Idag har jag varit på äventyr!
Eller nästan iaf...

Jag skulle till Lund på utbildning, och hade hoppats att någon skulle följa med som ledsagare, har man inte rätt till det som lokalsinne-handikappad?   

Verkar inte så...

Bara att boka jojokortet via intranätet tog i princip en halv dag, och då var det den lilla utmaningen!

Väl på stationen, 15 minuter tidig som vanligt, lät sig problemen inte väntas på.

Läste på terminalen "Spår 2 (eller vad det var) yttre tåg"

YTTRE TÅG?!! Vadå yttre tåg?? Ehh...???!

Gissar på att det är det som står längst bort på perrongen, och på vagnen står det rätt... Tror jag... Visst är det mot Helsingör man ska välja om man ska till Lund? Inte Karlskrona väl?   

Ähh, jag chansar!

I säkert 10 minuter sitter jag ensam på hela tåget... Är det fel iallafall??
Är det inte detta som ska gå snart??

Jag tar upp min bok och hoppas på det bästa. Tiden får väl utvisa om det är fel...

Sen kommer det folk dock. En jäkla massa, och då förstår jag varför jag nästan glömde boken.

Det går ju inte att läsa på tåget. Alla tjattrar en jäkla massa.

Sidan om mig kommer en kille och en tjej, studenter förstår jag, och efter en stund blir jag riktigt konfunderad.

De pratar om att killens tjej är iväg. De har precis blivit ihop, och innan dess hade hon planerat att resa bort i 3 månader. De är alltså KNAPPT ihop än, förrän hon reser iväg.

Jag förväntar mig att killen och tjejen på tåget alltså passar på att ha lite trevligt under tiden. Hon är ganska snygg och de skulle faktiskt passa ihop, rent utseendemässigt, alltså.
Deras snack flyter på bra, så kanske de även skulle passa ihop på andra plan.

Så säger killen att han saknar sin tjej.

En tjej han knappt är ihop med, fast att han sitter med en pangbrud!

Ehh, va?? Är inte alla killar svin ändå??   
Min världsbild blir en aning rubbad, och jag kan inte läsa längre.
Måste fundera lite...

Fram kommer vi till sist, och Kerstin hade sagt att jag skulle gå över gatan när jag hoppat av tåget.

Fast där finns ingen gata, bara fler spår...

Det finns en gata bakom och en framför, vilken av dem skulle jag gå över??

Jag bestämmer mig för att sätta fart mot den delen som ser mest livad ut. Där finns en massa bussar så det borde vara rätt.

Såklart hade jag förberett mig genom att skriva upp bussnumret och all annan info på en post-it som jag höll i handen när jag packade ner datorn i väskan.

Dock måste jag satt den på skrivbordet istället för att stoppa ner den i väskan   

Jag ringer Kerstin och frågar om jag kan tänkas vara på rätt ställe.

- Ehh... Jag ser en ICA...? Hehe....

- Ja, det är rätt. Men du ska vara på andra sidan gatan.

- Gatan till vänster eller framför ICAn?

- Ehh, alltså... Det är buss nummer 6.

- Jaha......? Jag hittade en gul buss som ska komma in om 20 min...?

- Jaja, ring sen när du kommer fram.

Hmmmm.... Jaha...

En ensam och övergiven, stackars liten tös från landsbygden tittar storögt på alla människor, kaffevagnar på hjul och andra exotiska inslag när PLÖTSLIGT en grön buss, nr 6 skymtas en bit bort.

Jag får syn på en busshållplats bakom kröken dit bussen tycks svänga och älgar på dit bort.

En annan springer, men jag vägrar! Någon måtta får det ju vara!

*Puh* sätter precis foten på bussen när han ska stänga dörren!

Jag som knappt vet hur man gör med busskorten känner mig än mer förvirrad när jag ser att det inte finns någon lucka att stoppa ner kortet i... När tog de bort de automaterna?? När åkte jag buss sist egentligen?

Jag tittar storögt och förvirrat på chauffören och frågar lite försynt om han stannar vid Allhelgonakyrkan som jag fått besked om att hoppa av vid.

Han blänger på mig, kanske nickar han knappt märkbart.

Prövande håller jag kortet framför den där mackapären som jag tror jag såg någon annan göra innan, men hur ska man veta vilken man ska välja? Det finns ju två...?
Jodå, det var rätt apparat! *Puh*

När gubben inte svarar på min fråga spänner jag ögonen i honom, morskar upp mig och ger ifrån mig ett "HA????!!" (Va?!, om man inte kommer från landet)

Han hajar till lite, undrar nog vad som hände med den försiktiga flickan som frågade så försynt nyss, och svarar "Ja".

*Puh* igen!!

Bussen kör i 1,5 minut, sen visas på displayen "Nästa hållplats - Allhelgonakyrkan".

Ha?? Redan? Det här kunde jag ju gått!!

Aja, av bussen och sen är jag vilse igen.

Ringer Kerstin som berättar om en väg jag ska gå.

- Jaha, den lilla stigen?

- Ja, till vänster om kyrkan om du tittar mot ingången.

- Ha??? Asfaltsvägen istället, alltså??

- Ja, det är kanske asfalt först...

- Mhm...?

Jodå, det är rätt och hon släpper in mig 2 minuter senare.

*PUUUUUUUH*

När jag ska hem pekar hon lite genom fönstret och säger

- Nu tror jag du kan följa strömmen bara.

- Jaja, det ordnar sig

säger jag och känner mig världsvan som få. Jag hittade ju hit åtminstone!

Jag går ut och mot stationen, tror jag iaf.

Vägen delar sig, och vart ska man gå??
Strömmen var inte riktigt att lita på, inte tillräckligt många för att kallas en ström, tycker jag...

Jag tar iaf fart mot vad som ser ut att kunna vara rätt, och efter en liten bit ser jag skylten med Folktandvården och Capio Citykliniken.

Jag kommer ihåg att jag såg den på väg dit och funderade över att Folktandvården, som ju ägs av Regionen fanns ihop med Capio som väl är privat? Kändes skumt på nåt sätt...

Lite längre fram kommer jag till torget, än mer exotiskt nu till fots.

Värsta marknaden och jag undrar om jag plötsligt gått ända till Polen???

Känns väldigt exotiskt. Ellerhur??

Jag hittar sedan stationen, och även en tavla som säger att tåget ska gå från spår 5.

Jag hittar tillochmed rätt spår, men när jag kommer dit går tåget bara till Hässleholm?!

Det andra spåret ska köra till Stockholm....???

Efter en stund rullar stockholmarna vidare och skylten på spår 4 byts ut till "Kristianstad, Karlskrona"

*Puh*

Efter ytterligare en stund kommer Torbjörn, en kollega spatserandes. Han har visst också varit på möte där.

Äntligen slappnar jag av.

Min ledsagare är på plats. Frivillig eller ej, nu är han anställd den närmsta timmen!!

Hem kommer jag iallafall, tack och lov!

Vilken utflykt!

Inte bara fysiskt, jag fick ett par tankenötter av resenärerna på ditresan och blev allt lite stärkt av att ha hittat både dit och nästan hem på egen hand!

Bra dag!

Vissa dagar är det lite roligare än andra att komma till jobbet!
Idag var en sådan dag eftersom en trevlig överraskning väntade på mitt skrivbord   

Vår chef, Pia har länge sagt att hon behövde göra sig av med påskgodiset, och såklart erbjöd jag min hjälp   
Igår hade hon varit inne en runda, och då hade hon tagit med det!

Jag länsade den på de allra godaste bitarna och sen satte jag upp den på vagnen vi har uppe hos Lotta, där det byts böcker och ställs gotter när det finns.

Godiset var en trevlig överraskning, men ännu bättre var lappen som låg där.

"Jag har papper som du måste skriva på"

Pappren var mitt anställningsavtal.

Nu när det är signerat har jag alltså inte mindre än 3 arbetsgivare, vilket ju får en att fundera lite...

Var finns den där arbetslösheten som alla pratar om???
Jag vet folk som har sagt i över 10 år att det är så hiiiimla svårt att hitta jobb, men jag vet inte riktigt var de letar...?

Visserligen är kontakter viktigt, och egentligen skulle jag kanske inte rekommendera någon att gå den vägen jag gått, via bemanningsföretag.

Den tiden man är uthyrd funkar det bra, bortsett från lönen som mest är att likna vid en allmosa. Inte sällan tjänar jag 5000kr mindre/månad än de som är anställda på företaget direkt.

Visst har det sin förklaring i att bemanningsföretaget ska ha råd att hålla mig med lön motsvarande 150h/mån om jag inte har något uppdrag, men ärligt talat. Det lilla jag gått utan uppdrag har betalat sig mångfaldigt!

Kruxet är när man inte har uppdrag. Då åker man på vad för skit som helst.

Som en sommar när mitt uppdrag tog slut efter att alla fått in sina sommarvikarier och det inte direkt var högsäsong. Då ringde min chef och sa

- Jag har ett toppenbra uppdrag till dig!!

- Jaha, spännande! Vadå?

(Nu kan jag ju tillägga att jag då hade 7 års erfarenhet av administration och ekonomi, alltihop från tiden på detta bemanningsföretag)

- Jo, har du en såndär smartphone?

- Ja, privat, ja...?

- Jo, förstår du. Då ska du åka till en affär i Sölvesborg, också laddar du ner en app där du fyller i svar på vissa frågor som du ställer till kunderna som kommer ut från affären!!

- Ehh, jaha...? Så jag ska med min privata telefon, hoppa på kunder som njuter av lite shopping under semestern, trackassera dem med frågor och bli nerslagen... På vilket sätt är det ett toppenuppdrag för en administratör/ekonomiassistent??? Nej tack!

Eller som när jag blev erbjuden att pendla till Älmhult eller Strömsnäsbruk (14/18 mil/dag) utan körersättning.

Med min usla lön skulle det innebära att jag hade mindre över i månaden än om jag sa upp mig och gick på A-kassa!

Listan kan göras lång, och det är ett evigt pendlande mellan att lovordas från de företag man är uthyrd till, till att man blir klassad som lopporna på den undre samhällsklassen när man blir erbjuden riktiga skituppdrag.

Inte bra för självkänslan om man inte är 100 säker på sig själv.

Dock får man ju faktiskt vara beredd på att ta ett skitjobb till att börja med. Man kan inte förvänta sig att börja på toppen! Och hur kul skulle det för den delen vara? Då har man ju ingenstans att ta sig, ingen utmaning!

Jag har nog blivit lite hårdhudad med tiden.

Idag säger jag nej om jag blir erbjuden ett skituppdrag. Jag tar inte vad som helst, utan går hellre utan lön en tid, för det är vad som händer om man säger nej.

Jag tycker att jag kan unna mig det efter 10 år på bemanningsföretaget, tycker inte att jag ska behöva visa framfötterna och ta skitgörat längre, tycker att jag redan har bevisat mig duglig och förtjänt av respekt.

I vilket fall har all skit börjat ge avkastning nu.

Först fick jag jobbet som mäklarassistent eftersom min kollega på Region Skåne, som just nu hyr in mig, hennes man är mäklare och han behövde en ny assistent för 2 år sedan.

Hon rekommenderade mig eftersom jag var reko och företagsam, så då fick jag det jobbet.

Först jobbade jag extra där, sen blev det 2 halvdagar/vecka och i december 2013 blev det halvtid, och jag gick då ner till halvtid på bemanningsföretaget och Region Skåne.

Nu behöver Regionen mig mer, men bemanningsföretaget ville inte öka lönen motsvarande vad jag haft på andra jobbet.

Därför anställer Regionen mig på resterande 50% och jobbet som mäklarassistent får bli lite extra istället.

Det är med blandade känslor...

Jag har trivts väldigt bra med jobbet på mäklarfirman. Det är varierande och man får träffa mycket människor.

Å andra sidan blir inte 50 + 50 = 100 när det gäller jobb. Det tenderar att bli 150 istället, så på sätt och vis ska det bli skönt att vara på samma plats hela dagarna...

Äsch, det blir nog bra och det känns inte särskilt lönt att spekulera i hur det blir framöver.

Anledningen till att jag behövs mer på Region Skåne nu är att en kollega ska opereras.

Hon förväntas bli borta ett par månader, och under tiden kunde han som varit på mäklarfirman tidigare komma tillbaka.

Sen får vi se hur det blir.

Kanske kommer kollegan inte tillbaka, kanske kommer hon tillbaka på deltid, och då behövs jag längre här.

Kanske kommer hon tillbaka på heltid och kanske klaffar det lagom tills Emil slutar på mäklarfirman så jag kan gå tillbaka dit på halvtid.

Detta är grundligt analyserat. Alla tänkbara scenarion är uttänkta, och jag vet att det löser sig på ett bra sätt oavsett vad som händer.

Med det bekräftat lutar jag mig tillbaka och låter tiden utvisa hur det blir.

En gång om året går man upp i ottan och sminkar sig som vore det en utekväll på krogen.

Det sker när rapsen är som gulast och står i sin fulla prakt!

I år hade vi dessvärre en jäkla otur med vädret, så vi blev DYNGSURA!!

Något foto fick vi dock innan himlen öppnade sig.

Som detta, på Shiny och Valle   

Stackars Ida hade precis hoppat upp på Valle när himlen fullkomligt öppnade sig.

Inte så värst skönt i sommarklänning, så när hon var klar gick vi tillbaka till stallet och inväntade solen.

Efter ett par minuter ljusnade det, och ovädret tycktes dra bort, så jag och Shiny fick åtminstone vackert väder!
Synd bara att regnet och blåsten hade tagit det bästa ur frisyren och sminket   

Att sitta upp på henne var inte det skönaste...
Hon har en ganska spetsig manke, så hon är inte skön i vanliga fall heller, men blöt efter störtregnet var hon ännu mer obekväm att rida.

Sandra kastade upp mig, och eftersom jag i princip bara rider barbacka vid rapsfotograferingarna är min balans inte strålande direkt, så hon gick med en bit och instruerade.

Slappna av... Slappna av... Sluta skrik!! SLAPPNA AV!!   

Till sist gick det ganska bra ändå   

Martina fick till en jättefin bild på väg till grusvägen där vi egentligen skulle fota.

Det blev så fint med den mörka himlen eftersom ovädret var framför oss, men ändå blänkte solen på oss, och den gula rapsen på båda sidor om oss.

Dessutom ser vi hyfsat avslappnade ut, båda två.

Det är verkligen superkul att tjejerna vill fota.

Shiny är ju 32 år, så vem vet hur länge jag får ha kvar henne. Då är det roligt att ha vackra bilder på henne, så många som möjligt.

Jag stör mig på min dubbelhaka dock!! Usch!!
Men, som de sa när vi gick in och kollade bilderna - jämfört med förra året då jag vägde lite mer än 10kg mer är det ju betydligt bättre nu   
Aja, det kommer, resten också!

När jag kom hem var jag både trött och frusen.

Den sena kvällen och tillhörande sockerchock som gjorde att jag inte somnade förrän sent hade satt sina spår tillsammans med den tidiga morgonen.

Ösregnet och stormen hade gjort mig frusen ända in i märgen.

Duscha var inte aktuellt eftersom jag skulle ta in hästarna på kvällen, så istället drog jag på myströjan och hämtade ner täcket till soffan.

Nu ska jag slumra en stund, och sen ta in hästarna.

Sen blir det soffan igen, och till sist bingen.

Godnatt, eller eftermiddag eller vad man säger såhär dags!   

Idag skulle jag städat huset och bilen, klippt gräset och målat vidare på vindskivorna.

Måla gjorde jag iaf. Alltid nåt.

Det är ju faktiskt en dag imorgon också!   

Framåt kvällningen undrade Frida om någon ville gå en runda, och eftersom jag hade blandat ihop dagarna och inte alls skulle ta in hästarna hade jag kvällen fri,  så jag och Nick mötte henne i Gualövskogen och gick en mysig runda.

Den skogen är verkligen supermysig att gå i, och nu när Shiny står i Tosteberga blir det inte så ofta att vi rider dit längre, så då får Nick åka med istället.

Han är väldigt förväntansfull när vi åker iväg, så han pratar enormt mycket i bilen.

Därför undrar jag ofta om mina armar kommer sitta kvar när vi är klara med rundorna, men änsålänge har det klarat sig!

Visst är han för söt med sina stora öron, min gullunge??   

Jag är ganska nysslig, eller som man säger i resten av landet - klumpig!

Snubblar på allt, rötter, kottar, mina egna fötter och Frida lyckades fånga en snubbling, såklart!   

Det roliga var att vi snapchattade med Anders som mobbade oss för att vi tränade för dåligt, och jag hade precis kläckt ur mig, "Pfff!! Träna på gym?! Snacka inte om träning förrän du gått en runda med Nick, DET är minsjäl träning för hela kroppen!!" Så snubblar jag...

Synd att hon inte fick med kommentaren, hade ju varit klockrent   
Fast Anders fick vatten på kvarn och sa att jag tycks behöva träna på balansen!! Hahaha...

Efter rundan blev jag sugen på Cola, och det är ju faktiskt lördag!
Så jag lurade med Frida till Godishuset i Åhus   

På väg ner hade hon tänkt till - vi kanaske borde bottna med lite mat innan allt godis??

Javisst, tyckte jag som inte hade ätit något på hela dagen!

Det blev alltså en pizza också, sjukt nyttigt!!   

Innan dess lurade jag med henne till ruinen i Åhus, som hon inte vågade gå in i sist vi var där, men väl på plats hade någon LÅST?!! Varför???
Ånej, kanske pga vår film som vi la ut på FB efter förra besöket? Det kanske har blivit värsta turistattraktionen efter det?? Den har faktiskt visats ganska många gånger   

Aja... Det blev inget ruinbesök, utan vi hämtade pizzan och vidare för att köpa godis.

Frida är så härlig att umgås med.

Hon har hög energi och är alltid på topp, så vi tillsammans blir helt flippade, som fjortisar!!

Vi blir jäkligt flamsiga och glyttiga, men det är skönt att få utlopp för den sidan också ibland.

Hon är ett riktigt lyckopiller   

Vi åkte hem till mig och åt upp pizzan, men godiset orkade vi inte mycket av.

Nu är klockan alldeles för mycket, och jag ska vara i stallet klockan 8 imorgon för att fotas med Shiny i rapsen som är som finast just nu.

Bäst att jag går och lägger mig genast!!
Natti natti!   
 

Ehh, ja...

Så var det dags igen!
För att inga missförstånd ska ske så ja, det var hos samma kille som sist, såklart!
Regeln kvarstår - ingen karl kommer i närheten. Utom en.

Hemsk vad vissa fattar trögt förresten.

När jag vaknade imorse skickade jag en snapchat när jag låg nerbäddad i sängen med täcket upp till näsan.

På bilden skrev jag "Godmorgon från......"
Frida svarade genast "Vem bor där?!"
Jag svarade "Vem tror du?? Bengt-Gösta, eller?? Pucko!   "

Hehe, den skulle hon ha!  

Vickan och Martina fattade dock direkt, vilket iofs inte är så konstigt eftersom Vickan varit hundvakt och krävt att få veta var jag skulle, och Martina vet allt som Vickan vet.

Vi har alla lite rätt att veta vad som händer hos varandra, lite av säkerhetsskäl sådär    

Aja...

Det blev lite... knepigt där ett tag...

Vi hade samma svepskäl som sist eftersom den där sorteringen aldrig blev av, så vi skulle göra likadant denna gången. Börja fixa lite sent på kvällen och fortsätta dagen efter.

Jaja, kanske svepskäl inte skulle behövas längre nu när vi väl kommit över den där tröskeln, men ändå!

Såklart blev inget gjort igår heller, utan vi hamnade i soffan och myste ett par timmar.

Sen gick han och borstade tänderna, och eftersom vi inte hade druckit något vin eller andra alkoholhaltiga drycker fanns ju egentligen ingen anledning för mig att stanna över natten...

Men... Vi hade ju sagt att vi skulle fortsätta dagen efter...

Å andra sidan hade vi ju aldrig börjat på kvällen, så det kunde vi gjort en annan dag...

Fast vi hade ju i princip bestämt det innan eftersom när jag föreslog att vi skulle göra som sist och ta en övernattning för att vi inte hann med allt, sa han att "Ja, vi kan ju låtsas att det är det vi ska göra iaf   " den där sorteringen alltså... Haha, jag svarade bara att det är ju inte allt man behöver säga, vissa saker vet man bara!   
Hehe, så riktigt svepskäl var det väl inte heller...   

Han sa inget, jag sa inget.

Alltså...!

Han är faktiskt mannen i sällskapet och borde öppna munnen!
Jag vet att jag låter bekväm, men va fan... Någon fördel ska man väl ha som kvinna??

Ähh, han släckte till sist i köket och begav sig upp om trappen, så jag hängde på, hehe!

Så fick jag en tröja att sova i, precis som sist och gick ner och bytte om.

Passar mig perfekt. Jag är inte längre bekväm i att byta om inför andra, så lite privacy är helt på sin plats!

När jag kom upp var där kallt så in i helsike, så jag kröp in under hans täcke!

Sen blev det så varmt och tröjan var mest i vägen, så jag var på vippen att säga "ta av möget istället"
I sista sekund bet jag mig i tungan.

Inte riktigt redo för det än... Tydligen... Men jag tror det kommer, om fler tillfällen ges!

Inte heller denna gång fanns det några tvivel. Inte det minsta, och denna gång hade jag inte heller väntat mig det.

Tja, jag gör samma konstaterande som sist.

Det är en fin kille, vars sällskap jag trivs i, så det är bara att passa på att njuta och inte tänka så mycket!

Det är också en fördel.

Jag kan gå upp i varv över vissa saker. Det kan vara familjemedlemmar som gör konstiga saker eller vad som helst.

När jag går upp sådär i varv går det inte att plocka ner mig på jorden igen.

Mina vänner vet detta, och att de är informerade om att de istället ska säga till mig att hålla tyst om de inte orkar höra mer, så får jag vara uppretad i det tysta istället.

MEN när jag glider ner i hans famn glömmer jag snabbt vad jag var så uppretad över.

Jag slappnar av och lugnet infinner sig.

Det är något med honom som utstrålar lugn och trygghet, och det smittar av sig.

Jag tror att jag vant mig lite vid att sova med honom nu också.

Jag vaknade inte en enda gång denna natt, utan sov som en stock! Nästan bättre än jag gör hemma tillochmed!

Precis innan jag somnade kom båda katterna och la sig hos mig.

Jag låg på sidan med böjda ben, så den ena la sig i knävecket, och den andra framför smalbenen.

Fastkilad mellan dem, prrrrr!   

När jag vaknade gjorde jag det precis som sist.

Tvärs över hela sängen och det doftade kaffe.

Det låter kanske inte som något positivt när jag säger att det känns som att vakna hos mormor   men det är det, och jag ska förklara.

Hos mormor vaknar man av att det luktar kaffe och nyheterna är på på radion i köket, vilket man hör lite svagt.

Här vaknar man av att det luktar kaffe och rapport eller någon dokumentär från SVT är på, på TVn, vilket man hör lite svagt.

Det är något med det där jag gillar.

Att han är så vuxen.

Att jag inte behöver vara mamma och ta hand om.

Visst, det kan vara mysigt att ta hand om någon ibland, men det måste också få vara på motsatt håll ibland.

Jag som alltid varit "lilla pärlan" är mer van vid att det är tvärt om, och det är också det jag känner mig mest bekväm i... Eller van vid förresten, jag har inte fått vara lilla pärlan på rikitgt sen mamma dog, och jag tror att jag saknar det. Det är kanske därför jag gillar det och känner mig trygg.

Trygg är ett genomgående tema märker jag på dessa inlägg... Det har jag inte tänkt så mycket på innan, men det är tydligen viktigt för mig nuförtiden. Fast det är kanske inte så konstigt iofs...

Aja, bäst att avsluta analysen där. Jag skulle ju inte analysera det här hade jag sagt!!  
Fast någon analys är det ju egentligen inte, mest ett konstaterande... Right?

Hehe... Aja, så är det med det!

Jag ska iaf avsluta med att göra en pudel...

Jag har i tidigare inlägg (kommer inte ihåg vilket, men någonstans finns det) uttalat att det där med... rumlande i sänghalmen måste vara tjoff på, snabbt och "hålligång"... Annars går det inte.

Det är inte sant!
Jag hade bara aldrig provat den mysiga varianten, så jag visste inte bättre.

Det är lite läskigare eftersom det liksom inte går att skoja bort när det är sådär lugnt och mysigt, kanske därför jag inte velat prova innan. Jag har varit för obekväm med mig själv och kanske många gånger även med motparten...

Nu vet jag bättre.

Den lugna och mysiga varianten är faktiskt nästan bättre, bara man hittar en person som får en att glömma sina skavanker för en stund.

Envis som synden är jag, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig om jag blir överbevisad, vilket jag helt enkelt får erkänna mig i detta ämne.

Fast det var ju en trevlig upptäckt efter över 30 år, haha!

Kristi Himmelfärdsdagen är det alltid loppis hemma i byn.

Lena som jag brukar gå med är i Spanien med pappa, och kommer inte hem förrän ikväll, och Martina skulle hit redan vid 9, så henne ville jag inte följa med!   

Nix, jag sov till strax efter 11, eftersom sömnen är själva huvudsyftet med ledigheten, och sen ringde jag Pernilla som följde med tillsammans med Nathalie.

Vi kom vid 13, när det var en timme kvar, och alltså rätt så utplockat.

Egentligen är det inte mycket man hittar. Jag menar, porslin och sånt där plock har jag redan så det räcker i skåpen och någon lampa behöver jag inte heller.

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i loppisar, men är det hemma i byn så är det alltid trevligt att gå ner en sväng och snacka lite skit om inte annat. Dessutom är jag ute efter ett trebent bord, och det brukar finnas en del möbler där, så vem vet?

Dessutom finns ju sillavagnen på plats   

Jag hittade dock en bok om handarbete, och en roman.
När jag ville betala sa gubben att det fanns flera stickeböcker och undrade om jag hade sett dem.

Det hade jag INTE, så han följde med bort och rotade bland dem.

Efter en stund hade jag fyllt en hel låda med skatter, och eftersom jag hört honom ropa en stund tidigare (antagligen på skämt, men ändå. Spela dum kan man ju alltid testa) att de sålde böcker på låda, frågade jag "Jaha, så vad blir jag skyldig? Du sa nåt om att de säljs på låda, hehe".

Han grubblade lite, sen sa han "Äsch, en femtilapp?"

Ja för fan, tänkte jag och slängde upp den!

Nöjd med mitt fynd såg jag Nathalie komma med en bok och fråga farbrorn vad den kostade.

Hon plirade med sina klarblå ögon och precis som uttänkt kunde han inte stå emot henne.

"Den bjuder vi på" sa han, och hon sken som en sol.

Fasters lilla gryn. Hon tycks vara precis lika bortskämd som jag var i hennes ålder   

När jag kom hem hade jag tänkt klippa gräset, så jobbebyxorna åkte på.

Dock tyade jag inte, och faktiskt är inte gräset så långt än, så jag gick ut och målade istället och körde sen till stallet.

Därmed är jag redan klar med alla måsten för dagen.

Jag borde städa både huset och bilen, men jag vet inte...

Det är ju många lediga dagar kvar, och allt måste ju inte göras på en gång?!

Nä, jag blir i soffan en stund, eller hela kvällen, om jag inte kommer på nåt bättre!

Det tar på krafterna att gå på loppis och fynda stickeböcker   

Note to self;

Det räcker INTE att klippa i skogsdungen varannan gång!

Jäklar, vad långt gräset var!! Iofs tror jag inte att där blivit klippt sen typ augusti, så kanske varannan gång funkar, om man klipper lite oftare   

Med 3000kvm är det klart en fördel om det inte är alldeles för långt när man tar tag i det... Det är lite halvjobbigt även om det är normal längd, så att säga... Fast bra motion är det!!

Under tankningspauserna hörde jag iaf ett välkommet ljud!

Det smattrade lite från Rinkabyfältet!!   

De gick ju ut i tidningen med varning för VÄRSTA ÖVNINGEN på Rinkabyfältet häromdan. Det skulle va helt fullt med militärer på vägarna, så pass att man skulle se till att vara ute i god tid om man skulle ut och köra den närmsta veckan.

Jag tog nyheten med gott mod. Äntligen dags för lite mer kamouflage i byn!
Men icke!!
Inte en endaste liten ens förvirrad liten påg jag sett!!! Inte ett endaste grönt fordon ens jag sett när jag kört förbi, vilket ju är varje dag när jag ska hem från jobbet...

Nä, minsann! Endast civila bilar har stått där inne, och kossorna är kvar på fältet!   
Snacka om att inge falska förhoppningar!

Jag har nog kommit fram till vad min förtjusning över försvarsmakten/kamouflaget ligger i förresten...

Jag passade på att analysera det häromdagen. Såklart!

Jag tänkter såhär; att en man som gör lumpen, han borde ju utvecklas en del. Få lära sig att mamma inte lagar frukost, lägger fram kläderna och bäddar sängen varje dag. Få lära sig lite om ansvar och att ta hand om både sig själv och andra.

Jag tror att en man måste få vara lite man.

Inte något slags mjäkig, gråtrist halvtant som dammsuger och tvättar kläder. Utan en riktig man.

Men en bössa och lite tallbar innanför kallingarna.

Jag tror det är en riktig skola, faktiskt, och att män behöver få vara lite män. Känna sig lite tuffa och ränna runt i smutsiga kallingar en vecka eller två.

För var ska de annars få vara det? 

Idag när allt ska vara så jämställt hela tiden kan jag förstå att mannen känner sig trampad på tårna, och behöver ta ut sin manlighet på andra sätt.

Jag kan bara dra parallellen med mitt tidigare förhållande.

Det var väldigt jämställt. Till en början. Han dammsög och lagade mat. Diskade och tog hand om djuren lika mycket som jag.

Ett tag... Och vad hände sen?? Jo, han fick vara en riktig manly-man och våldta och hålla på!

Så gjorde han inte heller lumpen! Samband? Ehh, ja!

Känns inte helt orimligt att det skulle hänga ihop på något sätt.

Män behöver vara män ibland, precis som vi kvinnor behöver vara kvinnor.

Som jag, som gärna är lite av en pojkflicka.

Jag gillar att köra traktor och skogsvagn, meka med bilen och klippa gräset.

Men jag behöver ibland sätta på mig ett par högklackade skor eller en klänning.

Jag är gärna frispråkig och har lite av en grabbhumor, ja, snuskig alltså.

Men träffar jag en kille jag gillar blir jag lite försiktig och aningen blyg, sådär som "man ska vara" som tjej.

Jag tror helt enkelt att man behöver lite av varje, och kanske behöver vissa av oss mycket av något och näst intill inget av det andra. Låt det vara så då. 
Egentligen; vad är det för fel att han klipper gräset och hon lagar maten? Trivs båda med sina sysslor så skit i om det är jämställt eller ej!

Man behöver ju inte överdriva?!
Jag vill fortsatt att mannen drar ut stolen och öppnar dörren, och tar första steget...

Inte bara för att jag blir blyg, utan för att det helt enkelt ska vara så.

För att det alltid varit så.

För har det fungerat så många år innan, finns ingen anledning att ändra på det.

Så det så!!

Ett sätt för män att vara män är väl rimligtvis att få leka krig ibland. Tänk, så mycket aggressioner de kan göra av med där ute i skogen. Bomba grejer och ha sig.

Låt dem leka krig och sen komma hem och dammsuga, om de så vill! 

Jag tycker nog egentligen inte att en man är en man om han inte gjort lumpen, så nu blir det betydligt färre män i det här landet! Lumpen finns ju inte längre, och jag är ytterst tacksam att jag tillhör årskullen där åtminstone de flesta fick det gjort. Känns tryggt och bra! 

De lite yngre töserna får istället sätta sitt hopp till att så många killar som möjligt kör en GMU!

Fan, jag skulle vilja göra det själv...
Det är väl den där pojkflickan som tar överhanden ibland. Och visst är väl också det en anledning till min stora förtjusning!

Aja...

Efter min gräsklippning av djungeln hade jag minsann förtjänat lite snask!!
Som tur var fyllde Frida år igår, så hon hade både mat och gotte kvar.

Jag, Anders och Martina var inte sena att åka dit med en liten present och hälsa på.

Jisses, vad mycket gott hon hade!!!
Fruktfat, pastasallad med kyckling, 2 tårtor och 7 sorters kakor, MINST!   

Dessvärre blev det ganska sent, och klockan ringer 05,40 imorgon eftersom jag ska släppa ut hästarna!
Nu hoppas jag att sockerchocken lägger sig snabbt, så jag får sova ett par timmar iaf...   

Vissa rubriker är mer glädjande än andra!

Idag finns en sådan i Kristianstadsbladet.

http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/militar-ovning-kan-stora-trafiken-till-helgen/

Jisses, så trevligt med lite liv på Rinkabyfältet!
När jag var liten och bodde i Horna var jag väldigt emot det där bombandet, och googlar man Caroline Olsson Rinkaby så hittar man en insändare som jag var med och skrev ang. det där...

Den skäms jag för idag!

Jag har blivit något slags försvars-fantast på senare år.

Tittar man tillbaka i denna blogg ett par år så finns det ett inlägg där jag rasar över nedläggningar inom Försvaret!

Dessvärre finns all historia på nätet, så den där insändaren lär jag få dras med även framöver...

Jag har inte riktigt utvärderat det där med min förtjusning över försvarsmakten, men jag skulle kunna tro att det snarare är en uniforms-besatthet!
Det är något med det där kamouflaget, alltså!
De blir ju så NEDRANS SNYGGA!

Den fulaste gubbe blir genast lite mer tilltalande om han får på en militäruniform, och de som redan är snygga från början blir ju så snygga så man nästan svimmar!!!   

Haha, som för ett tag sen när jag fick den första uniformsbilden från en vän som jobbar inom försvaret.
Nick blev väldigt lycklig den kvällen, han fick mat minst 2ggr! MINST!!
Jag blev så till mig så jag visste inte om jag hade gett honom mat eller ej!   
Fick ju ta det säkra före det osäkra och ge honom en omgång till.

Men faktiskt.

Jag såg en dokumentär på SVT för ett tag sen, kan det ha varit Vetenskapens Värld, kanske?
Den hette iaf "Vad hände med försvaret?"
Man blir ju mörkrädd...

Inställningen att "vi har inte varit i krig på såååååååå många år" funkar ju inte.

Desto viktigare att rusta upp då!
Om det dröjt sedan sist börjar det kanske bli dags?? Vad vet vi?
Känns onödigt att riska på en så viktig sak, kan jag tycka.

Till Rinkaby är de iaf YTTERST välkomna   

Alltid trevligt med något grannt att titta på