Idag stod träning på schemat för Martina och Sunny.

Sicket skitväder det har varit!!
I ett ridhus blir det inte varmt, hur fint väder det än är, och är vädret uselt blir det kallt som satan där inne!

Jag kände mig lite som en mamma som tittade på sin dotter, där jag satt och frös.

De var superduktiga, och skönt var det att inga andra föräldrar var på plats.
Nog för att de är trevliga, men de babblar ju så man inte hör vad tränaren säger! Jag vill ju höra!

Dessutom pratar de bara om tävlingar och kända hästar, och jag som inte är särkilt intresserad lyssnar inte så noga på det där... Jag är intresserad av hur det går för Martina och Busan, men resten struntar jag i.

Jag känner ju inte dem?!

Lagom tills fingrarna höll på att frysa av var lektionen över, och Martina skulle linda ihop benlindorna, så jag passade på att gå lite med Sunny i ridhuset så hon skulle svettas av.

När vi gått ett tag ropar Martina "Vad söt du är, Caroline" haha, plötsligt var det jag som var den lilla flickan med den stora hästen och hon min mamma.

Där gick jag med reflexjacka som ungarna på dagis, också stora Bus som är mycket högre än mig.   

När vi kom la jag på Shiny hennes täcke eftersom det regnade lite och de skulle vara ute inatt.

Min lilla muffla är lite frösen, så hon ville gärna ha det på sig.

Just som jag tog det från hängaren slog en tanke om en stor spindel mig.

Tanken viftades genast bort eftersom jag visste att vi hade besprutat med Radar, både där de hänger och själva täcket!

Hämta Anders, in i bilen och vidare mot Donken, hungriga som få.

När vi kommer fram tar jag av min stora jacka, det är ju nära in från parkeringen.

Vi börjar gå, och jag känner något strävt som rör sig mot insidan av min hand.

Tänker att det är hö, vilket det ALLTID är när jag tror att det är en spindel.

Det lossnar inte när jag viftar, så jag tänker att jag ska ta tag om strået och kasta det.

När den andra handen rör vid den första känner jag att det där rör sig!!!!! Det är nog inget höstrå ändå!!
Jag ger ifrån mig ett skrik, lite halvt och viftar med handen.

I asfalten hörs ett ljudligt PRKK när världens största, absolut megabigbautasuperduper monster megastor spindel landar   

På en nanosekund uppfattar jag att det faktiskt är en spindel, jäääävligt stor, och genast utbryter jag i ett fullkomligt hysteriskt vrål, värre än om jag sett liemannen, himself!

Jag känner hur ögonen tåras, jag får ingen luft.

Tittar på Anders som flinar, tittar på Martina som tittar medlidsamt tillbaka och försöker kväva ett flin.

Tittar på spindeln som krälar iväg, tittar olyckligt på Martina igen, som lägger armen runt mig och säger full av medlidande "Caroline, du förstår väl att den har varit på dig ända sen vi åkte från stallet, va?"

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!!!!!!!!! Ooooooooh, myyyyyyy FUCKING goooooooooood!!!!!!!!   

FyFAN vad äckligt!!
Jag tyckte att något killades i bilen, men trodde det var håret som var uppsatt i hästsvans!
Tänk om det... Tänk om det var den rälige lille jäveln?!!

Jag känner mig fanimig antastad! Jag hade INTE gett den tillåtelse att vidröra mig!
Usch och ve!

Ååååååh, så jävla äckligt!!

Vilken nära döden-upplevelse!!!   

Åh, det kryper fortfarande i hela kroppen och jag kan inte sluta tänka på det lilla kräket!!

I bilen på väg hem började jag skratta hysteriskt, helt utan anledning.

Martina frågade vad det var, och jag hade inget bättre svar än "Jag vet inte... Chocken kanske håller på att släppa?"

O fy fasen!!

Det där vill jag ALDRIG mer vara med om!

Hur ska jag kunna sova inatt????   

#spindel #ndu #näradödenupplevelse #fyfan