Ibland är jag lite extra modig!
Ibland får man helt enkelt lägga rädslan åt sidan och prova på något skrämmande.

Efteråt är det enormt stärkande.

Min fina Shiny har jag haft i 12 år, och sedan jag fick henne har jag inte ridit någon annan häst.
Jag har provat Martinas stora Sunny och skrittat av henne efter en träning eller så, men inte mer.

Vickans Flamman har gjort sig ett rykte om att vara stor, envis och bångstyrig. Ett riktigt vidunder!

För över 2 år sen sa tjejerna att "Du borde prova Flamman! Hennes trav är helt sjuk!!"

Jag sa blankt nej.
Det kommer inte att hända.
Aldrig i livet!
Jag har sett henne in action ute i skogen där hon springer mer än går, helt toppad och mestadels på två ben!

Men nu!
Hon fick en bebis i somras och har inte blivit riden sen April, så nu är hon trött och fet, och därmed är risken betydligt mindre att hon skulle sätta av i galopp över staketet med mig på ryggen, så NU har jag gjort det!

I torsdags satt jag upp för första gången. Idag för andra.

Lite läskigt är det fortfarande, men OJ vilken häst!
Hon är en jättebra läromästare som ger direktrespons på sits och hjälper.
Hon samarbetar och sköter sig jättebra!

På Shiny åker man mest. Sitter avslappnat och låter henne bestämma tempot.

Dels för att hon är travare och dels för att hon är gammal. Då får man göra lite som man vill...

När Vickan därför vägledde mig till att knipa för att sakta av, och senare driva med sätet kom jag ihåg.

Visst fasen! Det är ju såhär man rider!

Jisses, vilken träningsvärk jag lär ha imorgon! Ändå har jag bara skrittat! Men på Flamman måste man hålla om och driva för att hon inte ska klampa på som hon vill.

Jag är så glad att jag vågat mig upp på den här stora tjejen!
Tror jag har vuxit 2 meter, minst!

Vickan är superbra som ridlärare också. Hon kör basic och tar det lugnt.
När jag blir nervös och frågar med darrande röst vad hon håller på med, varför ökar hon?!! svarar Vickan lugnt med en förklaring om hur hon funkar och vad som egentligen händer.

Då fokuserar jag på det, och efter en stund känns allt OK igen.

När jag var klar för ikväll körde jag i ilfart till Martinas föräldrar i Gualöv där lille Moses väntade!
Sjukt söt liten krabat de har adopterat!

Han är inte stilla särskilt länge, så det är inte det lättaste att få till ett kort på honom...

Åh, så mysigt det var med lite bebismys!! Finns det något bättre än små valpar?? Jag tror knappt det!

Man vill ju bara pussa ihjäl honom!!

Vilken härlig kväll detta har varit.

Först en avklarad utmaning med Flamman och sen lite bebismys, och såklart, som kronan på verket - kaka som Josefina bakat! Vansinnigt gott!