Ja jisses...

Det är sant.

Jag har varit på övernattning   

Ni som känner mig kanske undrar vad som hände med att jag aldrig mer skulle se åt en karl, än mindre släppa en över tröskeln.   

Fast nu är det ju min regel, och alltså upp till mig hur den tillämpas!
Och jo, den gäller än!

Men som med alla regler måste det finnas ett undantag som bekräftar den, eller någon, som i detta fallet   

Dessutom var ju ingen över min tröskel, det var ju jag som sov över hos honom.

Fast han har varit här innan, så ändå.

Skit samma.

Min regel min tillämpning, no questions asked!

Det var sannerligen på tiden!
Jag har ju faktiskt haft tankarna på det hållet ända sen... typ december...

Men varje gång det sett ut som att det skulle bli av har något ställt till det.

Något annat har kommit i vägen eller på något annat sätt har det alltid strulat.

Fast jag tror att det var bra.

Det kanske behövdes väntas med?
Det mesta sker ju av en anledning, tänker jag...

Skit samma.

Äntligen blev det av iaf.

Vi hade någon usel ursäkt om något som skulle fixas hemma hos honom, och för att vi inte skulle ha alltför långtråkigt eller törsta ihjäl fanns lite vin att tillgå.

I tillägg till detta bor han långt ut på vischan, så efter ett glas vin kan man inte köra hem, vilket vi båda såklart visste!   

Jag tror det var rätt bra med detta svepskäl. Det blev liksom inte så tydligt, ingen press. Eller nåt.

Fast antagligen tänkte vi samma sak, hehe! Men ändå.

Många gånger sedan i december har jag tänkt att det tog en jäkla tid att komma dithän, varit lite rastlös och otålig, men samtidigt haft ett halvt tvivel om saken i fråga.

Jag menar, det är ju inte så längesen jag faktiskt blev våldtagen och skrek så att halsen svullnade igen och jag inte fick luft.

Visst har tanken föresvävat mig att jag eventuellt skulle få en flash-back om jag skulle ge mig på en liknande aktivitet, och kanske börja skrika eller slåss. Alla reaktioner är ju inte rationella. Särskilt inte efter ett trauma...

Fast med honom har jag svårt att tro att jag skulle få något slags utbrott.

Jag vet, eller tror (?) Nej, jag är faktiskt ganska säker på att om jag minsta lilla skulle knysta vad som skulle kunna vara ens en gnutta tvivel, så skulle han bara skita i det och somna istället.

Han har ju trots allt sovit hos mig, och då menar jag verkligen bara SOVIT hos mig, flera gånger tidigare.

Men minsann.

Väl på plats förelåg inte minsta tvivel.

Inte en enda gång att jag ens tänkte på det där hemska.

Inte en enda gång jag tänkte att det inte var OK.

Inte en gnutta tvivel vid något tillfälle.

Han är så lugn och trygg, så det blir jag också i hans närhet.

Jag trivs verkligen i hans sällskap.

Det där att bara kunna ligga hos honom i soffan, lutad mot hans bröst.

Det lugna, stabila hjärtat som håller samma tempo hela tiden. Du-dunk, du-dunk, du-dunk.

Det där att bara kunna ligga stilla och lyssna på det.

Att inte behöva säga något.

Att tystnaden inte blir pinsam, utan bara lugn och behaglig.

Så jäkla annorlunda mot vad jag är van vid sedan tidigare.

Att händerna inte alltid är på samma ställe, utan att han faktiskt rör vid hela mig.

Så jäkla annorlunda mot vad jag är van vid sedan tidigare.

Att sen en hand slinker undan på ett och annat ställe ibland, det kan den få göra   

När han rör mig bekommer det mig inte.

Jag ryser inte av illamående, utan snarare av välbehag.

Så jäkla annorlunda mot vad jag är van vid sedan tidigare.

Han är en riktig toppenkille, och jag förstår inte att han är singel än.

Men det är ju tur för mig   

Jahopp.

Så är det iaf.

Det hände, det gick bra, och vart det här tar vägen har jag ingen aning om.

Om man, som jag, är lite analytiskt lagd så finns det inte en situation, eller människa man mött som inte analyserats.

Varje situation, händelse och människa ska genast analyseras kors och tvärs, fram och tillbaka.

Dock hade jag tänkt försöka låta bli att analysera sönder just det här.

Tankarna kommer såklart.
Vad händer nu? Är vi plötsligt KK?    Eller är allt som vanligt? Eller är vi på väg någonstans?

Ähh!
Nej minsann!
Jag ska ICKE fundera över det.

Jag har bestämt mig för att konstatera att han är en superfin kille, vars närhet jag mår bra i.

En kille som jag är enormt glad över att ha fått tillbaka kontakten med.

Jag tar en dag i sänder och flyter med.

Blir det något så blir det.

Blir det inte det så blir det inte.

Just nu ska jag bara njuta av nuet.

När jag kom hem var jag ganska trött...

Under natten hade jag vaknat ett par gånger.

Först för att något stack mig på benet.

Det var en katt-tass!
Stackars kissen!! Jag trodde jag hade kvävt honom med mitt ben som låg över honom, och han låg helt utfläkt på rygg med alla benen rätt ut!

Jag kände inte att han andades heller, så jag fnattade honom lite på magen.

Då började han spinna iaf, och jag kunde tryggt somna om.

Lite senare vaknade jag av att något stacks igen!!
Det var en såndär sticksig kardborre som satt sig på utsidan av trosorna, på rumpan!
Katten har antagligen tvättat av sig den, också har jag gladeligen rullat på den   

När jag vände mig om låg båda katterna tryckta intill mig. Den ena nere vid benen och den andra uppe på kudden.

Stackars kissarna tycks vara vana att ha den sidan av sängen för sig själva, hehe.

Vaknade gjorde jag själv.

Han hade gått ner i godan ro och satt och drack kaffe.

Skönt att inte bli väckt!!

Martina tittade med skum blick när jag berättade att han dels hade gått och lagt sig själv och dels hade gått upp när han vaknade.

Tydligen finns det oskrivna regler för det där...

Man ska lägga sig ihop och gå upp ihop...?
Jag fattar inte det där.

Det är väl skönt med lite självständighet??
Jag hittar faktiskt till sovrummet själv, så stort är inte huset!

Det är också en såndär välkommen tvärtom-sak.

Jag är inte van vid att varken FÅ gå och lägga mig själv eller gå upp själv, så mig passade det utmärkt!

Soffan kallade, så efter att ha tagit ut Nick kopplade jag äntligen in min DVD-spelare och sen blev det 7 timmars Band of brothers-marathon!     

Det är helt klart den bästa serien som någonsin gjorts!
Enda nackdelen är att det inte finns så många avsnitt   

Hästarna kom in, och nu är det snart dags att sova.

Jag somnar gott inatt, tillfredsställd på alla plan.

Även uniformsbegäret fick ju sitt iochmed marathonet