Igår var jag hos brorsan med en dator...

Han hade fixat min ena och min externa hårddisk, och nu skulle han kolla på en annan.

Tur att det finns en hacker i släkten!   

På vägen hem ringde jag pappa som skulle hjälpa till att koppla in kompressorn.

Den har stått i mitt ena garage i flera månader eftersom det andra garaget där den sen ska stå har varit fullt av nymålade brädor.

Nu börjar jag se slutet på målningen dock, och snickarna kommer till helgen och ska sätta upp vindskivorna, ÄNTLIGEN!

Vi började redan i höstas, men när de sen tog en paus över jul och nyår gjorde jag också det, istället för att köra klart allt så det var förberett!!
Så i februari/mars satte jag fart igen och skulle blivit klar med det sista i april.

När sen exet ringde och hotade med besök i början av april var jag inte bekväm i att stå i garaget på mörka kvällar, när jag inte har något fönster mot uppfarten, och alltså inte vet om någon står och väntar på mig när jag kommer ut från garaget... Feg kanske man kan kalla det, men så tänkte jag!

Nu är det iaf ljust länge om kvällarna, så jag har tagit tag i det sista.

Häromdagen messade Tommy (en av snickarna som hjälper mig) "Du har kompressor, eller hur? Så tar jag med spikpistol och slang"

"Ehh, alltså... Ja, jag har en kompressor om du vet hur man kopplar in den... hehe..."

När pappa fick höra det erbjöd han sig genast att komma bort.

Sagt och gjort.

Direkt kom första problemet.

Kartongen hade bara ett snöre, hur fan ska vi lyfta den???

- Har du ingen säckakärra, Pärlan?

- Nä........ Men jag har en rullebör!

- Jaja, det går ju lika bra.

Vi fick upp den och körde bort den.

Kniven har jag inne i huset, men jag hittade en såndär rakbladskniv och sen slaktade jag lådan!

Så in i garaget och hittade rätt nycklar för att skruva på hjulen.

En vända till för att hämta en mejsel att pela väck plomberingen vid oljepåfyllningen.

Jag gav grejerna till pappa, men icke! Lilla pärlan fick allt skruva själv!

Det gick för den delen galant!

Precis som förr när vi mekade i garaget. Pappa pekar, jag skruvar, sen kan jag det till nästa gång   

Jag kände pappas nöjda min i nacken. Pärlan kan om Pärlan vill, tänkte han! Haha...

När vi fått ihop skrället satte jag i sladden i väggen. Sen var det bara att vänta.

Den dönade och pumpade, och när vi stått där en stund slog det mig att alla haft rätt i alla år.

Jag är pappas flicka. Sådan far, sådan son brukar det ju heta. Här är det sådan far, sådan dotter.

Vi stod precis likadant.

Fötterna på axelbredds avstånd, händerna i sidorna, lätt knutna, blickarna riktade mot apparaten.

Min blick med skeptisk förväntan, pappas med säker förväntan.

Jodå! Det gick som det skulle! Woho!!   

Nöjda rullade vi in den i garaget. Vi hade lyckats ännu en gång.

Hur gammal man än blir är nog pappa alltid den lilla flickans hjälte.

Som när jag var en av vändorna i garaget för att hämta något.
Jag såg den där förbolta spindeln sitta kvar i spannen, som den gjort häromdagen också!
Iiiiiiiiiihh!! Fyyyyyyy!! Hjääääääälp!!! Paaaappaaaaaa!!!
Paniken slog emot mig, men man kan ju inte fara iväg och skrika som en liten fjolla, så jag bet ihop, gick sakta mot dörren och stirrade stint på pappa.

- Pappa... Är du rädd för spindlar? (som jag kommer ihåg det är det alltid mamma som har dödat dem sålänge jag bodde hemma, en viss rädsla till trots)

- Näe...

- Kan du döda den som sitter där inne?

- Var då?

- Där inne. I spannen!

- Var?

-DÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!!!

Jag går så nära jag vågar och pekar sedan i rätt riktning.

Pappa hittar en träpinne och krossar den lille rälige jäkeln så det hörs ett riktigt krrrrrrrraaaasssss när den slutar sina dagar.

Pappa kommer med segervissa steg ut genom dörren med pinnen i högsta hugg.

Längst ut på spetsen sitter spindelskrället med tillhörande bo och nät.

Jag pustar ut. Lycklig att än en gång, mina 30 år till trots ha blivit räddad av min pappa - min hjälte!

Tryggheten och lugnet själv.

Vickan ringde och frågade om jag skulle med in till stan och äta, men jag hade inte tid.

Dock ringde jag tillbaka när vi var klara, och de hade preciiiiiiis kört, så jag sket i att måla brädorna den sista gången.

Kastade mig i bilen och åkte in till Max och mötte upp dem.

I jobbekläder.
Hemskt snygg   

När jag kom hem krängde jag av allt utom linne och trosor och satte mig i soffan.

Plötsligt hör jag ett "pling" när Bailey gick på soffarmstödet.

Whuuuuuut?? Det där lät som Nicks koppel som jag är av med?!!   

Flyttar kudden, och jovisst!! Där ligger det ju!!   

SOM JAG HAR LETAT EFTER DET!!

När jag kom hem och skulle ta ut Nick snabbt som ögat för att sedan skynda till stallet innan pappa kom hittade jag det ICKE!
Jag sökte lite tafatt på köksbänkarna, stolar och på övervåningen. Jag lägger det alltid på samma ställe!!
Varför hänger det inte på sin krok?!!!!!!!

Till sist tog jag en annan halslänk istället och släppte ut honom. Tur att han går snällt numera eftersom jag inte har något annat kort koppel   

När jag kom hem tog jag bara in flexikopplet och tänkte att jag fick använda det och den andra halslänken tills jag kommit på vart jag lagt det vanliga kopplet.

Jag tror att jag gör vissa saker i sömnen precis innan jag somnar och innan jag riktigt vaknat.

Kroppen är vaken, men huvudet halvsover än.

Det kommer jag inte ihåg sen, eftersom hjärnan inte riktigt var med.

Kan tänka mig att man kan ha ganska roligt om man pratar med mig precis före och efter sömn, eftersom jag inte alls hinner tänka innan jag pratar och alltså hasplar ur mig lite vadsom, innan jag hinner värdera om det kanske är taskigt eller pinsamt.

Lite som att prata med barn och fulla... Sömndrucken känns som ett passande uttryck!

Aja, dags att sova nu snart. Borde ha ro till att somna eftersom kopplet kom fram och allt!

God natt!