Igår ville mamma inte ha besök på sjukhuset...

Hon orkade inte...

Hade för ont...

Så vi körde dit idag istället.

Stackare, där får hon veta att hon är frisk, också går det inte mer än 2 månder så får hon ont igen!!

Det verkar som om det är en urinvägsinfektion som spökar. Pencillinen hon fick via vårdcentralen hjölpte inte, så nu har de tagit fler prover på CSK och satt in en annan...

Hoppas att det hjälper...

Tycker ändå det är konstigt att de inte slänger in henne i röntgenapparaten och kollar för säkerhets skull... Det kan ju vara cancern som är tillbaka?
Alla andra som kommer in och har ont åker ju in dit... Men inte mamma...

De tar lite för lätt på det hela, tycker jag...

Säg den lycka som varar...

Mamma blev friskförklarad från sin cancer för 2 månader sen...

Nu fick hon ont för några dagar sedan, och när vi var där i helgen kunde hon inte ens stå upp, utan fick sätta sig ute på uppfarten...

Så idag åkte hon in till CSK för att kolla upp det.

Vad tusan är det nu då???

Hej min älskade vän!!

Du anar inte hur mycket mamma saknar dig...

Det har gått 4 dagar sen du försvann alldeles för fort, och fortfarande rinner tårarna så fort jag tänker på dig...
Att aldrig mer få mysa med din mjuka päls känns outhärdligt.

Att aldrig mer få berätta hur mycket jag älskar dig och vad jag älskar lite extra mycket...

Minns du?

Minns du mitt tragg om det?

Mina ramsor...

"Mamma ääälskar dina mjuka fina kinder... den mjuka lena hakan... de fina prickarna ovanför ögonen... den gooooooosiga bringan... det fina krullet bakom öronen"

Eller den här
"Mamma älskar dig så mycket så det finns inte. Det går inte att älska någon så mycket och ingen kan vara så fin som du. Mamma älskar sin bebis så mycket så det går inte... Även om man tar all kärlek i hela vääärlden och lägger ihop mellan allt och alla så räcker det ändå inte. Och även om man tar all kärlek i hela universum så räcker det ändå inte, för mamma älskar dig ändå så mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mer!!!
Också multiplicerar man all den kärleken miljoner miljarders biljoners biljarders gånger också räcker det ändå inte för det är ändå så mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mer..... Och ändå så mycket mycket mycket..."      Jahh, där någonstans brukade du tröttna på mitt tjat och gå iväg, hehe!!

Min älskade vän... Nu kan jag bara tänka tanken...

Vi går till din grav varje morgon och varje kväll...
Varje morgon och varje kväll vill jag inget hellre än att gräva upp dig... Bara för att få se dig en sista gång... Jag saknar dig så varje andetag gör ont, och hade inte andningen gått via automatik hade jag struntat i det...

Hade någon kunnat garantera att man får träffa sina saknade när man dör hade jag inte tvekat att hoppa framför ett tåg, bara för att få vara med min älskade Emil igen...

Jag vill inte mer... Jag vill inte utan dig... Jag kan inte utan dig...

Jag vill ingenting, jag vill bara ha min Emil tillbaka...

Vilken chock det var i onsdags... Vi som trodde du matvägrade i protest... Men icke... Cancer i hela magen, levern uppäten och tarmarna upptryckta till ryggraden........ Det fanns ingenting att göra...

Jag bönade och bad, flytande mat, cellgift, strålning, vad fan som helst!! Min Emil får inte dö!! Han KAN inte dö!!!
Men nej... Vi hade kunnat rädda dig någon enstaka dag och sen hade du ramlat ihop och självdött av smärtorna...

Det kunde jag inte låta hända...

Du fick somna i min famn och jag fanns med dig hela tiden...

Ditt lättade andetag innan du äntligen började andas lugnt igen var en bekräftelse på att jag gjort rätt...

Rätt för dig... Men så oerhört fel för mig....

Jag kan fortfarande inte fatta att vi aldrig mer ska ses...

Detta var inte planen....

Du skulle ju leva mycket längre...

När vi läste ditt chip blev jag så glad att du var ett år yngre än vi trott.  Det var som att vinna på lotto!! Du vann ett år!! JAG vann ett helt extra år med min Emil!!! Och bara 2 månader senare försvann alla åren i ett svep...

Fy farao vad orättvist...

Du var min mirakelhund, det visste alla.

Jag såg dig på Blocket och visste att vi hörde ihop... Min dåvarande sambo ville inte ha hund, så jag kickade ut honom efter 2 månader...
Sen var du borta från Blocket... Samma kille hade en annan hund på annons som jag ringde om... Hon hade flyttat samma kväll, men en annan hane hade kommit tillbaka  eftersom de han bott hos i 2 månader inte klarade av honom.

Jag visste direkt att det var du!!!!!

Och visst var det så...

Där satt du så fint på trappan när jag kom...

Jag visste att du var min själsfrände.

Du skulle vara aggressiv mot allt och alla sa man till mig, men jag brydde mig inte. Min Emil var världens bästa, det visste jag...

Samma sekund du kom innanför dörren visste du att du hörde hemma där...

Därför var du min mirakelhund!!

Just ett jäkla mirakel då... Jag tror varken på Gud eller mirakel längre...

Den jäveln som försöker slå i mig att sånt finns ska få så han tiger!!!

Du luktade ju till och med valp i armhålan för 2 år sen!!!

Det är så orättvist.... Du hade det dåligt i 5 år och fick bara ha det bra med mig i 3,5... Inte ens hälften av livet... Hattat runt i 7 olika hem på 5 år...

Jag skulle aldrig reggat mig som ägare heller, för det var precis som om du då visste att nu skulle du bli här... Då kunde du sluta kämpa...

Det var säkert därför... Det var säkert mitt fel...

Jag vet att du har det bättre nu, men jag saknar dig så enormt...

Så hoppas jag att du kan förlåta att vi hämtade en terapeut åt mig...
Jag ville inte ha någon ny hund egentligen, men din pappa tyckte att jag behövde en.... Då brast jag ut i storgråt och skrek "jag behöver bara min Eeeeeeemiiiil"

Men det går ju inte...

Nick funkar lite... Han är så busig och sprallig att jag den mesta vakna tiden inte hinner tänka så mycket på något annat... Men på natten....

Nätterna är inte roliga...

Jag gråter och gråter och gråter... Högt så jag skriker för det gör så ont!!! Blött blir det i sängen och lakanet i oreda eftersom jag vrider och vänder på mig...

Och i bilen... då behöver jag inte heller fokusera på annat... Då kommer det...

Kniven i hjärtat och klumpen i halsen...

Flera gånger har jag gråtit så hårt att jag inte fått luft... 

Jag har aldrig saknat någon så mycket som jag saknar dig...

Aldrig gråtit så mycket som jag gjort efter dig...

Inte ens farfar och morfar...

Inte ens i drömmen får jag träffa dig...

Inte ens där... Skulle det vara så mycket begärt?!! Jag kan väl åtminstone få se dig, röra dig och berätta hur mycket jag älskar dig i drömmarna?

Men nej...

Usch Emil... Detta kommer ta tid... Men jag tror jag behövde skriva ett brev till dig som något slags bearbetningsprocess...

Kanske det hjälper, kanske kommer det fler brev..........

Jag vet inte...

Det enda jag vet är att jag älskar dig så oerhört mycket fortfarande och kommer alltid att göra det.

Ingen annan har så stor plats i mitt hjärta som du, och kommer aldrig få...

Jag hoppas bara att du har det bra var du än är...

Och jag hoppas att vi ses igen... Någon gång...

Puss puss min älskade vän......

Vilken underbar dag!!

Mamma ringde när hon var klar hos doktorn i Lund.

Hon är friskförklarad.

De har undersökt henne och cancern är borta!!   

Doktorn hade sagt till henne

- Du ska bara veta så full du var av cancer! Hela skelettet och överallt...
- Men det har ni inte sagt nåt om innan?
- Nej, för då hade du inte kunnat vara så positiv, och blivit frisk så snabbt!

Jaha...? Så nu kan man inte lita på vad de säger heller?!
Skit samma. Nu är hon frisk!

Det bästa är att hon inte känt av några av besvären som brukar komma i samband med cellgifter, eller cytostatika som det väl heter...
Innan det skulle påbörjas fick hon veta att hon kunde bli trött, illamående och lite sådär efter några behandlingar, men nej... Ingenting...
Det beror säkert på hennes inställning. Hon har bara känt att det har varit skönt att bli av med det onda. Hon hade ju så ont av tumören, så hon har bara sett fram emot att slippa smärtan... Och det funkade ju uppenbarligen!

Nu ser vi framåt   

Tänk att det är ett år sen....

Vi firade förra fredagen eftersom det var den 3 Juni Andy flyttade in...

Men det blir lite av firande idag också!!

Det var nämnligen den 3 Juni ifjol som SR P4 hade sin Allsångspremiär i Tivoliparken..

Det var fortfarande på den tiden då han ringde 10ggr om dagen, vi satt timtal i telefon varje dag...

Så när vi pratade nämnde jag att jag skulle in till stan på kvällen.
Jag skulle fotas vid Teatern för ett uppdrag och sen skulle jag slå mig ner i parken och lyssna lite på allsången.

Andy tyckte det lät mysigt, så han mötte mig där.

Vi satt på en filt i gräset och jag hade min poncho med med som en extra mysfilt... Han hade fixat dricka, inte alkohol dock, utan energidryck som han visste att jag älskade  

Efter allsången åkte vi och hämtade däck till hans 850, sen satt vi i bilen länge, länge och pratade... Om hur allt skulle bli...

Vi visste att vi ville bli vi, men hur?

Senare på natten löste det sig.

Han ringde runt kl 1 och sa att han var på väg... Om han fick...

Allt var klart...

Jovisst!!!

Välkommen   

Dagen efter såg vi detta på Kristianstadsbadets nätupplaga...

Längst upp i högra hörnet sitter vi.

Hur vi kände igen oss?

Hans upprullade byxor, skorna, min poncho också skymtar man lite av hans tatuering på ena armen, haha!!!

Myspys   

Därför måste vi såklart i alla år framöver åka in när det vankas årets första allsång och fira.

Denna gång hade vi planerat att åka in tidigare och svänga inom Guldfynd i ett litet ärende, men eftersom man inte kan styra allt här i världen fick det planeras om tyvärr...

Skit samma.

Det blir bra ändå.

Guldfynd finns kvar.

Bara vi kommer in till allsången så...

Och det ska vi. Ösregn eller ej!

Pöss på dig, sötis!   

Ibland blir det bara för mycket...

Ibland undrar jag hur mycket man ska behöva klara av i livet...

Men det är klart... Om det inte fanns något mörker skulle man kanske inte uppskatta ljuset... Om man inte vet hur det känns att vara ledsen, hur vet man då om man är glad?

Men ibland blir det bara för mycket...

Vi körde till Lund imorse...

Mamma blev nersövd och undersökt.

Under tiden satt jag med datorn i väntrummet och försökte fördriva tiden...
Egentligen hade jag tänkt jobba en stund, jag kan ju ansluta till jobbets server via nätet, men jag kunde inte koncentrera mig direkt, så jag läste lite på bladets hemsida och lite sånt smått & gott.

Efter en stund orkade jag inte mer...

Jag anade ju vad de skulle säga...

Jag tyckte att jag behövde stärka mig lite...

Så jag gick ut.

Ringde till brorsan och Andy...

Sen gjorde jag en sak till...

Jag hade snott en cigg från Andy kvällen innan, för jag tänkte att det kunde lugna nerverna... Också stal jag med mig braständaren, den man använder för att tända ljus i djupa ljusstakar...

Minsjäl! Jag tände den!! Riktigt gott var det också ska jag säga!!

Jag förstår vad man menar med att det lugnar nerverna, eller var det bara inbillning?

Skit samma, det hjälpte, hehe!

Aja, sen gick jag upp igen... Utan samvetskval. Jag behövde den! Så det så!   

När mamma kom tillbaka sov hon gott, men vaknade efter en stund...

Hon var lite ledsen eftersom hon hade ont...

Stackars lilla mamma...

Sen kom fikan. Det får man tydligen när man varit nedsövd.

Sköterskorna var så söta, jag fick också en kopp kaffe...

Också mamma som alltid är så snäll, bjöd på den ena halvan av bullen...

Det är det som är grejen med mamma. Hon tänker alltid på andra först...

Imorgon fyller pappa 65, och det största bekymret hon har just nu är att han ville så gärna ha stort kalas, och det orkar inte hon...

Jag sa till henne att jag tror pappa skiter i det där kalaset faktiskt... Men ändå...

Så gick det en stund, mamma fick klä på sig och sen bytte vi plats.

Hon tyckte det var bättre att sitta på stolen med stöd för ryggen än i den mjuka sängen.

Så jag satte mig i sängen och drog filten över benen.

När doktorn kom tittade hon lite förvirrat på mig i sängen, sen på mamma... Som om hon inte visste riktigt vad hon skulle tro...

Sen började det...

En tumör som har ätit upp hela livmodersetappen, vandrat vidare ner i underlivet innanför slemhinnorna, och gått ut längs med ena urinledaren...

Livmodercancer alltså, eller livmordershalscancer...

Inte så lite heller...

Jag ville inget hellre än att bara springa ut.

Jag försökte förtvivlat komma på en anledning... Lägga på parkeringspengar, vad som helst!! Jag kunde ju inte bryta ihop där... Inte när mamma såg... Måste vara stark för henne... Måste visa att "det är inga problem, det här, det löser sig"...

Men jag kom inte på ett enda vettingt svepskäl att gå ut.

Så jag satt kvar... Bet ihop...

I bilen på väg hem sa vi ingenting...

Idag var det dags att åka till Lund med mamma.

Hon vågade inte ens fråga om jag ville följa med... Dumma lilla mamma!! Det är väl klart att jag följer med?!!

Jag blev faktiskt nästan lite förbannad på henne!

Det borde hon faktiskt begripa! Hon ställer alltid upp för mig, så det är ju klart att jag ställer upp för henne!!

Jaja, häromdan sa hon iaf att hon skulle dit idag, så jag frågade om jag skulle följa med...

- O ja! Vill du det?

Klart jag vill!!!

På jobbet gick jag in till chefen och förklarade läget igår.

Att mamma har cancer och jag skulle vilja följa med henne.

Min chef är nog bäst i världen! Jag sa att jag såklart jobbar in tiden på flexet, så det skulle inte drabba jobbet, där är så mycket att göra och jag vill ju inte lasta över det på kollegorna.

Han sa bara

- Ja, det är klart att du ska åka med henne! Jobba in tiden om du vill, men annars fixar vi det!

Så åkte vi dit.
De tog lite prover på henne och berättade vad som skulle hända.

På måndag ska vi dit igen.

Då ska hon sövas och de ska göra en ordentlig genomgång.

Ja, vi får väl se hur det blir...

Doktorn där nere lät lika positiv som den i stan, så man kan ju alltid hoppas...

Idag var ingen bra dag...

Jag har haft ont i en tand länge nu, och idag gick det inte längre!
Jag ringde till tandläkaren imorse och fick en akuttid...
Så ringde jag till mamma, jag tänkte att jag kör ju ändå förbi deras på vägen hem, så då kunde jag kika inom en runda.

När jag sa att jag skulle till tandläkaren sa hon snabbt mycket hoppfullt "Oh, ska du va hemma sen i eftermiddag då?!"

Lite märkligt med denna strålande gläjde tänkte jag undrandes, vi ses ju ett par gånger i veckan och pratar minst en gång varje dag...??

- Ehh... ja...? Det ska jag...? Vadådå...?

- Nä, jag tänkte om du kunde följa med mig till sjukhuset då, jag skulle få svar på proverna idag...

Aha...

Hon har haft ont i magen ganska länge nu, så äntligen häromdan blev hon färdig till att åka till doktorn och kolla. När de undersökte henne hade det börjat blöda... Hon är ju ändå över 60, så det där med blödningar tillhör ju inte direkt vardagen längre... Så de förstod att något var fel och skickade in henne till kvinnokliniken på CSK för mer provtagning och idag var det alltså dags för besked om vad som spökade.

- Ja, klart jag följer med. Jag kommer så fort jag är klar hos tandläkaren! Ska bli skönt att få reda på vad det är så man kan fixa det ju!

- Mmmmm.....

Besöket hos tandläkaren gav absolut ingenting... De kollade lite, såg att det inte var något fel, och kom fram till att det måste vara som jag gnisslar tänder på nätterna och alltså puttar fram den ena tanden. Lösningen består alltså i en bettskena för typ 5000 spänn, eller var det 7000 till och med? Nej tack. Jag klarar mig i så fall!! *suck* Till och med pengarna för den jäkla undersökningen var slängda i sjön!

Gnällig som få och oerhört självömkande körde jag hem till lilla mamma.

Lite undrande var jag ändå, hon brukar ju gå till doktorn själv...

Jaja, hon har ju följt med mig till doktorer och annat under alla år, så det är bara roligt att få ge tillbaka lite!

Så närmade klockan sig och vi körde in.

Väl inne hos läkaren säger doktorn

- Ja, det var ju som vi misstänkte. Det är cancer, Britt-Marie.

SAY WHAT?!!!!! Cancer... Det är ju sånt som drabbar andra. Inte oss och FAN INTE MIN MAMMA!!! OK, morfar hade det... Men inte mamma... Det blir så läskigt när det är så nära... Han kryper närmare, spanar efter en glipa att ta sig in i... Vakar... Väntar...

Cancer... Min mamma? Hur länge får jag ha henne? Ska inte min mamma finnas alltid? Jag menar, jag har aldrig ens övervägt möjligheten att leva utan henne... Även om vi inte bor ihop längre vet jag att hon är bara ett samtal bort, eller en mil bort... Hon finns ju alltid där... Om det är nåt man kan lita på, så är det att mamma alltid finns där... Min mamma ska alltid leva. Lika länge som jag. Annars går det ju inte. Hon har ju alltid varit där, och måste alltid vara det... Mamma............

Jag tror inte jag sa så mycket... Jag stirrade nog mest ut genom fönstret... Lyssnade... Försökte förstå... Väntade på att få höra hur länge till jag skulle få behålla min mamma...

Så hörde jag plötsligt

- De flesta patienterna med denna sortens cancer svarar bra på behandling.

Då fick jag upp hoppet, och ville veta mer... Men snart förbyttes hoppet till ilska och förtvivlan...

- Vad betyder det? Att de blir helt bra?

- Ja.

- Vad är oddsen då? Statistik?

- Ja, det har jag ju inte såhär på rak arm...

- Ta fram det då, jag vill se papper!! Svart på vitt!

- Nej, men det har jag inte...

- Då ska du inte heller sitta här och säga att min mamma ska bli bra!!

Usch, så arg jag blev... Hon kan säga vad fanken hon vill, men sålänge hon inte kan visa vetenskaplig statistik kan hon heller inte styrka att det hon säger är sant. Tjafs som inte är bevisat bryr jag mig inte om!!
Jag är en realist. Är det ett helsike att klara något och det bara är 5% chans så kan man ge sig fasen på att det ska gå, då kämpar man mer!

Sen förstår jag också att hjärnan kan klara mer än vi vet om. Om man tror att man ska bli bra, så blir man också det, lite lättare... Men ändå...

Jag tycker det var fult gjort...

Lite senare, efter jag lämnat mamma hemma hos henne och kört hem till mitt, kom jag att tänka på en sak.......
Mamma blev inte särskilt förvånad över beskedet... Det verkade faktiskt som om hon och doktorn pratat om detta redan när de tog alla prover, att det kunde vara just cancer...

Jag kommer ihåg när hon hade tagit proverna, då ringde hon mig och jag frågade

- Vad var det då?

- Nä men det går att bota.

- Jamen vad var det då?

. Ja, det vet jag inte så noga, men det går att bota.

Så hon har säkert fått samma besked då, men att de inte var säkra. Hon visste vad hon skulle få höra, och därför ville hon ha med mig..........

Uschanemej...

Också vill hon inte att jag ska berätta det för någon heller...
Men skriva måste jag... Så jag sparar detta som ett dolt inlägg sålänge, så får vi se sen, om det publiceras eller ej...

Jo, Andy fick veta när han kom hem...

Det var då det brast...

Sålänge jag var med mamma kunde jag hålla fasaden... För det måste man ju.

Om jag är med som hennes stöd, hennes klippa kan ju inte jag bryta ihop.

Måste man så måste man.

Jag kunde inte heller falla isär när jag kom hem... Det orkade jag inte göra själv... Det var först när Andy kom hem och jag landade i hans trygga famn som jag kunde känna. Som jag vågade känna...

Så började det med en stilla gråt.

En ensam tår på sin stilla färd över kinden.

Ner på halsen.

Vidare ner på tröjan där den torkade bort.

Senare en mer hysterisk gråt där jag borrade in ansiktet i hans armhåla och bara ville försvinna.

Han rörde inte en fena.

Bara höll mig stilla i sin trygga famn...

Tills det var över...

Jag somade på soffan, utmattad med tandvärk och en mamma med cancer...