Direktlänk till inlägg 10 april 2015

Hotad igen...

Av Caroline Olsson - 10 april 2015 21:30

Jag trodde det var över...

Trodde jag hade sluppit undan...

Trodde att jag kunde gå vidare med mitt liv och att inga gamla demoner hade för avsikt att göra sig påminda.


Så fel jag hade...


Igår eftermiddag ringde det från skyddat nummer.

Inget konstigt med det, det är ganska många som har dolt nummer när de ringer om en husvisning.

När jag svarade möttes jag av en alltför välbekant röst i andra änden.

- Ja, tjena, det är bara A här.

- Hej...?!


Ööööööh, va??
Det har gått över ett halvår sen han hämtades med blåljusen...?
Det har varit tyst från honom trots att kontaktförbudet slutade gälla redan i november...?
Han har precis flyttat ihop med sin nya tjej...?


Tankarna snurrar... Vad vill han?? Vad är det frågan om? Han låter lugn...? Eller...?


Han berättar att hans pappa har fått ett mjukt paket i brevlådan, och jag fattar ju att min första tanke inte är särskilt rationell, men jag tänker direkt att han ska anklaga mig för att ha skickat en bomb eller mjältbrand eller något i den stilen.

- Ja, så jag undrar om du har köpt något på Tradera på sistone?


Då slår det mig.

Inloggningen på Tradera skapade vi en gång i tiden i hans namn, men med min e-post eftersom jag hade den i telefonen och det hade inte han just då. Sen har vi samsats om samma inloggning och jag har inte tänkt mer på det.

Har jag handlat något har jag bara bett dem ändra till mitt namn.

Adress, telefonnummer och e-post har gått till mig.


- Jaha, men be honom slänga det på brevlådan då, så sätter jag över pengar för frimärken till honom.

- Nä, men det är ingen fara. Jag kan komma och lämna det.

- Nja... Har du vägarna förbi så är det snällt om du vill lägga det i min postlåda. Det blir bra.


Sen frågar han om han kunde ta sin gamla dator.

Jag svarar att det går att lösa. Vickan kan möta upp honom någonstans och överlämna den, också upplyser jag om att jag kan avsluta Traderakontot och starta ett nytt i mitt eget namn, om inte han vill ha kvar det gamla, för då ändrar jag telefonnumret och adressen till honom och startar ett eget till mig ändå.

- Nä, men det behöver du inte göra. Jag kan komma bort med det till dig om det är mer som kommer fel.


Mhm... Nja... Nä... Så ska vi inte göra.


Sen ringer det på jobbet och jag måste svara, så han avslutar med att han ska höra av sig med anledning av datorn.


Vi lägger på luren, och jag har fått Parkinson igen.

Små ryckningar bara.

"Jag kan komma bort med det om det kommer mer"... Nä, du. Skulle inte tro det. Du har varit över min tröskel vad du ska. Hit kommer du aldrig mer!


Det är som om han hotar mig utan att egentligen hota.

Det är som om han säger att jag aldrig kommer slippa honom.

Ett tyst, subtilt hot om att jag en dag ska få igen.


När jag svarar på jobbet hör jag att jag darrar även på rösten.

Jag försöker prata med mycket luft, för att jämna ut ryckningarna, men det hjälper nog knappt.

Så fort jag lagt på luren ringer jag Martina.

Jag berättar aningen chockad att han har ringt. Att han var trevlig och ville komma och lämna ett paket som hamnat fel. Martina säger direkt samma sak som min magkänsla.

- Släpp inte in honom!! Du fattar att han bara vill komma i närheten av dig, va? Han får lägga det någon annanstans.


Det går en stund. Hur länge vet jag inte. Sen ringer det igen på mobilen.

Denna gång från oskyddat nummer. Borde vara något med jobbet eftersom det inte är ett nummer jag sparat.


Det är han igen.

Han frågar efter sitt MC-ställ och jag svarar att jag inte vet var det finns.

Det finns inte i huset iaf och jag berättar att vi gått igenom varenda skrubb, vartenda skrymsle när vi röjde ut honom.

Han blir fullständigt vansinnig och skriker att jag minsann får ta och leta en gång till i så fall!

Det knäppa är att jag faktiskt funderar över att göra det.

Men bara i en nanosekund. Sen svarar jag att det tänker jag inte göra, för det finns inte här!
I huset finns ingenting som är hans längre!

Då omvandlas hotet från subtilt till mycket konkret och explicit.

- Då kommer jag och hämtar det själv!!!

- Det finns inte här, och du är inte välkommen! Inte en tå på uppfarten!

- DU!! Det finns inget kontaktförbud längre!!
- Nej, det vet jag om, men du är inte välkommen ändå! Minsta kroppsdel på min uppfart och jag ringer 112 direkt!

- HA!!! Det hjälper ju inte! De kommer inte ändå, och även om de skulle göra det så såg du ju sist vilken tid det tog. 45 minuter, och på den tiden hinner jag med mycket du!


Där kom det alltså... Precis det jag väntat på...

Han går på om hur jag ska få igen för vad jag har gjort mot honom.

Jag skickade in honom i häktet och han satt inlåst i 4,5 dagar på grund av en falsk inspelning.

- Ge dig nu! Du vet precis lika väl som jag att den är äkta. Det går inte ens att kladda med en sådan inspelning!


Då blir han tyst.

Han har väl ljugit sig blå om det, så han till sist tror själv på det. En liten påminnelse om att jag faktiskt vet vad som är sant, och att han själv också vet det, är visst allt som räcker för att han ska sluta tjafsa mer om det.

Han fortsätter att gapa på en stund, säger att om han får den gamla datorn och den nya, så ska jag slippa honom sen. Annars kommer han fortsätta. Han kommer komma på besök.


Än en gång överväger jag att gå med på hans förslag, för att slippa honom.

Dock även denna gång, bara en nanosekund. Jag vet ju hur det här funkar.

Ger jag med mig på dessa krav så kommer bara nya.

Nej! Det räcker.


När vi lagt på skakar jag som om jag gick naken i -30grader.

Jag ringer Vickan.

Frågar hur man gör för att få kontaktförbud. Sist blev det ju naturligt att begära det i samband med förhören.

Hon säger att jag kan ringa 11414 för att få råd, om inte annat.

Hon känner mig, så till sist frågar hon om hon ska ringa istället.

Jag som alltid känner mig till besvär och inte vill be om något, helst, svarar (ganska förvånande även för mig själv)

- Ja... Kan du inte göra det?

Vi lägger på och 5 minuter senare ringer hon och berättar att där var en sjuhelsikes kö (som alltid).

Jag säger att jag kan ringa från stallet senare, när Martina är där som moraliskt stöd och för att ge mig en spark i arslet.


Dock ringer jag aldrig...

En vän har precis separerat från sin man, och vi pratar med henne, sen börjar det mörkna och jag vill inte komma hem efter att mörkret lagt sig. Särskilt inte efter det här, så jag kör hem. Springer in och letar upp pepparsprayen, och sätter mig i soffan...


Jag tycker inte om att ringa någonstans privat...

Vill inte ringa och be om kontaktförbud och få slängt i nyllet att jag inte får det...

Vill inte höra att "vi kommer ändå om du ringer", för jag vet att det inte går tillräckligt fort.

Jag vet att kommer han nu, så förbannad han är för häktningen och allt, då kvittar det hur fort de kör.

Han slår sig in i huset på under 5 minuter, nu när han redan har övat på hur man tar sig in.

På filmen jag lämnade in ser man att han slår sönder 3 dörrar, och den filmen är inte lång.

Nu vet han redan vilken som går fortast att ta sig in genom.


Men kontaktförbud fungerade ju, och det hördes på honom när vi pratade att det är en tydlig gräns för honom.

Då är det väl bra att förebygga ovälkommet besök med ett kontaktförbud?


Men ändå...
Risken finns att de säger nej...

Att de inte tror mig...

Det vill jag inte möta, för det skulle krossa mig...

Dessutom är det pinsamt att jag är rädd för honom. Så rädd att rösten darrar... Så kan man ju inte låta när man pratar med en främmande person... Usch!


Jag letar fram det gamla beslutet och hittar en e-post till åklagaren.

Jag har alltid haft lättare för att skriva, så jag gör det.

För en stund sedan skickade jag alltså ett mail och begärde nytt kontaktförbud.

Nu är det bara att vänta, och hoppas...






 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Caroline Olsson - 31 mars 2016 18:15

Det här är rena tramseriet!http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/opposition-vill-att-eriksson-s-avgar/   Jag hörde redan imorse på radion att treklövern och SD kräver ordförandes avgång och jag satte nästan i halsen!Helt ärligt; det är v...

Av Caroline Olsson - 31 december 2015 22:39

Så var det dags att summera det gångna året än en gång. Jag höll först på att glömma mitt årliga inlägg och var på väg att gå och lägga mig utan det, men kom på att det trots allt är en tradition, så lika bra att hålla den igång!   Året har bju...

Av Caroline Olsson - 1 november 2015 21:30

Ibland är jag lite extra modig!Ibland får man helt enkelt lägga rädslan åt sidan och prova på något skrämmande. Efteråt är det enormt stärkande.   Min fina Shiny har jag haft i 12 år, och sedan jag fick henne har jag inte ridit någon annan häst...

Av Caroline Olsson - 28 oktober 2015 16:15

För ett par veckor sen fick jag eld i baken!!Plåtslagaren skulle komma på måndagen, och på fredagen kom jag på att jag måste måla klart "lådan" under taket innan hängrännorna kommer på plats!   Som tur var skulle jag släppa ut hästarna på helgen,...

Av Caroline Olsson - 27 oktober 2015 22:30

Nä minsjäl!Det var det värsta!   Han den där som varit så få förunnad är det dags att lägga på hyllan nu! Att han är sjukt skum har jag redan konstaterat. Det kan gå ett par veckor utan att han hör av sig, och sen plötsligt hör han av sig var...

Presentation

Omröstning

Skulle du kunna tänka dig att ta hand om ett omplaceringsdjur? (Glöm inte att kontakta mig i så fall www.carolz.se eller carolz_84@hotmail.com)
 Helt klart
 Kanske
 Det beror på
 Antagligen
 Antagligen inte
 Absolut inte

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
<<< April 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Carol'z

Dela

Bookmark and Share

Min Instagram


Skapa flashcards