Inlägg publicerade under kategorin Kriser

Av Caroline Olsson - 5 juni 2012 15:27

Det sägs att tiden läker alla sår... Frågan är ju hur lång tid det ska ta, innan den är klar med sitt läkande...?

Det är snart ett halvår sedan mamma dog, och sorgen är precis lika stor nu...

Jag kommer inte längre på mig själv med att tänka "oh, jag måste ringa mamma och säga det eller det", så nu har jag insett att det inte går...

Därför är det ännu jobbigare nu, för alla de där gångerna jag annars skulle ringt mamma får jag istället säga, "ja, sånt brukade jag ju fråga mamma om..." Och nu finns det ingen att fråga...


Fortfarande gråter jag i bilen, i soffan och i sängen...

Det börjar med en såndär fin stilla gråt, där det bara rinner litegrann sådär... Oftast när vi har gått och lagt oss, och enda anledningen till att det är sådär fint och stilla är att jag inte vill väcka Andy med ulkningar...

Om han däremot vaknar, vilket han oftast gör. Han känner väl på sig att det är något. Om han då vaknar och frågar vad det är, vet jag inte vad jag ska säga... Han frågar alltid, och jag svarar helst inte. Inte förrän jag tröttnar på frågan...

Det känns så patetiskt...

Till sist finns ju bara ett svar "Jag vill ha min mamma!!!!"

Det är det enda jag lyckas krysta fram efter 10 minuters frågan...

Ett patetiskt gnyende och sen en riktig urladdning. En rejäl fulgråt!! En såndär där man skriker rakt ut, utan att säga något direkt... Bara skriker... Skriker tills halsen svullnar och ingen luft kommer igenom...

Då tar han på mig  morgonrocken så att jag inte ska frysa i min tröja som är dyngsur av snor och tårar, sen går vi ut på balkongen och andas...

In med ny luft... Öppnar strupen sakta med säkert...

In med ny luft, ut med den gamla...

Tårarna torkar, snoret torkar, tröjan blir stel...

In med ny luft... Andas... Andas... Andas...

Sen lägger det sig.

Eller ja, ibland krävs det ett bloss eller två också...

Eller ja, för det mesta kanske...

Men sen lägger det sig...

Lite...

För den gången...


Det känns inte riktigt normalt...

Att en 28-åring gråter så hon skriker. Riktigt ful spädbarnsgråt, och skriker efter mamma.

Som en liten snorunge på dagis... Fast den jävla snorungens mamma kommer ju sen, så varför gapar den egentligen??? Min mamma kommer ju inte... Hur mycket jag än skriker... Så egentligen är det kanske mer normalt av mig att skrika? Jag har ju en legitim anledning...


Nej, det känns inte normalt... Fast inte heller helt jäkla onormalt... Jag vet inte vad det känns...

Jo, jäkligt jobbigt. Det är hur det känns...

Och den där jäkla tiden kan ju ta och göra någon nytta någon gång...


Ett halvår är en ganska lång tid... Vad har egentligen hänt på ett halvår? Jag har slutat på ett jobb, börjat på ett annat, varit på ett antal intervjuer, vi har fixat vattnet, hämtat Bailey, kastrerat Bailey, flyttat Shiny, gjort 2 cellprov...

En jäkla massa har egentligen hänt, men det känns inte som om jag har varit med...

Jag kommer inte ihåg känslorna när allt hände, det känns som om jag bara tittade på...

Jag går i något slags dvala. Skrattar och ler när det förväntas, visar medlidande när det förväntas, blir arg när det förväntas, men efteråt kommer jag inte ihåg att jag känt nånting...


Skumt... det är hur det känns... 







ANNONS
Av Caroline Olsson - 27 maj 2012 23:45

Idag är det mors dag...

Vad ska jag göra nu då?
Mamma finns ju inte mer...


Jag hade tänkt sova hela dagen... Vill inte vara med om den...

Men minsann... Jag vaknade
"Älskling!! Älskling!! Klockan är 12!!!"

Ja, vadå då??? Vad fan ska jag uppe och göra?? Kör du till din morsa, du som har en!! Ta vara på det, för det varar inte för alltid, jag vet...


Nejdå, upp och hoppa bara...
Ska det vara så svårt att förstå?


Sen öppnar man facebook, och vad står där?? Jo, bara en massa "idag ska jag till mamma" "idag ska vi fira mamma" mamma hit och mamma dit... *suck*

Och jag vet att jag gör likadant...

På facebook skriver man ju vad man gör om dagarna. Och på fars dag kommer jag skriva att jag ska fira pappa fast att jag vet att det finns vänner som inte har någon pappa...

För det är så man gör...


Men ändå...

Avundsjuka är inte fint... Man ska inte vara avundsjuk...

Men jag kan inte hjälpa det...


Jag är avundsjuk...

Jag är jäääävligt avundsjuk på de som kan fira sina mammor på mors dag...

Jag är jävligt avundsjuk på de som har en mamma...


Jag har ingen längre...


En sån här dag rör upp mycket känslor...

T.ex läser man också på facebook om andras sambor som hittar på något roligt med sin sambo för att den ska få något annat att tänka på...

Och vad gör min sambo?? Väcker mig kl 12!!!

Sen blir jag förbannad för att han väckt mig, också är diskussionen igång...

"jag visste inte att du ville sova hela dagen"

"nej men fan vad tror du en dag som denna?"

"ja men det kunde väl inte jag veta?"

"jo!"


Fast det kunde han ju såklart inte...

Men ändå...

Sen tycker jag att han kunde varit lite gullig och hittat på nåt med mig...

Men faktum är att han ville att vi skulle åka och dansa igårkväll... Men jag ville inte... Kände inte för att roa mig... Och om han nu hade hittat på nåt, hade jag väl blivit förbannad för det...

Ja, det är inte lätt...


Efter en stunds diskussion körde vi och handlade lite och sen vidare till Lena för att hämta blommor till rabatterna...

När vi var på väg ringde hon...

Såklart frågade hon "Du... Vi ska inte köpa en blomma och sätta på mammas grav idag?"

(Lena är inte min syster, utan mammas äldsta vän och både hon och pappa har alltid kallat mamma för mamma istället för Britt-Marie)

Svaret kom direkt. "NEJ! Mors dag ska INTE firas vid en grav!!"

 

Nu är det visserligen så att jag inte har varit vid graven sedan urnsättningen...

Pappa och Lena kör visst dit men jag kan inte!!!

Jag vet att hon är död, men jag vill inte åka dit... Se gravstenen och veta att det är ända sättet att "hälsa på" mamma numera...

Urnsättningen var ett jobbigt måste, men nu måste man inte på samma sätt längre...

Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, och visst skäms jag lite...

Tro fan att man borde fixa vid sin mammas grav... Men jag kan inte!!

Särskilt inte en morsdag... Särskilt inte en dag då man skulle firat mamma... Absolut inte...


Nu jobbar jag sen i mitten av veckan.
Annars har jag varit lite ledig, och visst har jag känt för att köra dit...

En dag körde jag till och med mot kyrkogården, men i sista sekund svängde jag av...

Det gick inte...


Jag kan inte se gravstenen med hennes namn på...

Det blir så verkligt... Det är tillräckligt jobbigt ändå... Att inte prata med henne varje dag... Att inte kunna ringa henne...

Hon var lite av en terapeut åt mig...

Hon vet saker om mig som ingen annan vet... Inte ens pappa...

Allt det försvann...

Hon dömde aldrig...

Hon förstod...

Hon tyckte att jäkliga saker var jäkliga, och skulle inte alltid vara så lugn och saklig...

Hon reagerade...

Men framför allt; hon dömde inte!! Hon kunde ge sin åsikt, men sen accepterade hon läget... Och det var skönt...


När pappa eller Lena säger att de varit vid graven, säger jag bara jaså, jaja vad bra! Eller nåt i den stilen...

De vet nog inte att  jag inte varit där... Och jag vet inte varför jag inte sagt nåt...

Antagligen för att jag skäms...


Jahh...

Blommorna planterades iaf och nu är det dags att sova...


Hur jag mår?

Jag lever åtminstone...




ANNONS
Av Caroline Olsson - 20 februari 2012 09:58

Fy fan vad tungt allting är just nu...

Jag är så oerhört kluven i situationen...

Det håller på att bli för mycket... Helt enkelt för mycket...

Man kämpar och kämpar men har inget för det, för inte fan blir något bättre?!!


Jag saknar mamma mer och mer, den enda jag kunde prata med om allt sånt här...


Jag trodde att jag hade bearbetat det här med mamma klart för ett tag sen, men inte då.
Det är jobbigare än någonsin...

De senaste veckorna har jag gråtit i bilen när jag kört till och från jobbet, varje dag...


Mycket av det beror på att det händer så mycket jag skulle vilja prata med henne om.


Som för ungefär 3 veckor sen då jag stötte på en gammal, mycket kär vän.

Vi har inte setts på 8 år, och visst har jag tänkt på min vän med jämna mellanrum, men inte på det viset.

När sedan andra situationer rämnar känner jag extra mycket hur jag saknat min vän...


Chocken blev total när vi sprang på varandra. Jag blev igenkänd bakifrån, hur nu det gick till.

Sen hörde jag en okänd röst ropa mitt namn...

Såklart svarade jag och vände mig om.

I det skumma ljuset såg jag inte vem det var, och kände inte heller igen rösten, fast att jag minns exakt hur den lät för 8 år sen.


Jag kan bara tänka mig hur dum jag såg ut...

Glad, överlycklig faktiskt, och samtidigt som en fågelholk!

Måste sett riktigt löjligt ut, egentligen...


Till på köpet har människan tagit sig i kragen, skaffat ett bra jobb, men viktigast av allt; hittat sig själv.

Det hörs på rösten... Idag känner jag igen den och jag vet precis vad skillnaden är.

Istället för en hysterisk "gubben i lådan" som far fram och tillbaka helstirrig är det nu en lugn och stabil människa som verkligen hittat sin botten, om ni förstår... Alltså hittat tryggheten i sig själv.

Blir inte arg för något och är alltid glad och positiv...

När Andy muckar för att någon i konkurrerande innebandylag lyft hans klubba blir han tillsagd att skita i det och släppa det.

Och det är ju helt rätt...


Så när allt blir kaos på hemmafronten känns det ännu mer hur dum man kan vara.

Då försöker jag att kämpa på ändå, för att inte göra samma tabbe som för alla de där åren sen...

Jag tänker att kanske kan denna situationen också ändras, och jag skulle ju aldrig förlåta mig själv om jag gjorde samma misstag igen... Går, och sen efter någon månad har allting löst sig...


Usch...

Jag skulle så gärna vilja prata med mamma...

Dels hade jag velat prata henne efter det där första mötet efter alla år.

Jag vet att hon är den enda som skulle bli glad och förstå...

Jag vet inte ens vad det är hon skulle förstå, men det skulle hon...


Jag skulle vilja prata med henne om det där andra, för jag vet att hon skulle säga till mig att jag är löjlig som ens bryr mig. Hon skulle säga till mig "jamen skit i det för fan"

Jag skulle bli skitsur, men efter ett tag skulle jag komma på att hon hade rätt...

Och jag skulle kanske skita i det...


Jag kan inte hjälpa det.

Jag känner mig sviken.

Igen.

Hur många gånger ska man behöva acceptera det, bara för att se om det blir bättre???

Hur länge ska man vänta?


I ett inlägg för inte så längesen sa jag att man inte kan stå kvar och trampa på samma ställe för länge...

Så hur länge är det?

Hur länge är för länge?

Tänk om allt löser sig bara någon månad senare för denna människa också?
Då står jag med skägget i brevlådan och ser ännu en chans som jag sumpat...

Jag pallar inte det igen...

Ett sånt misstag får räcka i livet...


Samtidigt...

Jag mår skit i nuläget...

Hur länge ska jag orka att bara sova ett par timmar per natt?

Hur många gånger ska jag ta mina nycklar och köra iväg, enbart för att bli förföljd, och inte få vara ifred med mina tankar?

Hur länge ska man behöva stå ut i väntan på att det ska bli bättre?

Och när är det dags att skita i det, och börja prioritera sig själv?


Jag vet inte vad jag vill.

Jag vet bara att jag vill ha tillbaka min mamma, min klippa, den som förstår mig bäst av alla!




Av Caroline Olsson - 17 januari 2012 16:45

Tidigare i år anmälde jag alla fel som sjukvården begått gällande mamma...

Vi bestämde att vi skulle ha ett möte med kirurgchefen och kvinnoklinikschefen på CSK...

Mötet bestämdes till den 9/12-2011.


Jag ringde damen på patientnämnden och sa att mamma var för dålig så vi fick ta det längre fram....

Jag trodde faktiskt att hon skulle ha fått reda på att mamma gått bort...?

Men idag kom ett mail.


"Hej Caroline!
Hur är det med din mor? Ska vi avvakta längre med mötet?"


Jag tänkte först bara svara att jag inte bryr mig mer.
Jag har framfört mina åsikter och det får räcka med det...
Men sen är jag ju som alltid... pratig... eller vad man ska säga så svaret växte fram till ett hyfsat långt brev av misstag...


Här är det iaf... (censurerat vid namnen)



"Hej X.

Mamma dog i december.

 

Jag känner inte att mötet spelar någon roll längre.

Jag är nöjd med att ha lämnat mina synpunkter till X (chefen för kirurgen), vilket jag gjorde då vi fick reda på att cancern var tillbaka.

Då framförde jag en önskan om att man ska kontrollera hurvida cancern är tillbaka på patienter som tidigare haft det och som sedan kommer in med smärta.

 

Ännu en till samlingen av människor som fått lida för CSK:s slarv.

 

Nu hoppas jag bara att han tagit det till sig och inför en sådan rutin.

 

I övrigt känns det aningen konstigt att hon ska ha fått besked i juli att cancern inte fanns kvar, och sedan i oktober får reda på vid ett återbesök att den är tillbaka, och bara 2 månader senare är hon död…?

 

Jag skulle därför vilja ha journalen för hela tiden.

Som jag nämnde tidigare fick vi bara t.o.m maj månad vid första utskicket, sedan begärde vi för september och framåt (tiden då hon åkt in och ut från CSK)

Nu skulle jag vilja ha även för juni och juli, för att se om det verkligen stämmer att cancern var borta i juli……

 

Något tycks inte stämma.

 

 

Sen tycker jag att det är för dåligt av läkarna.

För det första att de inte körde henne till Lund för att kontrollera om det var cancer som gjorde att hon hade ont, utan bara skyllde på en urinvägsinfektion.
Dessutom blev återbesöket i Lund framflyttat eftersom hon låg på CSK och hade ont när hon skulle varit där.

 

Hade man skickat henne till Lund i september när hon kom in första gången kunde man upptäckt det redan då, och satt in cellgifter direkt.

Nu drog det ut på tiden med operation av portacath:en och hon blev så dålig att hon dog bara drygt 1,5v efter att hon fått den insatt.

 

För det andra skulle hon själv hålla reda på när katetern skulle bytas och boka tid för det, hon blev inte kallad.
Ingen informerade heller om att hon skulle byta den efter 3 månader så att hon kunde boka en tid, om hon hade fått veta att hon skulle göra det.

 

Detta ledde till att hon fick ytterligare infektioner samt blodförgiftning den näst sista gången hon låg inlagd.

 

 

 

Det är under all kritik hur vården har fungerat och jag är oerhört besviken på läkarna.

Att man inte kan tänka steget längre.

Att en cancersjuk människa som har ont själv ska boka tid för att byta kateter.

Att denna sjuka människa som har ont, inte bara ska hålla reda på när tiden ska bokas, utan inte ens får information om hur långt det ska gå mellan bytena.

 

Att min mamma inte kan vara med på mitt bröllop, när jag skaffar barn, när jag fyller 30.

Det kanske hade gått att ordna om man bara hade kollat.

Vad skulle det ha skadat?

En röntgen i Lund hade varit det enda besväret.

En koll.

Ett liv….."



Hon får göra vad hon vill med svaret.
Känns inte som om det spelar någon roll längre... Men nu är det skrivet iaf..

Av Caroline Olsson - 15 december 2011 15:54

Idag fortsatte projekt "rensa"...

I och med det blev det mycket tårar, men också en del gapskratt när jag såg vad mamma sparat.


På en hylla i garderoben hittade jag en del texter som jag skrivit för en massa år sedan.

Hjärtat höll på att hoppa upp i halsen när jag såg dem, och jag kan inte låta bli att undra om mamma sände ett budskap genom att spara dem i samma låda.

Mina texter som skrevs för drygt 10 år sedan är inte särskilt välskrivna, men innebörden får mig att fundera ändå...


Den första är såhär:

När jag tänker på dig skrattar jag

men när jag tittar på dig och träffar dig

då gråter jag


För när jag tänker på dig minns jag

när jag tittar på dig längtar jag

och när jag träffar dig är det vid din grav


Din kropp kan tas ifrån mig

och bilderna kan tas ifrån mig

men minnena finns kvar


Du är död

men inte för mig

Du finns för alltid kvar hos mig

Jag kommer alltid att älska dig


Den andra är liknanade och är såhär:

Jag ler samtidigt som jag gråter

Jag skrattar samtidigt som jag skriker

För du är här... men ändå inte

Hjärtat säger att du finns

Förnuftet säger annat

Alla röster gör mig förvirrad

 

Varför kunde du inte stanna?

Från alla stunder finns bara minnen kvar

och nya får skapas... vid din grav

 

Jag vet att du mår bättre nu

men det gör inte jag

 

Varför var det så att den som dog var du?

Varför blev det inte jag?

Varför blev du sjuk?

Varför fanns ingen bot?

Enda boten var att dö

men varför just du?

 

Jag saknar dig min vän

fast jag vet att du nu kommit hem

och blivit en stjärna

fast en med hjärna ;)

 

Jag minns ditt liv med glädje

din död med smärta

men du finns alltid kvar

på en egen plats i mitt hjärta

 

Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske fanns en tanke med att lägga dessa ihop...

Det kan ju vara ett sammanträffande eftersom det är mina gamla saker... men det andra fanns inte på samma ställe...

Jag skriver ju mycket i texterna om att den döde fortfarande finns hos mig... Kan hon ha menat att hon också kommer vara hos mig??


Jahh...

Det var den sorgliga biten.

Sen hittade jag något som påminde mig om att jag faktiskt skrev även innan jag startade bloggen.

Jag tog vad jag hade och sen rattade jag på det.

En rolig sak jag hittade var från år 2000, närmare bestämt den 28/2-2000.

Det är också skoj, att jag har datummärkt allt jag skrivit...

Jag och mamma åkte med pappa till Stockholm för han skulle på kongress med facket.

Som jag minns resan idag var det jättebra, jag och mamma shoppade när pappa var på kongress och gick och myste och hade roligt som vi alltid hade.... Fnissade och tisslade och tasslade.

MEN så roligt var det visst inte just då, och jag kunde inte annat än gapskratta när jag hittade detta, så jag bjuder på lite av en tonårings beklagan... Det fetmarkerade inom parenteser är min förklaring på saker nu i efterhand och finns inte med i ursprungstexten.


Måndag 28/2-2000 Stockholm

Nu är jag i Stockholm med mina föräldrar. Pappa är här på kongress och jag och mamma har följt med honom. Vi bor på "Rica City Hotel" på Hötorget.

Det är ganska centralt.

Vi tog tåget hit från Kristianstad i Lörrdags kl:09:20 (på morgonen) (varför jag la till det där sista vete gudarna, hade det varit på kvällen hade jag väl skrivit 21,20 istället?)

När vi kom fram gick vi och lade in våra grejor på hotellet och sedan fick vi skynda oss till kongressens invigning. På kvällen gick vi till en krog som heter "fem små hus".

Det var i 1700-talsstil byggt i en källare under just fem små hus med olika valv m.m

(Nu börjas gnällandet, håll i er!)

Servicen var ganska dålig där. Vi kom dit vid 20:00 och vid 21:45 fick vi förrätten. Några minuter i 23:00 fick vi reda på att köket strax skulle börja med varmrätten.

Kvällen därefter (igår) var vi på Stadshuset och åt Nobelmiddag och dansade till "Lotta Engbergs".

Ingenting har gått som det ska här.

1) Jag, mamma och pappa hade beställt ett dubbelrum med en extrasäng. Första natten fick mamma sova i samma säng som jag för de "hade glömt" att ställa in extrasängen.

2) Badkaret läcker, man får tappa upp nytt vatten efter 5 minuter.

3) Servicen på "fem små hus" var usel.

4) En tant (jag skrev åtminstone inte kärring) skulle fixa så att jag skulle få spela i Stadshuset men det sket sig

5) Sen skulle hon fixa så jag skulle få spela på kongressavslutningen imorgon istället men det sket sig det också

6) Jag skulle hälsa på Victor (en kille från Stockholm jag träffade på konfalägret i Frankrike och blev god vän med) men jag missar honom med en dag. Han är i Västerås och kommer på onsdag

7) Igår var jag på Cosmonova och fick reda på att Mikael Persbrandt hade varit där dagen innan (min stora idol)

   (inte riktigt sant, jag var snarare tokkär i honom   )

8) Mikael Persbrandt bor på "söder" och jag var där ganska länge igår utan att ens få se en skymt av honom.

9) Både mamma och pappa snarkar jättemycket

 

Hahaaa!! Som jag skrattade när jag hittade detta!!

Jisses.....



Av Caroline Olsson - 15 december 2011 13:48

Sorgeprocessen är i full gång, och jag tycks befinna mig någonstans mitt emellan reaktion och bearbetning...


Jag lovade pappa att rensa mammas garderob, så efter lite social träning genom en timme i stan med Lena igår begav jag mig hem till Horna.

Den sociala träningen gick väl lite sådär... Det var skönt att det var just Lena jag gick med, och dessutom köpte vi julklappar till Nathalie, min brorsdotter och jag vet att om mamma levat hade hon och Lena gjort det istället, så jag slutförde ett av hennes projekt, kan man säga...

Dock gick jag med andan i halsen och hoppades att vi inte skulle stöta på någon jag känner...

Jag är inte sån... Jag kan inte stå på stan och böla... Jag gråter inte bland folk. Inte ens i telefon...

Därför är det ganska skönt när det ringer och jag får nåt att tänka på.

Visst pratar vi om mamma, men det är så skönt att höra alla som säger samma sak.

"Du betydde mest av allt för henne" "Hon var så stolt över dig" "Allt kretsade runt dig"


Ja, det låter egoistiskt, men just nu känns det skönt att få bekräftat det vi aldrig sa till varandra.

Vi är inte så bra på att säga "Jag älskar dig" i denna familjen, vi visar det, och tycker att det räcker...

Så det är skönt att höra från andra också att det verkligen var så...

Och jag hann faktiskt säga det till henne den sista natten.


Alltså, social träning slutade med att jag körde i ilfart hem och rusade in på toa.

Magen kraschade efter all spänning...


Sen var det dags för garderoben.

Jag valde att göra det när pappa inte var hemma. Detta är min bearbetning, min sak och jag vill göra den ifred.

Jag vill kunna prata med mamma, vilket jag också gör... Och jag tror att det är som Ingrid sa... Jag hör henne faktiskt. Sen får det låta hur sjukt det vill, men antingen har jag rysligt god fantasi, eller så har vi faktiskt dessa små stunder.


Igår var det mest jobbigt. Många djupa andetag och suckar efterhand som jag hittade splitter nya kläder med prislapparna kvar. Kläder som måste varit förstora till henne för de passar mig perfekt...

Så jag frågade vem hon egentligen hade handlat till, sen hörde jag inte svaret... Jag grät... Ascott stod nedanför trappan och gnisslade, men han har inte fattat det där med trappor, så han fick gnissla vidare.

Sen gick jag ner i badrummet och då blev det ännu värre...

Den ögonskuggan köpte jag till henne, den mascaran köpte jag till henne, det läppstiftet fick hon av mig...

Allt smink hon hade var i samma färger som jag sminkade henne när vi var i Polen.

Tydligen blev hon själv nöjd och höll inte bara god min för min skull, eftersom hon senare ville ha likadant här hemma...

Och visst blev hon söt...


 

Världens finaste och mest underbara mamma...

Jag älskar dig för alltid!!





Av Caroline Olsson - 13 december 2011 12:55

Söndagen den 11 december 2011 klockan 06,35 drog mamma sitt sista andetag...


Då hade vi varit hos henne sedan fredagen, hela tiden...

På fredagskvällen kom sköterskan och sa att mamma blivit mycket sämre.

Visst sov hon som en stock, men jag tänkte att det var efter att hon ansträngt sig att vara vaken när KVH kom för planering på förmiddagen...


När jag sa till mamma på eftermiddagen att jag bara skulle köra och äta något, och sedan komma igen sa hon "usch, jag hittar aldrig den jag ska trycka på" och menade morfinpumpen... Hon hade bara tryckt en gång, och inte försökt fler heller, så det där med att hon aldrig hittade den var inte sant... Hon ville bara inte att jag skulle åka... Fast det fattade jag inte då, så jag visade henne en gång till, och sen körde jag och åt.

När jag kom tillbaka efter en timme frågade jag om hon hade tryck på den, och då svarade hon bara "skulle jag det?"

"Alltså... Nej, bara om du har ont", sa jag.


På kvällen när vi kom satt pappa hos henne, och han körde efter en stund.

När sköterskan sa att hon blivit mycket sämre ville jag inte åka därifrån.

Vi skulle hem och släppa ut hunden, men jag ville inte... Tänk om nåt händer, var min enda tanke...

Hur som helst pratade vi med sköterskorna och de menade att det var inte så illa att hon skulle dö inom en timme, så jag kunde lika gärna följa med och få lite friskluft.

När vi kom tillbaka fick vi var sin skön stol, filt och kudde så vi kunde stanna över natten.

De hade erbjudit rum 8 att sova i eftersom där var tomt och fanns en bäddsoffa, men nej...

Ska jag sova på sjukhuset så ska jag sova hos mamma.

Jag gav mig fasen på att mamma inte skulle vara själv i sin sista stund.

Jag ville hålla hennes hand om hon var rädd...


Den natten sov jag inte mer än 5 minuter med jämna mellanrum.

Jag som oftast sover hårt vaknade vid minsta ljud...


Natten gick och allt var oförändrat.

På lördagsmorgonen, när Andy varit hemma hos Nick och rastat honom och kom tillbaka gick jag på toa.

Andy klappade mamma lite på armen och då tittade hon upp på honom hur klar och vaken som helst och sa "hej, Andy"


Under lördagen flyttades vi till rum 8 iaf, ett större rum med den där soffan...

Ingrid från byn var och lämnade en liten tomteflicka från dem, Sivan och Kenta och Inga och Roland.

Jag visade den för mamma, och berättade vem den var ifrån. Hon nickade, men såg inte den...

Hon såg ingenting på lördagen...

Hon öppnade inte ögonen helt ens...


Vet ni hur en döende människa ser ut?

Det är en fruktansvärd syn, och den gör oerhört ont att se på den man älskar...

Himlande med ögonen, jämmer som inte går att förstå, och miner med ansiktet som man bara inte förstår vad det ska likna...


Lena kom på eftermiddagen.

Mamma tog hennes hand...

Hon sa nåt som lät som "ring" men vi fick inte veta vem vi skulle ringa... Kanske pappa, för hon måste ha känt att det var nära...


Pappa kom vid 17-tiden, och det var så fint när han klappade henne på kinden och sa "tänk att du är fortfarande lika vacker som för 45 år sen, lilla mamma"


Jag hade dittills hållt mig från att gråta i mammas närvaro, hon skulle inte få känna att jag var orolig eller rädd.

Jag skulle ju vara hennes stöd... Men under dagen kunde jag inte hålla mig...

När hon inte åt och inte ens kunde dricka med sugrör....

Jag grät... Så tyst jag kunde, men hon hörde nog snörvlandet...

Jag hade stoppat in min hand under hennes för jag vet att hon blir för varm om min ligger på hennes.

När hon hörde snörvlandet drog hon sin hand försiktigt över min, fram och tillbaka, som för att trösta...

Det är helt otroligt. Så osjälvisk in i det sista...

Hon ligger döende men kan ändå trösta mig...


När pappa skulle köra hem för att rasta Ascott frågade han mig om han skulle komma tillbaka eller om det räckte att han kom på morgonen.

Jag bara riste på huvudet och sa att jag inte visste...


Under natten blev mamma sämre...

Hon kunde knappt röra på huvudet till svar när jag frågade om hon hade ont...

Jag satte mig hos henne och strök vatten på hennes läppar, och det måste vara fruktansvärt att ligga så...

Hon var säkert jättetorr i munnen och halsen, men kunde inte dricka... Bara få någon enstaka droppe i sig från en puff doppad i vatten...

Jag strök hennes kind och sa "min fina lilla älskade mamma... har du så ont....."

Fan vad hon kämpade.

In i det sista.

Hon ville verkligen inte dö...


Resten av natten satt jag i stolen sidan om henne och höll henne i handen med huvudet mot hennes bröst.

Jag slumrade till och från, och när hon jämrade sig kunde jag ingen göra mer än att humma lite lugnande.


När jag vaknade till en gång var pappa kommen. Han satt på andra sidan sängen, och andningen hade lugnat sig.

Under natten hade den varit så ansträngd, precis som om hon skyndade sig att ta nästa andetag...

Men när pappa kommit var hon lugn...

Efter en stund sa han att nu gick nog andningen och hjärtslagen mest på automatik, mamma var antagligen borta...

Jag sa inte så mycket om det utan slumrade igen...

Sen hörde jag bara pappa säga "farväl lilla mamma"

Jag vaknade till fort och frågade "men hon andas väl fortfarande?!!"

"Nej, det gör hon inte..."


Herregud!!!!

Min mamma är död!!!
Jag slängde mig över henne och kramade henne. Jag grät så jag skrek, för min mamma måste ju vara här!
Hon måste ju finnas!!


Det är första gången jag sett pappa gråta...

Vi ringde på sköterskorna och doktorn kom lite drygt en timme senare...


Så skulle de göra henne fin, och tyckte att vi skulle gå ut sålänge...

Jag blängde på Andy och sa lite surt "jag vill röka, har du cigaretter med dig?"

Jodå, det hade han... Så vi gick ner...

Jag erbjöd pappa också, men han ville inte ha...

Tänkte eftersom han är gammal rökare kanske han kände för ett kort återfall... Men nej...

Fast ibland finns det inget annat som hjälper, så är det bara!


När vi kom upp igen frågade de om vi ville att de skulle ta på henne peruken.

Jag sa bara "nej, hon är så fin ändå"...


Så fick vi gå in i rummet igen..

Hon var så fin... Hennes ansiktsuttryck visade att hon sett det som en befrielse.

Så ont hon har haft.

Så hårt hon har kämpat...

Och jag tror att det var för vår skull...


Min fina lilla mamma...

Vi som har pratat varje dag i telefon...

Vem ska jag nu ringa?

Vem det än är, så kan ingen ersätta det...

Det var inget viktigt vi sa...

Småsaker, bagateller, ointressanta saker oftast, men vi hördes iaf av...


Min mamma är en ängel...

Jag och Lena fick varsin ängel förra gången hon låg inne. Till mig och Andy sa hon att det var för vi var så snälla och hälsade på henne varje dag och köpte cigaretter med oss och tog hand om henne. De har ju inte det i sjukhuskiosken och hon ville inte be pappa om det, för hon trodde inte att han skulle köpa det iaf...


När hon dog blev jag först förbannad på ängeln, för den hade inte hjälpt henne, det stod i locket på lådan att det var en skyddsängel som man kunde ge sina bekymmer till...

Den funkade ju inte!
Men Lena tror att det var en signal till oss, och att hon menade att det skulle vara hon nu efteråt, att den symboliserar henne.

Och att den hon sa att hon köpte till sig själv egentligen var till pappa...


Jag vet inte...

Jag vet bara att jag fått hennes kappa och att jag kramade den godnatt igår, för den luktar mamma...

Hon hade en öppnad cigarettask också som pappa gav oss och sa att vi skulle slänga, men det ska vi inte!

Hon ska inte ha något oavslutat.

Så igår när vi kom hem tog jag på mig hennes rökjacka, också tog vi var sin cigarett. Hon bjöd Andy på en och annan ibland så han fick också en, men resten ska jag ta slut på.

Hon får dem genom mig, hehe!


I förmiddags gick jag ut med Nick, och tog på mig hennes kappa och tände en...

Eftersom det blåste lite knäppte jag någon knapp för att den inte skulle blåsa upp.

Så kom en vind och kappan hamnade mot glöden.

Då var det precis som om jag hörde henne "ja, jag tänkte till det!"

Precis som när hon var vidgjord på sjukhuset och jag låg över henne och kramade henne.

Det var precis som om jag hörde henne "det var ju ett jävla sivvlande, jag är ju här"


Om det är inbillning vet jag inte. Men det är precis såna kommentarer som hon skulle kunna slänga ur sig...

Jag väljer att tro att mamma är med mig och slänger lite kommentarer då och då.


Eftersom hon älskade julen ska jag spara en av hennes cigaretter till julafton, efter julmaten ska jag ta på mig kappan och röka den med henne, så hon får vara med på julen...

Som hon alltid gjort...

Visserligen räckte det ju inte med en till henne, men så många kan jag inte sätta i mig utan att få halsbränna så hon får nöja sig med en...


När Ingrid och Sivan varit här med en blomma, glömde jag mig.

Jag tänkte att jag måste ringa mamma och berätta det, men kom på att det går ju inte...

Jag kan inte ringa henne mer...

Jag ringde hennes mobil i söndags när vi körde hem, mest för jag tänkte att hon kanske hade en telefonsvarare som hon själv pratat in, så jag kunde få höra hennes röst... Men det var bara en automatisk röst...


Fy...

Detta blir jobbigt...

Men som Ingrid sa "du har ju iaf familjen i Horna"

och det är skönt...

Precis som Andy.

Han har suttit vid min sida på sjukhuset, han tog ledigt igår för att ringa en massa samtal till mig...

Han är underbar och utan hans stöd hade jag kanske inte klarat detta...

Jo, det hade jag nog....

För mammas skull...

Hon har alltid ställt upp för mig, så någon gång ska hon ju få lite tillbaka...

Jag hoppas att jag har gett henne det, för jag vet inte vad mer jag kunde gjort...


Mest av allt hoppas jag att hon har det bra, och att hon är med oss...

Hoppet är det sista som sviker, tack och lov...

Av Caroline Olsson - 6 december 2011 17:00

Ja, jag är ledig, men kan väl inte påstå att jag njuter direkt...

Paniken kryper sig på när jag tänker på vad som är att vänta...

Ett liv utan mamma...


Varenda dag har vi pratat minst en gång sen jag flyttade hemifrån... VARENDA DAG!!


Nog för att vi visste vart det barkade, men eftersom hon varit på sjukhus både i september och oktober och sedan kommit hem igen och blivit bättre, hoppades man ju att det skulle vara så denna gången också...


Hur inställd man än är på ett besked, så blir det ändå en chock när man får det definitiva beskedet...

När doktorn ringde igår och frågade om jag hade tid att prata kände jag mig andfådd... Tänkte först att det berodde på att vi nyss gått uppför trapporna på jobbet efter att druckit kaffe, men så andfådd blir man inte av det...
Inte ens när jag suttit i 5 minuter och pratat med henne släppte det.

Istället började jag skaka...


Doktorn berättade att mamma blivit mycket sämre sen i torsdags, och det är ju klart. Då var hon ju hemma och åkte in p.g.a smärtan... I dagsläget kan hon inte resa sig, inte ens sätta sig upp för att äta...

Man får mata henne liggandes i sängen...

Att mata sin egen mamma är inte det lättaste... Rent psykiskt alltså...

Mamma som alltid varit så stark... Mamma som alltid funnits där...

Mamma som alltid åkt med och handlat när jag bodde själv och inte ville köra själv...

Mamma som ringde när hon sett i ett reklamblad att de hade billiga gardiner på Ekohallen, och sa att hon kunde mocka, så kunde vi åka och köpa gardiner...

Mamma som vet så mycket om mig, som ingen annan vet...

Mamma...


Nu ligger hon i sjukhussäng 24 timmar om dygnet, blir matad och bytt blöja på, och det känns inte ett dugg roligt att få höra "Idag har hon duschat... ja, alltså liggandes på båren..."

Jaha ja... Ligga där med allt löst i vädret och någon annan som skrubbar en från topp till tå...

Fy fan vad hemskt och förnedrande!!!

Jag förstår att de ville berätta att hon blivit duschad, för det är ju skönt att det ordnas... Men ändå...

Fy vad förnedrande... Sen kan de vara hur snälla och trevliga som helst... Jag hade ändå tyckt det var fruktansvärt obekvämt om jag varit mamma...


Idag kom mormor upp och hälsade på...

Ingela (mammas kusin) körde eftersom hon inte tycker om att köra i detta vädret, och brorsan som inte visat sig hemma på typ 10 år var också med...

Först tyckte jag väl mest "vad ska han med för? Han som inte behagat visa sig på flera år... Vad ska han komma nu helt plötsligt för?"

Men jag tror att mamma uppskattade det ändå...

De hade ju en dispyt för något år sen, och det var nog ändå skönt att de redde ut det och hon fick veta att han inte är arg på henne...


Jag gick hem från jobbet direkt efter att doktorn ringt igår...

Gick bort till sjukhuset och hälsade på mamma...


Hon vet nog hur illa det är...
Man vågar ju inte fråga, om det skulle vara så att hon tror att hon ska bli bra igen... Då vill man ju inte ta hoppet ifrån henne.

Men hon vet nog... Hon förstod väl att jag gått ifrån jobbet eftersom det var ljust ute... Så när jag matade henne frågade hon om de hade ringt efter mig och sagt att jag skulle komma så akut, som om hon trodde att sista stunden var inne eller nåt...

Jag svarade att det hade de inte, men jag hade pratat med doktorn, och eftersom det inte lät så bra, så körde jag dit...


Idag var hon lite piggare. När sköterskan kom med fikan frågade hon om mamma sov, och tyckte att vi kanske inte skulle väcka henne.

Då frågade jag mamma direkt istället om hon ville ha lite kaffe.
Det ville hon, så hon fick i sig en halv kopp och nästan en hel bit vetebröd...

Kanske var det för att mormor var där, och vi brukar ju fika då...

Kanske kände hon sig lite piggare...

Jag vet inte...


Jag vet bara att doktorn skrivit läkarintyg till mig så jag kan få vara med mamma den tid som är kvar...

Jag vet bara att maxtiden för den där närståendepenningen är 100 dagar, och doktorn blir förvånad om mamma lever längre än så...

Jag vet bara att min mamma ska dö, och det inom 100 dagar...

Igår alltså, 99 kvar då...

Max................

Presentation

Omröstning

Skulle du kunna tänka dig att ta hand om ett omplaceringsdjur? (Glöm inte att kontakta mig i så fall www.carolz.se eller carolz_84@hotmail.com)
 Helt klart
 Kanske
 Det beror på
 Antagligen
 Antagligen inte
 Absolut inte

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Carol'z

Följ bloggen

Följ Carolz med Blogkeen
Följ Carolz med Bloglovin'

Dela

Bookmark and Share

Min Instagram


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se