Denna dag står det 2 korta notiser i kalendern.

"Stjärnfall" och namnet på en kollega.

Jag har en del tankar om båda dessa, så de får var sitt inlägg.

Namnet på kollegan syftar till en händelse runt lunchtid.

Jag var hemma med feber och låg nerbäddad på soffan under ett stort täcke.

Han var också hemma, varför var lite oklart... Antagligen mest för att hålla koll på mig, så jag inte gjorde något "dumt".

Då ringde en manlig kollega i ungefär min ålder. Vi rings ganska ofta, om en massa saker som rör jobbet.

Iallafall blev jag varm, så jag slängde av mig täcket.

Vi pratade på om lite allt möjligt, lite jobb och lite om hur dåligt jag mådde. Man får ju inte missa en chans att beklaga sig lite 

När vi hade lagt på blängde han på mig och fräste

Fffffyyyyyyy fffffaaaaaaaan....

Jag kände mig som ett levande frågetecken och frågade förbryllat Ha??? 

Fffffffyyyy ffffaaaaaaan... Ligga och FNATTA dig på FITTAN när du pratar med honom....!!!!

Jag fattade ingenting... Gör fortfarande inte...

Det jag kan tänka mig är att jag hade blivit varm under det stora täcket, möjligen kasade trosorna fel när jag vände mig och att jag drog dem tilrätta, men något fnattande var det då rakt inte tal om!

Alltså, det här låter kanske inte så hemskt... Men för mig känns det förjäkligt att bli anklagad för något jag aldrig skulle göra.

Det här känns lika illa som de dagar när jag kommer hem från stallet och han står ute och väntar för att se vilket håll jag kommer ifrån. När han får syn på mig fnyser han "Thö! Var fan har du vatt nånstans!???"

Jag svarar alltid likadant "I stallet, det vet du ju?"

"Thö! Ja sääääääääkert!! Såhär länge??!!! Jag vet nog faaaan var du har vatt!"

Jag kan nog aldrig riktigt förklara vad som händer inuti mig när jag blir anklagad på det här sättet...
Jag hatar otrohet. Skulle aldrig röra någon annan, hur dåligt mitt förhållande än är.
Jag är av uppfattningen att man först avslutar något gammalt innan man börjar något nytt. Hur svårt kan det vara??

För min del tog det slut mellan oss redan 2012. Jag bad honom då för första gången packa sina saker och försvinna.
Dock har han ju bevisligen inte försvunnit, och även om jag aldrig kommer förstå hur man vill bo hos någon som inte vill ha en där, så har jag aldrig rört någon annan under den tiden heller.

Man gör inte så.

Även om jag inte känt att jag varit tillsammans med honom, har jag ju vetat att han inte alls registrerat det, utan sett det på ett helt annat sätt...

Han vet att jag tänker såhär.
Han vet att jag hatar otrohet.

Ändå kommer dessa anklagelser titt som tätt.
Han inbillar sig saker och är vansinnigt svartsjuk trots att jag aldrig gett honom någon anledning att vara det...
Logik är inte hans starka sida.
Logikens regler borde säga att om jag aldrig varit otrogen mot någon, så bör jag inte vara det mot honom heller.

Oavsett anledning är det riktigt obehagligt när han blir sådär svart i ögonen och riktigt tror på det själv.

Vad jag än säger, så hjälper inte det.

Ibland tänker jag att jag borde se till att träffa någon, bara för att han ska få rätt.

I tankarna är killen stor och stark och kan hjälpa till att slänga ut honom!

Men nej... En tanke får det stanna vid.

Jag tänker inte sjunka till hans nivå.

Kan inte göra något som strider så till den milda grad mot mina egna värderingar.

Det går inte.

Det här kommer att ta slut, förr eller senare. Då ska jag åtminstone gå ur det med huvudet hållet högt och kunna säga att jag ALDRIG blev en så hemsk människa som han.

Julen i år blev katastrof!!
Vi hade bjudit hem pappa och brorsan med familj att fira hemma hos oss, för att försöka göra något nytt...

Sedan mamma dog har jag inte hanterat julen särskilt bra.

Mamma älskade julen. Det var hennes högitd, och jag gillar traditioner. Vill helst att allt ska vara som det alltid varit.

Första året firade jag hemma hos pappa, så likt den vanliga julen som möjligt. Inte bra, bröt ihop redan vid lutfisken.

Förra året var vi själva hemma. Åt vad vi ville och gjorde vad vi ville. Inte bra, bröt ihop till någon julkonsert med sorglig musik.

I år testade vi alltså att vara hemma hos oss. Dags att skapa nya traditioner, tyckte jag. Inte bra.
Hunden fick vara nerstängd i källaren eftersom han inte tål varken pappa eller brorsan. Jag tyckte synd om honom hela tiden. Jag och sambon stod med lutfisken eftersom brorsan och hans familj inte skulle ha, så de invaderade soffan. Vi fick inte plats i vår egen soffa!! Hann inte se Kalle, för då stod vi med maten. Bröt ihop sisådär 5-6 gånger. Någon gång gick jag ner till hunden i källaren, någon gång gick jag upp och la mig i sängen. Jag strejkade!!
Sambon var allt annat än förstående. Efter en stund dånade han uppför trappan, tände lyset i sovrummet, blängde på mig och fräste något om att det var pinsamt att jag gick och gömde mig... Alla undrade var jag var...

Jag fräste tillbaka att det här var den sämsta julen jag någonsin varit med om, så han kunde hälsa de andra att jag skulle komma ner när de hade åkt och hunden kunde komma upp!!

Han tjatade och gnällde tills jag gav med mig och gick med ner.

Bröt ihop en gång till strax innan deras taxi kom, och sen var det bra med det.

Alltså såg vi fram emot en strålande nyårsafton.

Allt skulle bli perfekt!

Tjejerna hade förberett förrätt och efterrätt och vi stod för huvudrätten.

Alla skulle hjälpas åt och det enda som kunde vara ett litet orosmoln var Vickans kille som hade det lite struligt. Han hade problem med spriten, men vi löste det också. Köpte alkoholfritt vin, så allt skulle bli bra. Inget kunde gå fel.

Alla kom, alla hjälptes åt och allt var verkligen perfekt.

Tills vi tog fram ett spel som någon hade med sig...

Vi började spela och tänjde kanske lite på vissa regler, men det var OK för alla.

Så kom det till sambons tur... Han svarade fel på en fråga med opponerade sig. Vi hade ju tänjt på gränserna innan.

Alla vi andra menade att här var det inte fråga om att tänja på gränserna, utan detta var faktiskt rakt av fel.

En sådan liten petitess blev en jättestor sak...

Att någon sa emot honom.

Att ALLA sa emot honom.

Vi gaddade ihop oss, menade han.

Ingen tyckte om honom.

Det var rysligt synd om honom.

Jag och alla utom Anders och sambon gick ut för att ta lite luft och när vi kom in igen satt de 2 med telefonerna i händerna.

Jag tänkte att det kunde vara för honom att bara glida in i samtalet lite smidigt, så skulle allt vara över.

Men icke!

Han gick ut i köket. Vi andra satt kvar.

Det ringde och efter en stund kallade han på mig.

Det var hans farbror som inte har alla höns hemma. Han brukar driva med honom, och nu var det min tur.

Jag skulle tvunget prata med honom så att han kunde skratta åt det. Vi pratade och han skrattade.

När jag kom tillbaka till rummet där de andra satt hade Martina tårar i ögonen.

Jag förstod inte riktigt varför, men hon hade uppfattat att han försökte skämma ut mig och tyckte att jag borde känns mig kränkt... Det gjorde jag visserligen inte, men jag är väl van, antar jag...

När han hade pratat klart satte han sig i soffan och startade något slags dunka-dunka.

Musik som han inte ens lyssnar på, utan bara för att det skulle låta så mycket som möjligt.

Högsta volym, så vi i andra rummet hörde inte vad vi sa...

Efter en stund gick jag in till honom.

Jag fattade att han kände sig övergiven, ett litet barn som inte fick vara med och leka, fast det inte var så.

Så  jag satte mig på huk och la ena handen på hans knä och pratade med honom som om han vore den lille ledsne pojke han tyckte att han var.

Jag försökte så pedagogiskt som möjligt förklara att såhär gör man inte. Det skulle vara mycket bättre om han bara gick in och satte sig hos oss. Tyst en stund och sedan gled in i samtalet lite smidigt.

Nix!
Han startade musiken igen, så jag gick tillbaka till de andra och stängde dörren istället.

Vi satt ganska tysta... Alla lite förskrämt väntande på vad som skulle hända...

Martina tyckte att vi skulle åka hem till dem istället, så kunde han sitta här och sura.

Jag visste hur mycket skit jag skulle få för det i så fall, så jag sa att de kunde åka om de ville, men jag fick vackert stanna. Det var bättre än alternativet dagen efter...

När vi skulle gå ut nästa gång tog jag på mig jackan.

Jag svepte på den och i samma stund kom en tom ölburk flygandes.

Jag såg inte var den kom ifrån och tänkte att den kunde stått på skänken så att jag välte ner den.

Nanosekunden efter hör jag Vickan fråga sambon vad i helvete han höll på med.

Han fattade ingenting och hävdade att han inte gjort något.

Men hon hade sett att han kastade burken. Hon stod så att den flög förbi henne mot mig.

De två började skrika och jag gick ut.

Vickan följde efter och sambon stannade i dörren.
De skrek och skrek.

Jag fylldes av panik och sa till dem båda att lugna sig. Skit samma om han kastade den eller inte, men håll snattran nu, för det är min altan det skriks ifrån!! Hela byn kommer veta att här är tomult. Fyfan vad pinsamt!!!

Det hjälpte inte.

Jag fick syn på Anders och bad honom försöka prata med sambon, kille till kille typ...

Anders gick fram och sa lugnt till sambon att lugna sig lite.

Sambon skrek något och sekunden senare slog han handflatan i Anders bröstkorg och greppade tag om hans skjorta.

Han la hela sin vikt mot honom och puttade honom mot altanräcket.

Vickan och Martina flög på sambon och drog tag i hans tröja och hår för att få honom att släppa Anders innan han hamnade i rosenbuskarna.
Alla rasade i marken, 4 pers och tjejerna var underst.

Sen blev det ett jäkla liv och jag stängde nog av hjärnan.

Ville inte vara med längre.

Det här kan inte hända hos mig!!
Jag är inte den tjejen som har en sådan kille!!

Jag är ju skötsam, inget skrik och bråk!!
Eller??

Vickan frågar om hon får ringa polisen och jag känner att det kan kvitta. Här har redan varit sånt jäkla liv, så mer pinsamt blir det ändå inte.

Polisen kommer och på 12-slaget står vi och pratar med dem.

Pikétbussen utanför min tomt..........

Det hela slutar med att mina vänner måste åka eftersom han är folkbokförd på platsen, men honom kan de inte ta för mig har han inte rört under kvällen.

De undrar om jag är rädd för honom, så att jag behöver åka med mina vänner.

Jag svarar tufft att "Nej, mig har han inte rört. Jag är minsann inte rädd för honom".

Så polisen åker och vi går in till oss.

Lugnt och skönt? Nja, det var det väl inte...

Inte direkt den härliga nyår vi förutspått.

På något sätt blev det mitt fel att det blev som det blev. Jag skulle tagit hans parti, så hade inget hänt.

Han skulle minsann se till så att Saaben och några andra vänner skulle ta hand om Anders för att han var så jävla kaxig.

Hmmmm....

Anders försökte be honom att lugna ner sig... Kaxig skulle jag nog inte kalla det...

Men visst...

I hans värld kanske...

I min värld hade jag hamnat helt fel i livet.

Nyårsnatten 13/14 insåg jag att det var på riktigt dags att ta tag i det här.

Jag vill verkligen inte ha med människan att göra igen.

Varför sa jag inte att jag faktiskt är rädd för honom?

För jag vet vad som hade hänt om jag hade åkt därifrån...

Jag vet vad som hänt om jag hade kommit hem dagen efter...

Jag vet precis var jag hade varit nu...

Och det alternativet är inte ens ett alternativ...