Ibland blir det bara för mycket...

Ibland undrar jag hur mycket man ska behöva klara av i livet...

Men det är klart... Om det inte fanns något mörker skulle man kanske inte uppskatta ljuset... Om man inte vet hur det känns att vara ledsen, hur vet man då om man är glad?

Men ibland blir det bara för mycket...

Vi körde till Lund imorse...

Mamma blev nersövd och undersökt.

Under tiden satt jag med datorn i väntrummet och försökte fördriva tiden...
Egentligen hade jag tänkt jobba en stund, jag kan ju ansluta till jobbets server via nätet, men jag kunde inte koncentrera mig direkt, så jag läste lite på bladets hemsida och lite sånt smått & gott.

Efter en stund orkade jag inte mer...

Jag anade ju vad de skulle säga...

Jag tyckte att jag behövde stärka mig lite...

Så jag gick ut.

Ringde till brorsan och Andy...

Sen gjorde jag en sak till...

Jag hade snott en cigg från Andy kvällen innan, för jag tänkte att det kunde lugna nerverna... Också stal jag med mig braständaren, den man använder för att tända ljus i djupa ljusstakar...

Minsjäl! Jag tände den!! Riktigt gott var det också ska jag säga!!

Jag förstår vad man menar med att det lugnar nerverna, eller var det bara inbillning?

Skit samma, det hjälpte, hehe!

Aja, sen gick jag upp igen... Utan samvetskval. Jag behövde den! Så det så!   

När mamma kom tillbaka sov hon gott, men vaknade efter en stund...

Hon var lite ledsen eftersom hon hade ont...

Stackars lilla mamma...

Sen kom fikan. Det får man tydligen när man varit nedsövd.

Sköterskorna var så söta, jag fick också en kopp kaffe...

Också mamma som alltid är så snäll, bjöd på den ena halvan av bullen...

Det är det som är grejen med mamma. Hon tänker alltid på andra först...

Imorgon fyller pappa 65, och det största bekymret hon har just nu är att han ville så gärna ha stort kalas, och det orkar inte hon...

Jag sa till henne att jag tror pappa skiter i det där kalaset faktiskt... Men ändå...

Så gick det en stund, mamma fick klä på sig och sen bytte vi plats.

Hon tyckte det var bättre att sitta på stolen med stöd för ryggen än i den mjuka sängen.

Så jag satte mig i sängen och drog filten över benen.

När doktorn kom tittade hon lite förvirrat på mig i sängen, sen på mamma... Som om hon inte visste riktigt vad hon skulle tro...

Sen började det...

En tumör som har ätit upp hela livmodersetappen, vandrat vidare ner i underlivet innanför slemhinnorna, och gått ut längs med ena urinledaren...

Livmodercancer alltså, eller livmordershalscancer...

Inte så lite heller...

Jag ville inget hellre än att bara springa ut.

Jag försökte förtvivlat komma på en anledning... Lägga på parkeringspengar, vad som helst!! Jag kunde ju inte bryta ihop där... Inte när mamma såg... Måste vara stark för henne... Måste visa att "det är inga problem, det här, det löser sig"...

Men jag kom inte på ett enda vettingt svepskäl att gå ut.

Så jag satt kvar... Bet ihop...

I bilen på väg hem sa vi ingenting...

Idag var det dags att åka till Lund med mamma.

Hon vågade inte ens fråga om jag ville följa med... Dumma lilla mamma!! Det är väl klart att jag följer med?!!

Jag blev faktiskt nästan lite förbannad på henne!

Det borde hon faktiskt begripa! Hon ställer alltid upp för mig, så det är ju klart att jag ställer upp för henne!!

Jaja, häromdan sa hon iaf att hon skulle dit idag, så jag frågade om jag skulle följa med...

- O ja! Vill du det?

Klart jag vill!!!

På jobbet gick jag in till chefen och förklarade läget igår.

Att mamma har cancer och jag skulle vilja följa med henne.

Min chef är nog bäst i världen! Jag sa att jag såklart jobbar in tiden på flexet, så det skulle inte drabba jobbet, där är så mycket att göra och jag vill ju inte lasta över det på kollegorna.

Han sa bara

- Ja, det är klart att du ska åka med henne! Jobba in tiden om du vill, men annars fixar vi det!

Så åkte vi dit.
De tog lite prover på henne och berättade vad som skulle hända.

På måndag ska vi dit igen.

Då ska hon sövas och de ska göra en ordentlig genomgång.

Ja, vi får väl se hur det blir...

Doktorn där nere lät lika positiv som den i stan, så man kan ju alltid hoppas...

Idag var ingen bra dag...

Jag har haft ont i en tand länge nu, och idag gick det inte längre!
Jag ringde till tandläkaren imorse och fick en akuttid...
Så ringde jag till mamma, jag tänkte att jag kör ju ändå förbi deras på vägen hem, så då kunde jag kika inom en runda.

När jag sa att jag skulle till tandläkaren sa hon snabbt mycket hoppfullt "Oh, ska du va hemma sen i eftermiddag då?!"

Lite märkligt med denna strålande gläjde tänkte jag undrandes, vi ses ju ett par gånger i veckan och pratar minst en gång varje dag...??

- Ehh... ja...? Det ska jag...? Vadådå...?

- Nä, jag tänkte om du kunde följa med mig till sjukhuset då, jag skulle få svar på proverna idag...

Aha...

Hon har haft ont i magen ganska länge nu, så äntligen häromdan blev hon färdig till att åka till doktorn och kolla. När de undersökte henne hade det börjat blöda... Hon är ju ändå över 60, så det där med blödningar tillhör ju inte direkt vardagen längre... Så de förstod att något var fel och skickade in henne till kvinnokliniken på CSK för mer provtagning och idag var det alltså dags för besked om vad som spökade.

- Ja, klart jag följer med. Jag kommer så fort jag är klar hos tandläkaren! Ska bli skönt att få reda på vad det är så man kan fixa det ju!

- Mmmmm.....

Besöket hos tandläkaren gav absolut ingenting... De kollade lite, såg att det inte var något fel, och kom fram till att det måste vara som jag gnisslar tänder på nätterna och alltså puttar fram den ena tanden. Lösningen består alltså i en bettskena för typ 5000 spänn, eller var det 7000 till och med? Nej tack. Jag klarar mig i så fall!! *suck* Till och med pengarna för den jäkla undersökningen var slängda i sjön!

Gnällig som få och oerhört självömkande körde jag hem till lilla mamma.

Lite undrande var jag ändå, hon brukar ju gå till doktorn själv...

Jaja, hon har ju följt med mig till doktorer och annat under alla år, så det är bara roligt att få ge tillbaka lite!

Så närmade klockan sig och vi körde in.

Väl inne hos läkaren säger doktorn

- Ja, det var ju som vi misstänkte. Det är cancer, Britt-Marie.

SAY WHAT?!!!!! Cancer... Det är ju sånt som drabbar andra. Inte oss och FAN INTE MIN MAMMA!!! OK, morfar hade det... Men inte mamma... Det blir så läskigt när det är så nära... Han kryper närmare, spanar efter en glipa att ta sig in i... Vakar... Väntar...

Cancer... Min mamma? Hur länge får jag ha henne? Ska inte min mamma finnas alltid? Jag menar, jag har aldrig ens övervägt möjligheten att leva utan henne... Även om vi inte bor ihop längre vet jag att hon är bara ett samtal bort, eller en mil bort... Hon finns ju alltid där... Om det är nåt man kan lita på, så är det att mamma alltid finns där... Min mamma ska alltid leva. Lika länge som jag. Annars går det ju inte. Hon har ju alltid varit där, och måste alltid vara det... Mamma............

Jag tror inte jag sa så mycket... Jag stirrade nog mest ut genom fönstret... Lyssnade... Försökte förstå... Väntade på att få höra hur länge till jag skulle få behålla min mamma...

Så hörde jag plötsligt

- De flesta patienterna med denna sortens cancer svarar bra på behandling.

Då fick jag upp hoppet, och ville veta mer... Men snart förbyttes hoppet till ilska och förtvivlan...

- Vad betyder det? Att de blir helt bra?

- Ja.

- Vad är oddsen då? Statistik?

- Ja, det har jag ju inte såhär på rak arm...

- Ta fram det då, jag vill se papper!! Svart på vitt!

- Nej, men det har jag inte...

- Då ska du inte heller sitta här och säga att min mamma ska bli bra!!

Usch, så arg jag blev... Hon kan säga vad fanken hon vill, men sålänge hon inte kan visa vetenskaplig statistik kan hon heller inte styrka att det hon säger är sant. Tjafs som inte är bevisat bryr jag mig inte om!!
Jag är en realist. Är det ett helsike att klara något och det bara är 5% chans så kan man ge sig fasen på att det ska gå, då kämpar man mer!

Sen förstår jag också att hjärnan kan klara mer än vi vet om. Om man tror att man ska bli bra, så blir man också det, lite lättare... Men ändå...

Jag tycker det var fult gjort...

Lite senare, efter jag lämnat mamma hemma hos henne och kört hem till mitt, kom jag att tänka på en sak.......
Mamma blev inte särskilt förvånad över beskedet... Det verkade faktiskt som om hon och doktorn pratat om detta redan när de tog alla prover, att det kunde vara just cancer...

Jag kommer ihåg när hon hade tagit proverna, då ringde hon mig och jag frågade

- Vad var det då?

- Nä men det går att bota.

- Jamen vad var det då?

. Ja, det vet jag inte så noga, men det går att bota.

Så hon har säkert fått samma besked då, men att de inte var säkra. Hon visste vad hon skulle få höra, och därför ville hon ha med mig..........

Uschanemej...

Också vill hon inte att jag ska berätta det för någon heller...
Men skriva måste jag... Så jag sparar detta som ett dolt inlägg sålänge, så får vi se sen, om det publiceras eller ej...

Jo, Andy fick veta när han kom hem...

Det var då det brast...

Sålänge jag var med mamma kunde jag hålla fasaden... För det måste man ju.

Om jag är med som hennes stöd, hennes klippa kan ju inte jag bryta ihop.

Måste man så måste man.

Jag kunde inte heller falla isär när jag kom hem... Det orkade jag inte göra själv... Det var först när Andy kom hem och jag landade i hans trygga famn som jag kunde känna. Som jag vågade känna...

Så började det med en stilla gråt.

En ensam tår på sin stilla färd över kinden.

Ner på halsen.

Vidare ner på tröjan där den torkade bort.

Senare en mer hysterisk gråt där jag borrade in ansiktet i hans armhåla och bara ville försvinna.

Han rörde inte en fena.

Bara höll mig stilla i sin trygga famn...

Tills det var över...

Jag somade på soffan, utmattad med tandvärk och en mamma med cancer...