Jag har sen semestern började tänkt att jag skulle åka till mormor en dag när andan faller på.

Då tänkte jag ta med Nick och sova över, så det har inte blivit av...

Så idag fick jag ett infall!
Jag behöver ju faktiskt inte övernatta, när jag var mindre åkte vi ner över dagen bara, och SÅ långt är det inte till Simrishamn. Håkan på jobbet pendlar ju varje dag!

Sagt och gjort.
Jag slog mormor en signal och körde ner.

När jag kom fram upptäckte jag att det var en jäkla tur att jag lämnat gangstern hemma, för mormor har gått & skaffat katt!   

Tydligen har min kusin flyttat till lägenhet från hus, och kunde inte ta katten med sig.

När barnbarnsbarnet så spände ögonen i mormor och en sällan skådad vädjande blick mötte hennes och han med darrande underläpp frågade om hon inte snälla, rara, söta Dagny kunde tänka sig att ta hand om honom, annars skulle han ju aldrig mer få se honom....?
Då kunde hon helt enkelt inte säga nej.

Så nu är det slut på vildkatter i drivhuset. Fille har skrämt iväg allihop och intagit reviret!

I koppel... Men ändå!

Hemskt söt är han, och hemskt kelen.

Det blev såklart en fika. Hembakt vetebröd, havreflarn och sockerkaka.

SEN en macka, men när hon som vanligt drog fram en såndär söt, sliskig marmelad av något slag sa jag nej tack...

Nuförtiden har jag förmånen att kunna skylla på laktosintolerans, så jag kan "tyvärr" inte längre äta ost, hehe.

Fast som vanligt kunde jag inte ljuga, utan började strax fnissa och fick krypa till korset och erkänna att jag inte gilar såntdär... Vilket jag iofs påpekar varenda gång det erbjuds, men antingen börjar tanten få dåligt minne eller är hon en envis jäkel, precis som jag.   

Ja, jo. Hos mormor tar vi kakorna först och mackan sen. Kakorna vet hon ju att jag äter, och jag skulle tro att det är den där viljan om att visa vad goda saker hon gjort och få lite uppskattning som gör att hon först får bjuda på något och SEN tar fram det där som jag alltid tackar nej till.

Gud förbjude att mackorna skulle ätas först och jag sen inte skulle orka med hennes hembakta kakor!

När det var avklarat frågade hon om jag brukade borsta mina katter... För hon hade fått "en såndäringa borste av nåt slag med katten", men hon fick liksom inte till det.

När hon drog fram den visade det sig vara en bra borste, likadan som den jag har hemma, och Fille älskade den!   

Så efter kattaborstning blev det dags för bomullslusjakt.

Hon har ställt in de angripna växterna i ett eget rum, och nu jagar hon bomullslus för fulla muggar!

Räliga jäklar, måste jag säga!   

Mormor är för rolig!
Hon är gammal sjuksköterska och tycker att det mesta inte är särskilt mycket är äckligt.
Hon är inte rädd för något alls. Särskilt inte sprutor.

Undrar om hon verkligen är min mormor?
Jag tror att mamma föddes av någon annan och adopterades.

Både jag och mamma är de värsta räddhararna när det kommer till sprutor.

När jag hade knäckt beckenbenet och mamma skulle ge mig en blodförtunnande spruta en dag när distriktssköterskan inte kunde komma hem och göra det, höll vi båda på att svimma.

Flera gånger siktade hon, flera gånger skrek hon "Ohh!!" när hon var riktigt nära, och flera gånger var jag på vippen att slå henne i huvudet med min leverpastejmacka för att hon skrämt livet av mig med den förbolta sprutan och sen backat i sista sekund   

Eller som när mormor skulle på PRO-dans med tillhörande julbord och jag skulle "passa moffar" som var i princip helt både blind och döv med stomipåse och diabetes och jag skulle ge honom insulinsprutan i magen innan kvällsmackan.

Han lyfte på tröjan liksom på känn, för han visste typ var bästa stället var att sikta.

Jag ville verkligen inte göra någon något så ont som att spetsa människan, så jag frågade om jag skulle ta det försiktigt eller köra in den, liksom   

"Äh, fan. Bara gör det snabbt" tyckte moffar, och när hade tagit ordentligt med sats, samlat mod till mig och jag i sista sekund skulle hejda mig och skrika "Ohh!!" precis som mamma gjort med mig, flög mormors ande i mig!
Typ... eller nåt... Jag tjoffade iaf in sprutan, tryckte till och fick ut fanskapet igen! *Puh*

Jo, jag är nog mormors barnbarn ändå... Det kanske bara skippade en generation??

Sen åt vi kräftor.

Åt helvete med mackorna som mormor sagt till oss. Kräftorna hade jag spanat in ute i brygghuset redan tidigare.
Julbord? Nähe tack! Kräftskiva tog vi!

Det är lustigt, det där...

Varje gång jag kommer hem till mormor blir det en trip down memory lane.

För det mesta kommer vi på roliga saker och skrattar en massa, men ibland händer det, allt oftare sen min världens bästa mamma dog, att vi pratar om sorgligheter också...

Fast det behövs väl det också, tänker jag...

Just det, det var ju det jag skulle komma fram till, med tanke på mormors oförmögenhet att tycka något är äckligt!

Jag hjälpte henne med datorn.

Det kom inga siffror när hon tryckte, ett riktigt mysterium, och jag blev utnämnd världens bästa datorfreak när jag sa att hon nog kommit åt NumLock bara   

Så hon blev kvar på kontorsstolen och jag satte mig på sängen och klappade katten.

Plötsligt kastade hon ur sig "Kan du klippa väck den skinnflisan där under foten?"

Som om det var huuuur normalt som helst!

Jag lyfte blicken, aningen konfys och såg att hon satt med benet i vädret och saxen i högsta hugg!!

Say whuuuuut??????   

Jaha.......? Ehh.....

"Ja, jag ser ju inte sen jag opererade knäna. Jag kan inte böja benet så liksom"

"Aha... hehe..."   Uggh.......

Det var inte mycket att be för, så jag tog saxen och klippte väck skinnflisan   

Ja, jisses....

Nu är jag åtminstone hemkommen och Nick har snusat igenom mig ordentligt.

Nu ska jag varva ner och borsta min katt. Han gillar också sin borste, fast att Nick har ätit på den, så den är lagad med eltejp... Kanske skulle köpa en ny??
Å andra sidan får mormor säkert inte rätt på sin nya, fina borste, så jag kanske snor den nästa gång jag är där istället!
Gage för fotvård, kanske!    

#minnen #mamma #mormor #moffar #diabetes #kräftor #Österlen #Fille #sjuksköterska #spruta #spruträdd

Idag vankades det riddarspel i Degeberga hembygdspark.

Kändes som en aktivitet som kräver ett barn i sällskap, så jag passade på att få med mig Nathalie och Pernilla.

Innan det började provianterade vi såklart!
En grillad i bröd till mig och en glass till Nathalie.

I väntan på riddarna tog vi en selfie, vilket Natta genast påpekade var en groupie, inget annat!
Hon kommer att bli en ordmärkare av rang, precis som sin faster!    

Vi trodde att riddarspelen skulle börja kl. 14,00, så vi tog plats på gräsmattan.

ICKE något i syne...

Däremot jazzades det från scenen och en tjej gol värre än om hon varit en katt som fått svansen i kläm...

Tradiga låtar, men vi fick sittdansa en stund mest för att ha något att göra.

Jag hann också med en kort tupplur, och så fort jag såg en utklädd människa med en häst lurade jag med Natta att klappa hästen.

- Vill du inte gå bort och klappa hästen?

- Nä...

- Varför inte?

- Vet inte...

- Men de andra barnen klappar ju...?

- Mmmmm...

- Är det för att han är snygg? Du sa ju det innan....?

- Mmmmm...

- Är det lite pinsamt att gå fram då?

- Mmmm...

- Ähh, kom nu, din mes!

- OK, faster!

Haha, hon är för rolig!   

En stund innan gick samma kille förbi en bit bort på gräset. Då sa hon att "OJ! HAN va snygg!! Jag skulle DÖ om han kom hit och sa att JAG var snygg!!!"

Karlen var väl i 40-årsåldern, så så jäkla snygg kan hon väl inte ha tyckt att han var??
Kanske jag och Pernilla tjatat för mycket om snyggingar i samband med militärerna häromdan?? Oooops!

Aja, fram kom vi, och hästen var både snäll och fin   

Det var Skånska Björnens Riddare som visade upp sig, och medverkade gjorde ett ekipage som varit med i Ponnyakuten! Ojoj, vad Nathalie var stolt över att ha träffat en kändis efteråt.

När riddarna var klara åkte vi såklart en runda med guide-tåget i hembygdsparken och gick en runda för att kika på både konst och vagnmakeri i de olika stugorna.

Degeberga hembygdspark är riktigt mysig, och jag känner till den sen innan eftersom jag spelade flöjt ihop med folkdanslaget, och dessutom medverkade på spelmansstämmorna där för några år sedan.

Dock skadar det inte att Nathalie får lära sig lite "närhistoria", och jag går gärna ett extra varv i den fina omgivningen   

När vi till sist inköpt var sin påse brända mandlar åkte vi hem till pappa, där Thomas hade lagat stek.

Riktigt gott, och jag kunde inte låta bli att passa på att ge Nathalie en liten näsbränna när hon bara satt och petade i maten.

- Varför äter du inte idag då?

- Eeeeeh, jag var inte så hungrig...

- Men du har ju bara ätit en glass innan?

- Mmmm...

- Du ljuger väl inte nu igen??

Tystnad

- Som du gjorde när vi var i Abbekås häromdan?

Tystnad

- Då ljög du ju och sa att du var mätt bara för att du inte vågade säga till Ronja att du inte tyckte om maten.

Tystnad

Plötsligt sa Pernilla att det var en jäkla tur att hon inte hade sagt något, för då hade vi inte varit välkomna dit igen?!

Kom igen! För att en 7-åring inte gillar maten??

Herregud, hon är 7 år! Vad gillar man då? Korv med mos. Typ där slutar väl listan.

Hon är bara ett litet barn, och när jag är med ska hon åtminstone lära sig att prata sanning, inget jäkla ljugande.

Det såg faktiskt ut som att hon skämdes lite, så jag hoppas att läxan blev lärd, hehe!

Ascott är världens sötaste lillebror! Ja, jag säger så, för om jag är mamma istället för matte till mina egna djur, och de är mina bebisar och inte djur, varför ska då han särbehandlas och vara ett?

Nä, han är pappas hund, alltså pappas son, alltså min lillebror   

Hemskt söt är han, det lilla charmtrollet, och bättre blir det ju knappast.

En bror som lagar god mat, och en som är en riktig liten sockertopp   

#Riddare #Degeberga #Hembygdspark #Ascott

Vilken mysig dag vi har haft idag!

Jag, brorsan, hans tjej och min lilla prinsessa har varit på Tropikariet i Helsingborg.

De skulle tagit tåget dit, men när de frågade om jag ville följa med tyckte jag det var bättre att köra, så det gjorde vi.

Eftersom Nathalie gärna ville sova i bilen igår, men inte lyckades hitta ett bra läge för huvudet föreslog jag att vi skulle ta med en kudde till henne, som hon kunde lägga  mot rutan och luta sig mot.

Funkade utmärkt!

Jag har aldrig varit på Tropikariet innan, men Thomas har berättat om när de var där för ett par år sen.

När vi kom fram blev jag till en början ganska skeptisk...

Det var i stort sett en industribyggnad på utsidan. Inte särskilt imponerande.

Väl inne började vi nere i källaren där hajarna och övriga fiskar fanns.

Akvariet var riktigt mysigt, gjort för att likna ett skeppsvrak.

Innanför detta rum fanns ett en "klappdamm".

Där fanns medicinska fiskar, du vet såna där som Ullared hade ett tag   , medicinska räkor och fossiler som tydligen sett likadana ut i 3 minjoner år!!
Lika räliga i alla år, de stackarna! Fy för sören, sicka räliga ena!

Ett eget litet akvarium fanns för maneter.

Inte heller min favorit, men snyggt var det!

När vi var klara där gick vi vidare till plan 2.

Där hade de byggt upp regnskogen från olika länder.

Första rummet var nersläckt. Där fanns flyghundar, spökdjur, flygekorrar och lite annat smått & gott.

Flyghundarna var de enda jag såg första gången vi gick genom där. Mest låg fokus på Nathalie som var rädd för det mörka rummet med djur man knappt såg.

Efter lite pep-talk eller kanske snarare faster som säger "Men vad du har blivit mesig?! Kom igen nu!" gaskade hon upp sig iaf.

Andra vändan kom en flygekorre och snusade på mig. Jag hade handen på ett rep och han satte sin lilla hand på min, sen klättrade han upp på min arm en vända.

Överallt satt lappar om att man inte fick klappa djuren, men jag blev så kär i honom att jag tittade med rysligt bedjande ögon på djurskötaren och frågade med djup vädjan i rösten "Ååååh, kan jag inte få klappa honom bara lite??" Skötaren svarade att "Ja, han kan ju bitas, men nu har jag varnat, hehe".

Han var så söt så!

Efter en stund kom hans kompisar också, och undrade vad det var för tant som verkade snäll.
Så mysigt   

Vidare in i nästa rum. Upplyst denna gång.

Här fanns krokodilerna!
Man kunde åla sig genom en liten tunnel och komma upp i en glasbur hos dem.

När jag frågade Nathalie om hon ville sa hon först NEJ! och såg vettskrämd ut...

Men när jag frågade igen "Ska du verkligen inte säga hej till krokodilen? Jag kan krypa med dig" blev det genast ett OK!

Om någon skulle bli uppäten var det såklart faster, så jag kröp in först.

Efter kom Nathalie, och som tur var låg han precis intill glasburen, så jag visade att man nästan kunde klappa honom på ena tån, hehe! Efter en stund vågade hon också testa.

Vi gick igenom ett rum till som innehöll grodor i olika färger, en stor orm, fler apor, fåglar och en massa spännande djur. Både bakom glas och som hoppade fritt.

I rummet efter det fanns de här små gynnarna. Dvärgsilkesapor! Sjukt söta!

Han som sitter till höger kröp längst ut på pinnen när jag ställde mig och tittade på dem.

Han satte sig så att vi hamnade näsa mot näsa och jag sa hej!

Så tiltade han huvudet sakta till höger, och jag gjorde likadant.
Så åt vänster, jag gjorde likadant.

Vi lekte alltså spegel, jag och apan   
Efter ett par upprepningar sträckte han fram handen och tog på mig. Han trodde nog att det var en förstoringsspegel.

Det var ett så mysigt moment vi fick! Lille sötnosen   

På tredje våningen fanns lite fåglar, och i övrigt var det ett kunskapscenter.

Jag och Nathalie lekte arkeologer och grävde upp dinosaurieben i en stor gruslåda, sen var det dags för lekhagen.

Vi hoppade, svingade och kastade oss lite hursomhelst, och till sist var vi nöjda.

(Rättare sagt, jag orkade inte mer. Hon kunde nog hållt på en timme till)

Vi gick tillbaka till entréplan och in till Madagaskar där Lemurerna fanns.

Så himla söta!   

De hade gjort ett litet "camp" som väl skulle likna en trädkoja. Där satt en av de bruna lemurerna som var utstött av de andra   
Han såg så ledsen ut så jag sa åt honom att han gärna fick flytta hem till mig, så skulle vi mysa, han och jag.

Dessvärre fick jag inte adoptera honom, men det var värt ett försök!

Andra vändan satte vi oss på bänken i campet och rätt som det var kom en lemur och ville mysa   

Han var oväntat försiktig när han landade på min axel, och han var en jäkel på att kittlas!
Men jisses, så mysigt   

Alla lemurer ville titta i Nathalies påse.

Thomas hade köpte en gosedjurslemur från presentshopen, och den fick man i en pappkasse, som de tyckte prasslade spännande   

Det var en riktigt mysig dag, och som den djurälskare jag är, är jag väldigt glad för de små stunderna med sötnosarna   

#Tropikariet #Helsingborg #Krokodil #Spökdjur #Dvärgsilkesapa #Lemur #Mys

Som den sanna försvarsfantast jag är försöker jag fostra lilla Nathalie, brorsdotter, i samma stil.

Därför ringde jag Pernilla och frågade om de ville med till Ystad och spana på kamouflage och båtar.

Jodå!

Inom Netto och provianterade en sväng. Negerbollar och energidricka   

Efter ett par traktorer, en husbil från 1900 frös ihjäl och ett vägarbete hann vi precis fram till parkeringen när vi hörde flygplanen swooosha förbi.

Ut ur bilen snabbt som ögat, och fram i kön för att bestiga krigsfartyget!   

Andra ungar testade kulsprutorna, men Nathalie ville inte.

Jag trugade och i stort sett puttade fram henne för att testa "dra i spaken"   

Det var det finska försvaret som fanns på plats med just denna båt, så mitt korsförhör fick bli på engelska.

När vi kom därifrån visste jag allt om ammunitionen som används, hur långt avstånd den träffar på, hur många patroner som går i, hur fort de flyger m.m

Stackars killen såg helt svettig ut, men nöjd över att ha klarat provet!
Om han inte hittade på förstås...

Så kom vi fram till det lilla kryp-inet där man står och skjuter större grejer.
Där fick man inte gå in, hur mycket man än fladdrade med ögonfransarna. Åtminstone inte just då, men om jag kom tillbaka efter stängning kunde jag få en guidad privat tur   
Jag tackade för erbjudandet, men berättade att jag dessvärre måste hem och skruva ihop min bil efteråt.
Kanske en annan gång?    

Vidare mot Ubåten.

Där kön började sa en kille till oss att man inte fick ta väskorna med sig in, så jag passade på att fråga om inte han kunde passa Pernillas väska, och fladdrade lite lagom med ögonfransarna för tredje gången idag.

Han fnissade lite, tittade ner i marken och sa "Det där hörde jag inte, hehe"
Så jag kontrade med "Jamen, det finns väl ändå någon annan snygging där inne som kan ta hand om den?!"

Nu blev Pernilla också röd om kinderna och till sist gick vi tillbaka till bilen och lämnade den.

Åter i kön fick jag ÄNTLIGEN syn på kamouflage!!   
De andra hade flottans kläder, alltså i princip ett par blå byxor och en skjorta...   

Såklart blev killen utfrågad! Fast den här var svensk.

- Vad har du i lådan?
- Är pistolen laddad?

- Är Ubåten laddad?

- Vem pratar du med i radion?

Denna kille visade sig vara vakt. Därav kamouflaget.

Pistolen var laddad, Ubåten likaså, i lådan fanns listor över VIP-gäster och i radion pratade han med sina vaktkompisar.

När vi hade kommit en meter fram i kön såg jag att en tant tog kort tillsammans med killen!!
VARFÖR TÄNKTE INTE JAG PÅ DET?!!!   

Jag knallade bak och frågade om inte jag också skulle kunna få ett kort?
Jodå. Såklart!

Helnöjd blev jag!   

Att ta sig i, genom och ur en ubåt är svårare än man kan tro...

Ner kommer man ju alltid, men med klänning och klackaskor ner för en stege ett par meter är det inte det lättaste...

Nöjd som få hoppade jag ner på golvet när jag såg en soldat som stått och kollat så man inte ramlade... Rätt upp under kjolen...

Aja. Jag bjuder på den.

Väl nere tror man att man ska kunna gå rätt igenom.

Icke!

Det är små hål som man får åla sig igenom.

Det första tog jag med baken först, liksom backade igenom.

Ny kille....

Nytt hål.

Kunde ju inte låta bli att fråga hur det egentligen skulle gå till.

Resten av kön fick vänta medan jag fick instruktioner på hur man tar sig igenom på riktigt.

Fötterna först, ta tag om kanten och svinga sig igenom.

Nu vet vi det!   

Upp skickade vi Nathalie först. Hon fick hjälp av två killar som lyfte henne under armarna.

Pernilla fick också hjälp.

Det fick INTE jag!

Vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men väljer att se det som att jag utstrålar självständighet   

Dessutom ville jag lära mig hur det ska gå till, även detta uppstigande, så när jag närmade mig toppen frågade jag var man ska hålla och hur man ska föra sig... Så att säga.

Och det gick ju bra!   

När vi var klara låg vi efter i schemat med ett par timmar, så vi skyndade oss till bilen.

Efter att vi kört ca 50m fick jag syn på en gul lapp i torkarbladen... P-böter............ Ooooops!
Jag blev så distraherad av planen, fartygen och militärerna att jag inte ens tänkte på att leta efter en P-maskin    Aja... Det får det vara värt!

Ronja jobbar på Abbekås hamnkrog, och eftersom det låg i närheten svängde vi inom och sa hej, och fick en bit mat.

Väldigt gott, så det kan jag rekommendera!   

Vidare hem, och jag hade tänkt mig en helkväll med bilen eftersom den stod utan bromsar när jag snodde pappas bil igårkväll.

När vi anlände hos pappa hade han och Thomas redan skruvat ihop allt dock.

Gud, så skönt att slippa det.

Tack!

Ja, det var en väldigt lyckad dag, P-böter till trots!  

#Marinen #Ystad #Krigsfartyg #Ubåt #Försvaret #Försvarsmakten
#Abbekås #Hamnkrog