Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Caroline Olsson - 31 mars 2016 18:15

Det här är rena tramseriet!
http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/opposition-vill-att-eriksson-s-avgar/


Jag hörde redan imorse på radion att treklövern och SD kräver ordförandes avgång och jag satte nästan i halsen!
Helt ärligt; det är väl ändå inte ordförande som fattar besluten?
På den tiden jag var politiskt engagerad fattades besluten av alla ledamöter i nämnden.
Så länge det går bra slår alla stolt sig för brösten, men när det börjar svaja, då hänger man ut sin ordförande.

Tar den lätta vägen.

Slår ifrån sig.

Man menar att ordförande skulle försäkrat sig om att sparkraven genomfördes. Men faktiskt; är det inte allas skyldighet?

Sitter man i en nämnd så räcker det inte att gå till möten och svara ja eller nej vid voteringarna. Man har faktiskt ett ansvar som förtroendevald, ordförande eller ej!


Vid ett nämndssammanträde finns representanter för förvaltningen med. Oftast chefen.
Vad är det som hindrar ledamöterna i nämnden att ställa frågan och kräva svar?


Nä, det här är bara dumt och, rent ut sagt, förjävligt.

Skärp till er för fan.

Ta ert ansvar.

Inse att ni är lika mycket skyldiga som Marianne Eriksson.


Sen ska man inte heller glömma att under tiden det blå blocket satt i majoritet gick det lika mycket käpprätt åt helsike. Under de år jag satt med i Omsorgsnämnden under blått styre tror jag inte vi höll budget ett enda år.


Särskilt sedan vi införde deras lysande förslag om fritt val inom hemtjänsten.

Det innebär att privata företag också kan utföra hemtjänst, men om deras personal blir sjuk eller av annan anledning inte dyker upp är det kommunen som har sistahandsansvaret.
Det innebär att ena dagen har kommunen behov av precis det antal personal som krävs för den egna verksamhete, och andra dagen kan man behöva personal som täcker upp för, i värsta fall, flera hundra anställda hos en privat som inte dyker upp! Hur kostnadseffektivt blir det att ha flera anställda som ena dagen inte behövs och nästa behövs de?

Dessutom är det ingen som vill ingå i den där personalpolen, vilket man ju kan förstå.


Men det kanske inte gills...?
Det var ju inte då det stormade och kommunledningen bestämde sig för att sätta ner foten.

Det är kanske det som räknas.

Att fjäska för höjdarna.

Halshugga och smutskasta så många man kan för att själv ta ett kliv upp på stegen.


Kanske var det därför jag inte klarade fler år inom politiken.

Kanske är jag lite för reko och vill vinna förtroende på att vara rättfram och schysst.

Kanske, men i så fall slipper jag det gärna!


#Omsorgsnämnden #Kristianstad #Kommun #MarianneEriksson #Marianne #Ordförande #Ledamöter #Ledamot #Treklövern #SD #Sossarna

Av Caroline Olsson - 31 december 2015 22:39

Så var det dags att summera det gångna året än en gång.

Jag höll först på att glömma mitt årliga inlägg och var på väg att gå och lägga mig utan det, men kom på att det trots allt är en tradition, så lika bra att hålla den igång!


Året har bjudit på lite av varje.

En del motgång, men mestadels framgång, känner jag.

På kärleksfronten har det varit lite sisådär... Jag överraskade mig själv med att inte ha något alls emot närhet med en karl vid mer än ett tillfälle, dock med samma kille alla gånger, men det var ju inte särskilt oväntat!

I höstas kröp det fram något slags kommentar om dejtande som jag gjorde en höna av. 
Efter att ha funderat på det där ett slag kom jag trots allt fram till att han förstås får dejta bäst han vill, och han var ju trots allt ärlig med det, så vafan... Det där med att jag skulle dra tillbaka hans status som få förunnad har jag skippat igen. 
Han får helt enkelt vara så få förunnad som det passar sig vid givet tillfälle, until further notice, så att säga.

Jag gillar ju faktiskt honom... Han är lugn och trygg, stabil och redig. Precis vad jag behöver.

Dessutom är det ju delvis mitt fel att vi inte kommer någonstans, jag kunde ju ställt honom mot väggen och frågat vad han vill, men nej, nej. Lilla pärlan har sina principer, och det är just detta. 

Jag är faktiskt fruntimret i sammanhanget och ska faktiskt inte behöva hoppa på en karl. Han får vara karl och ta steget om det ska bli nåt.
För det är så det funkar.

För att det är så det alltid har funkat.

För att om det har funkat i hundra år, så funkar det i hundra till.

För att jag är lite feg...

Pratade med Viktor om det förresten, på personalfesten för ett tag sen... Tänkte att han som hockeykille ju säkert är värsta karlakarlen och borde hålla med mig.

Gjorde han inte!
Han upplyste om att om inte hans tjej hade ställt honom mot väggen och frågat vad han ville, så hade de aldrig blivit tillsammans. Go for it! var budskapet..... Ahhhhhh... Nja... Jag flyter med ett tag till och hoppas på det bästa, hehe!


På jobbfronten har det varit lite svajigt och väldigt spännande!
Såhär bra hade jag inte vågat hoppas på att ha det.

I början av året jobbade jag 50% på Region Skåne och 50% hos en mäklare. Toppen!
I maj ville regionen ha mig på heltid, men bemanningsföretaget vägrade gå upp i lön och matcha vad jag hade hos mäklaren, så regionen anställde mig på resterande 50%, också jobbade jag lite vid sidan av hos mäklaren. Toppen!

I Oktober var jag på anställningsintervju på Vä-anstalten. ett jobb som jag verkligen hade hoppats på. Det kändes klockrent, och det tror jag fortfarande att det skulle varit, men så kom beskedet. Nej!  FAN!

Så för ett par veckor sedan fick jag plötsligt ett nytt jobb! Eller ja, vi diskuterade det, och det blev klart i dagarba. Så just nu, under en övergångsperiod har jag 4 arbetsgivare... Bra cash! Toppen!

Det blir säkert skitbra. Ekonomiansvarig på ett lite lagom stort företag med 15 anställda och en omsättning på ca 15 miljoner/år. Jag gillar ju mina siffror, och här är företaget så stort, så det blir 50%, lagom tills mina 50% på regionen går ut. Toppen!

 


På djurfronten har det också gått upp och ner.

Nick, marodören har skött sig ganska bra, tycker jag. Han får sina återfall, men han har klarat av besökare på ett utmärkt sätt flera gånger och blir allt bättre på promenaderna. Duktig bebis!
Katterna har pinkat i soffan en gång..... Grrrrrrr! Aja, puffarna blev tvättade och alla utom hörnpuffens fodral är påsatta igen. Den jäkeln är ett helt projekt att få på, så den hänger på tork över en köksstol än... hehe...

Shiny har tappat en del tänder och dragit ut en del, så i höstas fattade jag ett tufft beslut...

Hon klarar sig på flytande föda, men i längden är det ingen bra lösning för en häst... En häst ska mala sin mat hela tiden, inte dricka den. Till sist lägger de inre organen av, och det vill jag inte. Jag vill inte plåga ihjäl henne, hon är alldeles för speciell för att jag skulle låta det ske.

Så i den bästa av världar klarar hon sig fint fram till sommarens bete, blir släppt där, och sedan räcker det.

Hon får avsluta när hon är som gladast på sitt bete en vacker dag med strålande sol och klarblå himmel.

Medan hon ännu inte är alldeles nergången och plågas.

Hon är ändå 33 år nästa år, det har respekt med sig för en häst.

Som jag har gråtit över detta beslut, men jag är helt övertygad om att det är det bästa för hennes skull.


Min gamla demon har gjort lite väsen av sig...

Han började i april med att ringa och hota. Hans nummer blockades direkt vi lagt på luren.

Sen började det försvinna räkningar från min brevlåda. Jag ignorerade det och bad helt enkelt om OCR och belopp, och betalade ändå.

Sen började det ringa från skyddat nummer, flera gånger om dagen. Jag slutade svara.

Långt om länge, efter 4 månaders ignorans slutade det ringa, och det slutade att försvinna post.

Tålamod är en dygd, och till hans eget förtret var det hans beteende tidigare som lärt mig a great deal om just detta.


Julen i år var katastrof!
Jag hade bestämt mig för att fira med pappa, brorsan, hans tjej och deras dotter. Pappa är smart, så han vet vad lilla pärlan gillar. Att bestämma! 

Så han utsåg mig till julgeneral!

Jag la upp schemat och skapade en grupp på facebook där alla fick skriva vad de ville fixa etc.

Så långt var allt väl.

Vad som egentligen hände på julafton vet jag inte riktigt... Pappa fick något slags fix idé om att han bara skulle sitta på sin köksstol och domedera! Skickade ner mig i källaren att hämta än det ena, än det andra. Han hade en riktigt usel attityd, och vad det beror på vet jag inte.

Kanske saknar han också mamma, men det gör väl jag också? Det gör väl för fan jag också?! Jag saknar henne så det gör ont i hela kroppen. Varje dag, lite extra från den 11 december och genom hela julen, som ju var hennes högdagar! Hon fattas oss, men hon fattas oss ALLA! Han har inte patent på att sakna henne, och jag blir så fruktansvärt besviken på honom när han beter sig så.

Jag förstår att han har ont i sina knän och har svårt att springa i källartrappen, men kom igen! Hur svårt är det då att säga det och be om hjälp? Istället för att sitta där som nån slags jävla regent och karpa! Nej minsann!
Ännu värre blev det när det var dags för julklappsleken och han hade förlagt sina klappar!! Vi letade i timmar, men ändå hittades de inte. 

Till sist fick han helt sonika inte vara med och spela!

Samtidigt som vi vuxna spelade om våra klappar delade vi ut Nathalies. Och pappa hade fixat en chokladkartong till mig och Pernilla, i vanlig ordning.

MEN han hade inte ens besvärat sig med att slå in den!
Jag menar, herregud! Jag tycker det är illa nog att man inte får julklappar längre, bara för man är vuxen, men att man inte ens tar sig besväret att slå in chokladkartongen...

Sjukt besviken blev jag... Han hade inte tänkt till och tagit fram sina klappar till leken, han hade inte gjort upp en lista med vad som skulle hämtas från källaren, och han hade inte ens slagit in chokladet...

Usch...

Med gråten i halsen körde jag i 190 till Hässleholm, där min andra familj väntade.

Jag känner mig verkligen adopterad av Adregårds, och det är helt underbart!
Där finns en mamma, en pappa och två bröder, så uppsättningen är så långt väldig lik min egen.

Kenneth kom ner och mötte mig och visade var jag skulle parkera. Sen hade vi följe upp till Stefan och Annikas lägenhet där resten fanns. 

Jag hade verkligen inte väntat mig några julklappar eftersom det kom så hastigt på, men de hade ett choklad hemma och det hade de slagit in.

Inte nog med det, de hade tillochmed tagit sig tiden att skriva ihop ett rim!! Så fantastiskt härligt!
Jag blev så glad!!

Sen blev det spel och lekar ett par timmar, något glas vin och en cykeltur hem till Inger och Kennth.

Han skulle upp och sjunga på julottan, så han gick och knöt sig ganska tidigt, men jag och Inger satt kvar och nattsuddade en stund.

Det var så mysigt, och påminde lite om en härlig tid när jag fortfarande bodde hemma, när pappa gick och la sig och jag och mamma satt kvar uppe och myste själva.

När det var dags att sova visade Inger in mig till rätt rum och jag la mig ner i världens mest ombonade säng i superskönt täcke och kuddar! Annars blir det lätt när man sover över någonstans att man som gäst får de där kuddarna och täcket som är över, det som inte riktigt är så skönt att man själv vill använda det, men inte här!

Jag sov som en stock hela natten, och när jag vaknade fixade Inger fram frukost.

Så bortskämd jag kände mig. Så vansinnigt mysigt att få vara lilla, ompysslade Caroline igen. Helt underbart!

Sen cyklade jag och Kenneth bort med Annikas cykel, som jag lånat kvällen innan, och då passade jag på att testa Ingers elcykel! Sjukt smidigt! En sån måste jag skaffa!!

Ja, julen började i katastrof, men slutade helt perfekt!


För ett par år sedan, när jag fortfarande levde med min demon, sa jag en nyårsafton hemma hos pappa att jag ville köra hem och lägga mig någon gång framåt kvällningen. Det kunde man ju INTE göra på nyår, tyckte både han och alla andra.

Jag förstod inte riktigt varför... Varför är nyår ett sånt big deal?
Varje söndag blir det ny vecka, 12 ggr/år blir det ny månad. Inte sitter man uppe och firar det!

Nyår var viktigt för mig så länge det var en tradition, men numera kan det kvitta tycker jag...

Och alla andra tycker man är konstig för det...

Alla utom en... Han som är så få förunnad... Det är något avslappnat och bekvämt med honom. Han skulle inte heller fira direkt, så plötsligt tyckte någon mer att det inte var så viktigt med nyår! Otroligt!

Inte förrän sent igårkväll, när jag pratade med Lena bestämde jag mig för att åka till pappa och äta med honom och henne. 

Frida och Martina skulle fira hos Martina, Jocke och Evelina skulle fira hos sig, och de hade också bjudit in.

Jag vet inte varför, men jag kände verkligen inte för att göra något alls... 

Så idag när jag var hos pappa och käkade hörde han av sig, och föreslog att jag skulle komma dit en sväng, vilket jag också gjorde!
Få förunnad eller ej, jag gillar honom och trivs i hans sällskap. Vi funkar lika på ett par områden, olika på andra.

Nyår funkar vi lika.

Så skönt det var att bara vara med honom i lugn och ro. Slökolla på TV, mysa och bara vara.


Nu är jag nyss hemkommen och tänker faktiskt gå och lägga mig snart.

Och det är inte tragiskt eller konstigt. Det är helt underbart!


Gott Nytt År!






Av Caroline Olsson - 1 november 2015 21:30

Ibland är jag lite extra modig!
Ibland får man helt enkelt lägga rädslan åt sidan och prova på något skrämmande.

Efteråt är det enormt stärkande.


Min fina Shiny har jag haft i 12 år, och sedan jag fick henne har jag inte ridit någon annan häst.
Jag har provat Martinas stora Sunny och skrittat av henne efter en träning eller så, men inte mer.


Vickans Flamman har gjort sig ett rykte om att vara stor, envis och bångstyrig. Ett riktigt vidunder!

För över 2 år sen sa tjejerna att "Du borde prova Flamman! Hennes trav är helt sjuk!!"

Jag sa blankt nej.
Det kommer inte att hända.
Aldrig i livet!
Jag har sett henne in action ute i skogen där hon springer mer än går, helt toppad och mestadels på två ben!


Men nu!
Hon fick en bebis i somras och har inte blivit riden sen April, så nu är hon trött och fet, och därmed är risken betydligt mindre att hon skulle sätta av i galopp över staketet med mig på ryggen, så NU har jag gjort det!


I torsdags satt jag upp för första gången. Idag för andra.

Lite läskigt är det fortfarande, men OJ vilken häst!
Hon är en jättebra läromästare som ger direktrespons på sits och hjälper.
Hon samarbetar och sköter sig jättebra!


På Shiny åker man mest. Sitter avslappnat och låter henne bestämma tempot.

Dels för att hon är travare och dels för att hon är gammal. Då får man göra lite som man vill...


När Vickan därför vägledde mig till att knipa för att sakta av, och senare driva med sätet kom jag ihåg.

Visst fasen! Det är ju såhär man rider!


Jisses, vilken träningsvärk jag lär ha imorgon! Ändå har jag bara skrittat! Men på Flamman måste man hålla om och driva för att hon inte ska klampa på som hon vill.

Jag är så glad att jag vågat mig upp på den här stora tjejen!
Tror jag har vuxit 2 meter, minst!

Vickan är superbra som ridlärare också. Hon kör basic och tar det lugnt.
När jag blir nervös och frågar med darrande röst vad hon håller på med, varför ökar hon?!! svarar Vickan lugnt med en förklaring om hur hon funkar och vad som egentligen händer.

Då fokuserar jag på det, och efter en stund känns allt OK igen.


 


När jag var klar för ikväll körde jag i ilfart till Martinas föräldrar i Gualöv där lille Moses väntade!
Sjukt söt liten krabat de har adopterat!

 


 


Han är inte stilla särskilt länge, så det är inte det lättaste att få till ett kort på honom...


Åh, så mysigt det var med lite bebismys!! Finns det något bättre än små valpar?? Jag tror knappt det!

Man vill ju bara pussa ihjäl honom!!


Vilken härlig kväll detta har varit.

Först en avklarad utmaning med Flamman och sen lite bebismys, och såklart, som kronan på verket - kaka som Josefina bakat! Vansinnigt gott!



Av Caroline Olsson - 28 oktober 2015 16:15

För ett par veckor sen fick jag eld i baken!!
Plåtslagaren skulle komma på måndagen, och på fredagen kom jag på att jag måste måla klart "lådan" under taket innan hängrännorna kommer på plats!


Som tur var skulle jag släppa ut hästarna på helgen, så när jag kom tillbaka från stallet vid 7-draget var det inte tal om någon tupplur på soffan, som ju annars är rutin...


Nehe!
Ut och måla!

Bilden nedan intygad vad jag sagt ganska länge...

Så tidigt är jag inte vaken och har inte koll på något...

Jag knallade upp på stegen med spannen i näven, tänkte "Ojoj, spannen är full, nu ska jag inte tippa den så jag målar väggen" och tittade 2 sekunder senare ner på spannen och upptäckte att det var just vad jag gjort.....

Oooops...


Senare blev detta ytterligare bekräftat eftersom jag kom på, lagom till jag var klar att jag inte hade någon lacknafta hemma.


Inget ont som inte har något gott med sig - jag körde hem till pappa och tvättade av mig och fick fika på köpet!   
Tvål funkade inte så bra till att tvätta bort färgen, nämnligen....

   


Redan första dagen stötte de på problem... Såklart...

Fast det visade sig inte vara något problem när vi pratat en stund och jag redogjorde för vad vi kommit överrens om.

Det tog några dagar längre än planerat, men nu är möget klart!
 


Därmed är takomläggningen HELT KLAR! Dessutom betald. Fakturan kom igår, så det betalades såklart direkt!   

Nu kan det snöa och storma bäst fan det vill!!

Av Caroline Olsson - 27 oktober 2015 22:30

Nä minsjäl!
Det var det värsta!


Han den där som varit så få förunnad är det dags att lägga på hyllan nu!

Att han är sjukt skum har jag redan konstaterat.

Det kan gå ett par veckor utan att han hör av sig, och sen plötsligt hör han av sig varje dag.

Fine, han har väl mycket att göra i perioder, har jag tänkt. Han har alltid haft the benefit of a doubt, till skillnad från alla andra karlar, men nu är det minsjäl slut på det!


Nu har han varit tyst någon vecka, men så hörde han av sig häromdan, och sedan någon dag senare och till sist igår.

Plötsligt frågar han om jag varit på någon dejt på sistone?!!

Sen kom han dessutom med förslaget att jag skulle ta och testa Tinder?!

När jag upplyste om att det var minsann ICKE intresserad av, mest för att ingen har gjort någon bakgrundskontroll av människorna där, det kan ju vara vad för idioter som helst, så svarade han att det fick man göra själv och upplyste om att HAN minsann varit på dejt med någon därifrån så sent som i Lördags!!!!!!!!!!


Asså, jävla mupp!
Så säger man för fan inte, om det inte är för att berätta för den man säger det till att man inte är intresserad av den människan! Det är åtminstone min taktik för att bli av med någon. SJUKT effektivt att börja tjattra om någon man är intresserad av! Tips till alla!


Jävla mupp. Kunde han inte bara säga rakt ut att han inte är intresserad i så fall??
Ska det va så JÄVLA svårt?!

Karlslok!


Så det är alltså därför han varit tyst någon vecka emellanåt! Det är ju såklart när han har haft någon "på G"!! Säkert!

Usch!


Såklart har jag analyserat detta med hjälp av tjejerna också, och de kom fram till samma sak.
Förutom någon som tyckte att det kunde vara som han skulle se om jag blev sotis!
Det var det dummaste jag hört i så fall.

Jag har ingen anledning att bli sotis, för vi har aldtrig lovat varandra något.

Vi är vänner som håller på att se om det kan bli något mer... Har jag tänkt... Men tydligen inte han!

Sotis blir jag inte, men ska det vara något slags tävling mellan flera tjejer kan han räkna bort mig på en gång.
Jag ger mig inte in i en tävling eller utmaning utan att vara hyfsat säker på att vinna, och just här har jag ingen aning om hur det ser ut, så jag blåser reträtt och hissar vitflagg istället. Tar ett ödmjukt steg tillbaka.

I fight for no man! Och det beror inte på ett ointresse, det beror helt enkelt på att jag vill vara bytet, inte jägaren.
Kan jag inte vara det så är vi inte kompatibla. 


Ja, jag är medveten om att det inte behöver tolkas som en diss, men nu gör jag det eftersom det är så jag funkar.

Och faktiskt. Tror han att han ska ha nåt slags egen upplaga av "Bachelor" där en massa brudar ska jaga honom kan han iallafall FETGLÖMMA att jag ska vara en av dem!
Nej tack!
Jag vet vad jag är värd, och jag vet vad jag går för.

Inte fan är jag intresserad av att vara en i högen iallafall!


Eller..... Ahh....
Tänker man steget längre kan det ju vara ett smidigt sätt att berätta att man finns på marknaden så att säga, och faktiskt blir jag sjukt sur om någon ljuger för mig.

Så visst, ärligheten uppskattas.

Det är nog det att jag tar det som värsta dissen som upprör lite.

Och visst är det sjukt synd eftersom analysen slutade i att det kunde blivit riktigt bra...


Skit samma. Nedläggning på den.

Iochmed detta har han alltså officiellt "entered the friend zone".

Han är numera endast att beakta som en vän, inget annat. Det kan han ha sina "dejter" till!

Ja, jag vet att jag är gammaldags och håller hårt på mina principer, men har det funkat i flera hundra år så håller det nog i hundra till.

Anders sa för ett tag sen att jag inte kunde leva kvar på 1800-talet, men jo! Det kan jag!

Jag tycker att killen ska ta initiativ. Och jag tycker inte att jag som tjej ska behöva jaga en karl.


Jag är gammaldags och principfast - deal with it!


Jaha.

Så sökte jag jobb också.

Var på intervju i förra veckan.

Skulle få besked om 2v.


Åh, vad jag vill ha det, så ÅH, vad jag har analyserat det!!!

Jag är fullständigt övertygad om att jag skulle trivas, fungera och utvecklas med det jobbet.
Är det bra eller dåligt att det tar sån tid?

Bra kanske, för då borde jag fortfarande vara med i urvalet väl? Annars hade jag väl fått ett mail som sa "Sorry, vi har gått vidare med annan sökande"??

Eller tänk om de har GLÖMT mig??? Tänk om jag gav ett så intetsägande intryck att de helt sonika missat mig??
Nä... Mycket har jag hört i mina dar, men att någon glömmer mig brukar inte förekomma... Faktiskt...

AAAAAAAHHHH!!!

Jag tyar minsjäl inte analysera mer, så det blir nedläggning på den också!

Jag utgår helt enkelt från att det inte blir något, så får det hellre bli en positiv överraskning om det skulle bli det.

Som jag brukar göra.


Det är så jag fungerar.

Aldrig ta ut något i förskott.

Inte hoppas = inte bli besviken.

Ett självförsvar. Såklart. Jag är inte dummare än att jag ser det.


Aja.





Av Caroline Olsson - 9 oktober 2015 21:45

Förra året fyllde jag 30.

En stor dag. En jämn dag.

Den borde firas.


Jag kände inte alls för att fira, för vad hade jag att fira?
Mamma är död och sambon hade mindre än en månad tidigare åkt in på häktet och blivit utrensad från mitt hus.

Allt var kaos och jag visste knappt vem jag var eller hur jag mådde, så vad hade jag egentligen att fira?


I år önskar jag att jag fyllde 30 nu istället.

I år ska jag fira, fast att jag bara fyller 31.

Inte jämnt.

Inte stort.

Men fira ska jag!


Tänk vad mycket som kan hända på ett år!
På ett år har jag återupptäckt sidor som var sedan länge glömda.

Jag har utvecklat nya sidor, hittat känslor jag inte visste fanns och jag har en sjuhelsikes massa att fira.


Jag är enormt glad och tacksam över mina fantastiska vänner och stöttepelare.

Jag har mina underbara djur som bjuder på mycket glädje och tidvis mycken utmaning.....

Jag har ett jobb, eller snarare 3. Bara en sån sak!

Jag kanske inte har min mamma, men jag har en fantastisk pappa som alltid ställer upp och är min klippa.

Jag kommer och går som jag vill, jag är fri!

Jag har hittat mig själv, en förbättrad upplaga. Det är ju det som är fördelen med en jobbig tid, att man tvingas skärskåda sig själv. Att jag kom fram till att jag redan var ganska bra och bara behövde uppdatera en liten del känns ännu bättre förstås!


På det hela taget har jag det oerhört bra, och såklart ska det firas!


Ikväll blev det en pizza med mina vänner och glad blev jag när jag fick ett par fina örhängen och en bakpensel!
Vem behöver en karl när man kan få smycken av sina vänner?

Dessutom trackade jag dem, hela ligan, för ett tag sen när jag skulle baka bullar och försent kom på att jag inte ägde någon bakpensel... Jag har visst inte bakat direkt sen jag blev ensam... Den behövdes!


Man ska inte konstra till det för mycket, så jag var mer än nöjd efter pizza och presenter och landade i soffan för en stund sedan.

Ett glas vin i lugnet med mina fina djur får avsluta en dag i tacksamhetens tecken.



Av Caroline Olsson - 7 oktober 2015 22:00

Under några dagar kommer det att vara internationell matmarknad här i stan.

Såklart måste man testa lite olika, tänkte jag och lurade med Anneli ut!


En langos till mig och lite Thaimat till henne hittade vi till lunch.

I övrigt var jag inte särskilt imponerad... Fast jag är rätt kräsen å andra sidan...


Så blev det eftermiddagsfika och jag hade trots allt sett belgiska våfflor!
Sådana har jag inte ätit sen den där Polenresan med Greger när hans kusin körde som en biltjyv dagen efter ett kalas (kalas var det iofs alla dagar när vi var där, men ändå) och jag höll på att spy och bad om något att dricka och hans andra kusin gick och handlade och kom med var sin halvliters starköl och jag sa nej tack och Greger ville mörda mig för jag var otacksam och jag inte förstod varför och vi till sist hittade ett ställe med belgiska våfflor och en cola på glasflaska! *Puh*

 


Vansinnigt god, men vi höll på att svimma när vi såg priset!!

70 spänn!!

Den låg i samma prisklass som lunchen!!!   

Skit samma, det fick det vara värt!

Gott var det iallafall, och det är ju inte så vanligt.... Hehe..... Ehh...

Av Caroline Olsson - 6 oktober 2015 21:45

Som de flesta vet är jag en liten tant ibland...

Något av det bästa jag vet är att sitta i soffan med hunden vid sidan, katten i knäet och ett handarbete i händerna.


Det är ju inte alltid det går så bra...

Ibland är mönstren aningen fel i storleksbeskrivningarna, hehe!


Jag hade fått syn på ett par mysiga sockor/tofflor som jag ville göra till mig själv.
Så valde jag strl 36-38.

Eftersom jag själv har strl 36,5-37 så borde det ju bli perfekt!

Men icke....

De var alldeles för trånga och det var med nöd och näppe jag lyckades krångla ner fötterna i dem   


 


Så vad gör man??
Lägger upp dem på facebook-sidan och bloggen (http://stickeline.bloggplatsen.se) till försäljning??

Nja, i ärlighetens namn gjorde jag lite fel när jag satte ihop hälen på den första, så det kändes inte aktuellt...

Så kom jag på att Christel på jobbet har en dotter som de kanske kunde passa på!

Jodå, hon har strl 35 och gillar rosa, så hon ville gärna ha dem   
Såklart ville jag inte ha något för dem; det var ju lite fel på den ena och jag hade ändå inte tänkt sälja dem.


Men så idag kom Christel!!
Jag har sagt länge att jag skulle köpa en såndär lunchpåse som man kan ta matlådan i, så man slipper spilla ut allt i väskan om något händer, och Christel känner ju mig, så hon kom med den här!   


 

"Ja, du har väl inte blitt färdig till att köpa en ändå?   "

"Nä...Det har jag såklart inte   "


Toppen!

Jag blev superglad   

Presentation

Omröstning

Skulle du kunna tänka dig att ta hand om ett omplaceringsdjur? (Glöm inte att kontakta mig i så fall www.carolz.se eller carolz_84@hotmail.com)
 Helt klart
 Kanske
 Det beror på
 Antagligen
 Antagligen inte
 Absolut inte

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Carol'z

Dela

Bookmark and Share

Min Instagram


Skapa flashcards