Igår på frukosten sa någon att det öppnat en ny glassbar med Otto-glass i stan, ganska nära jobbet.

Jag tyckte direkt att vi skulle gå dit på eftermiddagsfikan, men de andra var mer tveksamma...

Kenneth var såklart på! Jag gillar honom, han är med på alla mina idéer   
Dessutom shoppar vi. Jag följer med honom och väljer kavajer och han följer med mig och tittar på skor. Perfekt   

När det blev dags för fikan försökte jag med Henrik, som inte var särskilt svårövertalad.
Han pratade med drömsk blick om Ottos blåbärsglass, och jag sa att "Det måste de väl ändå ha?? Kom igen nu!"

Kenneth hjälpte till lite "Aaaa, ska du inte följa med ändå...?" Varpå Henrik föll för vår lockelse   

Övriga bangade, men vi gav oss ut på jakt efter en rejäl eftermiddagsglass!
Inte gick det fort, inte. En ensam jänta försökte jobba undan ett 10-tal kunder och räkna på miniräknare hur mycket det skulle kosta. Hon gjorde sig ingen brådska, och  jag gissar att i hennes CV står det allra överst "Mycket stresstålig", för hon såg inte det minsta jäktad ut.

Efter en stund kom så en annan tjej. Hon hade helt säkert varit och nallat på bären, för läpparna var röda så att det lyste minst ner till Åhus, vilket såklart både jag och Kenneth uppmärksammade och kommenterade lite diskret   

Henrik fick genast syn på skylten "SLUT" rakt över blåbärssmaken och såg aningen olycklig ut...
Ett sting av skuldkänslor sköljde över mig; det var ju den där smaken han såg fram emot... I övrigt var han inte så sugen... Stackarn!

Dock hittade han någon annan smak, och jag och Kenneth hittade våra.

Skuldkänslorna växte sig ännu större när Henrik dessutom betalade för hela sällskapet, han som inte ens fått sin favorit! Stackarn!

Ahh, han såg rätt nöjd ut ändå.

Glassen avnjöts på vår fina uteplats på sjätte våningen. Det enda positiva med det här skrytbygget, enligt mig själv...

Så idag fick jag ännu en lysande idé på frukosten (Varför kommer de alltid fram då?? Halvsover jag än, och drömmer??)

"Oh, vi skulle kunna gå till Balkony och äta en gyrossallad!!! GUUUD vad gott! Och går vi dit så motionerar vi ju av det onyttiga samtidigt!! "

De flesta glodde på mig som om jag var helt tappad bakom en vagn... Det är ju närmare 2km dit och tar sin stund att gå... Nästan alla virrade på huvudet, nästan alla, men inte Kenneth. Han var på!   

Vi satte fart och gick.

På 10 minuter var vi framme, så vi knatade på ganska bra får man väl säga   

Vi fick våra sallader som vi kastade i oss, och sen gick vi tillbaka!
Solen brände på oss, och jag som hade jackan på mig blev rätt svettig, må jag säga, hehe!

Eftersom detta var ett infall, och inget planerat, hade jag inte gympaskor på mig, utan mina finskor, ganska stela kängor... Så lite blåsor har jag allt under fötterna! Nu blir det gympaskor resten av veckan, så fötterna klarar sig i Falsterbo hela lördagen!

Ikväll kom Rebba på krängarkväll, vilket ju kändes OK eftersom vi motionerat på lunchen och dessutom bara ätit sallad   
Såklart handlade vi alldeles för mycket godis, så jag har hela skåpet fullt igen... Jag som aldrig har sånt hemma längre    Får väl se om jag lyckas avstå frestelsen... Kan ju vara ett bra test av självdisciplinen, hehe!

Det var som vanligt härligt att träffa Rebba!
Vi kollade på Hemnet efter hus till både mig och henne & Johanna, slötittade på nåt på TV, krängde godis och traggade om livets alla skeenden.

Lite gammalt, lite nytt.

Rebba är en såndär riktig kompis, som det inte märks att man inte pratat med på länge.

Ofta blir det lite stelt till en början när man träffar någon man inte pratat med på ett tag, men med Rebba är det som om det var igår. Direkt en varm kram och ett stort leende.

En genuin känsla av ömsesidig uppskattning.

Vi pratar om roliga och sorgliga saker, gnäller och dömer, skrattar och flamsar.

Det borde vara alla förunnat att ha en sådan vän. Den där som allt är naturligt med.

Jag har turen att ha flera sådana i min närhet, och det är jag sannerligen glad över.