vi gått igenom varenda skrubb, vartenda skrymsle när vi röjde ut honom.

Han blir fullständigt vansinnig och skriker att jag minsann får ta och leta en gång till i så fall!

Det knäppa är att jag faktiskt funderar över att göra det.

Men bara i en nanosekund. Sen svarar jag att det tänker jag inte göra, för det finns inte här!
I huset finns ingenting som är hans längre!

Då omvandlas hotet från subtilt till mycket konkret och explicit.

- Då kommer jag och hämtar det själv!!!

- Det finns inte här, och du är inte välkommen! Inte en tå på uppfarten!

- DU!! Det finns inget kontaktförbud längre!!
- Nej, det vet jag om, men du är inte välkommen ändå! Minsta kroppsdel på min uppfart och jag ringer 112 direkt!

- HA!!! Det hjälper ju inte! De kommer inte ändå, och även om de skulle göra det så såg du ju sist vilken tid det tog. 45 minuter, och på den tiden hinner jag med mycket du!


Där kom det alltså... Precis det jag väntat på...

Han går på om hur jag ska få igen för vad jag har gjort mot honom.

Jag skickade in honom i häktet och han satt inlåst i 4,5 dagar på grund av en falsk inspelning.

- Ge dig nu! Du vet precis lika väl som jag att den är äkta. Det går inte ens att kladda med en sådan inspelning!


Då blir han tyst.

Han har väl ljugit sig blå om det, så han till sist tror själv på det. En liten påminnelse om att jag faktiskt vet vad som är sant, och att han själv också vet det, är visst allt som räcker för att han ska sluta tjafsa mer om det.

Han fortsätter att gapa på en stund, säger att om han får den gamla datorn och den nya, så ska jag slippa honom sen. Annars kommer han fortsätta. Han kommer komma på besök.


Än en gång överväger jag att gå med på hans förslag, för att slippa honom.

Dock även denna gång, bara en nanosekund. Jag vet ju hur det här funkar.

Ger jag med mig på dessa krav så kommer bara nya.

Nej! Det räcker.


När vi lagt på skakar jag som om jag gick naken i -30grader.

Jag ringer Vickan.

Frågar hur man gör för att få kontaktförbud. Sist blev det ju naturligt att begära det i samband med förhören.

Hon säger att jag kan ringa 11414 för att få råd, om inte annat.

Hon känner mig, så till sist frågar hon om hon ska ringa istället.

Jag som alltid känner mig till besvär och inte vill be om något, helst, svarar (ganska förvånande även för mig själv)

- Ja... Kan du inte göra det?

Vi lägger på och 5 minuter senare ringer hon och berättar att där var en sjuhelsikes kö (som alltid).

Jag säger att jag kan ringa från stallet senare, när Martina är där som moraliskt stöd och för att ge mig en spark i arslet.


Dock ringer jag aldrig...

En vän har precis separerat från sin man, och vi pratar med henne, sen börjar det mörkna och jag vill inte komma hem efter att mörkret lagt sig. Särskilt inte efter det här, så jag kör hem. Springer in och letar upp pepparsprayen, och sätter mig i soffan...


Jag tycker inte om att ringa någonstans privat...

Vill inte ringa och be om kontaktförbud och få slängt i nyllet att jag inte får det...

Vill inte höra att "vi kommer ändå om du ringer", för jag vet att det inte går tillräckligt fort.

Jag vet att kommer han nu, så förbannad han är för häktningen och allt, då kvittar det hur fort de kör.

Han slår sig in i huset på under 5 minuter, nu när han redan har övat på hur man tar sig in.

På filmen jag lämnade in ser man att han slår sönder 3 dörrar, och den filmen är inte lång.

Nu vet han redan vilken som går fortast att ta sig in genom.


Men kontaktförbud fungerade ju, och det hördes på honom när vi pratade att det är en tydlig gräns för honom.

Då är det väl bra att förebygga ovälkommet besök med ett kontaktförbud?


Men ändå...
Risken finns att de säger nej...

Att de inte tror mig...

Det vill jag inte möta, för det skulle krossa mig...

Dessutom är det pinsamt att jag är rädd för honom. Så rädd att rösten darrar... Så kan man ju inte låta när man pratar med en främmande person... Usch!


Jag letar fram det gamla beslutet och hittar en e-post till åklagaren.

Jag har alltid haft lättare för att skriva, så jag gör det.

För en stund sedan skickade jag alltså ett mail och begärde nytt kontaktförbud.

Nu är det bara att vänta, och hoppas...






Av Caroline Olsson - 7 april 2015 22:00

Jag ÄLSKAR överraskningar!! Om de är positiva, vill säga.

Det kan vara små saker som förgyller dagen.

Ett mess från någon i stallet att de har fixat till Shiny, en coca cola som någon fixat till fikan på jobbet eller något liknande. Jag skiter i vad saker kostar, jag blir bara så glad att någon tänker på mig. Det värmer så gott i hjärtat   


Imorse, när jag hälsade på Christel och ville höra allt om hennes resa till Ullared med en dotter som avskyr att shoppa och en son som kanske klarade sig lite bättre, tog hon fram en påse.

"Jag tänkte på dig när jag såg dessa. Tänkte att de måste jag ju bara köpa till Caroline."

Det var MORGAN-CHIPS!!   

Åh, så glad jag blev!!

Tänk, vad gulligt. Hon har haft fullt upp med barnen och att hålla reda på dem, men ändå fanns jag med i tankarna.

Jag blev verkligen superglad och kunde inte dölja det.

Jag ropade rakt ut "Ohh!! Åh, tack så mycket. Vad glad jag blev!"


 


På kvällen skulle vi på föreläsning med jobbet.

Innan dess bestämde vi oss för att gå ut och äta tillsammans.

I nya gallerian, som gör sitt bästa för att efterträda gamla Domus som fulaste byggnaden i landet, finns en restaurang med thaimat, eller kinamat... Har aldrig fattat riktigt skillnaden på det...

Khai Mui, kanske den hette...?
Maten var iaf god, MEN jag som köpte till läsk istället för vatten blev überbesviken när jag märkte att det inte smakade riktig cola! Hade jag betalt 20 spänn för ful-cola?!! HELL NO!!   


Någon tog bubbelvatten, men tyckte inte att det bubblade särskilt, och det gjorde inte ful-colan heller, passade jag på att gnälla.

Besvikelsen var total.

Funderade på att gå bort till kassörskan och hälla den över henne för att riktigt demonstrera mitt missnöje, men nöjde mig med att gnälla lite.

Pia, chefen kom och satte sig och fick såklart även hon höra mitt missnöje.

Någon mer stämde genast in i klagosången över kolsyran och Pia riktade blicken rakt mot mig och sa, som det mest naturliga i hela världen "Men då måste du ju säga ifrån. Du kan ju inte betala för något som du inte får."

Jamen... Ahh, vad jobbigt...

Det är ju lättare att bara gnälla istället för att göra något åt det.

Så fick hon syn på någon anställd och sa ifrån att kolsyran inte fungerade.

De kunde inte fixa det, sa de...

Men minsann om det inte funkade en stund senare.

Visserligen var maten redan nere vid det laget, men min cola skulle jag minsann ha! Så det tog jag, och lite extra mat, bara för att!

 

Efter maten bar det vidare till konserthuset och föreläsning av Thomas Gunnarsson, "Överlista Jante - Om konsten att lyfta sig själv och andra."


Han var bra att lyssna till och spexade till det ibland.

Det mesta visste man sedan tidigare, men vissa saker behöver man påminnas om.

Innan vi gick dit sa jag att jag kunde sköta föreläsningen istället, för jag vet att jag i ett blogginlägg för ett par år sen skrev något i stil med "Jante kan dra dit pepparn växer, jag är fan bäst!"    


Vissa saker var nya... Som det här med att bjuda igen.

Om någon bjuder på lunch... Då är man ju genast framme och säger "Jaha, då bjuder jag nästa gång".

Alltid ska man bjuda igen.

Alltid ska man få lite dåligt samvete för att man blir bjuden. Varför??

Varför kan man inte bara bli glad att någon ville bjuda på något?
Skulle det vara så otänkbart?

Skulle man inte vara värd någon annans bjudande?
Eller vadå?


Jag kom genast att tänka på chipspåsen och min reaktion.

Där var jag tydligen duktig som bara blev uppriktigt glad och sa tack, istället för att säga "Jaha, då köper jag en påse till dig en annan dag".

Och faktiskt, visst är det roligare att ge någon något om de uppskattar det, än om de genast får dåligt samvete och ska oja sig över hur de ska bjuda igen?


Nä, jag har blivit riktigt duktig på det här med självkänsla tror jag. För det mesta iaf.

Har lärt mig att uppskatta små överraskningar och inse att om någon vill ge mig dem, så är jag uppenbarligen värd dem. Varför skulle jag inte vara det?
Varför skulle du inte vara det?


Ett par tankeställare fick vi oss.


Till en början var det lite svårt att fokusera på vad han sa eftersom mitt huvud mest funderade på om han gått en kurs hos Jonas Gardell.

Inget fel i det, jag älskar Jonas Gardell. Det finns ingen som så bra blandar det kiknande skrattet med den hopplöst sorgliga sorgen. Han är en underbar berättare och jag har både läst alla hans böcker och hört dem på ljudbok.

Men ändå...

Thomas pratade med precis samma rytm. Samma andningspauser, samma sätt att emellanåt prata med mycket luft, samma sätt att hoppa omkring och lite grann glytta sig på scenen.

Väldigt mycket av själva uppträdet påminde om Jonas, så jag undrar än...

Kanske borde skriva till honom på facebook och ställa frågan?


Aja, efter en stund fick jag knuffa bak den tanken så jag kunde lyssna bättre.


Som vanligt när vår grupp är på något slags tillställning, så tror jag att det var vi som hördes mest av alla i hela salen. Jag och Pia är väl kanske de mest högljudda och vi skrattar rakt ut och väldigt högt om vi tycker något är roligt.

Det var som för ett tag sen när vi var ute på Duvanders och åt lunch. (Kanske när Lotta fyllde år?)

Då satt vi iaf där och åt.

Som vanligt höll väl jag och Pia lite låda, och efteråt har vi fått berättat för oss att andra gäster som satt i närheten hade bett om ett annat bord en bit längre från vårt gäng...   

Oooops...

Aja, vi har inte tagit åt oss av det direkt, så vi fortsätter att ha trevligt så ofta vi kan   


Vill någon gissa vad han försöker demonstrera på bilden nedan, förresten?


 

Ah, det kanske inte syns så bra, men det är en elkabel med tillhörande dosa, och han försöker visa att man kan stänga av sin energi när energitjuvar kommer i närheten, hehe!

Lättare sagt än gjort många gånger, men visst kan man...


Det blev sent och jag är nyss hemkommen.

Nu blir det slapp i soffan med Nick och Bailey och sen kallar sängen.

Chipsen tar jag hem imorgon, vågade inte riskera att bli av med dem på föreläsningen!   


#Jante #KhaiMui #ThomasGunnarsson #FulCola #Morganchips

Av Caroline Olsson - 4 april 2015 22:45

Idag passade jag på att mysa och busa med Nathalie.

Jag har precis stickat klart en poncho till henne, som matchar mössan och torgvantarna hon fick för ett tag sen.

Så kände jag för att göra något vettigt istället för att bara sitta hemma och glo.

Tänkte att jag skulle skriva till Pernilla på facebook, och när jag gick in där såg jag att jag som vanligt var lite förvirrad! Skit också!! Hon fyller ju år!! Och det hade jag såklart glömt!!

Aja, sak samma.

Jag ringde iaf och grattade, men fick erkänna mitt misstag. (Jag är för dålig på att ljuga, så det är inte ens lönt att försöka).

Sa att jag helt missat det, men att jag tänkte komma över med Nattas poncho iaf.

Sagt och gjort. Jag ilade in till dem.


En stund pratade vi vuxna, men Nathalie hade något hon bara MÅSTE visa sin faster på rummet.

Så vi kilade in där.

Vad hon skulle visa är fortfarande lite oklart, hon ville nog mest få lite egentid, hehe.

Men hon spelade en skiva med "Bacillakuten" (tror jag... Finns det nåt som heter så?) och vi fnissade lite åt diverse kiss- och bajshumor-låtar.

Sen blev det ett otal gymnastiska övningar och till sist däckade vi i hennes säng.

Efter en stund kom Pernilla in och undrade vad det var frågan om. Vi levde nog lite rövare, haha!
Sjukt söt är hon iaf, och även om jag blev aningen utmattad var det också en energikick att träffa min lilla prinsessa   


 

Presentation

Omröstning

Skulle du kunna tänka dig att ta hand om ett omplaceringsdjur? (Glöm inte att kontakta mig i så fall www.carolz.se eller carolz_84@hotmail.com)
 Helt klart
 Kanske
 Det beror på
 Antagligen
 Antagligen inte
 Absolut inte

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
<<< April 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Carol'z

Följ bloggen

Följ Carolz med Blogkeen
Följ Carolz med Bloglovin'

Dela

Bookmark and Share

Min Instagram


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se