Idag skulle Smarten lämnas på verkstad.

Bromsarna är slut, så det är dags att fixa dem.

Tjejen som brukar sitta i receptionen kör alltid mig till jobbet när hon tagit in bilen och hämtar mig när den är klar.

Himla bra service   

Idag blev det dock problem...

Hon var ute och körde när jag kom eftersom vi inte hade bestämt någon tid, utan bara kommit överrens om att jag skulle droppa in "på morgonen", och jag brukar ju inte komma förrän framåt 9, hehe...

På sistone har jag dock blivit riktigt duktig på att komma upp i tid om morgnarna, så jag var där redan strax efter 8!

- Inga problem, vi är ju ett transportföretag också, så något ska vi väl kunna ordna, hehe!
sa han som tog emot bilen.

Vi gick ut, och just då kom en kille körandes. Hade tydligen kört klart skolskjutsen.

Han som tagit emot bilen bad honom köra mig till Rådhuset och det var inga problem alls.

Inte för dem, kanske...

Det är ju fan också, vad vek jag är!
I en bil är det ganska trångt, och jag tänkte inte så långt från början att jag satte mig i baksätet, så jag satte mig på passagerarsidan.

Efter 100 meter kände jag pulsen stiga.

Fan!
Det är för nära!
Jag vill INTE sitta så nära honom!

Jag känner inte honom!
Jag vill inte vara här!
Kände för att skrika att han kunde släppa av mig, tvärnita helst!!
Jag ville bara bort.

Sammanbiten försökte jag koncentrera mig på andningen.

Va fan, liksom. Vi sitter i en bil, han lär ju knappast hoppa på mig. Då stannar ju bilen. Ge dig!! försökte jag skälla på mig själv i det tysta.

Hjälpte knappt.

Det kröp i hela kroppen!

Varför?? kanske någon undrar...

Jag har ju sagt att jag inte vill vara ensam med en karl.

Att jag inte släpper någon över min tröskel är en sak. Det kan jag kontrollera.

Här blev det fel.

Jag tror ändå att det var bra.

Inget hände ju. Det var bara obehagligt. Men inget hände.

Det var en snäll kille, egentligen. För fan, han kör både skolskjuts och färdtjänst, hann jag snappa upp.

Man kanske behöver utsätta sig lite för sånt där man inte gillar. Men jag tror samtidigt att man måste få ta det i sin egen takt. Jag var ju inte förberedd på det här.

Jag hade faktiskt inte trott att jag skulle reagera på en sånhär skitsak. Inte längre.

Jag menar, jag har ju varit på "övernattning" mer än en gång, så jag tänkte att jag var över alla de gamla demonerna.

Men tydligen inte.

Tydligen finns det någon få förunnad som kan komma i närheten utan att det blir obehagligt. Faktiskt riktigt mysigt!

Tydligen är det så, och då får det vara så. Det räcker för mig.

Aja.

Jag håller på min rätt att bestämma vem som kommer i närheten eller ej.

Kommer inte utsätta mig för sånt där om det inte känns OK.

Faktiskt är det riktigt skönt att sätta den gränsen. Att säga till folk att "Nä du. Tyvärr vill jag inte bjuda på kaffe, du får koka eget."

Jag fortsätter gladeligen med det.

Jag släpper in de jag vill ha i närheten, resten får vänta om de vill, och vill de inte så är det upp till dem.

Jag är nöjd, och jag tänker fortsätta bestämma vem som är välkommen.

Så det så!