Ibland är jag lite extra modig!
Ibland får man helt enkelt lägga rädslan åt sidan och prova på något skrämmande.

Efteråt är det enormt stärkande.

Min fina Shiny har jag haft i 12 år, och sedan jag fick henne har jag inte ridit någon annan häst.
Jag har provat Martinas stora Sunny och skrittat av henne efter en träning eller så, men inte mer.

Vickans Flamman har gjort sig ett rykte om att vara stor, envis och bångstyrig. Ett riktigt vidunder!

För över 2 år sen sa tjejerna att "Du borde prova Flamman! Hennes trav är helt sjuk!!"

Jag sa blankt nej.
Det kommer inte att hända.
Aldrig i livet!
Jag har sett henne in action ute i skogen där hon springer mer än går, helt toppad och mestadels på två ben!

Men nu!
Hon fick en bebis i somras och har inte blivit riden sen April, så nu är hon trött och fet, och därmed är risken betydligt mindre att hon skulle sätta av i galopp över staketet med mig på ryggen, så NU har jag gjort det!

I torsdags satt jag upp för första gången. Idag för andra.

Lite läskigt är det fortfarande, men OJ vilken häst!
Hon är en jättebra läromästare som ger direktrespons på sits och hjälper.
Hon samarbetar och sköter sig jättebra!

På Shiny åker man mest. Sitter avslappnat och låter henne bestämma tempot.

Dels för att hon är travare och dels för att hon är gammal. Då får man göra lite som man vill...

När Vickan därför vägledde mig till att knipa för att sakta av, och senare driva med sätet kom jag ihåg.

Visst fasen! Det är ju såhär man rider!

Jisses, vilken träningsvärk jag lär ha imorgon! Ändå har jag bara skrittat! Men på Flamman måste man hålla om och driva för att hon inte ska klampa på som hon vill.

Jag är så glad att jag vågat mig upp på den här stora tjejen!
Tror jag har vuxit 2 meter, minst!

Vickan är superbra som ridlärare också. Hon kör basic och tar det lugnt.
När jag blir nervös och frågar med darrande röst vad hon håller på med, varför ökar hon?!! svarar Vickan lugnt med en förklaring om hur hon funkar och vad som egentligen händer.

Då fokuserar jag på det, och efter en stund känns allt OK igen.

När jag var klar för ikväll körde jag i ilfart till Martinas föräldrar i Gualöv där lille Moses väntade!
Sjukt söt liten krabat de har adopterat!

Han är inte stilla särskilt länge, så det är inte det lättaste att få till ett kort på honom...

Åh, så mysigt det var med lite bebismys!! Finns det något bättre än små valpar?? Jag tror knappt det!

Man vill ju bara pussa ihjäl honom!!

Vilken härlig kväll detta har varit.

Först en avklarad utmaning med Flamman och sen lite bebismys, och såklart, som kronan på verket - kaka som Josefina bakat! Vansinnigt gott!

Efter jobbet var jag såklart tvungen att köra bort till Flamman och Contimo!
Han skulle få prova att vara ute en liten stund, och jisses vad han har blivit stabil på bara ett par timmar!!

Här är han ca 17 timmar gammal, och han står riktigt stadigt faktiskt.

Flamman busade igång honom lite, så han tillochmed galopperade i hagen   

Ganska bredbent, förstås. Men ändå!

Så jäkla söt!

Martina hade presentkort på Hööks och visste att de hade rea, och det kunde vi ju inte missa!
Jäklar vad vi shoppade! Vi kom ut med varsin stooooor påse   

Vi skulle rida på kvällen, men jag hade så bråttom till lille bebisen att jag inte hann byta om innan jag körde dit, så jag var ju helt enkelt tvungen att köpa ett par nya ridbyxor och en väst, hehe!

Byxorna var riktigt snygga med lite bling på bakfickorna   

Skjortan fick duga att ha under   

När jag tittade på dem i affären tänkte jag att färgen var riktigt snygg, men var lite orolig att det skulle skära sig mot Shinys bruna... Men det blev ju riktigt bra     

Det var lite ruggigt innan idag, så det var ju egentligen tur att vi tog bebismys och Hööks först, för när vi kom tillbaka och hade bytt om kom solen, minsann!

Det var riktigt skönt fast att jag bara hade en tunn skjorta under västen   

När vi var nästan hemma tyckte vi att det blev lite kyligt.
Inte så konstigt eftersom klockan var närmare 21,30   

Oooops!

Ähh, det var en härlig nattarunda, haha!
Men skönt var det att komma hem och hoppa in i en varm dusch.

Dags att sova snar tror jag... Det blev ju sent igår, och ingen tupplur idag heller   

Natti natti!

#Hööks #föl #Contimo #Flamman #Ridtur #Rea

Vilken konstig dag detta blev.

Från huvudvärk, via klump i magen till fullkomlig glädje!
Det skiftar fort vissa dagar, men det är bara att hänga med så gott det går...

Ikväll började Hamnfesten i Åhus och Smens Baglomma skulle spela.

Jag har alltid åkt dit och tänkte göra så även i år.

Vickan ville följa med, men på morgonen messade hon att Flamman började förbereda sin fölning, så inom 48h skulle vi ha en liten bebis. Vi fick alltså avvakta och se om det blev hamnfest eller babylycka!

Jag hämtade Vickan i stallet eftersom ingen drastisk utveckling skett under dagen. Lite större vaxproppar i juvren och ansträngdhet i bakbenens kärl, men i övrigt lugnt.

Vi tänkte oss en trevlig timme eller 2 i Åhus och sen tillbaka till stallet.

När vi kom dit hade knappt något folk alls kommit, så vi gick en runda i hamnen.

Tillbaka i tältet satte vi oss på en bänk, hyfsat långt fram.

På väg dit såg jag en MC-jacka, likadan som A gnällt om att han inte fått när han åkte ut, den han skulle komma och döda mig för (den var tydligen enormt viktig?!) Jaja, då vet jag åtminstone att han visst har fått den... Som jag anade...

Tanken passerade snabbt - Kan det vara han?

Ett snabbt konstaterande om att jag fick sluta noja. Varför skulle han vara här? Dessutom var de andra vid bordet inte riktigt den sortens människor han brukar umgås med, utan snarare göra narr av... Så nej, risken var relativt liten.

Vi satte oss ner på bänken som var på motsatta sidan av bordet, en bit längre bak och efter någon minut vänder sig Vickan om mot mig med stora ögon och säger lite jagat "Det är HAN! A sitter där framme!!!!!"

Aaaahhhhhhhh..... Vad gör vi nu?!

Bestämmer oss ganska fort för att sitta kvar. Han ska inte styra mig mer. Jag tänker vara där jag vill.

Men obehaget kryper på... Tänk om han ser mig? Undrar vad han gör då? Skulle han våga göra något bland allt folk?
Antagligen inte, men å andra sidan har han gjort gott om saker jag aldrig trodde att han skulle....

Egentligen är det ju bara bra om han gör något här... Gott om vittnen... Äntligen...

Fast aj... Jag vet hur ont det gör, och smärta är inget jag längtar efter...

Messar en ordningsvakt jag känner och frågar om han jobbar i Åhus.

Nix! "Ta sikte på första bästa vakt du ser om han får syn på dig" blir svaret. Ja, jo... Men det skulle känts tryggare om någon jag känner finns där, så jag kan springa och gömma mig bakom honom utan förklaring, feg som jag är...

Det går en stund, sen kommer Kent & Pia.

Vi snackar en liten stund och de sätter sig hos oss.

Kent har jobbat som fångvakt, så några mooves borde han ju ha kvar. De vet dessutom det mesta av vad som hänt, så det känns tryggt och bra.

Efter en dryg timme landar jag i något slags acceptans.

Då har vi utbytt en kort blick mellan allt folk, och efter det undvikt varandras blickar fler gånger.

Han ser rätt patetisk ut där han sitter, och det känns som en jäkla vinst att han är där med just det sällskap han är.

Har han äntligen lärt sig att alla människor är faktiskt människor? Eller har han ställt till med något och sitter där som "straff"? Jag tänker att han kanske mobbat någon eller kränkt, så som han brukar, och som straff fått att han måste umgås med dem! Fast så funkar det ju inte... Så jag är verkligen konfys...???

Skit samma.

Dessutom tänker jag att vill han mig något så får han väl göra vad han måste. Här är ju faktiskt bästa läget, med mycket folk som kan vittna.

Låter han mig vara så är ju det skönt.

I pausen känner vi att det är dags att köra hem.

Vi vill kolla till Flamman och jag ska upp och jobba dagen efter.

Vickan reser sig upp och kollar bort mot hans plats. Konstaterar att han gått, så då kan vi också dra.

Hade han precis rest sig så hade vi väntat någon minut tills han var ute så vi slapp en konfrontation.

Kramar Pia och Kent hejdå, och Pia säger att vi ska ringa om vi springer på honom på väg till bilen.

Svaret blir kort från mig "Om vi hinner det, ja..."

Vi hittar bilen, går med ett gäng andra människor som ska på samma håll.

Snabbt in och sen pustar vi ut. We did it!

En vända inom Statoil (eller vad det nu heter) och sen till stallet.

Flamman ser ut ungefär som när vi körde så jag kör hem och säger flera gånger till Vickan att hon måste ringa när det närmar sig. Även om det är mitt i natten.

Hemma landar jag i soffan, men kan knappt fokusera på serien.

Jag känner mig som ett barn på julafton, som väntar på tomten. Rastlös, förväntansfull och ivrig att få se vad tomten kommer med. Obehaget från tidigare ikväll är helt bortblåst.

23,07 messar Vickan att det börjar närma sig. Flamman flämtar och vankar av och an.

Vi rings och kommer fram till att hon kör hem igen och tillbaka om en halvtimme.

23,36 ringer hon "Han har kommit"

"Ohh!! Åååååh, jag kör direkt!!" kvittrar jag och kastar mig ut i bilen.

När jag anländer är Martina redan på plats och bebisen ligger bland halm och fostersäcksrester. Slajmig och nykläckt!

Det är en liten kille, som haft en hyfsat svår resa till livet.

Fostersäcken sprack inte, så Vickan fick slita upp den och blåsa liv i honom samtidigt som Martina masserade revbenen på honom.

Men till sist började han andas och hjälp, vad söt han blev   

Denna bild tog Martina precis när han kommit till liv.

När jag kom dit låg han kvar i slajmet, men efter en stund hade han makat på sig så vi fick ut det sista som Flamman inte hade käkat upp. Slemmig och blodig är han dock fortfarande.

Flamman gjorde sitt absolut bästa för att slicka honom torr.

Efter drygt 30 min försökte han resa på sig, men det var ganska vingligt   

Under natten har han lärt sig att resa på sig, han har gått några stapplande steg, och nu är det bara maten kvar.

Om ett par timmar måste han ha ätit och fått igång magen.

Jag körde dock hem, och ska försöka sova en stund nu.

Det blev ju en riktigt bra dag till sist!

Så sjukt söt är han, lille Contimo!

Det här är första fölet jag ser helt nytt, och det har varit så spännande att följa Flamman.

Från otaliga seminationer till att det äntligen tog sig, och till sist hur bebisen tog sig ut.

Ikväll välkomnar vi till världen ett litet mirakel.

Hoppas att livet behandlar dig väl och att du blir en snäll liten kille som gillar att pussas   

#SmensBaglomma #Åhus #Hamnfest #Partyfabriken #föl #Contimo #Flamman

Kidnappa säger man väl inte om en hund?
Måste bli hundnappa jag gjort mig skyldig till idag   

Jag ville så gärna gå på Kjugekull.

Det var så längesen jag var där, och naturen där är så fin, så jag messade Frida och Martina och frågade om de ville med. Sa också att jag inte orkade några kamper med Nick, så Sonny kanske ville med istället?

Jag är uppvuxen med hund, och hunden har alltid varit anledningen till att gå i skogen, varför göra det annars, liksom?!

Martina orkade inte.
De hade jobbat på rocken till närmare 3 inatt, men jag fick gärna låna Sonny om jag ville.

Det ville jag!

Han är så snäll att gå med, så man märker knappt att han är med, lille Giddy!   

Jag har kvar nyckeln hem till Anders och Martina, så det gjorde ingenting om de inte var hemma när jag skulle hämta honom.

Martina var hemma när jag kom, så hon släppte ut honom.

Han såg lite förvirrad ut när han hade blivit instängd i en bil som han sent omsider upptäckte inte var hans!

Martina gick dessutom iväg, istället för att hoppa in, så han blev ett levandes frågetecken när vi körde iväg.

Väl framme tänkte jag att han kanske inte alls lyder mig när hon inte är med, men jodå!
Han är så duktig!
Han hängde på när vi tog avstickare för att titta på stora stenar, jättegrytor och allt möjligt.

Såklart fanns det en skylt som skröt om ett fornminne och en brant trappa upp.

Sonny hängde på och litade på att vi skulle leda honom rätt.

Vad själva fornminnet bestod i fattade varken jag eller Frida, så vi hittade på att det säkert hade varit en utkiksplats eller att ett stort slag utspelat sig just där... eller nåt...

De kunde ju sagt vad som var själva fornminnet??
Men utsikten var fin, det höll Sonny också med om!

Rätt som det var hade vi nog gått lite fel...

Några meter från oss fick vi syn på stooora kossor som låg och sov!   

Jahopp...

Frida fick trampa ner taggtråden på en sten som jag och Sonny klättrade över, sen var vi i säkerhet.

En liten kik på google maps eller något i den stilen, helt lokalsinnesbefriade som vi båda tycks vara, och ett konstaterande att vi fick börja gå åt något håll, och hoppas på att få syn på en blå prick på ett träd...   

Långt om länge hittade vi den.

När Martina snapchattade en bild på Butters och skrev "Buttersmys" fick vi ju göra likadant och skriva "Sonnymys", kanske mest för att hon inte skulle tro att han dragit iväg med mig, hehe!
   

Frida som ju är från Bromölla (eller Gualöv tillochmed???) hade inte varit på Kjugekull sen hon var liten och var där med skolan.

För min del är det åtminstone inte mer än 1-2 år sen jag var där.

Synd egentligen, när man har så nära.

Det får vi börja utnyttja bättre!

När vi kom hem gick Sonny och la sig.

Han tyckte nog det var skönt att vara hemma i tryggheten hos sina föräldrar, fast han verkade trivas bra med oss också.

De dagar jag inte orkar kämpa med Nick är det väldigt skönt att Sonny finns och att Martina vågar låna ut honom.

Tack   

När vi tog bilder på hästarna häromdagen sa Sandra och Martina att de gärna ville ha fler försöksobjekt att fota, och jag kläckte då den ljusa idén om min lille bebis, Nick.

Han är så hispig att det knappt går att få till några fina bilder på honom, och dessutom aggressiv mot människor han inte litar på, så någon fotograf har inte varit att tänka på.

Dock gillar han ju redan "tant Martina" så varför har vi inte tänkt på det innan??

Vi drog till skogs, och jag tänkte inte att vi skulle gå en runda egentligen, utan mer att vi skulle gå in en bit bara, där naturen är fin och sedan ut i bilen igen.
Sen skulle vi köra vidare till ett rapsfält i närheten av stallet.

Enligt min plan.

Inte enligt Martinas och Fridas plan.

Skorna jag valde var ett par sommarsandaler, svarta.

Skulle jag inte gjort om jag hade vetat att vi skulle på promenad...

De är dessutom helt blanka undertill, så jag har inget grepp när Nick drar, utan åker liksom skidor efter honom tills han behagar stanna...

Han var HELT GALEN i skogen.

Han for fram som ett jehu! Tant Martina var med, och det har hon inte varit i den skogen innan.

Bäst att visa hur snabb man är, tänkte han, till min stora förtvivlan!!

Jag tog spjärn mot trädrötter och kottar, för att kila fast fötterna när han satte iväg, och efter en stund blev jag (också) helt galen.

Jag skrek så det ekade i hela skogen. Antagligen hördes det ända till både Bromölla, Tosteberga och Vanneberga!!
"NU RÄCKER DET!!!!!!!!!!!!!!"

Martina och Frida glodde storögt, de har nog aldrig hört mig ryta ifrån innan, haha!

På bilderna ser det ut som att vi hade det hur mysigt som helst, men så var det verkligen inte!!
Eller jo, emellanåt...

Han är ju faktiskt duktig när han väl lugnat sig.

Det tar bara lite tjat innan han fattar, delvis Rottweiler som han är....

Några fina bilder fick vi till åtminstone, och det är ju alltid roligt att ha.

Han är ju faktiskt en liten ängel när vi är själva.

Duktigt av Martina att få fram den känslan i bilderna, trots att jag åtminstone på den första, skulle kunna STRYPA honom!   

Alert ser han iaf ut, hehe...

Denna tycker jag blev riktigt fin.

Vi sitter avslappnat båda två och delar på en liten kyss.

Rapsen i bakgrunden blev så fin mot vårt svarta, och vi matchar varandra i svart och vitt.

Efteråt fick han följa med till stallet eftersom jag inte hade fixat till Shiny än.

Jag knäppte fast honom i slangen som hänger i spiltan. Håller den för hästarna så måste den väl hålla för en liten hund?!

Det gick bra, men när sen hästarna skulle börja tas in kunde han inte stå där.

Han är så överförtjust så han hade säkert sprungit fram och velat busa när de kom in.

Därför fick han sitta i Shinys box som har galler runt om så han inte skulle kunna rymma.

För säkerhets skulle krängde jag in slangen på insidan och knäppte dessutom fast honom i den.

Utbrytarkung är han, så det kändes säkrast att ha "både hängslor och livrem".

Han bökade runt och hade sig en massa, och när han blev tyst tänkte jag tvivlandes att han kanske, även om det är högst otroligt, kanske hade lagt sig ner.

När jag kollade var han lös i boxen...

Slangen hade han tuggat av   

Jäkla huligan!!
Jäkla marodör!!

Nedrans hunnabräge!!

Såhär såg den ut... Det var ju ett snyggt klipp iaf...

Karbinhaken hade han kvar i halsbandet.

När han väl hade kommit loss blev han helt galen igen...

Skogsrundan till trots!!
Den där Border Collien i honom är otrötterlig!!

Han röjde loss i Shinys box som en galning!!

Toppen!! Vad har vi är????   

Ehh, vadå?? Nä, jag äter inget bajs?!!   

Oj, stod du där???

Tror ni han luktade hallon??

Jag har bädd i boxen, så det han krafsade fram och drog sig emot var koncentrerat hästkiss   

Martina filmade honom just som jag kom från foderkammaren med Shinys mat...

Min kommentar kommer från hjärtat   

Jag vet ju en som INTE ska sova i sängen inatt!!
 

En gång om året går man upp i ottan och sminkar sig som vore det en utekväll på krogen.

Det sker när rapsen är som gulast och står i sin fulla prakt!

I år hade vi dessvärre en jäkla otur med vädret, så vi blev DYNGSURA!!

Något foto fick vi dock innan himlen öppnade sig.

Som detta, på Shiny och Valle   

Stackars Ida hade precis hoppat upp på Valle när himlen fullkomligt öppnade sig.

Inte så värst skönt i sommarklänning, så när hon var klar gick vi tillbaka till stallet och inväntade solen.

Efter ett par minuter ljusnade det, och ovädret tycktes dra bort, så jag och Shiny fick åtminstone vackert väder!
Synd bara att regnet och blåsten hade tagit det bästa ur frisyren och sminket   

Att sitta upp på henne var inte det skönaste...
Hon har en ganska spetsig manke, så hon är inte skön i vanliga fall heller, men blöt efter störtregnet var hon ännu mer obekväm att rida.

Sandra kastade upp mig, och eftersom jag i princip bara rider barbacka vid rapsfotograferingarna är min balans inte strålande direkt, så hon gick med en bit och instruerade.

Slappna av... Slappna av... Sluta skrik!! SLAPPNA AV!!   

Till sist gick det ganska bra ändå   

Martina fick till en jättefin bild på väg till grusvägen där vi egentligen skulle fota.

Det blev så fint med den mörka himlen eftersom ovädret var framför oss, men ändå blänkte solen på oss, och den gula rapsen på båda sidor om oss.

Dessutom ser vi hyfsat avslappnade ut, båda två.

Det är verkligen superkul att tjejerna vill fota.

Shiny är ju 32 år, så vem vet hur länge jag får ha kvar henne. Då är det roligt att ha vackra bilder på henne, så många som möjligt.

Jag stör mig på min dubbelhaka dock!! Usch!!
Men, som de sa när vi gick in och kollade bilderna - jämfört med förra året då jag vägde lite mer än 10kg mer är det ju betydligt bättre nu   
Aja, det kommer, resten också!

När jag kom hem var jag både trött och frusen.

Den sena kvällen och tillhörande sockerchock som gjorde att jag inte somnade förrän sent hade satt sina spår tillsammans med den tidiga morgonen.

Ösregnet och stormen hade gjort mig frusen ända in i märgen.

Duscha var inte aktuellt eftersom jag skulle ta in hästarna på kvällen, så istället drog jag på myströjan och hämtade ner täcket till soffan.

Nu ska jag slumra en stund, och sen ta in hästarna.

Sen blir det soffan igen, och till sist bingen.

Godnatt, eller eftermiddag eller vad man säger såhär dags!   

Idag skulle jag städat huset och bilen, klippt gräset och målat vidare på vindskivorna.

Måla gjorde jag iaf. Alltid nåt.

Det är ju faktiskt en dag imorgon också!   

Framåt kvällningen undrade Frida om någon ville gå en runda, och eftersom jag hade blandat ihop dagarna och inte alls skulle ta in hästarna hade jag kvällen fri,  så jag och Nick mötte henne i Gualövskogen och gick en mysig runda.

Den skogen är verkligen supermysig att gå i, och nu när Shiny står i Tosteberga blir det inte så ofta att vi rider dit längre, så då får Nick åka med istället.

Han är väldigt förväntansfull när vi åker iväg, så han pratar enormt mycket i bilen.

Därför undrar jag ofta om mina armar kommer sitta kvar när vi är klara med rundorna, men änsålänge har det klarat sig!

Visst är han för söt med sina stora öron, min gullunge??   

Jag är ganska nysslig, eller som man säger i resten av landet - klumpig!

Snubblar på allt, rötter, kottar, mina egna fötter och Frida lyckades fånga en snubbling, såklart!   

Det roliga var att vi snapchattade med Anders som mobbade oss för att vi tränade för dåligt, och jag hade precis kläckt ur mig, "Pfff!! Träna på gym?! Snacka inte om träning förrän du gått en runda med Nick, DET är minsjäl träning för hela kroppen!!" Så snubblar jag...

Synd att hon inte fick med kommentaren, hade ju varit klockrent   
Fast Anders fick vatten på kvarn och sa att jag tycks behöva träna på balansen!! Hahaha...

Efter rundan blev jag sugen på Cola, och det är ju faktiskt lördag!
Så jag lurade med Frida till Godishuset i Åhus   

På väg ner hade hon tänkt till - vi kanaske borde bottna med lite mat innan allt godis??

Javisst, tyckte jag som inte hade ätit något på hela dagen!

Det blev alltså en pizza också, sjukt nyttigt!!   

Innan dess lurade jag med henne till ruinen i Åhus, som hon inte vågade gå in i sist vi var där, men väl på plats hade någon LÅST?!! Varför???
Ånej, kanske pga vår film som vi la ut på FB efter förra besöket? Det kanske har blivit värsta turistattraktionen efter det?? Den har faktiskt visats ganska många gånger   

Aja... Det blev inget ruinbesök, utan vi hämtade pizzan och vidare för att köpa godis.

Frida är så härlig att umgås med.

Hon har hög energi och är alltid på topp, så vi tillsammans blir helt flippade, som fjortisar!!

Vi blir jäkligt flamsiga och glyttiga, men det är skönt att få utlopp för den sidan också ibland.

Hon är ett riktigt lyckopiller   

Vi åkte hem till mig och åt upp pizzan, men godiset orkade vi inte mycket av.

Nu är klockan alldeles för mycket, och jag ska vara i stallet klockan 8 imorgon för att fotas med Shiny i rapsen som är som finast just nu.

Bäst att jag går och lägger mig genast!!
Natti natti!   
 

Igår vaknade jag vid 7 och mådde pyton!!
Varför vaknar alltid tidigt dagen efter att jag druckit?!

Ähh, jag somnade om och vaknade igen vid 9, fortfarande lite halvkass.

Så jag somnade igen och gick till sist upp vid 10 och mådde prima!

Sömn är den bästa medicinen mot allt, banne mig!   

Martina messade strax därefter och undrade hur dags jag kunde köra...

Min bil stod kvar hemma hos dem sen igår, så hon skulle hämta upp mig och sen skulle vi till Apoteket och hämta Shinys ögondroppar, och till Broköp för att köpa mat till Knut & Sunny.

Jag var helt övertygad om att receptet jag fick av veterinären skulle ligga i min jackficka eftersom jag visste att jag hade vikt ihop det 2ggr och stoppat ner det där.

Dock, när jag ser Martina rulla in på uppfarten och jag stoppar ner handen för att ta det SÅ FINNS DET INTE DÄR!   

Var FASEN har det tagit vägen??!!!

Jag letar på alla köksbänkar, på köksfläkten, på hyllan i köket, överallt!
I skålen där jag slängt laddaren på natten när jag kom hem, överallt! Men det finns ingenstans...

Ut i bilen och berättar för Martina som engagerar Anders till att söka hemma i stallet, om jag lagt det där?
Nix!

In igen, en extra koll överallt i köket och jag börjar svettas. Det suger i magen. FAN!!
Sånt här får man ju inte slarva bort!!
Jävla virrpanna!!

Vi kör iaf till Broköp, och Maxi, där jag inhandlar en STOR påse godis att tröstäta.

Jag messar veterinären och frågar om hon kan ringa in receptet eller om jag kan möta upp henne någonstans och få ett nytt, men inget svar!!

Vi vänder uppochner på Martinas hus.

Hallen - om det skulle ramlar ur jackfickan när hon lånade min laddare.

Matrummet - om jag skulle tagit in det där

Köket - har jag haft det i näven när vi fixade med maten?

Soffbordet - har jag lagt det där?

Stallet igen, Anders kanske inte är så bra på att leta?
Min bil - Kan jag lagt det där??

Messar Frida - Kan det åkt ur jackfickan i hennes mammas bil när hon körde hem mig?

Det finns ingenstans, så jag får köra hem och ha is i magen tills veterinären återkommer.

När jag kommer hem går jag ut i köket igen, och det första jag ser, vad kan det vara??
Jomenvisst!!

Receptet HAR trillat ur jackfickan. Fast hemma, när jag lite lagom rund under skorna och förvirrad öst ur fickorna innan jag gick och la mig   

SÅ det blev en runda till.

Till Apoteket denna gång. Sen vidare till stallet och tryckte i henne droppar och salva.

Så idag var det Martinas tur att vara förvirrad.

Jag messade henne att det var dags för Eko innan jag skulle ta in hästarna och hon svarade OK.

Så frågade jag hur dags jag skulle hämta henne.

"Jaha, skulle jag med till Eko?"

Bra där!
Jo, vi bestämde ju det igår, haha!

Jag skulle ha hårspray, så vi kikade länge och väl på de olika sorterna, och till sist valde jag ett som luktade gott.

För en stund sen skulle jag testa det och läste lite på det...

Då ser jag... Jag har också varit förvirrad idag   

Sicket bra hårspray jag köpt!!!

Ser du felet??

Suck!
Får köpa hårspray en annan dag!