Helgen spenderades på Jägersro i Malmö...

Det var kongress för Sossarnas partidistrikt.

Kongressen var givande och många bra beslut fattades.

Det är en mäktig känsla när närmare 400 pers samlas i kampsång!!

Maten och stämningen var god. Allt var tiptop!

Ända tills på Söndagen...

Det var kval i galoppen.

Jag filmade, för lite häftigt var det allt att se det IRL.

Plötsligt hörde man speakern "Oj, där gick ett ekipage omkull"

Först fattade jag inte riktigt vad som hänt, men när jag tittade bakåt såg jag hästen som kämpade för att ta sig upp.

Båda frambenen vek sig på fel håll och var rakt av...

Min första tanke var NEEEEJ!! JAG VILL INTE VARA MED OM DET HÄR!! Vad händer?? Varför reser han sig inte?? Vad händer?? Vad är det frågan om??

Sen ser man ryttaren resa sig som ingenting efter att ha slagit näven i marken och skrikit FAAAAAAAAAAAAAAAN!!!
Efter det reagerade ägarna och kom rusandes.

Panik... Fullkomlig panik var vad jag kände.

Jag ville bara bort därifrån. Jag visste ju vad som väntade.

Hästen skulle dö. Det kostar för mycket pengar att försöka fixa den till att duga som promenadhäst. Det är inte dessa kapitalister beredda att göra. Nej, nej... Ha ihjäl hästafan så man får ut på försäkringen också köper vi en ny... Gud vet hur länge den håller...

Sen kom veterinärbilen...

Någon ojade sig om "ojoj, hur gick det med flickan?"

Skit i tösafan, sa jag. Hon klarar sig... Det är ju bland det första man får lära sig... Hur man rullar av för att inte skada sig.

Sen kom hästtransporten och tankarna började virra.

Jag visste ju att hästen skulle dö, men kunde inte förmå mig att gå därifrån.

Jag var i chock...

Det var så fruktansvärt att känna paniken komma, se hur benen vek sig på fel håll gång på gång, höra ägarna vråla NEJ, NEJ, NEEEJ, när de sprang mot sitt blivande kadaver... Och bara veta att det inte är hästen de skriker för... Utan pengarna de går miste om...

Det sista man såg var ett gäng som slängde sig över hästen och lägga en jacka över huvudet så den skulle ligga ner, och inte försöka resa sig igen...

Vad nu det skulle spela för roll.

Den hade så ont den kunde i alla fall, och paniken den hade går inte att beskriva...

Så sa jag iskallt till de som tisslade och tasslade om att "kan just undras vad som händer med den nu" att "det är bara bultpistolen fram"
Jahh... Men hoppet är det sista som sviker.

Så när veterinären gick och hämtade en spruta i bilen, hoppades man åtminstone att ägarna kanske hade lite hjärta... Men icke.

Sen kom en man och sa bara att de hade gett en injektion...

"Vadå för injektion?" undrade jag och hoppades på ett svar som innebar "sövning, sen transport till djursjukhuset" men svaret blev helt kort "de använder inte bultpistol längre"

Det var det det...

Jag kunde inte stå kvar längre.

När chocken släppte var jag så upprörd att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Enda alternativet var att springa ner på toa så fort benen bar, eftersom det är otänkbart att tjuta bland folk... Man kan ju inte visa att man är människa...

Sen körde jag hem så fort som möjligt.

Först var jag tvungen att gå ut igen...

Såg hur skynket drogs undan, banan var tom, traktorn körde iväg med ett vitt skynke över sitt flak...

Fy fan...

Tänkte att jag måste snacka lite med någon för att inte bryta ihop, så jag gick mot några från vår delegation.

När jag kom närmare såg jag att Rose-Marie hade tårar i ögonen, så då började jag också... Jag klarar inte det...

Så jag gick därifrån och satte handen i ansiktet på de som ville prata.

Jag orkar inte!!!

När jag så kom hem ringde jag till mamma.

Jag orkade inte köra till stallet den dagen... Jag orkade inte se fler hästar... Jag orkade inte mer...

Snälla mamma fixade stallet och för det ska du ha hjärtligt tack!

En person till ska ha tack.

Söta du som muntrade upp mig igår...

Ska någon klara det, så är det du...

Tack för att du finns...

För att du fanns där för mig igår...

Du är guld värd och jag hoppas att vi är vänner för alltid... På ett eller annat sätt...

Ja, fy farao...

Anledningen till att kongressen hölls där var väl visserligen behjärtansvärd. De hade kollektivavtal.

Men hur kan man egentligen ha en sossekongress på ett sånt ställe?
Ska man inte alls se till någon sorts moral som finns på stället?
Var fasen finns moralen i en så grym sport?!!

Näe, fy farao. Det säger jag bara!

Om det förläggs till sådana ställen en gång till ställer då INTE jag upp fler gånger!!

Jag klarar inte det en gång till......

Eller jo... Kanske om DU finns där då också...

Natti

Tänk att man aldrig upphör att förvåna sig själv...

Det börjar med en liten sak men traskar snabbt iväg till något större...

Jag trodde just att jag började känna igen mitt tankemönster och beteende igen men...

När moralen tycks flugit sin kos och allt som återstår är stunder av passion...

Vad har man då?

Hur hänger det ihop med mitt gamla tankesätt??

Så vad återstår?

Stulna sekunder av passion som antagligen faller i glömska om ett tag...

Vad ska man tänka då?

Jag vet inte...

Jag tänker för mycket som vanligt...

Jag har ju sagt att jag ska bli bättre på att tänka mindre och bara go with the flow...

Men om jag inte vill det mer då?

Tänk om jag vill mer....?

Vad gör jag då?

Ahh...

Det löser väl sig...

Men tänk att vissa personer bara påverkar en i en riktning man aldrig skulle ens överväga innan...?

Många har försökt, men ingen tidigare lyckats...

Varför ska då situationen vara sådan att det är så komplicerat?

Ahh, så är livet.

Det ska inte vara så jävla lätt... tydligen...

Aja...

Nehe, dags att återgå till mina synder...

Fast det är rätt så gött ändå...