Idag är jag ganska mör...

Gårdagen tog hårt och jag somnade på soffan, så imorse vaknade jag med dåligt samvete.

Jag skulle gått och lagt mig innan jag startade det sista avsnittet av serien, men jag ville inte gå ut i mörkret, och inte upp och sova, så jag startade ett till med en baktanke om att jag skulle riskera att somna!

Stackars Nick hade alltså inte varit ute sedan vid 18 på kvällen igår när jag vaknade vid 8 imorse!
Fort som fasen gick jag ut med honom och sen fick både han och katterna mat.

Jag sov med kläderna på och pepparsprayen och bilnyckeln intill mig.

Skulle jag vakna av att han försöker slå sig in får jag satsa på närmsta dörr och springa ut.

Om han blockerat uppfarten får jag springa hem till Magnus som bor ett par hus härifrån, samtidigt som jag ringer 112...

Skulle han hinna ikapp får jag kvicka mig med pepparsprayen.

Det tar ganska mycket på krafterna att jobba fram en halvvettig plan när man känner att det är viktigt.

När kontaktförbudet slutade gälla i november hade jag ställt in mig på att han skulle komma, och att allt kunde ta slut då.

Jag var beredd på det och hade förlikat mig med tanken.

Tyckte det skulle vara lika bra.

Idag har jag dock kommit en bra bit på vägen.

Jag är inte längre beredd att ge upp. Jag mår ju faktiskt bra och har en hel del att leva för, till skillnad från då.

Kanske är det därför jag idag faktiskt är mer rädd, än jag var då, när jag tyckte att han kunde komma så snabbt som möjligt så det blev överstökat.

För att skingra tankarna drog Martina med mig ut på aktivering.

Vi började i Jämke, där Anders körde cross.

Jag gillar ju det där, och ska inte behöva hålla mig undan på grund av risken att springa på han den där.

På en crossbana är det inte helt ovanligt att de byter om, istället för att göra det hemma.

Något som förvånade mig lite var att jag kände ett sting av illamående när någon tog av sig tröjan.

Lite knäppt att jag fortfarande påverkas så av halvnakna karlar eftersom det var så längesen allt hände nu...

Men tydligen klarar jag inte av det riktigt än...

Eller jo, men bara en, och den uppskattar jag ordentligt  
Det räcker ju faktiskt!  

Martina lekte paparazzi och vi gick fram och tillbaka, runt banan för att få den bästa bilden.

En åkte av och pajade knäet, så då kände vi oss klara.

Banan ligger fint vid vattnet. Riktigt mysigt faktiskt.

När vi körde dit berättade Martina om "Barnakälla".

De hade haft orientering där när hon gick i skolan, och vi tyckte att vi skulle passa på att stanna till och gå en runda där när vi ändå körde förbi.

Vi tog den lilla rundan, det fick räcka eftersom vi hade en del annat också att fixa med under dagen.

Vacker natur var det, och när jag fick syn på ett träd som hade ramlat och låg en bit upp på några stenar sa jag att "där skulle man ju klättrat upp".

Martina tyckte det såg svårt ut, eller visste hon att jag behövde en utmaning, något att fokusera på, lite mindfulnessövning...

Klättrade gjorde jag iaf, både upp och ner igen!

Sen körde vi och handlade, grillade hamburgare skulle det bli på kvällen.

Efter det körde hon hem mig så jag kunde byta om, och senare körde jag dit på grillning och en kvällsrunda med Shiny och Knut.

Lille Knut är så duktig fast att han är så liten, och Shiny tyckte det var mysigt att få på sig sadeln och komma ut en runda.

En dag som denna var precis vad jag behövde.

På crossbanan kan man inte fundera på så mycket annat, för då blir man påkörd!

Klättrar man över stock och sten kan man inte heller fundera på något annat, för då ramlar man ner!

På hästryggen kan man inte heller fundera på något annat, för då drar hästen dit den vill, eller hoppar till och då ramlar man av!

Fullt fokus på allt utom det där otrevliga behöver jag just nu, och det här var perfekt.

Jag blir nog på soffan inatt också, med kläderna på, pepparspray och bilnycklar vid min sida.

Men Nick har åtminstone varit ute trots att det var mörkt.

Sålänge jag har pepparsprayen i handen får det gå.

Hoppas jag får nytt kontaktförbud...

#Jämke #Crossbana #Promenad #Klättra #Barnakälla #Ridtur