Sicken helg detta har varit...

Pratade med A i veckan och berättade att jag och Sofie skulle ut och festa...
Vi hade ju bestämt att hon skulle avsluta med sin KK samtidigt som jag, och efter det skulle vi ut på stan och röja!!
Så ville A köra fylletaxi till oss... Jag sa att det var ju onödigt att han skulle köra så långt, han bor utanför stan på ett håll och jag utanför på motsatt håll... Så Sofies mamma kunde köra oss.
Men han ville tvunget!!
Om det var för att han ville se till att jag inte släpade med någon annan hem eller om det var för att han trodde att jag skulle bli full och då gå med på något vet jag inte...

I alla fall gick jag med på det när han sa att han ändå skulle in till stan och glida med bilen.

Så... Sofie kom... 2 vänner till dök upp... Det var ju inte riktigt meningen, vi skulle ju röja själva, men det var ju trevligt iaf :)
Så när det närmade sig tiden för att A skulle dyka upp fick jag ett fylleslag och messade"kommer du snart?" Han svarade att han va på väg och tyckte "vadådå, saknar du mig, eller? ;)" Så sa jag att jag kunde gå ut och möta honom... :O
Varför vet jag inte riktigt... Jag antar att jag kanske inte har släppt honom så lätt som jag försöker intala mig själv...?
Fan...

Aja, jag gick iaf ut och mötte honom.
I kramen sjönk jag in i hans famn som vanligt och allt kändes så bra...
Jag trivs i hans famn...

Resten av kvällen stod vi mest utanför och pratade...
Han tjatade om att jag skulle följa mitt hjärta och göra det jag ville istället för att kämpa emot...
Men vad skulle det tjäna till?
Jag tänker inte vara hans leksak vid sidan om familjen........
Jag vill inte...
Ska jag vara någons vill jag vara dens hela tiden. Hela dens allt... Inget mindre kan jag acceptera.
Då blir jag bara sårad, och jag tycker rent av att det är fräckt att han ens kan föreslå nåt sånt!!
Tydligen vill han ju bara ha mig till att ligga med. Men behålla familjen ändå...
Nej tack!

Iaf körde vi in till stan ett par timmar senare, och det blev aldrig att vi gick ut på puben...
Istället åkte vi med en runda i bilen, och sen lämnade vi av Sofie innan vi till sist körde hem till mig...

Jag smet ur bilen innan han hunnit stanna den, för jag tänkte inte att han skulle följa med in.
Klockan var mycket, och jag ville verkligen inte göra något med honom med tanke på familjen...

Men han stannade bilen och gick med in...
Så hamnade vi i soffan, och han började kyssa mig..............
Vad skulle jag göra??
Jag ville egentligen så gärna besvara kyssarna, men på ett annat sätt ville jag verkligen inte göra det... Så jag vände bort huvudet istället och spjärnade emot...
Så kom det igen "följ ditt hjärta... visa vad du vill..." 
Men nej! Jag tänkte INTE göra det!
Så efter en stund fick jag tag med fingrarna om hans kind och tog tag!
Så skojade vi lite och han sa att "ja, kniper du till där, så biter jag hårdare" (han hade mitt öra mellan tänderna, hehe!
Jag knep hårdare och han bet till, sen drog han undan ansiktet, och då satt mina naglar kvar runt kinden så det blev två blödande repor!!!!! :O
HOPPSAN!!!

Han blev vansinnig, antagligen för att han inte visste hur han skulle förklara detta när han kom hem, och for ut i hallen, fotade iväg mina skor så de smällde i dörren i andra änden av lägenheten och skrek och gapade.
Jag tänkte INTE väcka alla grannarna, så jag gick ut till honom i hallen och sa till honom att lugna sig.
När han märkte att jag varken kröp och bad om ursäkt eller käftade tillbaka utan höll mig lugn blev han ännu mer förbannad!
Så han knuffade mig, så jag stapplade baklänges, tog tag i ljusstaken på väggen för att inte ramla, men den lossnade såklart och följde med ner.......
Så där satt jag så grannt på golvet och han bara glodde...
Jag for upp som ett skållat troll och fortsatte att hålla mig lugn.
Psykisk krigsföring är långt mer effektiv än fysisk, men ligga på golvet kan man ju inte gärna göra.
När jag kom emot och sa till honom att gå ut och aldrig mer höra av sig knuffade han mig igen, så jag föll ännu en gång.
Jag reste mig igen och sa till honom ännu en gång att gå, och att jag aldrig mer ville se honom. Såna fasoner tolererar jag inte!!! Han vet hur jag hade det med G. Han vet att vi hade regelrätta slagsmål flertalet gånger och att jag vägrar lyfta näven efter det.
Det där accepterar jag ICKE!!
När han insett vad han gjort och blev påmind om hur jag haft det tidigare tog han mig i famnen och bad om ursäkt. Men jag gick inte med på det.
Om det börjar så vet man aldrig var det slutar........
Så jag sa till honom att klockan var mycket, och att han skulle köra hem istället.
Men han vägrade gå!!!
Han tänkte inte köra förrän jag förlåtit honom.
Nehe, tänkte jag. Då får han väl stanna resten av livet då!

Ja, jag minns inte allt som sas den kvällen, men när klockan blev 04,30 var det verkligen dags för honom att köra tyckte jag, så vi kom överens om att vi skulle säga till fjällan att vi hade brottats på skoj som alltid, och eftersom jag var full hade jag inte känt att jag tog tag så hårt i kinden...
Sen körde han..........................

Dagen efter (idag) hade jag lovat fjällan att vi skulle på en aktivitet...
Så de och barnen kom till mig, och vi körde iväg.
Sen åkte vi hem till dem för lite andra aktiviteter, och till sist blev det mat.

Efter det satte vi oss i soffan...
Hon i ena änden, jag i den andra, och han emellan.
Hon satt med ryggen emot och jag drog en filt över mig eftersom jag var frusen...
Då kom han med handen under filten, och höll om mitt ben...
Försökte inte tafsa eller nåt, bara höll tag om det....
Efter en stund tog han min hand där under istället...
Sen satt han och höll mig i handen hela kvällen...............................

Jag körde hem något förvirrad....
Varför håller han handen om han bara vill knulla?????


Undrar egentligen om han blev rädd att han inte skulle kunna förklara det hemma eller om han mest blev stött i kanten över att jag inte ville??
Han verkar inte fatta att jag inte vill vara en grej vid sidan om...

Ikväll var jag på besök hemma hos dem....

Det känns riktigt bra!

Alltså... Jag kanske är en barnperson iaf??
Jag vet inte, men den lille pågen kom och viftade med en bok... Så frågade jag om jag skulle hämta mamma så hon skulle läsa för honom...
Men nej... Han viftade glatt vidare och ropade "DU!!!!" och pekade på mig......? :O
Jaaaag????? Läsa saga???
Herregud, vad skulle mina vänner sagt om de såg mig, världens mest avskyvärda människa mot barn, som alltid fräser "se till & få tyst på ungjäveln innan jag vrider nacken av den fan"när jag hör ett barn gala i affären?!
Hahaha....
Men, men...
Så han kröp upp i mitt knä, och jag la armen om honom också läste vi... Hela boken... Med välling i näven...

Jag ska säga att det var minsjäl riktigt mysigt!!
Jag kanske inte är en barnperson, men vissa utvalda kan jag kanske tycka om...
Jag tycker ju om hans...
Dessutom sa en kompis till mig häromdan "du hade aldrig pallat en bebis!! Du skulle träffat nån som har barn på ett par år redan, det hade passat dig!"
Jaha... Det var ju synd att man inte tänkte på det innan.....

Det bästa av allt var när A kom in i rummet.
Han hade varit nån annanstans när vi satte oss ner och myste...
Så hörde jag hur han kom in, hörde att jag läste, kom närmare och såg att jag höll om pågen... Stod stilla en stund och bara glodde (tror jag, han var ju bakom oss) sen gick han förbi...
Och den blicken jag fick... var.........
Ja, det kändes nästan som om den sa "fan... det hade ju funkat..."
Med barnen alltså...

Jahh, det kan han gott fundera över.

Om det så hade varit världens fulaste och jobbigaste ungar skulle jag tagit dem till mig, för att de är hans barn... Fattar han inte det är han fan dummare än jag trodde...
Oturligt nog är min tanke densamma...
Fan... det hade ju funkat...
Jag trodde faktiskt inte heller det innan... Men de är så goa bägge två... Så det hade inte varit några problem...

Fan... Det hade ju funkat..............

Idag känns det bättre...

Jag tror jag har kommit på vad det är jag har saknat...
Det är nog mest våra samtal...
Det är så tyst där hemma nuförtiden...
Ingen att tragga hela kvällarna med längre...
Ingen att somna med i luren...
Ingen som ringer och väcker mig...

Men imorse ringde han :)
Och en gång till i eftermiddags :)

Så idag känns det bättre!

Fast jag vet inte riktigt om jag egentligen hoppas att han ska fortsätta ringa, eller om det är bäst att bryta helt och inte ens umgås med honom... Försöka glömma helt............

Jag vet inte...
Jag vet bara att det känns bättre när jag pratat med honom...........
Fan......

Nu börjar det kännas tufft...

Jag kände verkligen i söndags att jag var beredd att släppa honom.
Allt var faktiskt OK...
Men nu börjar något hända...
Jag saknar honom så jag håller på att sprängas!!
Jag får inte luft, kan inte tänka klart, jag vill bara hem och dra täcket över huvudet när jag sitter på jobbet.
Jag vill inte mer...
Jag vill inte känna såhär...
Varför i helvete när allt kändes ganska OK i söndags???
Jag vill inte mer....
Jag vill inte sakna honom såhär...
Varför?

Redan den 2 maj 2010 startade jag uppföljaren till den där första anonyma bloggen.

Tro fasen att de var anonyma förresten! Precis som den sista som jag redan publicerat allt från.

Hela historien kring vårt förhållande; hur det startade, hur det var under tiden och hur det slutade är så nedrans pinsam!!
Dock är det på tiden att jag inser och accepterar att det är en del av min historia.

Jag var trots allt med.

Jag kunde satt stopp närsomhelst under tidens gång. Eller nej, faktiskt inte efter att vi flyttat ihop. Jag försökte mer än en gång övertala honom att dra och lämna mig ifred, men det gjorde han ju inte.

Polisen avhyser ingen om han inte begått ett brott som ger minst 1 års fängelse, det kollade jag upp.

Att anmäla kändes inte heller aktuellt eftersom jag inte hade några bevis.

Dessutom såg jag inte hur fel allt var.

Jag såg inte att det inte var normalt att bli nerslängd i källaren, dörren låstes och där fick jag sitta tills han kom hem och öppnade(?!) Fast det hände ju bara en gång... eller kanske två...

Idag vet jag att det där kallas "Normaliseringsprocess". Det börjar med små saker och efter ett tag känns det inte så allvarligt att bli svingad med ett judokast i golvet med bakbundna händer och huvudet före.

Aja...

När bloggen, vars inlägg nu kommer, startades ville jag inget hellre än att få honom till min.

Han hade visat en underbar sida, helt och hållet charmat byxorna av mig, och tji fick jag senare.

Men det kom som sagt senare...

I de inlägg som nu kommer publiceras vill jag ha honom, men på rätt sätt.

Får väl passa på att be om ursäkt till eventuella människor med ömma tår, även efter att ni läst denna blogg...

... så var sagan slut...
Jahh...
Idag är det definitivt slut.
Vi hade ju sista mötet i onsdags, men idag är dagen de flyttar ihop..

What can I do?
Inget...
Hon är mor till hans barn.
Det kan inte jag konkurrera med...
Jag får erkänna mig slagen och försöka glömma.
Det blir svårt ett tag...
Men bara han slutar höra av sig går det säkert om på ett par dagar...
Hoppas jag...

Snipp...
Snapp...
Snut...
..................Så var sagan......................
Slut

Fan, fan, faaaaaaan!!!!
Jag skulle varit hos A ikväll....
Vi skulle haft vår sista kväll...
Vi skulle haft en sista chans...
Att mysa...
Busa...
Ligga...
Njuta...

Jag sov hos honom igår eftersom jag skulle på möte idag som inte började förrän 13,30 inne i stan, så det var gott om tid att köra hem med hunden innan dess.
Det var lika underbart som alltid...

Han gick upp och körde till jobbet imorse som vanligt och jag låg kvar och drog mig...
I världens skönaste säng tänkte jag mig en låååång sovmorgon, och tänkte inte gå upp förrän vid 12...
Men minsann... Vid 9 fick jag springa till toa!! Jag har så ont i magen!!!
Jag mår skit...

Nu kan man ju fråga sig varför...
Men jag tror jag vet.
Det är rent psykiskt.

Jag vill inte åka härifrån, helt enkelt.
Jag vill inte komma en sista gång ikväll.
Jag vill bara ligga här med A hos mig.
Alltid.

Jag vill inte åka, för vi har så många minnen härifrån. När han tröstade mig efter det där med hästen, när vi myste i soffan, till och med när vi stod på balkongen den där kvällen innan allt annat började och han bara höll en hand på ryggen på mig... Jag tycker det är mysigt, jag vill bli omhållen på det sättet, jag vill bli "uppvisad" och stolt över. Det är inget fel i att vara en "trofé-fru" som många andra tycker: "han vill bara visa upp mig blablabla..." Ja vadå? Var stolt att han tycker du är fin, och vill visa för alla vilken snygging han fått tag i! Vad är felet i det?! Hade väl varit värre om han försökt gömma dig och inte velat bli sedd med dig?
Jag vill inte komma en sista gång för jag vet att det blir den sista... Det blir så sorgligt, jag tror inte hjärtat hade klarat det... Det gick för långt. Jag skulle brutit tidigare...
Jag vill bara ligga här med A hos mig och jag vet inte varför. Jag kan skita i varför, jag vill bara göra det. Jag trivs i hans sällskap. Jag passar perfekt i hans famn. Våra kroppar är som skapta för varandra... Vi är som ett pussel... Klaffar perfekt...

Näe...
Jag vet precis varför jag har ont i magen idag...
Det är inte för nåt jag ätit...
Det är hjärtat som spökar, men eftersom det gör för ont tar magen över, för det vet man går om.

Det är ju själva fan....

När han ringde innan ikväll och undrade hur dags jag skulle komma sa jag bara att jag hade ont i magen. Jag hade säkert ätit nåt konstigt...
Så jag kunde inte pippa ändå, för då hade det väl slutat med att jag hade sprutlackerat både vägg och lakan :P
Då sa dumskallen bara att jag kunde kommit ändå... Han kunde bara ligga och hålla om mig... Massera magen och mysa.........
Jävla idiot!!!
Kan du sluta va så jävla härlig när du inte ville annat än att bara pippa hela tiden i alla fall?!
Dumskalle!!!!!!
Aldrig att jag skulle erkänna att jag faktiskt tycker om honom.
Det blir bara så pinsamt då... Då ser han att han minsann lyckats när han ändå inte ville mer...
Fan vad pinsamt att jag föll för hans spel... Fast jag hade lovat mig själv att inte göra det...

Fan.....

Fan, fan, faaaaaaaaaaaaaaaan!!!!!!!