Så var det dags att summera det gångna året än en gång.

Jag höll först på att glömma mitt årliga inlägg och var på väg att gå och lägga mig utan det, men kom på att det trots allt är en tradition, så lika bra att hålla den igång!

Året har bjudit på lite av varje.

En del motgång, men mestadels framgång, känner jag.

På kärleksfronten har det varit lite sisådär... Jag överraskade mig själv med att inte ha något alls emot närhet med en karl vid mer än ett tillfälle, dock med samma kille alla gånger, men det var ju inte särskilt oväntat!

I höstas kröp det fram något slags kommentar om dejtande som jag gjorde en höna av. 
Efter att ha funderat på det där ett slag kom jag trots allt fram till att han förstås får dejta bäst han vill, och han var ju trots allt ärlig med det, så vafan... Det där med att jag skulle dra tillbaka hans status som få förunnad har jag skippat igen. 
Han får helt enkelt vara så få förunnad som det passar sig vid givet tillfälle, until further notice, så att säga.

Jag gillar ju faktiskt honom... Han är lugn och trygg, stabil och redig. Precis vad jag behöver.

Dessutom är det ju delvis mitt fel att vi inte kommer någonstans, jag kunde ju ställt honom mot väggen och frågat vad han vill, men nej, nej. Lilla pärlan har sina principer, och det är just detta. 

Jag är faktiskt fruntimret i sammanhanget och ska faktiskt inte behöva hoppa på en karl. Han får vara karl och ta steget om det ska bli nåt.
För det är så det funkar.

För att det är så det alltid har funkat.

För att om det har funkat i hundra år, så funkar det i hundra till.

För att jag är lite feg...

Pratade med Viktor om det förresten, på personalfesten för ett tag sen... Tänkte att han som hockeykille ju säkert är värsta karlakarlen och borde hålla med mig.

Gjorde han inte!
Han upplyste om att om inte hans tjej hade ställt honom mot väggen och frågat vad han ville, så hade de aldrig blivit tillsammans. Go for it! var budskapet..... Ahhhhhh... Nja... Jag flyter med ett tag till och hoppas på det bästa, hehe!

På jobbfronten har det varit lite svajigt och väldigt spännande!
Såhär bra hade jag inte vågat hoppas på att ha det.

I början av året jobbade jag 50% på Region Skåne och 50% hos en mäklare. Toppen!
I maj ville regionen ha mig på heltid, men bemanningsföretaget vägrade gå upp i lön och matcha vad jag hade hos mäklaren, så regionen anställde mig på resterande 50%, också jobbade jag lite vid sidan av hos mäklaren. Toppen!

I Oktober var jag på anställningsintervju på Vä-anstalten. ett jobb som jag verkligen hade hoppats på. Det kändes klockrent, och det tror jag fortfarande att det skulle varit, men så kom beskedet. Nej!  FAN!

Så för ett par veckor sedan fick jag plötsligt ett nytt jobb! Eller ja, vi diskuterade det, och det blev klart i dagarba. Så just nu, under en övergångsperiod har jag 4 arbetsgivare... Bra cash! Toppen!

Det blir säkert skitbra. Ekonomiansvarig på ett lite lagom stort företag med 15 anställda och en omsättning på ca 15 miljoner/år. Jag gillar ju mina siffror, och här är företaget så stort, så det blir 50%, lagom tills mina 50% på regionen går ut. Toppen!

På djurfronten har det också gått upp och ner.

Nick, marodören har skött sig ganska bra, tycker jag. Han får sina återfall, men han har klarat av besökare på ett utmärkt sätt flera gånger och blir allt bättre på promenaderna. Duktig bebis!
Katterna har pinkat i soffan en gång..... Grrrrrrr! Aja, puffarna blev tvättade och alla utom hörnpuffens fodral är påsatta igen. Den jäkeln är ett helt projekt att få på, så den hänger på tork över en köksstol än... hehe...

Shiny har tappat en del tänder och dragit ut en del, så i höstas fattade jag ett tufft beslut...

Hon klarar sig på flytande föda, men i längden är det ingen bra lösning för en häst... En häst ska mala sin mat hela tiden, inte dricka den. Till sist lägger de inre organen av, och det vill jag inte. Jag vill inte plåga ihjäl henne, hon är alldeles för speciell för att jag skulle låta det ske.

Så i den bästa av världar klarar hon sig fint fram till sommarens bete, blir släppt där, och sedan räcker det.

Hon får avsluta när hon är som gladast på sitt bete en vacker dag med strålande sol och klarblå himmel.

Medan hon ännu inte är alldeles nergången och plågas.

Hon är ändå 33 år nästa år, det har respekt med sig för en häst.

Som jag har gråtit över detta beslut, men jag är helt övertygad om att det är det bästa för hennes skull.

Min gamla demon har gjort lite väsen av sig...

Han började i april med att ringa och hota. Hans nummer blockades direkt vi lagt på luren.

Sen började det försvinna räkningar från min brevlåda. Jag ignorerade det och bad helt enkelt om OCR och belopp, och betalade ändå.

Sen började det ringa från skyddat nummer, flera gånger om dagen. Jag slutade svara.

Långt om länge, efter 4 månaders ignorans slutade det ringa, och det slutade att försvinna post.

Tålamod är en dygd, och till hans eget förtret var det hans beteende tidigare som lärt mig a great deal om just detta.

Julen i år var katastrof!
Jag hade bestämt mig för att fira med pappa, brorsan, hans tjej och deras dotter. Pappa är smart, så han vet vad lilla pärlan gillar. Att bestämma! 

Så han utsåg mig till julgeneral!

Jag la upp schemat och skapade en grupp på facebook där alla fick skriva vad de ville fixa etc.

Så långt var allt väl.

Vad som egentligen hände på julafton vet jag inte riktigt... Pappa fick något slags fix idé om att han bara skulle sitta på sin köksstol och domedera! Skickade ner mig i källaren att hämta än det ena, än det andra. Han hade en riktigt usel attityd, och vad det beror på vet jag inte.

Kanske saknar han också mamma, men det gör väl jag också? Det gör väl för fan jag också?! Jag saknar henne så det gör ont i hela kroppen. Varje dag, lite extra från den 11 december och genom hela julen, som ju var hennes högdagar! Hon fattas oss, men hon fattas oss ALLA! Han har inte patent på att sakna henne, och jag blir så fruktansvärt besviken på honom när han beter sig så.

Jag förstår att han har ont i sina knän och har svårt att springa i källartrappen, men kom igen! Hur svårt är det då att säga det och be om hjälp? Istället för att sitta där som nån slags jävla regent och karpa! Nej minsann!
Ännu värre blev det när det var dags för julklappsleken och han hade förlagt sina klappar!! Vi letade i timmar, men ändå hittades de inte. 

Till sist fick han helt sonika inte vara med och spela!

Samtidigt som vi vuxna spelade om våra klappar delade vi ut Nathalies. Och pappa hade fixat en chokladkartong till mig och Pernilla, i vanlig ordning.

MEN han hade inte ens besvärat sig med att slå in den!
Jag menar, herregud! Jag tycker det är illa nog att man inte får julklappar längre, bara för man är vuxen, men att man inte ens tar sig besväret att slå in chokladkartongen...

Sjukt besviken blev jag... Han hade inte tänkt till och tagit fram sina klappar till leken, han hade inte gjort upp en lista med vad som skulle hämtas från källaren, och han hade inte ens slagit in chokladet...

Usch...

Med gråten i halsen körde jag i 190 till Hässleholm, där min andra familj väntade.

Jag känner mig verkligen adopterad av Adregårds, och det är helt underbart!
Där finns en mamma, en pappa och två bröder, så uppsättningen är så långt väldig lik min egen.

Kenneth kom ner och mötte mig och visade var jag skulle parkera. Sen hade vi följe upp till Stefan och Annikas lägenhet där resten fanns. 

Jag hade verkligen inte väntat mig några julklappar eftersom det kom så hastigt på, men de hade ett choklad hemma och det hade de slagit in.

Inte nog med det, de hade tillochmed tagit sig tiden att skriva ihop ett rim!! Så fantastiskt härligt!
Jag blev så glad!!

Sen blev det spel och lekar ett par timmar, något glas vin och en cykeltur hem till Inger och Kennth.

Han skulle upp och sjunga på julottan, så han gick och knöt sig ganska tidigt, men jag och Inger satt kvar och nattsuddade en stund.

Det var så mysigt, och påminde lite om en härlig tid när jag fortfarande bodde hemma, när pappa gick och la sig och jag och mamma satt kvar uppe och myste själva.

När det var dags att sova visade Inger in mig till rätt rum och jag la mig ner i världens mest ombonade säng i superskönt täcke och kuddar! Annars blir det lätt när man sover över någonstans att man som gäst får de där kuddarna och täcket som är över, det som inte riktigt är så skönt att man själv vill använda det, men inte här!

Jag sov som en stock hela natten, och när jag vaknade fixade Inger fram frukost.

Så bortskämd jag kände mig. Så vansinnigt mysigt att få vara lilla, ompysslade Caroline igen. Helt underbart!

Sen cyklade jag och Kenneth bort med Annikas cykel, som jag lånat kvällen innan, och då passade jag på att testa Ingers elcykel! Sjukt smidigt! En sån måste jag skaffa!!

Ja, julen började i katastrof, men slutade helt perfekt!

För ett par år sedan, när jag fortfarande levde med min demon, sa jag en nyårsafton hemma hos pappa att jag ville köra hem och lägga mig någon gång framåt kvällningen. Det kunde man ju INTE göra på nyår, tyckte både han och alla andra.

Jag förstod inte riktigt varför... Varför är nyår ett sånt big deal?
Varje söndag blir det ny vecka, 12 ggr/år blir det ny månad. Inte sitter man uppe och firar det!

Nyår var viktigt för mig så länge det var en tradition, men numera kan det kvitta tycker jag...

Och alla andra tycker man är konstig för det...

Alla utom en... Han som är så få förunnad... Det är något avslappnat och bekvämt med honom. Han skulle inte heller fira direkt, så plötsligt tyckte någon mer att det inte var så viktigt med nyår! Otroligt!

Inte förrän sent igårkväll, när jag pratade med Lena bestämde jag mig för att åka till pappa och äta med honom och henne. 

Frida och Martina skulle fira hos Martina, Jocke och Evelina skulle fira hos sig, och de hade också bjudit in.

Jag vet inte varför, men jag kände verkligen inte för att göra något alls... 

Så idag när jag var hos pappa och käkade hörde han av sig, och föreslog att jag skulle komma dit en sväng, vilket jag också gjorde!
Få förunnad eller ej, jag gillar honom och trivs i hans sällskap. Vi funkar lika på ett par områden, olika på andra.

Nyår funkar vi lika.

Så skönt det var att bara vara med honom i lugn och ro. Slökolla på TV, mysa och bara vara.

Nu är jag nyss hemkommen och tänker faktiskt gå och lägga mig snart.

Och det är inte tragiskt eller konstigt. Det är helt underbart!

Gott Nytt År!