Inlägg publicerade under kategorin Jobb

Av Caroline Olsson - 19 maj 2015 19:15

Idag har jag varit på äventyr!
Eller nästan iaf...


Jag skulle till Lund på utbildning, och hade hoppats att någon skulle följa med som ledsagare, har man inte rätt till det som lokalsinne-handikappad?   


Verkar inte så...

Bara att boka jojokortet via intranätet tog i princip en halv dag, och då var det den lilla utmaningen!


Väl på stationen, 15 minuter tidig som vanligt, lät sig problemen inte väntas på.

Läste på terminalen "Spår 2 (eller vad det var) yttre tåg"

YTTRE TÅG?!! Vadå yttre tåg?? Ehh...???!


Gissar på att det är det som står längst bort på perrongen, och på vagnen står det rätt... Tror jag... Visst är det mot Helsingör man ska välja om man ska till Lund? Inte Karlskrona väl?   

Ähh, jag chansar!


I säkert 10 minuter sitter jag ensam på hela tåget... Är det fel iallafall??
Är det inte detta som ska gå snart??


Jag tar upp min bok och hoppas på det bästa. Tiden får väl utvisa om det är fel...


Sen kommer det folk dock. En jäkla massa, och då förstår jag varför jag nästan glömde boken.

Det går ju inte att läsa på tåget. Alla tjattrar en jäkla massa.


Sidan om mig kommer en kille och en tjej, studenter förstår jag, och efter en stund blir jag riktigt konfunderad.


De pratar om att killens tjej är iväg. De har precis blivit ihop, och innan dess hade hon planerat att resa bort i 3 månader. De är alltså KNAPPT ihop än, förrän hon reser iväg.

Jag förväntar mig att killen och tjejen på tåget alltså passar på att ha lite trevligt under tiden. Hon är ganska snygg och de skulle faktiskt passa ihop, rent utseendemässigt, alltså.
Deras snack flyter på bra, så kanske de även skulle passa ihop på andra plan.


Så säger killen att han saknar sin tjej.

En tjej han knappt är ihop med, fast att han sitter med en pangbrud!

Ehh, va?? Är inte alla killar svin ändå??   
Min världsbild blir en aning rubbad, och jag kan inte läsa längre.
Måste fundera lite...


Fram kommer vi till sist, och Kerstin hade sagt att jag skulle gå över gatan när jag hoppat av tåget.

Fast där finns ingen gata, bara fler spår...

Det finns en gata bakom och en framför, vilken av dem skulle jag gå över??


Jag bestämmer mig för att sätta fart mot den delen som ser mest livad ut. Där finns en massa bussar så det borde vara rätt.


Såklart hade jag förberett mig genom att skriva upp bussnumret och all annan info på en post-it som jag höll i handen när jag packade ner datorn i väskan.

Dock måste jag satt den på skrivbordet istället för att stoppa ner den i väskan   


Jag ringer Kerstin och frågar om jag kan tänkas vara på rätt ställe.

- Ehh... Jag ser en ICA...? Hehe....

- Ja, det är rätt. Men du ska vara på andra sidan gatan.

- Gatan till vänster eller framför ICAn?

- Ehh, alltså... Det är buss nummer 6.

- Jaha......? Jag hittade en gul buss som ska komma in om 20 min...?

- Jaja, ring sen när du kommer fram.


Hmmmm.... Jaha...

En ensam och övergiven, stackars liten tös från landsbygden tittar storögt på alla människor, kaffevagnar på hjul och andra exotiska inslag när PLÖTSLIGT en grön buss, nr 6 skymtas en bit bort.

Jag får syn på en busshållplats bakom kröken dit bussen tycks svänga och älgar på dit bort.

En annan springer, men jag vägrar! Någon måtta får det ju vara!

*Puh* sätter precis foten på bussen när han ska stänga dörren!


Jag som knappt vet hur man gör med busskorten känner mig än mer förvirrad när jag ser att det inte finns någon lucka att stoppa ner kortet i... När tog de bort de automaterna?? När åkte jag buss sist egentligen?


Jag tittar storögt och förvirrat på chauffören och frågar lite försynt om han stannar vid Allhelgonakyrkan som jag fått besked om att hoppa av vid.

Han blänger på mig, kanske nickar han knappt märkbart.

Prövande håller jag kortet framför den där mackapären som jag tror jag såg någon annan göra innan, men hur ska man veta vilken man ska välja? Det finns ju två...?
Jodå, det var rätt apparat! *Puh*

När gubben inte svarar på min fråga spänner jag ögonen i honom, morskar upp mig och ger ifrån mig ett "HA????!!" (Va?!, om man inte kommer från landet)

Han hajar till lite, undrar nog vad som hände med den försiktiga flickan som frågade så försynt nyss, och svarar "Ja".

*Puh* igen!!


Bussen kör i 1,5 minut, sen visas på displayen "Nästa hållplats - Allhelgonakyrkan".

Ha?? Redan? Det här kunde jag ju gått!!


Aja, av bussen och sen är jag vilse igen.


Ringer Kerstin som berättar om en väg jag ska gå.

- Jaha, den lilla stigen?

- Ja, till vänster om kyrkan om du tittar mot ingången.

- Ha??? Asfaltsvägen istället, alltså??

- Ja, det är kanske asfalt först...

- Mhm...?


Jodå, det är rätt och hon släpper in mig 2 minuter senare.

*PUUUUUUUH*


När jag ska hem pekar hon lite genom fönstret och säger

- Nu tror jag du kan följa strömmen bara.

- Jaja, det ordnar sig

säger jag och känner mig världsvan som få. Jag hittade ju hit åtminstone!


Jag går ut och mot stationen, tror jag iaf.

Vägen delar sig, och vart ska man gå??
Strömmen var inte riktigt att lita på, inte tillräckligt många för att kallas en ström, tycker jag...

Jag tar iaf fart mot vad som ser ut att kunna vara rätt, och efter en liten bit ser jag skylten med Folktandvården och Capio Citykliniken.

Jag kommer ihåg att jag såg den på väg dit och funderade över att Folktandvården, som ju ägs av Regionen fanns ihop med Capio som väl är privat? Kändes skumt på nåt sätt...


Lite längre fram kommer jag till torget, än mer exotiskt nu till fots.

Värsta marknaden och jag undrar om jag plötsligt gått ända till Polen???

Känns väldigt exotiskt. Ellerhur??

 


Jag hittar sedan stationen, och även en tavla som säger att tåget ska gå från spår 5.

Jag hittar tillochmed rätt spår, men när jag kommer dit går tåget bara till Hässleholm?!

Det andra spåret ska köra till Stockholm....???


Efter en stund rullar stockholmarna vidare och skylten på spår 4 byts ut till "Kristianstad, Karlskrona"


*Puh*


Efter ytterligare en stund kommer Torbjörn, en kollega spatserandes. Han har visst också varit på möte där.

Äntligen slappnar jag av.

Min ledsagare är på plats. Frivillig eller ej, nu är han anställd den närmsta timmen!!


Hem kommer jag iallafall, tack och lov!


Vilken utflykt!

Inte bara fysiskt, jag fick ett par tankenötter av resenärerna på ditresan och blev allt lite stärkt av att ha hittat både dit och nästan hem på egen hand!

Bra dag!

Av Caroline Olsson - 18 maj 2015 20:45

Vissa dagar är det lite roligare än andra att komma till jobbet!
Idag var en sådan dag eftersom en trevlig överraskning väntade på mitt skrivbord   


Vår chef, Pia har länge sagt att hon behövde göra sig av med påskgodiset, och såklart erbjöd jag min hjälp   
Igår hade hon varit inne en runda, och då hade hon tagit med det!


 

Jag länsade den på de allra godaste bitarna och sen satte jag upp den på vagnen vi har uppe hos Lotta, där det byts böcker och ställs gotter när det finns.



Godiset var en trevlig överraskning, men ännu bättre var lappen som låg där.

"Jag har papper som du måste skriva på"


Pappren var mitt anställningsavtal.

 


Nu när det är signerat har jag alltså inte mindre än 3 arbetsgivare, vilket ju får en att fundera lite...

Var finns den där arbetslösheten som alla pratar om???
Jag vet folk som har sagt i över 10 år att det är så hiiiimla svårt att hitta jobb, men jag vet inte riktigt var de letar...?

Visserligen är kontakter viktigt, och egentligen skulle jag kanske inte rekommendera någon att gå den vägen jag gått, via bemanningsföretag.

Den tiden man är uthyrd funkar det bra, bortsett från lönen som mest är att likna vid en allmosa. Inte sällan tjänar jag 5000kr mindre/månad än de som är anställda på företaget direkt.

Visst har det sin förklaring i att bemanningsföretaget ska ha råd att hålla mig med lön motsvarande 150h/mån om jag inte har något uppdrag, men ärligt talat. Det lilla jag gått utan uppdrag har betalat sig mångfaldigt!


Kruxet är när man inte har uppdrag. Då åker man på vad för skit som helst.

Som en sommar när mitt uppdrag tog slut efter att alla fått in sina sommarvikarier och det inte direkt var högsäsong. Då ringde min chef och sa

- Jag har ett toppenbra uppdrag till dig!!

- Jaha, spännande! Vadå?

(Nu kan jag ju tillägga att jag då hade 7 års erfarenhet av administration och ekonomi, alltihop från tiden på detta bemanningsföretag)

- Jo, har du en såndär smartphone?

- Ja, privat, ja...?

- Jo, förstår du. Då ska du åka till en affär i Sölvesborg, också laddar du ner en app där du fyller i svar på vissa frågor som du ställer till kunderna som kommer ut från affären!!

- Ehh, jaha...? Så jag ska med min privata telefon, hoppa på kunder som njuter av lite shopping under semestern, trackassera dem med frågor och bli nerslagen... På vilket sätt är det ett toppenuppdrag för en administratör/ekonomiassistent??? Nej tack!


Eller som när jag blev erbjuden att pendla till Älmhult eller Strömsnäsbruk (14/18 mil/dag) utan körersättning.

Med min usla lön skulle det innebära att jag hade mindre över i månaden än om jag sa upp mig och gick på A-kassa!


Listan kan göras lång, och det är ett evigt pendlande mellan att lovordas från de företag man är uthyrd till, till att man blir klassad som lopporna på den undre samhällsklassen när man blir erbjuden riktiga skituppdrag.

Inte bra för självkänslan om man inte är 100 säker på sig själv.


Dock får man ju faktiskt vara beredd på att ta ett skitjobb till att börja med. Man kan inte förvänta sig att börja på toppen! Och hur kul skulle det för den delen vara? Då har man ju ingenstans att ta sig, ingen utmaning!


Jag har nog blivit lite hårdhudad med tiden.

Idag säger jag nej om jag blir erbjuden ett skituppdrag. Jag tar inte vad som helst, utan går hellre utan lön en tid, för det är vad som händer om man säger nej.

Jag tycker att jag kan unna mig det efter 10 år på bemanningsföretaget, tycker inte att jag ska behöva visa framfötterna och ta skitgörat längre, tycker att jag redan har bevisat mig duglig och förtjänt av respekt.


I vilket fall har all skit börjat ge avkastning nu.

Först fick jag jobbet som mäklarassistent eftersom min kollega på Region Skåne, som just nu hyr in mig, hennes man är mäklare och han behövde en ny assistent för 2 år sedan.

Hon rekommenderade mig eftersom jag var reko och företagsam, så då fick jag det jobbet.

Först jobbade jag extra där, sen blev det 2 halvdagar/vecka och i december 2013 blev det halvtid, och jag gick då ner till halvtid på bemanningsföretaget och Region Skåne.


Nu behöver Regionen mig mer, men bemanningsföretaget ville inte öka lönen motsvarande vad jag haft på andra jobbet.

Därför anställer Regionen mig på resterande 50% och jobbet som mäklarassistent får bli lite extra istället.


Det är med blandade känslor...

Jag har trivts väldigt bra med jobbet på mäklarfirman. Det är varierande och man får träffa mycket människor.

Å andra sidan blir inte 50 + 50 = 100 när det gäller jobb. Det tenderar att bli 150 istället, så på sätt och vis ska det bli skönt att vara på samma plats hela dagarna...


Äsch, det blir nog bra och det känns inte särskilt lönt att spekulera i hur det blir framöver.

Anledningen till att jag behövs mer på Region Skåne nu är att en kollega ska opereras.

Hon förväntas bli borta ett par månader, och under tiden kunde han som varit på mäklarfirman tidigare komma tillbaka.

Sen får vi se hur det blir.

Kanske kommer kollegan inte tillbaka, kanske kommer hon tillbaka på deltid, och då behövs jag längre här.

Kanske kommer hon tillbaka på heltid och kanske klaffar det lagom tills Emil slutar på mäklarfirman så jag kan gå tillbaka dit på halvtid.


Detta är grundligt analyserat. Alla tänkbara scenarion är uttänkta, och jag vet att det löser sig på ett bra sätt oavsett vad som händer.

Med det bekräftat lutar jag mig tillbaka och låter tiden utvisa hur det blir.



Av Caroline Olsson - 7 april 2015 22:00

Jag ÄLSKAR överraskningar!! Om de är positiva, vill säga.

Det kan vara små saker som förgyller dagen.

Ett mess från någon i stallet att de har fixat till Shiny, en coca cola som någon fixat till fikan på jobbet eller något liknande. Jag skiter i vad saker kostar, jag blir bara så glad att någon tänker på mig. Det värmer så gott i hjärtat   


Imorse, när jag hälsade på Christel och ville höra allt om hennes resa till Ullared med en dotter som avskyr att shoppa och en son som kanske klarade sig lite bättre, tog hon fram en påse.

"Jag tänkte på dig när jag såg dessa. Tänkte att de måste jag ju bara köpa till Caroline."

Det var MORGAN-CHIPS!!   

Åh, så glad jag blev!!

Tänk, vad gulligt. Hon har haft fullt upp med barnen och att hålla reda på dem, men ändå fanns jag med i tankarna.

Jag blev verkligen superglad och kunde inte dölja det.

Jag ropade rakt ut "Ohh!! Åh, tack så mycket. Vad glad jag blev!"


 


På kvällen skulle vi på föreläsning med jobbet.

Innan dess bestämde vi oss för att gå ut och äta tillsammans.

I nya gallerian, som gör sitt bästa för att efterträda gamla Domus som fulaste byggnaden i landet, finns en restaurang med thaimat, eller kinamat... Har aldrig fattat riktigt skillnaden på det...

Khai Mui, kanske den hette...?
Maten var iaf god, MEN jag som köpte till läsk istället för vatten blev überbesviken när jag märkte att det inte smakade riktig cola! Hade jag betalt 20 spänn för ful-cola?!! HELL NO!!   


Någon tog bubbelvatten, men tyckte inte att det bubblade särskilt, och det gjorde inte ful-colan heller, passade jag på att gnälla.

Besvikelsen var total.

Funderade på att gå bort till kassörskan och hälla den över henne för att riktigt demonstrera mitt missnöje, men nöjde mig med att gnälla lite.

Pia, chefen kom och satte sig och fick såklart även hon höra mitt missnöje.

Någon mer stämde genast in i klagosången över kolsyran och Pia riktade blicken rakt mot mig och sa, som det mest naturliga i hela världen "Men då måste du ju säga ifrån. Du kan ju inte betala för något som du inte får."

Jamen... Ahh, vad jobbigt...

Det är ju lättare att bara gnälla istället för att göra något åt det.

Så fick hon syn på någon anställd och sa ifrån att kolsyran inte fungerade.

De kunde inte fixa det, sa de...

Men minsann om det inte funkade en stund senare.

Visserligen var maten redan nere vid det laget, men min cola skulle jag minsann ha! Så det tog jag, och lite extra mat, bara för att!

 

Efter maten bar det vidare till konserthuset och föreläsning av Thomas Gunnarsson, "Överlista Jante - Om konsten att lyfta sig själv och andra."


Han var bra att lyssna till och spexade till det ibland.

Det mesta visste man sedan tidigare, men vissa saker behöver man påminnas om.

Innan vi gick dit sa jag att jag kunde sköta föreläsningen istället, för jag vet att jag i ett blogginlägg för ett par år sen skrev något i stil med "Jante kan dra dit pepparn växer, jag är fan bäst!"    


Vissa saker var nya... Som det här med att bjuda igen.

Om någon bjuder på lunch... Då är man ju genast framme och säger "Jaha, då bjuder jag nästa gång".

Alltid ska man bjuda igen.

Alltid ska man få lite dåligt samvete för att man blir bjuden. Varför??

Varför kan man inte bara bli glad att någon ville bjuda på något?
Skulle det vara så otänkbart?

Skulle man inte vara värd någon annans bjudande?
Eller vadå?


Jag kom genast att tänka på chipspåsen och min reaktion.

Där var jag tydligen duktig som bara blev uppriktigt glad och sa tack, istället för att säga "Jaha, då köper jag en påse till dig en annan dag".

Och faktiskt, visst är det roligare att ge någon något om de uppskattar det, än om de genast får dåligt samvete och ska oja sig över hur de ska bjuda igen?


Nä, jag har blivit riktigt duktig på det här med självkänsla tror jag. För det mesta iaf.

Har lärt mig att uppskatta små överraskningar och inse att om någon vill ge mig dem, så är jag uppenbarligen värd dem. Varför skulle jag inte vara det?
Varför skulle du inte vara det?


Ett par tankeställare fick vi oss.


Till en början var det lite svårt att fokusera på vad han sa eftersom mitt huvud mest funderade på om han gått en kurs hos Jonas Gardell.

Inget fel i det, jag älskar Jonas Gardell. Det finns ingen som så bra blandar det kiknande skrattet med den hopplöst sorgliga sorgen. Han är en underbar berättare och jag har både läst alla hans böcker och hört dem på ljudbok.

Men ändå...

Thomas pratade med precis samma rytm. Samma andningspauser, samma sätt att emellanåt prata med mycket luft, samma sätt att hoppa omkring och lite grann glytta sig på scenen.

Väldigt mycket av själva uppträdet påminde om Jonas, så jag undrar än...

Kanske borde skriva till honom på facebook och ställa frågan?


Aja, efter en stund fick jag knuffa bak den tanken så jag kunde lyssna bättre.


Som vanligt när vår grupp är på något slags tillställning, så tror jag att det var vi som hördes mest av alla i hela salen. Jag och Pia är väl kanske de mest högljudda och vi skrattar rakt ut och väldigt högt om vi tycker något är roligt.

Det var som för ett tag sen när vi var ute på Duvanders och åt lunch. (Kanske när Lotta fyllde år?)

Då satt vi iaf där och åt.

Som vanligt höll väl jag och Pia lite låda, och efteråt har vi fått berättat för oss att andra gäster som satt i närheten hade bett om ett annat bord en bit längre från vårt gäng...   

Oooops...

Aja, vi har inte tagit åt oss av det direkt, så vi fortsätter att ha trevligt så ofta vi kan   


Vill någon gissa vad han försöker demonstrera på bilden nedan, förresten?


 

Ah, det kanske inte syns så bra, men det är en elkabel med tillhörande dosa, och han försöker visa att man kan stänga av sin energi när energitjuvar kommer i närheten, hehe!

Lättare sagt än gjort många gånger, men visst kan man...


Det blev sent och jag är nyss hemkommen.

Nu blir det slapp i soffan med Nick och Bailey och sen kallar sängen.

Chipsen tar jag hem imorgon, vågade inte riskera att bli av med dem på föreläsningen!   


#Jante #KhaiMui #ThomasGunnarsson #FulCola #Morganchips

Av Caroline Olsson - 3 april 2015 23:00

Idag var jag tillbaka i Ekestad med fotografen och tog nya utomhuskort.

Som vanligt var jag 10 minuter tidig, så jag satte mig på baksidan, mot vattnet till och njöt i solen en stund.

Så fantastiskt fridfullt.

Ankorna och de andra fåglarna kvackade, badade och vaggade omkring och fåren bräkte.

Det var sådär lugnt och harmoniskt som det bara blir en bit ut på landet.

Jag njöt av idyllen i fulla drag och riktigt hoppades att det skulle dröja innan fotografen kom så jag fick njuta lite extra. Allt var perfekt tills någon plötsligt drog igång ett motorsåg!!   

Det var ju också TYPISKT!!

Det visade sig vara Otto som röjde en bit uppåt vägen, såklart just idag!
Skällde lite och till sist kom fotografen.

Det var slut på friden...


Jag vill ha det huset själv, inte hjälpa till att sälja det   

Synd att det är så dyrt bara   


Det blev många fina foton tagna, och visst är världen liten ändå?
När vi pratat en stund kom vi fram till att även fotografens kille känner Otto, så han kom ner en runda och pratade lite, tätt följd av snyggingen Dolph (katten, alltså).


På vägen hem körde jag inom stallet och där var Martinas syster med familj.

De lånade Shiny så att Linnéa fick skritta en runda i paddocken.

När jag såg henne med sadel på blev jag så sugen på en tur att jag inte kunde låta bli.

Martina ville aktivera lille Knyt (eller egentligen Knut), så hon tog honom i grimskaftet också gick vi en runda.

Jag red i finbyxor, kavaj och skjorta    Aja, faller lusten på så gör den!


 

Så duktig är han!

Så liten men redan så duktig att gå med   

Nu är det väl bara det där med transportåkning han behöver öva på   


#Ekestad #Idyll #Ridtur #Hästpromenad

Av Caroline Olsson - 31 mars 2015 21:30

Vilken fantastisk dag jag har haft idag!!

Jag skulle till idylliska Ekestad med jobbet och fota ett hus som ska säljas.

Tomarpsgården ska sälja trädgårdsmästarbostaden. Ett nytt hus som är byggt i gammaldags stil för att passa in.

Tyvärr regnade det och var gråtrist ute, så vi fick nöja oss med inomhusbilder idag, så åker vi hit och tar utomhusbilderna en dag när solen behagar komma fram.


Vis av erfarenheten visste jag att google maps, som jag annars inte kan leva utan, inte hittar riktigt rätt sådär ute på vischan, så jag tog det säkra före det osäkra och frågade Otto var just detta låg.

Det visade sig vara hans grannhus, så då var det lugnt.  
Mitt usla lokalsinne är något bättre ute på landsbygden av någon anledning... Jag är nog en riktig lantlolla in i märgen!   


På väg dit blev jag skuggad av en liten röd bil, och när vi kom fram var det fotografen som hade fått syn på mig just som jag körde in i byn. Som tur var är Smarten full med reklam, så hon visste att vi skulle till samma ställe.

Annars hade hon inte heller hittat, hehe!


När vi gick in var jag oerhört spänd på vad som kunde göra att detta lilla hus värderats till 3,5 milj, men det krävdes inte mer än ett steg innanför dörren så såg jag det genast.

Från vardagsrummet har man nämnligen denna utsikt.

 

Tänk, så vackert det är även en grå och tråkig dag. Tänk då hur enormt vackert det måste vara en dag då solen kikar fram! Vattnet är en damm som är fylld med källvatten, så det är fritt fram att bada om lusten skulle krypa på.

Helt fantastiskt.


Det är något särskilt med vatten.

Kanske för att mamma kommer från Simrislund och mormor bor 100m från havet.

Alltid när jag sover hos mormor slutar jag dagen med att stå vid fönstret och titta ut över havet.
Det gör mig lugn på något sätt.

Men visst, med fiskare och sjömän på både mammas och pappas sida i släkten så vore det väl konstigt annars.

Fotograferingen tog ganska lång tid och under tiden blev jag ståendes vid fönstret, som hemma hos mormor.

En stund läste jag en av Kråkes böcker om äpplen och sen fann jag mig själv vid fönstret igen.

Jag njöt i fulla drag, och att tänka på detta som jobb, känns lite fuskigt.

Men ändå.


När fotograferingen var klar körde jag ner till Kråke på Tomarpsgården, 150m därifrån.

Vi skulle skriva papper och samtala lite.


När jag kom innanför dörren hörde jag ett "woääääääää!" och tänkte att det nog var ett barnbarn som var på besök.

Så satte vi oss i vardagsrummet och pratade och den ena katten efter den andra kom för att hälsa.

Rätt som det var kom det en såndär tiger-katt, och jag kunde inte låta bli att utbrista "Åhh! Du har en sån katt"

Ja, en Bengal var det. De är så himla fina!


En långhårig schäfer hade hon också, och när jag kände att närmare himlen kommer jag helt enkelt inte, så berättar hon hur fullt upp hon har med allt, och dessutom flasklamm i köket!!!!!!!   

Jag var nära att svimma, tänkte att Herren hämtat hem mig, för nu var jag definitivt i himlen.

Det var ingen snorunge som galt när jag kom in, det var de små lammen!!!


Så pratade vi någon minut till och när jag skulle köra hem kunde jag inte låta bli att tränga mig på lite till.

Jag bara måste få se lammen först!

Då fick vi mata dem också, annars blev de galna, sa hon.

ABSOLUT!! Mer än gärna   


Åh, hjälp. Jag var nära att svimma redan när jag såg dem.

Jag är så töntig med djur, och ögonen tåras bara av uppenbarelsen av dessa små gullungar.

När hon så kom med två nappflaskor och frågade om jag kunde ge den ena blev jag fullständigt överförtjust.

Den ville inte gapa, så jag fick stoppa in fingret i munnen på den och hjälpa till.

Helt fantastiskt. Så otroligt mysigt.

Åh, vad jag hoppas att de klarar sig, de små hjärtanen!   


Är det inte något av det sötaste ni någonsin sett, så säg?!

 


#Lamm #Flasklamm #Bengal #Ekestad #Idyll #Tomarpsgården #Trädgårdsmästarbostaden

Av Caroline Olsson - 2 juni 2010 23:12

Ja, det är sant...

Jag har stulit idag...

Jag är en hemsk människa...   


På jobbet har vi tagit in en halvtidare till för att hinna med.

Hon hamnade inne hos mig eftersom jag har det största rummet.

Så jag blev bortskuffad i hörnan med en ny dator så hon kan skanna från min gamla dator och jag får göra annat.

Inte mig emot. Jag tycker om variation och att lära mig nya saker.


Dessvärre var skärmen jag fick USEL!!

Man ser INGENTING! Den är så suddig och eländig. Dessutom mindre än den andra...

Så idag var jag själv hela dagen, och satte mig vid den andra datorn en stund, mest för ögonens skull.

Då började jag tänka!

Jag riktigt kände hur jag började dra på smilbanden och fick något lurt i blicken!

Jag tänkte att jag byter helt enkelt skärm!!

Och hoppas att hon inget märker   


Så jag stal helt lusfräckt min gamla skärm och kopplade på min nya dator!!

Hahahahaha...

Undrar om jag blir påkommen imorrn.

Jag erkänner iaf inte!! Får försöka komma på något luddigt svar så jag kan snacka bort det. För ljuga kan jag inte...

Det syns direkt, sen känner jag mig genomskådad och erkänner inom 10 sek, hehe!


Aja, det löser sig.

Om inte annat får jag väl säga som det är...

Jag är där dubbelt så mycket, och skärmen var faktiskt min sen innan!!

Hehe...


Efter en stund började datorn strula, och jag tänkte genast att "synden straffar sig själv"   

Men minsann... Efter en stund kom jag på vad det var.

Rättare sagt, jag provade mig fram och löste saken! En problemlösare i världsklass är just vad jag är! Om jag får säga det själv, alltså...


Ja, jisses...

Jag har varit rysligt effektiv både tisdag och onsdag.

Många problem har lösts och hemma har jag fått mycket gjort också.

Den där välbekanta lådan kom ju hem både igår och idag, så jag har haft en timmes paus med välbehövd långpromenad med Emil ikväll, och sen blev det mer fakturasortering.

Känns ju inte så aktuellt att vända papper när man är på jobbet. Där vill jag använda datorn eftersom jag inte kan använda den när jag är hemma.

Hinner man inte så hinner man inte.

Aja, det är för en tid framöver. Vi är snart ikapp igen!

Det blev ju såhär för att vår ena kollega var hemma med sjukt barn i 2 veckor.

Sen var jag borta torsdag & fredag förra veckan...

Så det är klart att högarna växer...

Ahh, ganska skönt att ha lite timmar på flexet också som man kan plocka ut längre fram   

Av Caroline Olsson - 29 januari 2010 11:32

Ja, det är jag minsjäl!!

Idag gjorde jag ekonomitestet som skulle avgöra mitt öde...

Om jag klarade det skulle jag inte längre vara uppsagd... Ingen press...


Men självklart gick det utmärkt!!!!

Så istället för uppsagd är jag nu ekonomiassistent!!!

FAN VAD NIIIICE!!   


NU kan jag lägga all fokus på dansen, så träningarna kommer gå som smort!


Jag är minsann grym!   

Av Caroline Olsson - 28 januari 2010 11:45

Elever på fordonsprogrammet är besvikna över att de inte får sina utlovade körkort...


http://www.kristianstadsbladet.se/article/20100128/KRISTIANSTAD/701259973/1338/&/Fordonselever-besvikna-pa-Wendesgymnasiet


What can I say?

SÅ GÅR DET!!

Så går det när man faller för borgarnas valpropaganda.

Så går det när man röstar blått.

Då går det såhär.

Friskolorna tilldelas mer pengar, som annars skulle gått till våra egna skolor.

Alltså får våra skolor mindre pengar att röra sig med.

Då kan man inte erbjuda samma kvalité.


Nu funderar eleverna på att byta skola till en av de privata, som har råd att ge dem körkort.

Är det så det ska gå till?

Ska vi inte eftersträva att behålla och utvidga den goda kvalité vi har i våra skolor?

Istället för att knuffa över eleverna till de som bara vill tjäna pengar på dem, så att vår personal får avskedas på grund av arbetsbrist

ATTACK projektet gäller tydligen inte hela kommunen?

I Omsorgsnämnden har vi klara direktiv till förvaltningen om detta. Det innebär att kommunen ska vara en attraktiv arbetsplats. Vi ska vara schyssta arbetsgivare.

Det är man INTE om man tvingas sparka personal för att eleverna lämnar oss för privata skolor....


Ja...

Så går det!

Presentation

Omröstning

Skulle du kunna tänka dig att ta hand om ett omplaceringsdjur? (Glöm inte att kontakta mig i så fall www.carolz.se eller carolz_84@hotmail.com)
 Helt klart
 Kanske
 Det beror på
 Antagligen
 Antagligen inte
 Absolut inte

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Carol'z

Dela

Bookmark and Share

Min Instagram


Skapa flashcards