Inlägg publicerade under kategorin Cancer

Av Caroline Olsson - 17 januari 2012 16:45

Tidigare i år anmälde jag alla fel som sjukvården begått gällande mamma...

Vi bestämde att vi skulle ha ett möte med kirurgchefen och kvinnoklinikschefen på CSK...

Mötet bestämdes till den 9/12-2011.


Jag ringde damen på patientnämnden och sa att mamma var för dålig så vi fick ta det längre fram....

Jag trodde faktiskt att hon skulle ha fått reda på att mamma gått bort...?

Men idag kom ett mail.


"Hej Caroline!
Hur är det med din mor? Ska vi avvakta längre med mötet?"


Jag tänkte först bara svara att jag inte bryr mig mer.
Jag har framfört mina åsikter och det får räcka med det...
Men sen är jag ju som alltid... pratig... eller vad man ska säga så svaret växte fram till ett hyfsat långt brev av misstag...


Här är det iaf... (censurerat vid namnen)



"Hej X.

Mamma dog i december.

 

Jag känner inte att mötet spelar någon roll längre.

Jag är nöjd med att ha lämnat mina synpunkter till X (chefen för kirurgen), vilket jag gjorde då vi fick reda på att cancern var tillbaka.

Då framförde jag en önskan om att man ska kontrollera hurvida cancern är tillbaka på patienter som tidigare haft det och som sedan kommer in med smärta.

 

Ännu en till samlingen av människor som fått lida för CSK:s slarv.

 

Nu hoppas jag bara att han tagit det till sig och inför en sådan rutin.

 

I övrigt känns det aningen konstigt att hon ska ha fått besked i juli att cancern inte fanns kvar, och sedan i oktober får reda på vid ett återbesök att den är tillbaka, och bara 2 månader senare är hon död…?

 

Jag skulle därför vilja ha journalen för hela tiden.

Som jag nämnde tidigare fick vi bara t.o.m maj månad vid första utskicket, sedan begärde vi för september och framåt (tiden då hon åkt in och ut från CSK)

Nu skulle jag vilja ha även för juni och juli, för att se om det verkligen stämmer att cancern var borta i juli……

 

Något tycks inte stämma.

 

 

Sen tycker jag att det är för dåligt av läkarna.

För det första att de inte körde henne till Lund för att kontrollera om det var cancer som gjorde att hon hade ont, utan bara skyllde på en urinvägsinfektion.
Dessutom blev återbesöket i Lund framflyttat eftersom hon låg på CSK och hade ont när hon skulle varit där.

 

Hade man skickat henne till Lund i september när hon kom in första gången kunde man upptäckt det redan då, och satt in cellgifter direkt.

Nu drog det ut på tiden med operation av portacath:en och hon blev så dålig att hon dog bara drygt 1,5v efter att hon fått den insatt.

 

För det andra skulle hon själv hålla reda på när katetern skulle bytas och boka tid för det, hon blev inte kallad.
Ingen informerade heller om att hon skulle byta den efter 3 månader så att hon kunde boka en tid, om hon hade fått veta att hon skulle göra det.

 

Detta ledde till att hon fick ytterligare infektioner samt blodförgiftning den näst sista gången hon låg inlagd.

 

 

 

Det är under all kritik hur vården har fungerat och jag är oerhört besviken på läkarna.

Att man inte kan tänka steget längre.

Att en cancersjuk människa som har ont själv ska boka tid för att byta kateter.

Att denna sjuka människa som har ont, inte bara ska hålla reda på när tiden ska bokas, utan inte ens får information om hur långt det ska gå mellan bytena.

 

Att min mamma inte kan vara med på mitt bröllop, när jag skaffar barn, när jag fyller 30.

Det kanske hade gått att ordna om man bara hade kollat.

Vad skulle det ha skadat?

En röntgen i Lund hade varit det enda besväret.

En koll.

Ett liv….."



Hon får göra vad hon vill med svaret.
Känns inte som om det spelar någon roll längre... Men nu är det skrivet iaf..

ANNONS
Av Caroline Olsson - 13 december 2011 12:55

Söndagen den 11 december 2011 klockan 06,35 drog mamma sitt sista andetag...


Då hade vi varit hos henne sedan fredagen, hela tiden...

På fredagskvällen kom sköterskan och sa att mamma blivit mycket sämre.

Visst sov hon som en stock, men jag tänkte att det var efter att hon ansträngt sig att vara vaken när KVH kom för planering på förmiddagen...


När jag sa till mamma på eftermiddagen att jag bara skulle köra och äta något, och sedan komma igen sa hon "usch, jag hittar aldrig den jag ska trycka på" och menade morfinpumpen... Hon hade bara tryckt en gång, och inte försökt fler heller, så det där med att hon aldrig hittade den var inte sant... Hon ville bara inte att jag skulle åka... Fast det fattade jag inte då, så jag visade henne en gång till, och sen körde jag och åt.

När jag kom tillbaka efter en timme frågade jag om hon hade tryck på den, och då svarade hon bara "skulle jag det?"

"Alltså... Nej, bara om du har ont", sa jag.


På kvällen när vi kom satt pappa hos henne, och han körde efter en stund.

När sköterskan sa att hon blivit mycket sämre ville jag inte åka därifrån.

Vi skulle hem och släppa ut hunden, men jag ville inte... Tänk om nåt händer, var min enda tanke...

Hur som helst pratade vi med sköterskorna och de menade att det var inte så illa att hon skulle dö inom en timme, så jag kunde lika gärna följa med och få lite friskluft.

När vi kom tillbaka fick vi var sin skön stol, filt och kudde så vi kunde stanna över natten.

De hade erbjudit rum 8 att sova i eftersom där var tomt och fanns en bäddsoffa, men nej...

Ska jag sova på sjukhuset så ska jag sova hos mamma.

Jag gav mig fasen på att mamma inte skulle vara själv i sin sista stund.

Jag ville hålla hennes hand om hon var rädd...


Den natten sov jag inte mer än 5 minuter med jämna mellanrum.

Jag som oftast sover hårt vaknade vid minsta ljud...


Natten gick och allt var oförändrat.

På lördagsmorgonen, när Andy varit hemma hos Nick och rastat honom och kom tillbaka gick jag på toa.

Andy klappade mamma lite på armen och då tittade hon upp på honom hur klar och vaken som helst och sa "hej, Andy"


Under lördagen flyttades vi till rum 8 iaf, ett större rum med den där soffan...

Ingrid från byn var och lämnade en liten tomteflicka från dem, Sivan och Kenta och Inga och Roland.

Jag visade den för mamma, och berättade vem den var ifrån. Hon nickade, men såg inte den...

Hon såg ingenting på lördagen...

Hon öppnade inte ögonen helt ens...


Vet ni hur en döende människa ser ut?

Det är en fruktansvärd syn, och den gör oerhört ont att se på den man älskar...

Himlande med ögonen, jämmer som inte går att förstå, och miner med ansiktet som man bara inte förstår vad det ska likna...


Lena kom på eftermiddagen.

Mamma tog hennes hand...

Hon sa nåt som lät som "ring" men vi fick inte veta vem vi skulle ringa... Kanske pappa, för hon måste ha känt att det var nära...


Pappa kom vid 17-tiden, och det var så fint när han klappade henne på kinden och sa "tänk att du är fortfarande lika vacker som för 45 år sen, lilla mamma"


Jag hade dittills hållt mig från att gråta i mammas närvaro, hon skulle inte få känna att jag var orolig eller rädd.

Jag skulle ju vara hennes stöd... Men under dagen kunde jag inte hålla mig...

När hon inte åt och inte ens kunde dricka med sugrör....

Jag grät... Så tyst jag kunde, men hon hörde nog snörvlandet...

Jag hade stoppat in min hand under hennes för jag vet att hon blir för varm om min ligger på hennes.

När hon hörde snörvlandet drog hon sin hand försiktigt över min, fram och tillbaka, som för att trösta...

Det är helt otroligt. Så osjälvisk in i det sista...

Hon ligger döende men kan ändå trösta mig...


När pappa skulle köra hem för att rasta Ascott frågade han mig om han skulle komma tillbaka eller om det räckte att han kom på morgonen.

Jag bara riste på huvudet och sa att jag inte visste...


Under natten blev mamma sämre...

Hon kunde knappt röra på huvudet till svar när jag frågade om hon hade ont...

Jag satte mig hos henne och strök vatten på hennes läppar, och det måste vara fruktansvärt att ligga så...

Hon var säkert jättetorr i munnen och halsen, men kunde inte dricka... Bara få någon enstaka droppe i sig från en puff doppad i vatten...

Jag strök hennes kind och sa "min fina lilla älskade mamma... har du så ont....."

Fan vad hon kämpade.

In i det sista.

Hon ville verkligen inte dö...


Resten av natten satt jag i stolen sidan om henne och höll henne i handen med huvudet mot hennes bröst.

Jag slumrade till och från, och när hon jämrade sig kunde jag ingen göra mer än att humma lite lugnande.


När jag vaknade till en gång var pappa kommen. Han satt på andra sidan sängen, och andningen hade lugnat sig.

Under natten hade den varit så ansträngd, precis som om hon skyndade sig att ta nästa andetag...

Men när pappa kommit var hon lugn...

Efter en stund sa han att nu gick nog andningen och hjärtslagen mest på automatik, mamma var antagligen borta...

Jag sa inte så mycket om det utan slumrade igen...

Sen hörde jag bara pappa säga "farväl lilla mamma"

Jag vaknade till fort och frågade "men hon andas väl fortfarande?!!"

"Nej, det gör hon inte..."


Herregud!!!!

Min mamma är död!!!
Jag slängde mig över henne och kramade henne. Jag grät så jag skrek, för min mamma måste ju vara här!
Hon måste ju finnas!!


Det är första gången jag sett pappa gråta...

Vi ringde på sköterskorna och doktorn kom lite drygt en timme senare...


Så skulle de göra henne fin, och tyckte att vi skulle gå ut sålänge...

Jag blängde på Andy och sa lite surt "jag vill röka, har du cigaretter med dig?"

Jodå, det hade han... Så vi gick ner...

Jag erbjöd pappa också, men han ville inte ha...

Tänkte eftersom han är gammal rökare kanske han kände för ett kort återfall... Men nej...

Fast ibland finns det inget annat som hjälper, så är det bara!


När vi kom upp igen frågade de om vi ville att de skulle ta på henne peruken.

Jag sa bara "nej, hon är så fin ändå"...


Så fick vi gå in i rummet igen..

Hon var så fin... Hennes ansiktsuttryck visade att hon sett det som en befrielse.

Så ont hon har haft.

Så hårt hon har kämpat...

Och jag tror att det var för vår skull...


Min fina lilla mamma...

Vi som har pratat varje dag i telefon...

Vem ska jag nu ringa?

Vem det än är, så kan ingen ersätta det...

Det var inget viktigt vi sa...

Småsaker, bagateller, ointressanta saker oftast, men vi hördes iaf av...


Min mamma är en ängel...

Jag och Lena fick varsin ängel förra gången hon låg inne. Till mig och Andy sa hon att det var för vi var så snälla och hälsade på henne varje dag och köpte cigaretter med oss och tog hand om henne. De har ju inte det i sjukhuskiosken och hon ville inte be pappa om det, för hon trodde inte att han skulle köpa det iaf...


När hon dog blev jag först förbannad på ängeln, för den hade inte hjälpt henne, det stod i locket på lådan att det var en skyddsängel som man kunde ge sina bekymmer till...

Den funkade ju inte!
Men Lena tror att det var en signal till oss, och att hon menade att det skulle vara hon nu efteråt, att den symboliserar henne.

Och att den hon sa att hon köpte till sig själv egentligen var till pappa...


Jag vet inte...

Jag vet bara att jag fått hennes kappa och att jag kramade den godnatt igår, för den luktar mamma...

Hon hade en öppnad cigarettask också som pappa gav oss och sa att vi skulle slänga, men det ska vi inte!

Hon ska inte ha något oavslutat.

Så igår när vi kom hem tog jag på mig hennes rökjacka, också tog vi var sin cigarett. Hon bjöd Andy på en och annan ibland så han fick också en, men resten ska jag ta slut på.

Hon får dem genom mig, hehe!


I förmiddags gick jag ut med Nick, och tog på mig hennes kappa och tände en...

Eftersom det blåste lite knäppte jag någon knapp för att den inte skulle blåsa upp.

Så kom en vind och kappan hamnade mot glöden.

Då var det precis som om jag hörde henne "ja, jag tänkte till det!"

Precis som när hon var vidgjord på sjukhuset och jag låg över henne och kramade henne.

Det var precis som om jag hörde henne "det var ju ett jävla sivvlande, jag är ju här"


Om det är inbillning vet jag inte. Men det är precis såna kommentarer som hon skulle kunna slänga ur sig...

Jag väljer att tro att mamma är med mig och slänger lite kommentarer då och då.


Eftersom hon älskade julen ska jag spara en av hennes cigaretter till julafton, efter julmaten ska jag ta på mig kappan och röka den med henne, så hon får vara med på julen...

Som hon alltid gjort...

Visserligen räckte det ju inte med en till henne, men så många kan jag inte sätta i mig utan att få halsbränna så hon får nöja sig med en...


När Ingrid och Sivan varit här med en blomma, glömde jag mig.

Jag tänkte att jag måste ringa mamma och berätta det, men kom på att det går ju inte...

Jag kan inte ringa henne mer...

Jag ringde hennes mobil i söndags när vi körde hem, mest för jag tänkte att hon kanske hade en telefonsvarare som hon själv pratat in, så jag kunde få höra hennes röst... Men det var bara en automatisk röst...


Fy...

Detta blir jobbigt...

Men som Ingrid sa "du har ju iaf familjen i Horna"

och det är skönt...

Precis som Andy.

Han har suttit vid min sida på sjukhuset, han tog ledigt igår för att ringa en massa samtal till mig...

Han är underbar och utan hans stöd hade jag kanske inte klarat detta...

Jo, det hade jag nog....

För mammas skull...

Hon har alltid ställt upp för mig, så någon gång ska hon ju få lite tillbaka...

Jag hoppas att jag har gett henne det, för jag vet inte vad mer jag kunde gjort...


Mest av allt hoppas jag att hon har det bra, och att hon är med oss...

Hoppet är det sista som sviker, tack och lov...

ANNONS
Av Caroline Olsson - 6 december 2011 17:00

Ja, jag är ledig, men kan väl inte påstå att jag njuter direkt...

Paniken kryper sig på när jag tänker på vad som är att vänta...

Ett liv utan mamma...


Varenda dag har vi pratat minst en gång sen jag flyttade hemifrån... VARENDA DAG!!


Nog för att vi visste vart det barkade, men eftersom hon varit på sjukhus både i september och oktober och sedan kommit hem igen och blivit bättre, hoppades man ju att det skulle vara så denna gången också...


Hur inställd man än är på ett besked, så blir det ändå en chock när man får det definitiva beskedet...

När doktorn ringde igår och frågade om jag hade tid att prata kände jag mig andfådd... Tänkte först att det berodde på att vi nyss gått uppför trapporna på jobbet efter att druckit kaffe, men så andfådd blir man inte av det...
Inte ens när jag suttit i 5 minuter och pratat med henne släppte det.

Istället började jag skaka...


Doktorn berättade att mamma blivit mycket sämre sen i torsdags, och det är ju klart. Då var hon ju hemma och åkte in p.g.a smärtan... I dagsläget kan hon inte resa sig, inte ens sätta sig upp för att äta...

Man får mata henne liggandes i sängen...

Att mata sin egen mamma är inte det lättaste... Rent psykiskt alltså...

Mamma som alltid varit så stark... Mamma som alltid funnits där...

Mamma som alltid åkt med och handlat när jag bodde själv och inte ville köra själv...

Mamma som ringde när hon sett i ett reklamblad att de hade billiga gardiner på Ekohallen, och sa att hon kunde mocka, så kunde vi åka och köpa gardiner...

Mamma som vet så mycket om mig, som ingen annan vet...

Mamma...


Nu ligger hon i sjukhussäng 24 timmar om dygnet, blir matad och bytt blöja på, och det känns inte ett dugg roligt att få höra "Idag har hon duschat... ja, alltså liggandes på båren..."

Jaha ja... Ligga där med allt löst i vädret och någon annan som skrubbar en från topp till tå...

Fy fan vad hemskt och förnedrande!!!

Jag förstår att de ville berätta att hon blivit duschad, för det är ju skönt att det ordnas... Men ändå...

Fy vad förnedrande... Sen kan de vara hur snälla och trevliga som helst... Jag hade ändå tyckt det var fruktansvärt obekvämt om jag varit mamma...


Idag kom mormor upp och hälsade på...

Ingela (mammas kusin) körde eftersom hon inte tycker om att köra i detta vädret, och brorsan som inte visat sig hemma på typ 10 år var också med...

Först tyckte jag väl mest "vad ska han med för? Han som inte behagat visa sig på flera år... Vad ska han komma nu helt plötsligt för?"

Men jag tror att mamma uppskattade det ändå...

De hade ju en dispyt för något år sen, och det var nog ändå skönt att de redde ut det och hon fick veta att han inte är arg på henne...


Jag gick hem från jobbet direkt efter att doktorn ringt igår...

Gick bort till sjukhuset och hälsade på mamma...


Hon vet nog hur illa det är...
Man vågar ju inte fråga, om det skulle vara så att hon tror att hon ska bli bra igen... Då vill man ju inte ta hoppet ifrån henne.

Men hon vet nog... Hon förstod väl att jag gått ifrån jobbet eftersom det var ljust ute... Så när jag matade henne frågade hon om de hade ringt efter mig och sagt att jag skulle komma så akut, som om hon trodde att sista stunden var inne eller nåt...

Jag svarade att det hade de inte, men jag hade pratat med doktorn, och eftersom det inte lät så bra, så körde jag dit...


Idag var hon lite piggare. När sköterskan kom med fikan frågade hon om mamma sov, och tyckte att vi kanske inte skulle väcka henne.

Då frågade jag mamma direkt istället om hon ville ha lite kaffe.
Det ville hon, så hon fick i sig en halv kopp och nästan en hel bit vetebröd...

Kanske var det för att mormor var där, och vi brukar ju fika då...

Kanske kände hon sig lite piggare...

Jag vet inte...


Jag vet bara att doktorn skrivit läkarintyg till mig så jag kan få vara med mamma den tid som är kvar...

Jag vet bara att maxtiden för den där närståendepenningen är 100 dagar, och doktorn blir förvånad om mamma lever längre än så...

Jag vet bara att min mamma ska dö, och det inom 100 dagar...

Igår alltså, 99 kvar då...

Max................

Av Caroline Olsson - 1 december 2011 16:45

Så var det dags igen...

Pappa körde in mamma till CSK igår, och jag pratade med henne lite innan idag.


Vi kör in och hälsar på en runda efter att vi mockat ikväll.

Även denna gång tycks det bara vara smärtlindring man ägnar sig åt.
Även denna gång dubblar de dosen av smärtstillande.

Även denna gång ligger hon och har ont, och de kollar inte upp något alls.


Smärtläkaren har sagt att man kan få ont efter en strålningsbehandling.
Och därmed är det utrett.
Inga fler prover.

Ingenting.


Jag googlade lite om det där och hittade ett par informationssidor om strålning.

Det stämmer att man kan få ont.

I magen.

Det har hon.


Enligt http://ohjepankki.vsshp.fi/se/fxd/8826/ kan man få ont såhär:

"Även som strålbehandlingen i sig inte orsakar smärta så kan det som en biverkning förekomma smärta vid tarmtömningen, mot det kan Ni ta normal värkmedicin"

 

Men hon har ju ont i benen också.


Något lurt är det på något sätt.

Antingen är mamma inte helt ärlig, eller är doktorerna lite kajko.

När hon fick reda på att hon hade en tumör första gången var jag med.
Vi fick då veta att hon hade en tumör i livmodersetappen, som letat sin väg ner i underlivet och upp längs med ena urinledaren.

Inget mer.


När hon senare friskförklarades i juli sa läkaren

"Du ska bara veta hur mycket cancer du har haft! I skelettet och överallt!!"


Då är det 2 saker som är märkliga.

Det första är att hon inte fått veta innan att hon haft även i skelettet.

Min enda tänkbara teori om detta är att de kört något slags experiment om psykets kraft att rätta till saker.

Alltså att det skulle hjälpa tillfriskningen om hon behöll en positiv sinnesbild...   

Men ändå... Att ljuga för folk så...


Sen tänker jag ju då...

Att en människa som får skelettcancer brukar ju aldrig friskförklaras?!

Man brukar bara kunna stoppa det för tillfället så det inte växer, men det brukar ju inte försvinna...


Jahh...


Vad som oroar mig är att om hon nu haft skelettcancer också, och plötsligt får ont i benen... Kan det inte vara det då? En nära vän till mig, vars man hade skelettcancer och han upptäckte det genom att han fick ont...


Ja, jag vet inte...
Men de kunde ju kollat upp det lite mer, kan jag tycka...


Av Caroline Olsson - 30 november 2011 16:30

Mamma ringde mig på lunchen idag.
Hon bad mig ringa hennes läkare i Lund och fråga om hon fick komma dit akut eftersom hon hade så ont.

Jag hörde på henne att hon inte var i tillstånd att ringa själv eftersom hon knappt kunde prata så ont hon hade!


Så jag ringde Lund och fick beskedet om att läkaren inte var där denna vecka, men sköterskan frågade en annan läkare som sa att hon fick åka till CSK... De har vi ju absolut inget förtroende för, som jag berättat om tidigare.


Så jag ringde till damen jag har kontakt med på patientnämnden och frågade varför hon inte fick åka till Lund.
Hon förklarare att eftersom det gällde onkologen går det inte för sig. Onkologen är regionövergripande eller hur man ska säga, de tar bara de svåraste fallen, men hade det gällt kvinnokliniken hade det gått bra...

Vad e det för jävla sätt?!!

Om man tappat förtroendet för ett sjukhus och dessutom anmält dem till patientnämnden borde man väl få komma till ett annat sjukhus?!!
Men nej.

Då återkom mina tankar om privatisering... Om sjukhuset hade varit privata, som vårdcentralerna... Hade hon fått välja då? Antagligen...


Så jag ringde läkaren på CSK, som sköterskan i Lund sagt till mig att göra. Jag kunde hälsa från läkaren i Lund som hon pratat med.
Såhär började samtalet, med cencur för läkarens namn dock.

- Ja, det är xxxxx...

- Ja, hej... Jag ringer eftersom min mamma behandlats hos er vid 2 tillfäller under september och oktober.....

- Ja, då får du prata med sekreteraren!

- Nej, om du lyssnar klart så ska jag förklara.

- Ja, men det är sekreteraren som tar hand om sånthär!!!

- Ja, men xxx på Lunds sjukhus sa att jag skulle ringa dig, så jag ringer ingen annan!!!!!

- Jaha *suck* vad gäller det?


Asså va fan?!
Lyssna färdigt människa innan du avbryter!!!!

GAHH!!!!!!!!!!!!!!


Sen fortsatte hon att vara otrevlig och påpekade att hon minsann erbjudit mamma att komma in på avdelningen dels igår efter att hon fått en portacat (hur det nu stavas?) inopererad och även tidigare idag, men det ville hon minsann inte.

Hon sa det som om mamma skulle ha sig själv att skylla för att hon hade ont.

Jag tände på alla 10 cylindrar och började skaka i hela kroppen!

Jag kunde inte hålla mig, jag brukar kunna vara lugn och sansad, åtminstone utåt, men det gick inte.

Så jag snäste tillbaka "Nej, det förstår jag verkligen med tanke på hur det gick sist ni ansvarade för hennes vård!"

"Vadå, var det nåt fel på vården sist hon låg inne menar du?"

"Ja, det kan man väl säga när ni ändrar på hennes medicin, tar bort en och dubblar en annan, vilket enligt läkaren i Lund var helt fel, när hon ringde dit eftersom hon fick ont igen dagen efter att hon kommit hem"

"Jaha, det känner jag inte igen..."


Jaså, det gör du inte, va?!!

Det var ju för jävelen du själv som ändrade det!! Enligt kirurgchefen åtminstone, men det utdraget ur journalen har vi inte fått. Vi fick bara t.o.m maj månad, alltså så länge som vården fungerade!!!

Man blir så förbannad!!


Den biten lyckades jag behålla i huvudet dock, men sa iaf att nu när Lund vägrar ta emot henne så blir hon ju så illa tvungen att åka in till CSK iaf... Det finns ju inget val.

Då sa hon att mamma är så välkommen så, och det var bara att ringa avdelningen innan vi åkte in.


Snabbt som fasen ringde jag mamma och berättade det, som sa att hon kunde vänta tills pappa kom hem ikväll...
Annars hade jag såklart kört från jobbet och skjutsat in henne. Men hon kunde vänta sa hon...
Jaja...


Efter detta samtal var jag så jäkla förbannad att jag gick raka spåret ut.
Jag har ju upptäckt att ett bloss eller två kan lugna nerverna lite, så det tog jag.

Två... Jag hade nog behövt 20, men det kändes onödigt, hehe!!
Ja, jag vet... Mamma har cancer och då gör jag nåt så dumt... Men med tanke på att det fanns 19st kvar i paketet som jag helt fräckt stal från Andy i våras känns det inte som ett särskilt stort problem...


Skit samma...

Jävla läkare...

Jävla vård...

Jävla CSK...


Ett täcke att dra över huvudet hade inte suttit fel...


Av Caroline Olsson - 14 november 2011 18:15

Igår frågade mamma om jag ville följa med henne till CSK idag.
De skulle byta den invärtes slangen till katetern, som suttit allför länge nu.

Så jag flexade ut från jobbet också hämtade mamma mig.


När vi kom in på rummet med alla stora apparater sa sköterskan att jag fick vänta utanför.
Det tänkte jag inte alls, utan upplyste henne om att mamma ville ha med mig där inne, och  då fick det minsann bli så.

Jag hade upp i halsen att fräsa till henne med att man inte kan lita på dem om man inte övervakar dem eftersom det gått som det gjort med mamma, men lyckades hejda mig i sista stund.
Hon blängde lite på mig och mumlade något om säkerhet och strålning, men kunde jag ligga med min Emil i röntgenapparaten hos veterinären, eller stå med stora hästar vid en apparat, så borde inte detta vara värre.
Hur som helst är det upp till mig.


När hon efter ungefär lika mögiga blickar tillbaka från mig förstod att jag inte gav mig hämtade hon ett förkläde till mig istället.


Sen kom doktorn, och de visste inte hur de skulle ställa in apparaten... Det känns ju också tryggt   


Efter att de sprutat in lite kontrast i slangen uppenbarade den sig på skärmen.
Ut med den gamla och in med den nya.
Jag måste ju bara säga att det syntes på den gamla att den suttit där både en och två månader för länge... Och jag förstår att det blivit både den ena och den andra infektionen av det gegget...


På tal om det förresten. Mamma blev uppringd häromdagen av någon från sjukhuset.
Vi har ju ifrågasatt varför hon inte kallats till att byta slangen...

Tydligen ska man själv hålla reda på när det är dags och boka tid?!!

  

Ska alltså en cancersjuk människa, som har ont och knappt kan tänka på annat, alltså behöva tänka "Hmm, kan det vara sisådär en 3 månader sen jag bytte slangen...? Hmmm, undrar hur lång kötid det är..."

 

Jag tycker nog att den servicen kunde man fått av sjukhuset, när man ändå betalas skatt?!
Den senaste tidens missöden till höger och vänster med mammas doktorer har fått mig att tänka lite...


Jag som alltid varit sosse rakt genom kropp och själ, börjar tro att borgarna kanske är något på spåren...
Om sjukhuset hade haft lite vinstintresse kanske de hade behandlat henne bättre, tagit det säkra före det osäkra liksom, för att hon ska vilja välja det sjukhuset nästa gång...?

För jag menar, CSK tycks ha ett hyfsat stort vinstintresse redan idag, sitt offentliga tillhörande till trots.

Varför förvarade de annars henne där under 9 dagar för att bara proppa i henne medicin första gången hon åkte in i September?
Varför, om inte för att få de ynka kronorna hon betalar för att ligga där???


Varför sköter de inte bara sitt jobb?!!   


Av Caroline Olsson - 26 oktober 2011 16:45

Pratade med mamma för en stund sen...

Hon har ju varit i Lund på återbesök nu...


Det var precis som jag trodde.

Sammanfattningsvis, för er som inte läst de andra inläggen är det så att mamma haft cancer, behandlats och blivit bra.
Sen har hon fått ont igen och åkt in till CSK som i första vändan gav henne penicillin för urinvägsinfektion och i övrigt enbart smärtbehandlade. I andra vändan hade hon fått blodförgiftning och ytterligare en infektion p.g.a en obytt slang i katetern, som de missat att kalla henne till byte för.


Jag sa redan första gången hon åkte in på CSK att det var cancern som var tillbaka, och att man åtminstone kunde kolla det. Men nej, det var ju en infektion och sådant kan göra ont, förstår ni!


Andra gången hon åkte in var jag ännu mer övertygad om att det var cancer igen, men nej, det var en infektion och sådant kan göra ont, förstår ni!


Idag åkte hon till Lund.

Idag istället för för flera veckor sedan, när jag ville satt henne i iltransport till Lund för undersökning.

Idag fick hon reda på att det var cancern som kommit tillbaka.


Vansinnig till tusen ringde jag upp damen på patientnämnden och berättade det inträffade.

Så nu har jag kontaktat Göran Emtersjö, kirurgchef på CSK.

Jag ifrågasatte rutinerna och önskade att man inför en rutin gällande cancerpatienter.
Nämnligen att man ska kontrollera för cancer om en friskförklarad cancerpatient kommer in.

Inte bara anta att det är infektion eller annat som gör ont.

Utan kolla.

KOLLA FÖR I HELVETE!!
Ska det vara så svårt?!!

Bara kolla för säkerhets skull.

Bara kolla för att kanske upptäcka så fort som möjligt.

Bara kolla så kanske man kan rädda ett liv.

Bara kolla.....

Av Caroline Olsson - 4 oktober 2011 16:30

Ska det aldrig ta slut?

Dessa eviga sjukhusbesök...


Andy ringde i förmiddags och berättade att han skulle köra mamma till CSK igen...
Hon ringde vårdcentralen eftersom hon hade ont liksom mot ryggen till, och hon trodde det var njuren eftersom katetern var tom.

Hon fick då reda på att slangen till katetern ska bytas var 3e månad, och nu är det 4,5 månader sen hon fick den!!!

Så bra fungerar sjukvården i vårt fina välfärdsland Sverige. De missar att kalla en till byte av slang, och informerar inte heller om hur ofta den ska bytas, så man själv kunde hållt reda på det...

Är det detta som är vår fina sjukvård?

Är det detta vi betalar skatt till?

Då vet jag inte om jag är så särskilt intresserad av att vara med i välfärdsSverige mer...


Jaha, då ville de inte titta på det i Åhus om de skulle göra fel, som de sa.

Så hon ringde urologen på CSK.

De sa att hon fick gå via akuten, men de skulle lägga en lapp till dem så hon skulle komma in så snabbt så...


Kanon! Då kör vi!

Andy & mamma hämtade mig på jobbet eftersom tanken var att jag och Andy skulle ta en baguett på CSK sålänge.

In på akuten där en tanta i luckan konstaterar att det inte alls det finns någon fin liten lapp.

Mamma sitter på en stol och stånkar och stönar och har jätteont. Det syns långa vägar och hon kan knappt prata så ont hon har...

När tanten frågar efter mer information lyckas hon stöna fram "ahhh, jag...ahh...ohh... orkar...inte...."

Då frågar den oerhört intelligenta damen "har du oooont???"


VAFAN TROR DU?!!! Kärring!!!

Klart som fan att hon har ont!!!   


Så tar hon upp luren och ringer någonstans, säger att en dam sitter där och har ont. Hon ska ha ringt någon som skulle lämna en lapp...


Så till sist säger hon att vi kan gå och sätta oss vid "rum 1&2" så tar de mamma som nästa patient.


OK. Det kan ju inte ta så lång tid. 2 dörrar.

Det går 5 minuter...

Det går 10 minuter...


När Andy ser på mig att jag snart, mycket snart är redo att hoppa genom rutan och ge kärringen vad hon tål om hon inte fixar min mamma snart går han bort och säger till.

kommer det någon.

Först ska man bli förbannad. SEN kommer det någon!!
Och om inte vi hade varit med?

Ja, då hade mamma suttit där och svimmat av smärtan, för inte fan hade hon orkat gå vägen bort till luckan igen och be om hjälp....


Fy..........fan......


Detta är under all kritik!


Det ska ju också tilläggas att när hon låg inlagd på detta underbar sjukhus under 1,5v sa hon att hon hade ont mot ryggen till.

Men ni ska inte tro att läkarna frågade hur länge hon hade haft den där slangen... De kom inte på tanken att det kunde vara något med njurarna, och människan har ju kateter.
 Nej, nej. Varför skulle de komma på att det kunde vara något sånt?

Vi kan ju inte begära så mycket av våra fina doktorer...


Jag blir så förbannad...

Jag blir förbannad över den inkompetens som läkarna visar på.

Jag blir förbannad på kärringen i luckan som ens frågar om hon har ont.

Jag blir förbannad över att ingen gör nåt.

Jag blir förbannad för att mamma har ont.


Men mest av allt är jag förbannad på cancern...

Hade han hållt sig borta kunde läkarna gjort fel med någon annan.

Hade han hållt sig borta kunde kärringen i luckan frågat en döende människa som nyss krossats av en lastbil om han hade ont.

Hade han hållt sig borta hade allt rullat på som vanligt.


Tänk vad en tråkig vardag kan kännas lockande ibland

Presentation

Omröstning

Skulle du kunna tänka dig att ta hand om ett omplaceringsdjur? (Glöm inte att kontakta mig i så fall www.carolz.se eller carolz_84@hotmail.com)
 Helt klart
 Kanske
 Det beror på
 Antagligen
 Antagligen inte
 Absolut inte

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Carol'z

Följ bloggen

Följ Carolz med Blogkeen
Följ Carolz med Bloglovin'

Dela

Bookmark and Share

Min Instagram


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se