Äntligen är takhelvetet klart!!

Snickarna blev klara tidigare idag och rev ner ställningen.

Efter jobbet kom pappa och brorsan med släp och hjälpte till att packa på ställningen så att pappa kan köra och lämna den imorgon!

Ställningen har varit ett kapitel för sig.

Sjukt arg har jag varit...

I förra veckan ringde jag Hyrhöjden och bokade den. Jag sa hur mycket jag behövde och killen där ringde tillbaka efter en stund och berättade att ställningen fanns på lager, men att jag inte alls behövde så mycket som jag sa... Det räckte med lite mindre delar.

"Jaha, vad bra. Ja, du kan ju det här" tyckte jag.

I måndags körde pappa och hämtade den i Sibbhult, där de beställer ställningarna från.

Jag hade såklart förberett snickarna på att jag fått färre delar än jag trott, och mycket riktigt hörde de av sig vid 11-snåret och sa att det behövdes mer...   

Jag blir så jävla arg!!!
Det är jag som räknat på allt annat material. Jag som räknat på brädor, färg, fan och hans mormor kan ju därmed inte vara helt tappad bak en vagn!
Men då sitter där en gubbsjuk jäkla gubbe och virrar på huvudet, säger "t,t,t,t,t,t" och tänker att såna här grejer klarar inte en liten flickesnärta av! Nej, nej. Han kan förstås det här myyycket bättre, jag menar, han har ju trots allt en dinge-dongare mellan benen.

ELLER????!!!!   

Bahh!!!
Så när jag ringer dem svarar en annan kille som berättar att han jag pratat med har semester.

Men det är inga problem att lägga till fler delar på beställningen.

- Toppen, tack. Då skickar jag bort pappa att hämta delarna som saknas.

- Javisst! Eller vänta.... Var det den där Hakin?
- Ja, precis.

- Aha... Du, den beställningen läggs in i ett annat system, och det har jag inte fått upplärning i...

- Nähä, det var ju tråkigt. Men jag behöver delarna ändå... Skulle faktiskt haft dem redan från början.

- Ja, men du! Jag ska ändå prata med honom om ett annat ärende, så jag ringer honom, så hör jag av mig sen.

- OK. Jag har släpet till kl 16, så jag kör gärna och hämtar delarna innan dess.

- Ja, jag ringer honom direkt!

- OK. Tack sålänge. Hej hej!

16,30 tittar jag på klockan och inser att pappa lämnat tillbaka släpet och dessutom stängde de 16,00.

Jahopp. Ringer snickaren och säger att vi får skjuta på det. De kan ta ledigt på tisdagen...

Tisdagen går fram till ca kl. 10.

När jag fortfarande inte hört av dem ringer jag igen.

- Ja, just det! Jo men det kan ni köra och hämta. Han sa att han hade meddelat dig det igår.

- Jaha... Hur då? Jag har inte fått svar på mailet jag skickade till honom, har inget mail i skräpposten, inga missade
   samtal, inga röstmeddelanden och inget SMS...!  Men skit samma. Då kan vi alltså köra och hämta delarna nu?

- Ja, du... Jag ska bara kolla med honom en gång till. Jag hör av mig om en stund.

- Jaha.... Hej hej...

Lite senare ringer han och säger att jodå, det är fixat. Vi kan åka och hämta grejerna.

Jag ringer pappa som hyr släp IGEN och kör mot Sibbhult.

Efter någon timme ringer pappa

- Hej Pärlan! Jag står här i Sibbhult, och de vet ingenting om några ställningar...?

- *suck* Säg till dem att jag har pratat med M på Hyrhöjden som har pratat med J som har semester, men sagt att
   han meddelat dem.

Sorl i bakgrunden, pappa och gubben på Skagerholms mumlar, och jag ser för mitt inre hur han kliar sig i pannan.

- Näe, han har inte hört något... Men delarna finns här.

- Ja, ta delarna nu så reder vi resten sen, säger gubben som kanske är den andra gubbsjuke drullen som slagit sitt kloka huvud tillsammans med han på Hyrhöjden, och gemensamt, 2 karlar förstått sig bättre på det där med att räkna på material än den dumma flickesnärtan som till syvende och sist faktiskt hade rätt.

Idag vid lunch messade snickaren att de var klara och började riva ställningen.

Det var minsjäl snabbt jobbat, må jag säga!

Lättnaden som sköljde över mig var påtaglig.

På något sätt blev dagen ljusare, livet lättare och luften lättare att andas.

100kg lyftes från mina axlar, och lycka är ett understatement av mitt känslotillstånd.

ÄNTLIGEN är det klart.

Det som skulle blivit klart v.29 2014, blev klart v.29 2015.

Så mycket skit som varit sammankopplat med det här jävla takhelvetet alltså!

Alla ändlösa diskussioner långt ut på nätterna

- Då skiter jag i taket!!
- Jamen gör det då, så lejer jag bort det. Ta dina saker och försvinn.

Blablablablablablablabla....

Och efter att det var påbörjat. Taket låg öppet...

- Då skiter jag i taket!!
Panik!! Tänk om det börjar regna, allt vatten rinner in. Kan en byggare komma sådär på stört?? Men ändå samma svar

- Jamen gör det då, så lejer jag bort det. Ta dina saker och försvinn.

Och efter att takpannorna kommit på

- Då river jag ner allting igen!!

Panik!! Fatta vad dyrt materialet var, och jag var så stolt över att inte ha lånat en krona, utan sparat ihop till allt.

Men ändå samma svar

- Jamen gör det då, så lejer jag bort det. Ta dina saker och försvinn.

Diskussioner fram till 04 på nätterna, sömn till 05, vakna 05 av att han tafsar.

Fyfan, vilken tid...

Och nu kan jag ÄNTLIGEN släppa den!

Nu finns ingenting som påminner om honom.

Ingenting som hänger över mig.

Ingenting som plågar mig.

Det tog ett år, men nu är skiten över.

Hallelujah moment!

Efter stall och annat fix hade jag fortfarande energi kvar, så jag kopplade huliganen (Nick) och SPRANG en runda med honom!!    Riktigt skönt var det också, minsann!
Nu har jag precis kommit ur duschen och satt mig i soffan.

Jag kan fortfarande inte duscha med stängd dörr, men å andra sidan kanske det kan kvitta.

Det kommer en dag, det också.

#Snickare #Vindskivor #Hallelujah #Springa #Byggställning #Dinge-dongare #Gubbsjuk #Flickesnärta

Idag satte banken tillbaka mina pengar.

Igår var min bankman ledig, så jag fick prata med den som råkade svara.

När hon sa att de inget kunde göra ringde jag Polisen för att se om det gälldes som ett brott eller inte.

Inte enligt brottsbalken.

Har han tillgång till kontot så har han rätt till pengarna som finns där.

Däremot kunde jag gå till en jurist och få det civilrättsligt prövat.

I en sådan prövning skulle jag antagligen vinna eftersom man kan se att kontot varit tomt sen vi delade på oss, man kan kolla att han suttit häktad och att ett kontaktförbud funnits, och man kan se att pengarna kom från mitt konto.

Jaha... Alltså slänga ännu mer pengar på en jurist, när jag redan passerat 100 000kronorsgränsen?!
Nja... Det tar ju en del energi också, och jag är inte beredd att lägga mer av den varan på honom.

Så idag mailade jag min bankman, som även är jurist.

Efter ca 15 minuter kom svaret.

Vi har fört tillbaka pengarna till dig.

Åh, tack! Underbara människa!

Det var ju en liten tröst iaf.

Fast inte så stor som många tycks tro...

Jag berättade sålkart direkt för tjejerna.

Pappa ringde, han hade sett mitt inlägg på FB och trodde väl att jag skulle dra utomlands på studs, så han fick också höra.

Kollegorna fick höra.

Ja, jag har slutat tycka det här är så pinsamt nu.

Lite pinsamt är det förstås... Att man är så dum i huvudet... Men faktiskt... Som alla andra säger - det är fan han som ska skämmas med sig!

Fast det har han inte vett till...

Skit samma

Jag orkar inte hålla masken längre. Det gjorde jag i så många år innan.

Nu är jag nedstämd om jag är nedstämd och frågar någon så får de veta varför.

Reaktionen när de fick höra att pengarna var åter var "Jamen vad bra! Vad skönt att det löste sig!"

Ehh.... nä... Inte egentligen...

Som jag sa är inte pengarna det största problemet.

12 000kr kan jag både ha och mista, faktiskt lite drygt 10% av vad det kostat mig att bli av med honom.
Så nä... Det har inte alls löst sig.

Det stora problemet är ju att han visat att han har full koll.

Han stör min rytm och jag kan inte göra vad jag vill.

Hur gärna vill jag stanna och ta posten, när jag vet att han också är där och snor den ibland?

Hur gärna vill jag klippa gräset eller på annat sätt vara på framsidan i min trädgård när jag ser hans bil köra förbi och snoka alltsomoftast?

Hur gärna vill jag parkera på framsidan där han ser min bil varje gång han kör förbi?

Han har full koll, och jag känner mer och mer för varje dag att jag inte kan bo kvar.

Skulle behöva flytta ut på landet.
Så långt iväg att han inte hittar min bil.

Folkbokförd på pappas adress, lagfart på någon annan, behålla mitt hus och hyra ut det, så att jag inte går att spåra.

Avsluta de där förbolta kontona!

Det tycks vara lösningen...

Så om någon har en stuga långt in i skogen, hör av er!

Pappa bjöd in till räkpill i Horna ikväll, och jag sa ja för att inte sitta hemma och grubbla.

Distraktioner är välkommet denna helg.

Även de där märkte att något var fel.

Jag har inte träffat grannarna i Horna sedan han åkte ut i höstas.

Har inte varit redo att möta alla frågor, men nu fick det räcka.

Jag är bräcklig och skör just nu, och då får jag vara det.

De får ta det, eller får det vara.

När Ingrid frågade om jag trivdes i mitt hus, och jag sa "Nä... Egentligen inte... Han har ju full koll..." undrade hon hur jag menade, om jag inte fick göra som jag ville.

Då slog det mig.

Ojdå... Hon har nog inte facebook, och kanske läser hon inte heller bloggen.

Vet de inte vad som hänt?
Har inte pappa sagt något?

Nä, såklart inte.

Han har förstått min skam.

Men nu räckte det.

Så jag berättade - allt. Nästan.

Lite mer vin, så var det bra med det.

Skönt att kunna prata om det åtminstone.

Efter lagom mycket vin, lite bunkaboule och räkor kom Anders & Martina och hämtade mig.

En bra stund blev vi sittandes i bilen och pratade.

Lite lättare med de som vet allt redan från start.

Jag hade hoppats att jag skulle repat mig tills idag, men det har jag inte.

Nu får jag acceptera det.
Det kanske tar en dag till eller två. Men sen är det över för denna gång.

Han kan få göra mig illa till mods och göra så jag saknar framtidstro för ett par dagar.

Men det är allt han får.

Alla dagar får jag ändå vakna utan honom, utan hans tafs, utan hans trackasserier, så alla dagar just nu är ändå bättre än de jag levde med honom.

Igår skrev jag om en idiot.

En politiker som uttalat sig förjävla dumt.

Jag skrev att jag funderade på att starta en kategori som heter "idioter" och putta in bl.a det inlägget där.

Idag är det jag som är idioten!
Satan så dumt!!!

Den där Kristdemokraten kan trösta sig med att jag åtminstone dömer mig själv precis lika hårt som alla andra idioter.

När jag äntligen blev av med mitt ex bröt jag alla band.

Jag stoppade hans Volvokort (som jag stod på)

Jag stoppade hans mobil (som jag stod på)

Ja, ni fattar nog grejen... Jag stod på allt eftersom han var en slarvputt med betalningsanmärkningar.

Under tiden vi var ihop hade jag hand om all ekonomi, även hans, så numera är han skuldfri.

Det har varit ganska dyrt för mig, som fått punga ut lite extra till gemensamma räkningar m.m men vi har fört bokföring över det och snart var det dags för honom att betala tillbaka...

Det kom dock aldrig.

Taket som han lovade att han kunde fixa har jag fått betala dyrt material och hantverkare för att rätta till och fixa efter hans slarv.

Saker han snott.

Ja, det slutar någonstans runt 90 000kr som det har kostat mig att bli av med honom.

Läropengar -  som jag konstaterat att det får ha varit värt, helt enkelt.

Visst kunde jag gjort mycket bra för de pengarna, men let's face it - jag är hellre av med honom.

Kosta vad det kosta vill.

Han är blockad på facebook och andra sociala medier.

Hans nya telefonnummer är blockat.

Jag ringde banken i höstas när han åkt ut, och ville avsluta våra gemensamma konton, MEN det går inte.

Jag lyfte en oro över att jag skulle en dag råka sätta in pengar på ett av våra gemensamma konton som han då skulle kunna ta.
 
Det är just vad som hänt nu.
 
Jag fick skattepengar och lite andra extrapengar som jag satte in på kontot "spar och renovering", tydligen är det det som bara heter "Renovering" som är mitt egna...
Imorse när jag satt på tåget loggade jag in på banken och upptäckte jag att alla 12 000kr var borta!!!
 
Tror ni hjärtat hoppade upp i halsen, eller?
Eller kanske ner i magen?
Jag vill inte ens tänka på hur min min såg ut när jag insåg att jag satt in dem på fel konto.

In på alla de tomma kontona och kollade, och mycket riktigt.

Där fanns ett konto som inte var använt sedan september 2014, men där jag satt in 12 000kr den 9 juni, och 12 000kr var överförda samma dag till ett konto jag inte kände igen!

Ringer banken, men de öppnar inte förrän 9...

Funderar på att springa av tåget och köra bort på Polisstationen - jag har ju för fan blivit rånad?!!

Eller...? Någonstans i bakhuvudet känns det som att det egentligen inte är brottsligt... Han har ju tillgång till kontot.

Fan vad arg jag blir.

Vill allt annat än sitta på tåget till Lund och sen sitta i möte hela dagen.

Hur ska jag kunna koncentrera mig?!

Ringer Martina som även hon blir vansinnig! Vi fattar ju att det är han som sett pengarna och snott dem.

Vi fattar ju att det är hans kontonummer som blänker mig i ögonen.

Tåget lämnar stationen och jag får vackert sitta kvar.

Anländer till Lund och går med smärtsamma steg bort till lokalen som ligger i närheten.

Jag har feber och ont i hela kroppen, och är rånad.

Rånad på MINA skattepengar som jag slitit jävligt hårt för att tjäna in, och nu har han fått dem.

Satan så dumt!

Mötet genomleds, och i ärlighetens namn lyssnade jag inte särskilt noga.

Mitt i allt messade Vickan - "Men shit jag hörde nyss!!! Jävla svinfittajävel. Ring när du slutat."

Hehe... Ungefär så kände jag också, men skönt att höra att jag inte överreagerade iaf.

När jag kom av tåget ringde jag banken och undrade hur de skulle lösa detta?
Jag har velat säga upp dessa konton sedan september, men inte fått göra det.

Hon som svarade sa att det inte gick att lösa.

Jag frågade om det var deras uppfattning att jag som blivit våldtagen, misshandlad, inlåst i källaren, kastad i golvet så jag svimmade av i 2 timmar - ska kontakta min förövare?!
Den som suttit häktad för gärningarna, och därmed bryta ett kontaktförbud, vilket leder till att det är fritt fram för honom att komma hem till mig och göra allvar av sitt hot att döda mig?!
 
Jag tycker verkligen att det är en rutten policy.
Kontona kanske inte kan avslutas, men nog måste jag väl kunna avskriva mig från dem?!
Sen får han ta ställning till om han vill ha kvar dem själv eller inte!
 
På andra banker går det.
 
Jag inser att misstaget är mitt - jag skulle kollat noggrannare så att det säkert inte var ett sådant konto. Problemet hade dock aldrig kunnat ske om de hade låtit mig dra mig ur dessa konton för längesedan.
 
Jag sa att jag ville ha en förklaring till varför deras policy ser ut som den gör!
Jag är rånad av min förövare, på grund av en bank som tvingar mig att ha gemensamma affärer med honom.
Känns inte alls bra.

Svaret var att de inget kunde göra, för det krävs att båda skriver på en uppsägan av kontona, och han har inte skickat in sin lapp...

Jag blir så trött... Det var ju precis det här jag sa för 9 månader sen... Att jag var rädd att råka göra ett sånthär misstag, och att han såklart skulle vänta in det och genast sno mina pengar.

Alltså, nu blir det mycket tjat om pengar här, men det är inte det som är det stora problemet...

Det värsta är känslan av att jag aldrig kommer bli av med honom.

Också alla som peppar genom skiten...

De menar väl, men att få höra "Du är stark, kämpa på, blablabla"...
Jag vet inte...

Just nu känner jag mig inte särskilt stark...

Idag är jag ganska mör...

Gårdagen tog hårt och jag somnade på soffan, så imorse vaknade jag med dåligt samvete.

Jag skulle gått och lagt mig innan jag startade det sista avsnittet av serien, men jag ville inte gå ut i mörkret, och inte upp och sova, så jag startade ett till med en baktanke om att jag skulle riskera att somna!

Stackars Nick hade alltså inte varit ute sedan vid 18 på kvällen igår när jag vaknade vid 8 imorse!
Fort som fasen gick jag ut med honom och sen fick både han och katterna mat.

Jag sov med kläderna på och pepparsprayen och bilnyckeln intill mig.

Skulle jag vakna av att han försöker slå sig in får jag satsa på närmsta dörr och springa ut.

Om han blockerat uppfarten får jag springa hem till Magnus som bor ett par hus härifrån, samtidigt som jag ringer 112...

Skulle han hinna ikapp får jag kvicka mig med pepparsprayen.

Det tar ganska mycket på krafterna att jobba fram en halvvettig plan när man känner att det är viktigt.

När kontaktförbudet slutade gälla i november hade jag ställt in mig på att han skulle komma, och att allt kunde ta slut då.

Jag var beredd på det och hade förlikat mig med tanken.

Tyckte det skulle vara lika bra.

Idag har jag dock kommit en bra bit på vägen.

Jag är inte längre beredd att ge upp. Jag mår ju faktiskt bra och har en hel del att leva för, till skillnad från då.

Kanske är det därför jag idag faktiskt är mer rädd, än jag var då, när jag tyckte att han kunde komma så snabbt som möjligt så det blev överstökat.

För att skingra tankarna drog Martina med mig ut på aktivering.

Vi började i Jämke, där Anders körde cross.

Jag gillar ju det där, och ska inte behöva hålla mig undan på grund av risken att springa på han den där.

På en crossbana är det inte helt ovanligt att de byter om, istället för att göra det hemma.

Något som förvånade mig lite var att jag kände ett sting av illamående när någon tog av sig tröjan.

Lite knäppt att jag fortfarande påverkas så av halvnakna karlar eftersom det var så längesen allt hände nu...

Men tydligen klarar jag inte av det riktigt än...

Eller jo, men bara en, och den uppskattar jag ordentligt  
Det räcker ju faktiskt!  

Martina lekte paparazzi och vi gick fram och tillbaka, runt banan för att få den bästa bilden.

En åkte av och pajade knäet, så då kände vi oss klara.

Banan ligger fint vid vattnet. Riktigt mysigt faktiskt.

När vi körde dit berättade Martina om "Barnakälla".

De hade haft orientering där när hon gick i skolan, och vi tyckte att vi skulle passa på att stanna till och gå en runda där när vi ändå körde förbi.

Vi tog den lilla rundan, det fick räcka eftersom vi hade en del annat också att fixa med under dagen.

Vacker natur var det, och när jag fick syn på ett träd som hade ramlat och låg en bit upp på några stenar sa jag att "där skulle man ju klättrat upp".

Martina tyckte det såg svårt ut, eller visste hon att jag behövde en utmaning, något att fokusera på, lite mindfulnessövning...

Klättrade gjorde jag iaf, både upp och ner igen!

Sen körde vi och handlade, grillade hamburgare skulle det bli på kvällen.

Efter det körde hon hem mig så jag kunde byta om, och senare körde jag dit på grillning och en kvällsrunda med Shiny och Knut.

Lille Knut är så duktig fast att han är så liten, och Shiny tyckte det var mysigt att få på sig sadeln och komma ut en runda.

En dag som denna var precis vad jag behövde.

På crossbanan kan man inte fundera på så mycket annat, för då blir man påkörd!

Klättrar man över stock och sten kan man inte heller fundera på något annat, för då ramlar man ner!

På hästryggen kan man inte heller fundera på något annat, för då drar hästen dit den vill, eller hoppar till och då ramlar man av!

Fullt fokus på allt utom det där otrevliga behöver jag just nu, och det här var perfekt.

Jag blir nog på soffan inatt också, med kläderna på, pepparspray och bilnycklar vid min sida.

Men Nick har åtminstone varit ute trots att det var mörkt.

Sålänge jag har pepparsprayen i handen får det gå.

Hoppas jag får nytt kontaktförbud...

#Jämke #Crossbana #Promenad #Klättra #Barnakälla #Ridtur

Jag trodde det var över...

Trodde jag hade sluppit undan...

Trodde att jag kunde gå vidare med mitt liv och att inga gamla demoner hade för avsikt att göra sig påminda.

Så fel jag hade...

Igår eftermiddag ringde det från skyddat nummer.

Inget konstigt med det, det är ganska många som har dolt nummer när de ringer om en husvisning.

När jag svarade möttes jag av en alltför välbekant röst i andra änden.

- Ja, tjena, det är bara A här.

- Hej...?!

Ööööööh, va??
Det har gått över ett halvår sen han hämtades med blåljusen...?
Det har varit tyst från honom trots att kontaktförbudet slutade gälla redan i november...?
Han har precis flyttat ihop med sin nya tjej...?

Tankarna snurrar... Vad vill han?? Vad är det frågan om? Han låter lugn...? Eller...?

Han berättar att hans pappa har fått ett mjukt paket i brevlådan, och jag fattar ju att min första tanke inte är särskilt rationell, men jag tänker direkt att han ska anklaga mig för att ha skickat en bomb eller mjältbrand eller något i den stilen.

- Ja, så jag undrar om du har köpt något på Tradera på sistone?

Då slår det mig.

Inloggningen på Tradera skapade vi en gång i tiden i hans namn, men med min e-post eftersom jag hade den i telefonen och det hade inte han just då. Sen har vi samsats om samma inloggning och jag har inte tänkt mer på det.

Har jag handlat något har jag bara bett dem ändra till mitt namn.

Adress, telefonnummer och e-post har gått till mig.

- Jaha, men be honom slänga det på brevlådan då, så sätter jag över pengar för frimärken till honom.

- Nä, men det är ingen fara. Jag kan komma och lämna det.

- Nja... Har du vägarna förbi så är det snällt om du vill lägga det i min postlåda. Det blir bra.

Sen frågar han om han kunde ta sin gamla dator.

Jag svarar att det går att lösa. Vickan kan möta upp honom någonstans och överlämna den, också upplyser jag om att jag kan avsluta Traderakontot och starta ett nytt i mitt eget namn, om inte han vill ha kvar det gamla, för då ändrar jag telefonnumret och adressen till honom och startar ett eget till mig ändå.

- Nä, men det behöver du inte göra. Jag kan komma bort med det till dig om det är mer som kommer fel.

Mhm... Nja... Nä... Så ska vi inte göra.

Sen ringer det på jobbet och jag måste svara, så han avslutar med att han ska höra av sig med anledning av datorn.

Vi lägger på luren, och jag har fått Parkinson igen.

Små ryckningar bara.

"Jag kan komma bort med det om det kommer mer"... Nä, du. Skulle inte tro det. Du har varit över min tröskel vad du ska. Hit kommer du aldrig mer!

Det är som om han hotar mig utan att egentligen hota.

Det är som om han säger att jag aldrig kommer slippa honom.

Ett tyst, subtilt hot om att jag en dag ska få igen.

När jag svarar på jobbet hör jag att jag darrar även på rösten.

Jag försöker prata med mycket luft, för att jämna ut ryckningarna, men det hjälper nog knappt.

Så fort jag lagt på luren ringer jag Martina.

Jag berättar aningen chockad att han har ringt. Att han var trevlig och ville komma och lämna ett paket som hamnat fel. Martina säger direkt samma sak som min magkänsla.

- Släpp inte in honom!! Du fattar att han bara vill komma i närheten av dig, va? Han får lägga det någon annanstans.

Det går en stund. Hur länge vet jag inte. Sen ringer det igen på mobilen.

Denna gång från oskyddat nummer. Borde vara något med jobbet eftersom det inte är ett nummer jag sparat.

Det är han igen.

Han frågar efter sitt MC-ställ och jag svarar att jag inte vet var det finns.

Det finns inte i huset iaf och jag berättar att vi gått igenom varenda skrubb, vartenda skrymsle när vi röjde ut honom.

Han blir fullständigt vansinnig och skriker att jag minsann får ta och leta en gång till i så fall!

Det knäppa är att jag faktiskt funderar över att göra det.

Men bara i en nanosekund. Sen svarar jag att det tänker jag inte göra, för det finns inte här!
I huset finns ingenting som är hans längre!

Då omvandlas hotet från subtilt till mycket konkret och explicit.

- Då kommer jag och hämtar det själv!!!

- Det finns inte här, och du är inte välkommen! Inte en tå på uppfarten!

- DU!! Det finns inget kontaktförbud längre!!
- Nej, det vet jag om, men du är inte välkommen ändå! Minsta kroppsdel på min uppfart och jag ringer 112 direkt!

- HA!!! Det hjälper ju inte! De kommer inte ändå, och även om de skulle göra det så såg du ju sist vilken tid det tog. 45 minuter, och på den tiden hinner jag med mycket du!

Där kom det alltså... Precis det jag väntat på...

Han går på om hur jag ska få igen för vad jag har gjort mot honom.

Jag skickade in honom i häktet och han satt inlåst i 4,5 dagar på grund av en falsk inspelning.

- Ge dig nu! Du vet precis lika väl som jag att den är äkta. Det går inte ens att kladda med en sådan inspelning!

Då blir han tyst.

Han har väl ljugit sig blå om det, så han till sist tror själv på det. En liten påminnelse om att jag faktiskt vet vad som är sant, och att han själv också vet det, är visst allt som räcker för att han ska sluta tjafsa mer om det.

Han fortsätter att gapa på en stund, säger att om han får den gamla datorn och den nya, så ska jag slippa honom sen. Annars kommer han fortsätta. Han kommer komma på besök.

Än en gång överväger jag att gå med på hans förslag, för att slippa honom.

Dock även denna gång, bara en nanosekund. Jag vet ju hur det här funkar.

Ger jag med mig på dessa krav så kommer bara nya.

Nej! Det räcker.

När vi lagt på skakar jag som om jag gick naken i -30grader.

Jag ringer Vickan.

Frågar hur man gör för att få kontaktförbud. Sist blev det ju naturligt att begära det i samband med förhören.

Hon säger att jag kan ringa 11414 för att få råd, om inte annat.

Hon känner mig, så till sist frågar hon om hon ska ringa istället.

Jag som alltid känner mig till besvär och inte vill be om något, helst, svarar (ganska förvånande även för mig själv)

- Ja... Kan du inte göra det?

Vi lägger på och 5 minuter senare ringer hon och berättar att där var en sjuhelsikes kö (som alltid).

Jag säger att jag kan ringa från stallet senare, när Martina är där som moraliskt stöd och för att ge mig en spark i arslet.

Dock ringer jag aldrig...

En vän har precis separerat från sin man, och vi pratar med henne, sen börjar det mörkna och jag vill inte komma hem efter att mörkret lagt sig. Särskilt inte efter det här, så jag kör hem. Springer in och letar upp pepparsprayen, och sätter mig i soffan...

Jag tycker inte om att ringa någonstans privat...

Vill inte ringa och be om kontaktförbud och få slängt i nyllet att jag inte får det...

Vill inte höra att "vi kommer ändå om du ringer", för jag vet att det inte går tillräckligt fort.

Jag vet att kommer han nu, så förbannad han är för häktningen och allt, då kvittar det hur fort de kör.

Han slår sig in i huset på under 5 minuter, nu när han redan har övat på hur man tar sig in.

På filmen jag lämnade in ser man att han slår sönder 3 dörrar, och den filmen är inte lång.

Nu vet han redan vilken som går fortast att ta sig in genom.

Men kontaktförbud fungerade ju, och det hördes på honom när vi pratade att det är en tydlig gräns för honom.

Då är det väl bra att förebygga ovälkommet besök med ett kontaktförbud?

Men ändå...
Risken finns att de säger nej...

Att de inte tror mig...

Det vill jag inte möta, för det skulle krossa mig...

Dessutom är det pinsamt att jag är rädd för honom. Så rädd att rösten darrar... Så kan man ju inte låta när man pratar med en främmande person... Usch!

Jag letar fram det gamla beslutet och hittar en e-post till åklagaren.

Jag har alltid haft lättare för att skriva, så jag gör det.

För en stund sedan skickade jag alltså ett mail och begärde nytt kontaktförbud.

Nu är det bara att vänta, och hoppas...

Åh hjälp, vilken skön ledighet jag har haft!

Jag har sovit massor och alltså lyckats med vad jag ville   

Att sova är för mig viktigt.

Likaså att bara få vara.

Någonstans i bakhuvudet maler väl tankarna när man inte gör så mycket, och på så sätt processas en massa.

Jul och Nyår spenderades hos Martina & Anders. En plats och ett sällskap som gör att jag känner mig helt trygg.

Nyår var väldigt lugn. Lite god mat, lite handarbete och lite hästar. Kanonskönt!

Under denna ledighet känns det som att de sista bitarna fallit på plats med mig själv.

Dels hittade jag tillbaka till den gamla envisheten och mitt jävlaranamma när jag under den stormigaste natten bestämde mig för att ta ut Nick på promenad.

Dels hittade jag en sida till... Som varit glömd sedan lite drygt 3-4 år.

Vad den sidan är hade jag inte tänkt gå in närmare på, men jag kan ju säga såhär; Plötsligt en kväll finner jag mig själv i källaren, rotandes i en låda innehållande vissa... kläder... som jag gömt undan samtidigt som jag började sova i sport-BH, tröja, trosor och pyjamasbyxor!   

Hahaha!! Den där lådan hade jag tänkt hutta, med allt innehåll, men kom aldrig så långt. Så den hamnade längst in i en vrå i källaren... Men nu är alltså ratiraljerna    framplockade!   

Ja jisses... Den där sidan trodde jag ärligt talat aldrig skulle komma fram igen, men det gjorde den visst.

Lite spännande, det där... Jag har alltid tänkt att man måste själv ta sig igenom vad det nu är som ska gås igenom. Tanken hade aldrig ens slagit mig att någon annan kunde hjälpa till att locka fram sedan länge glömda sidor.

I ett tidigare inlägg resonerar jag kring det här med styrka och hat.
Att det är ganska nära besläktat.
Att jag trodde jag var stark, men egentligen kände hat.
Idag vet jag skillnaden.
Idag är jag äntligen stark igen.
Varför?
Jo, för idag kan jag tänka mig att se människan utan att frysa till is. Jag kan tänka mig att gå förbi honom på stan utan bli berörd. Jag kan tänka på honom utan att bry mig, för så lite betyder han nu för mig.
Jag kan lyssna på ljudinspelningarna och se filmerna utan att hela kroppen låser sig och börjar skaka, för jag har gått vidare.
Jag har tagit mig igenom de sömnlösa nätterna med mardrömmar.
Det eviga vridandet på huvudet för att se mig över axeln.
Undvikit att handla i stan för att inte riskera att stöta på honom.

Jag har tagit mig igenom en oerhört tuff tid, och kommit ut på andra sidan.
Starkare och på många sätt mer medveten om både mig själv och andra.

Idag skulle jag kunna tacka honom.

Inte för allt elände, men för att han äntligen gav sig av. Inte för att det var frivilligt, men han åkte iväg med blåljus och återvände aldrig. Så egentligen är det väl det där o-återvändandet jag är tacksam för.

Men iaf. Jag vet att jag klarat det och det har stärkt mig.

Även om det är en petitess jämfört med när mamma dog, så får man väl ändå betrakta detta som ett litet kaos och en halv katastrof. Jag hör ju på min röst på ljudinspelningarna att jag inte mådde bra. Så nedbruten, så förtvivlad och så desperat tänker jag aldrig mer bli. Och jag förstod nog inte alltid att jag var just det.

Idag ser jag det.

Idag är jag tacksam att jag kom ur det utan att sjunka till hans nivå.

Just det där med mardrömmarna fick jag faktiskt också hjälp med. Av samma person som lockat fram den där lådan i källaren! En natt i mitten av november sov han över.
Hur jag vågade det vet jag inte. Jag som inte släpper några karlar över tröskeln ens. Men på något sätt är det annorlunda med honom. Det är inte så svårt med honom...
Visserligen sov jag i tröja, trosor och sport-BH, men pyjamasbyxorna skippade jag. Tänkte att lite tilltro måste man ju ändå ha till människan. Han har ju trots allt sovit över förr utan att "ge sig på mig", även om det var längesen!
Eftersom jag vid den tiden hade mardrömmar ganska ofta och dessutom kunde få för mig, när jag vaknade om nätterna, att han den där hade smugit in och lagt sig hos mig var det egentligen en ganska stor sak att låta någon annan sova där... Men som sagt, med den här killen släpper jag alla fördomar jag har emot karlar över lag, och när frågan kom om "soffan" var ledig svarade jag genast ja.

Några tveksamheter fanns egentligen inte förrän det var dags att gå och sova.

Min taktik var att somna så nära honom så möjligt, så att jag, om jag vaknade, skulle ha färskt i minnet att det faktiskt var han, och ingen annan.

Vet du? Jag drömde inte en enda mardröm den natten. Har inte heller gjort det sedan dess!
Till dig vill jag rikta ett varmt tack.

Vi har aldrig pratat om allt som hänt, du har inte frågat och jag har inte tagit upp det. Det var då och nu är nu.

Skulle du fråga skulle du dock få svar.

Du läser nog inte heller bloggen, men du kom tillbaka in i mitt liv vid precis rätt tillfälle.
Du vet säkert inte hur mycket du faktiskt hjälpt mig heller, för jag är alldeles för dålig på att prata om sånt...
Jag är pappas flicka, praktisk, pratar inte känslor. Men om du av en händelse skulle få syn på detta inlägg så säger jag det igen. Tack!

Ledigheten har också bjudit på en del motion.

På lillejulafton tog jag och Martina med Sunny och Shiny på långtur till skogen hemma vid mitt och galopperade!!
Jisses vad de sprang!! Sunny drog iväg som ett skott. Shiny ville hänga på. Jag sa NEEEEEEEJ!!!!!

Shiny sprang på sidan istället för rakt fram eftersom jag försökte stoppa henne.

Till sist var det bara att släppa så hon fick springa. Tjohooooo!!!
Sen fick jag knappt stopp på henne    Jahh... Shiny, snart 32 år och piggare än nånsin!

Min lilla muffla    

En dag tog jag fram flöjterna... De låg dammiga i en hylla på ovanvåningen och hade inte sett ljuset sedan en kväll sommaren 2013. Innan dess var det sedan 2010...

Jag kom knappt ihåg hur man tog tonerna, men det visade sig vara som att cykla.
Satte igång bakgrundsmusiken och började. Fingrarna gick av sig själva   

Funderar på om jag ska börja spela i orkester igen...
Hemvärnet i Kristianstad söker folk, såg jag... De ska dessutom spela på Högvakten i sommar. Hade ju varit fantastiskt roligt!!!
Dock har jag lite svårt att få tiden att gå ihop redan som det är... Och ingen kan ju passa Nick om jag är borta ett par dagar... Känns inte schysst att Vickan åker och släpper ut honom ett par gånger om dagen & matar honom... Nä, han ska ha sällskap, min bebis   

Aja...

Nu är jag jäkligt trött!
Somnade på soffan för en timme sen och vaknade nyss... Första dagen efter ledigheten var tuff.

Särskilt med tanke på att  jag vänt på dygnet och flera "nätter" inte somnat förrän framåt 6-tiden på morgonen, och det är ju så dags klockan ringer!!

Jag borde skaffa ett nattjobb istället!

Natti natti!  

Så är det nyår igen.

Jag tycker det är ganska skönt att göra ett inlägg på just nyårsafton, liksom föra bokslut över året som gått.

Vilket jäkla år det har varit!   

Delvis ett av de värsta, och delvis ett av de bättre.

Jag höll mitt nyårslöfte iallafall!

Förra året stod vi och pratade med polisen på minuppfart på tolvslaget eftersom min dåvarande sambo gett sig på Anders. Jisses, säger jag bara...

Jag hade redan tidigare på kvällen, när vi märkte hur han liksom laddade upp, sagt till tjejerna att det här året ska han ut! Jag ska sätta ner foten, sen ska han ut. På ett eller annat sätt!

I februari, äntligen övertalade jag honom om att åtminstone testa bo ifrån varandra. Jag klargjorde ännu en gång att jag inte tyckte om honom. Att jag inte trivdes och att jag inte ville bo ihop.

Jag fick honom att köpa tanken på att prov-bo ifrån varandra genom att påtala att jag inte var så säker på att han gillade mig heller.
Han tyckte om att ha någon.
Han tyckte om att ha ett par bröst och en rumpa att klämma på, oavsett om det var OK eller inte.

Han tyckte om att ha ett garage till sin cross.

Men han tyckte inte om mig.

Jag kände det i hela kroppen och ville bara att han skulle förstå det också.

Nu funkade inte det lilla experimentet. Han skulle varit ute 2 veckor och bott hos sin bror, men det varade från måndag till torsdag. På torsdagsnatten kom han hemrusandes...

Ringde först och frågade om han fick. Jag sa nej... Tyckte att det skulle få gå de 2 veckor vi kommit överens om.

Men han kom ändå...

Så gick tiden.

Det är rätt förskräckligt, det där... Om personen är folkbokförd på adressen kan han inte avhysas om han inte begått ett brott som ger minst 1 års fängelse   

Jag fick fortsätta att avvakta... Gjorde ett par nya ljudinspelningar och tänkte att kanske skulle jag en dag få tillfälle, eller ta mod till mig att göra något med dem.

Det kom i september.

Den 13 september hade vi vinkväll, jag och tjejerna.

När jag kom hem på natten började det som vanligt... Han ville mucka gräl...

Liggandes i sängen knäade han mig på mina knän. Sen började han sparka... Jag blev nerknuffad från sängen. Han vred om min fot. Spottad i ansiktet ett par gånger...

Efter 2-3 timmar av sånhär skit fick jag nog.

Han hade tagit min telefon och bevakade mig hela tiden, så ringa kunde jag inte...

Jag fick syn på min jobbtelefon och låtsades fippla lite nonchalant med den, men i själva verket messade jag Martina. "STOPP"

Det var kodordet för "Ring 112, det här håller på att gå åt helvete!"

Sjukt att man ska behöva ha ett sådant system egentligen...

Det tog gott & väl 45 min innan polisen kom. Under tiden visste jag inte om de ens skulle dyka upp.

Fy för i helvete, vilket nervvrak jag var på insidan... Iskall på utsidan. Kunde ju inte visa det, för då hade det gått ännu mer åt helsike.

05,30 blev jag videoförhörd i köket angående våldtäkten, eller rättare sagt, en av dem. Den senaste och mest brutala.

Han hade fel... Man kunde bli våldtagen även om man bodde ihop med "förövaren". Det var lönt att anmäla.

Åtminstone enligt polisen. Och det ger mer än ett års fängelse, så de tog honom till häktet.

Känslorna de följande dagarna var många och schizofrena. Hade jag gjort rätt? Var det kanske mitt fel? Provocerade jag? Vad fan hade jag gjort?

Att jag på något sätt lyckades behålla verklighetsförankringen genom allt detta, och även genom de senaste åren har jag 2 personer att tacka för.

2 helt enastående fantastiska tjejer.

Martina & Vickan.

Utan er hade jag aldrig lyckats komma loss.

Utan er hade jag fastnat där nere i hålet.

Utan er hade jag trott att det inte fanns några alternativ.

Tack för att ni hela tiden kämpade för mig.

Tack för all hjälp med utrensning av hans saker, storstädning, byte av lås, moraliskt stöd vid förhör.

Jag kommer inte på allt jag har att tacka er för, så jag försöker inte ens.

Kort och gott, tack för allt!

Hur dessa tjejer kunde göra så rätt förstår jag inte.

Det var helt rätt att invänta mitt beslut. Jag fick ta det i min takt, mitt tempo, så när han väl åkte ut med buller och brak var jag helt med på banan, för JAG hade bestämt det.

De kunde gjort en egen anmälan, men det hade varit så fel... Jag hade antagligen inte backat upp den, utan antagligen istället sagt upp bekantskapen, för så hjärntvättad var jag nog...

De avvaktade, lyssnade på det lilla jag berättade, stöttade, men inväntade mitt rop på hjälp.

I över 2 år... MEN när det kom, var jag helt färdig med honom, med vårt liv, med allt.

Det var enda sättet, ni kunde inte gjort annorlunda.

Ni gjorde helt rätt!

När det gått lite mer än en månad efter häktningen fick jag besked om att allt las ner.

Ljudinspelningar och filmer räckte inte.

Ca 15 åtalspunkter, men inget var bevisat enligt åklagaren.

Där och då bestämde jag mig.

Antingen kunde jag sitta kvar i hålan som han grävt ner mig i, eller kunde jag klättra upp, borsta av mig skiten och gå vidare.

Det var inget skoj att sitta där i mörkret och må dåligt, så jag tog mig upp.

Någon gång i slutet av oktober var jag alltså HELT FÄRDIG med det där.

Sen dess har det rullat på.

Jag mår inte längre dåligt av att prata om det som hänt. Jag kan berätta om allt gång på gång utan att det kommer åt mig, för jag är färdig.

Däremot ser jag inget syfte i att sitta och älta det längre, men frågar någon så får de svar.

Ska man se på vad jag lärt mig av dessa år, så har jag fått en del positivt med mig.

Jag har fått ett sjuhelsikes tålamod.

Jag har lärt mig att inte drabbas av panik.

Jag har lärt mig mycket om konflikthantering.

Just nu har jag verkligen rätt människor omkring mig. Jag har lärt mig att sortera ut de där energitjuvarna och bara umgås med människor som får mig att må bra.

Häromdagen pratade jag med Surre, och vi diskuterade just det där om vad folk tror och snackar en massa om...

Jag berättade att jag inte tagit kontakt med några av våra gemensamma vänner av rädsla för att de redan skulle hört en annan version och ogilla mig... Nu vet jag inte hur det andra versionen ser ut, jag har inte själv hört den, men kan tänka mig ungefär.

Då sa hon något som jag inte alls tänkt på... Som värmde... Och det kom så oväntat, rakt ut bara.

"Men Caroline! Alla som känner dig vet vilken bra människa du är. Man skulle ju aldrig tro på något sånt"

Nehe....?? Eller va? Jaha...?    

Jaja... Så kanske det är...?

Aja... Julen var också bra.

För första gången sen mamma dog bröt jag inte ihop på julafton!   

Jag firade hemma hos Anders och Martina tillsammans med Martinas föräldrar och syster, och Anders mamma, gubbe och hans föräldrar.

Det var så lugnt och tryggt att jag tillochmed slumrade på soffan en stund, vilket jag INTE gör om jag inte känner mig trygg.

I övrigt händer det en del spännande saker, men det behåller jag för mig själv... Kan ju inte berätta allt!   

För första gången på länge välkomnar jag det nya året, och ser tillochmed fram emot det med en viss tillförsikt, ja fan ta mig, till och med en gnutta hopp!

Så gott nytt år!
Jag hoppas att alla som haft ett riktigt skitår får ett bättre nästa som kommer.

För du! Lever du, så kan du förändra!

Puss & kram

Fram med skumpan!

Blås upp ballongerna!

Nu ska här firas för jag har nåtts av strålande nyheter!!   

En liten fågel viskade i mitt öra att det verkar som om "han den där" har hittat ett nytt offer!
Det borde betyda att jag är safe, och genast känns inte den 17e som en så mörk dag!

Han kan nämnligen bara fokusera på en sak åt gången, och är han upptagen med att vara förälskad i någon annan, borde det betyda att han inte har någon energi över till att förfölja och skada mig   

Ja, det kan nog låta egoistiskt, men vadå? Efter all skit jag har tagit i 4,5 år. Efter över 2 år av tjatande att människan skulle se sig om efter ny bostad, de senaste 9 månaderna av beslutsamhet att så måste ske.
Jag känner faktiskt inget ansvar för hennes liv, vem det nu är. Jag skiter i vem det är, men jag skulle vilja säga tack!
Ett hjärtligt tack för att du tar över mitt problem! TACK!!!   

Inte heller har jag sovit dåligt inatt. Tvärt om! Jag sov väldigt gott och hade inga mardrömmar alls!

Nu kommer snart snickaren, och senare blir det partaj hos Anders & Martina!
Får väl se hur det går... Jag är ganska trött, fick ju ingen sovmorgon idag. Men lite får det allt firas