Vilken fantastisk dag jag har haft idag!!

Jag skulle till idylliska Ekestad med jobbet och fota ett hus som ska säljas.

Tomarpsgården ska sälja trädgårdsmästarbostaden. Ett nytt hus som är byggt i gammaldags stil för att passa in.

Tyvärr regnade det och var gråtrist ute, så vi fick nöja oss med inomhusbilder idag, så åker vi hit och tar utomhusbilderna en dag när solen behagar komma fram.

Vis av erfarenheten visste jag att google maps, som jag annars inte kan leva utan, inte hittar riktigt rätt sådär ute på vischan, så jag tog det säkra före det osäkra och frågade Otto var just detta låg.

Det visade sig vara hans grannhus, så då var det lugnt.  
Mitt usla lokalsinne är något bättre ute på landsbygden av någon anledning... Jag är nog en riktig lantlolla in i märgen!   

På väg dit blev jag skuggad av en liten röd bil, och när vi kom fram var det fotografen som hade fått syn på mig just som jag körde in i byn. Som tur var är Smarten full med reklam, så hon visste att vi skulle till samma ställe.

Annars hade hon inte heller hittat, hehe!

När vi gick in var jag oerhört spänd på vad som kunde göra att detta lilla hus värderats till 3,5 milj, men det krävdes inte mer än ett steg innanför dörren så såg jag det genast.

Från vardagsrummet har man nämnligen denna utsikt.

Tänk, så vackert det är även en grå och tråkig dag. Tänk då hur enormt vackert det måste vara en dag då solen kikar fram! Vattnet är en damm som är fylld med källvatten, så det är fritt fram att bada om lusten skulle krypa på.

Helt fantastiskt.

Det är något särskilt med vatten.

Kanske för att mamma kommer från Simrislund och mormor bor 100m från havet.

Alltid när jag sover hos mormor slutar jag dagen med att stå vid fönstret och titta ut över havet.
Det gör mig lugn på något sätt.

Men visst, med fiskare och sjömän på både mammas och pappas sida i släkten så vore det väl konstigt annars.

Fotograferingen tog ganska lång tid och under tiden blev jag ståendes vid fönstret, som hemma hos mormor.

En stund läste jag en av Kråkes böcker om äpplen och sen fann jag mig själv vid fönstret igen.

Jag njöt i fulla drag, och att tänka på detta som jobb, känns lite fuskigt.

Men ändå.

När fotograferingen var klar körde jag ner till Kråke på Tomarpsgården, 150m därifrån.

Vi skulle skriva papper och samtala lite.

När jag kom innanför dörren hörde jag ett "woääääääää!" och tänkte att det nog var ett barnbarn som var på besök.

Så satte vi oss i vardagsrummet och pratade och den ena katten efter den andra kom för att hälsa.

Rätt som det var kom det en såndär tiger-katt, och jag kunde inte låta bli att utbrista "Åhh! Du har en sån katt"

Ja, en Bengal var det. De är så himla fina!

En långhårig schäfer hade hon också, och när jag kände att närmare himlen kommer jag helt enkelt inte, så berättar hon hur fullt upp hon har med allt, och dessutom flasklamm i köket!!!!!!!   

Jag var nära att svimma, tänkte att Herren hämtat hem mig, för nu var jag definitivt i himlen.

Det var ingen snorunge som galt när jag kom in, det var de små lammen!!!

Så pratade vi någon minut till och när jag skulle köra hem kunde jag inte låta bli att tränga mig på lite till.

Jag bara måste få se lammen först!

Då fick vi mata dem också, annars blev de galna, sa hon.

ABSOLUT!! Mer än gärna   

Åh, hjälp. Jag var nära att svimma redan när jag såg dem.

Jag är så töntig med djur, och ögonen tåras bara av uppenbarelsen av dessa små gullungar.

När hon så kom med två nappflaskor och frågade om jag kunde ge den ena blev jag fullständigt överförtjust.

Den ville inte gapa, så jag fick stoppa in fingret i munnen på den och hjälpa till.

Helt fantastiskt. Så otroligt mysigt.

Åh, vad jag hoppas att de klarar sig, de små hjärtanen!   

Är det inte något av det sötaste ni någonsin sett, så säg?!

#Lamm #Flasklamm #Bengal #Ekestad #Idyll #Tomarpsgården #Trädgårdsmästarbostaden

Idag var det fint väder, så jag passade på att röja en del där ute!

Jag är något av en pyroman, och tycker det är hur skoj som helst att se hur olika material brinner (och, i vissa fall -exploderar  )

På ovanvåningen har jag haft ett slags bäddsoffa, fast egentligen en metallram som man kan ha uppvikt som en soffa, eller lägga ner, så blir den som en säng.

Sämsta köpet EVER!!! Madrassen är STENHÅRD och går INTE att sova i!!

Katterna har istället använt den som låda, typ... 

Den luktade alltså apa, och var ändå ingenting att ha.

Dessvärre är den tung så in i helsike, så jag har inte fått ut den på egen hand.

Dock, i november (OBS! Ganska längesen) hjälpte Otto mig att hutta ner skrället genom fönstret 
Enda gången jag gillat mina stora fönster, som annars ger huset ett i det närmsta industrifastighetsliknande utseende.

Ut kom den iaf, men då kom ju nästa problem.

Hur FAN blir jag av med den?? Jag orkar inte lyfta in de i bilen så den kommer till tippen.

Vill inte ens ha den i bilen!

MEN så häromdagen när jag, Anders och Martina var på JULA, drogs mina ögon till en hylla.

I hyllan låg det knivar! De ropade åt mig "Köp mig! Köööööp mig, och stycka upp madrassen så kan du elda upp den i biiiiiiiiitaaaar!!!"   

Det var inte lönt att försöka stå emot, så jag köpte kniven.

Idag skulle jag alltså passa på att stycka madrassen och elda upp möget. 
Dessvärre brann den inte särskilt bra... Så den ligger kvar, och ser ut såhär...

Hoppas att fåglarna vill plocka lite till sina bon eller nåt. Det är ju rätt säsong, tänker jag   

På tal om att elda konstiga saker förresten...

Kolla vad jag hittade i den gamla askan! 

Undrar vad detta varit?? Kan det ha varit det som small så rysligt för ett tag sen? 

Jag har verkligen superroligt när jag eldar!! 

Försöker sortera bort glas, keramik och elektronik, men lyckas inte alltid.

Idag t.ex tog jag en påse som stod på bänken vid tunnan (Jo, jag är ansvarsfull och eldar i tunna åtminstone).

Tänkte att den säkert skulle eldas eftersom den stod just där... Så när själva påsen hade smält undan såg jag en glasflaska!! OMG! It´s gonna exploooooooooode!!   Spring för liiiivet!!!

Jodå, lite senare exploderade den mycket riktigt!!

Sen hittade jag lite gammal takpapp.

Jag anade ju att den skulle ryka rätt så svart och brinna hyfsat bra, så jag skar ner den i bitar på ca 50x50cm.

Det hjälpte INTE!! Jeeeeeflar, vad det rök!! Och lågorna stod typ 1 meter upp från tunnan!!!   

Hahaha!!! Nä, nu får grannarna ha ett par helger utan rök från min trädgård.

Skönt att bo på landet, där man kan elda lite vad man vill.

Här finns de som eldar både traktordäck och sprayburkar!! Så jag tänker att jag tar seden dit jag kommer! 

Hela dagen hade jag skoj, och Nick var med mig ute.

En gång gick jag in och laddade en maskin tvätt, och under dessa 10 min såg jag inte honom.

Han stod i öppningen vid porten ut mot uppfarten, vilket blir en död vinkel nerifrån källaren.

När jag ropade kom han skuttandes mot källarfönstret dock.

Senare kom jag ut, och allt var som vanligt.

Jag gick och skar upp lite mer av den gamla poolen som också blev uppeldad, och till sist hade jag bara det lilla filtret med tillhörande elkabel kvar. Jo, jag är duktig och sorterar bort elektroniken, som jag sa.

Jag gick mot carporten och skulle lägga den bland lite annat jag hittat som dessvärre inte går att elda, och då såg jag Nick stå vid tomtgränsen, men linan låg på andra hållet   

Åh nej!! Nu blir det jakt på busig hund hela byn runt i en timme, hann jag tänka.

Så joxade jag runt lite med kabeln och ropade på honom som om jag ville busa.

Tack och lov har han knutit an till mig fint på sistone, så han kom direkt.

Jag fick tag i halsbandet och tog in honom.

Jisses, sicken tur!!! 

Väl inne fick han ett märgben som beröm för att han kom på inkallning och sen var jag snabb ut att kolla hur han kommit loss.

Halsbandet fästs till linan med en grov karbinhake med grova gänger... 

En vanlig hake har han kommit på hur man öppnar. 
Man sätter en klo på pregen, sen joxar man med halsen och vips så är man lös!

Busenkelt!

Men denna kan han väl ändå inte ta upp????!!
Han måste slitit sönder hela linan?!

Väl ute hittar jag detta...

Det ser i det närmsta tillrättalagt ut, och visst är den uppgängad...

Hur har detta gått till?

Han kan inte ha gjort det själv...

Jag kan väl knappast ha missat det? Jag är ju alltid extremt noga eftersom han är så rymlingsbenägen...

Ingen annan kommer i närheten av honom när han är ute, han äter upp alla han ser...

Ingen annan utom en... En som flyttat härifrån... En som åkte med blåljus... 

En som absolut inte är välkommen...

Jag vet inte, men konstigt är det.

Jag tänker inte fundera över det mer, utan tänker att jag varit tankspridd iaf.

Men hämtar kniven, det gör jag snabbt som ögat.

#Trädgårdsröjning #TungtSomFan #Elda #Pyroman

För 4-5 år sen skaffade jag en ATV, eller fyrhjuling även kallat.

En liten Badboy på 200cc, räcker gott och väl till mig.

Från början trodde jag inte att man behövde hjälm när man körde en sånhär. Jag menar, det finns ju FYRA hjul!

Vad kan hända liksom??   

Det dröjde dock inte länge förrän jag vurpade första gången, och glad var jag att övriga i sällskapet hade propsat på att jag skulle ha hjälm!

Det har blivit ett par vurpor med tiden, men på sistone har den mest stått i garaget och inväntat snön, så den kunde användas som snöplog.

I höstas kom vi på den ljusa idén att vi kunde använda den till att sladda paddocken med så den blev jämn och fin, så den har stått hos Anders och Martina sen dess.

Vissa människor lånar man gärna ut saker till, för man vet att man får tillbaka dem i samma skick som de var i från början.
Anders och Martina lånar jag mer än gärna ut till, för då får man tillbaka saker i ännu bättre skick än de var från början     

Fyrhjulingen t.ex

Min nyckel har han den där antagligen fått med sig när han flyttade, men skam den som ger sig.

Anders har fixat en startvippa som funkar bättre och inte heller syns!

Sen har den varit svårstartad, men det har han också mekat ihop, så nu startar den klockrent varenda gång   

Numera har de skaffat en egen ATV och Martina har precis börjat köra lite, så hon ville ut och köra en vända.

Istället för hästar blev det alltså en runda med fyrhjulingarna idag!

Vi tog det ganska lugnt och hade en mysig runda på lite grusvägar och i skogen hemma vid mitt.

Fördelen med maskiner jämfört med djur är att de reagerar enbart som man avser (för det mesta iaf).

Hästarna kan bli rädda för allt möjligt och skutta till, men skuttar en maskin har man ju gjort något aktivt för att den ska göra just det.

Man kan köra på smala spår över vatten, för maskinen kommer inte trampa snett eller stappla till.

Jämn gas och styret rakt fram, så går den dit.

Nackdelen är att det finns kedjor som kan hoppa!!

Vi hann inte mer än första grusvägen ner förrän min kedja hoppade   

Som tur är har jag inte tummen riktigt mitt i näven, utan jag hoppade av och pillade på den, sen körde vi vidare   

Hela skogen klarade vi oss och inte förrän vi var nästan tillbaka, på samma grusväg, hoppade den igen!!
Lite knixigare denna gång eftersom den hamnade innanför alltihop (ja, jag vet knappt var något heter, jag bara fixar det som går sönder och tänker inte mer på det, men iaf innanför.... ja, alltihop) så Martina fick köra före och hämta Anders.

Lagom tills han kom ut från huset rullade jag dock in på uppfarten och hade fixat det själv ändå!   

Efteråt blev det lite varm choklad och fika och sen gick resten av dagen som vanligt åt till lite småfix.

Nyss kom jag på att jag varit sådär förvirrad igen...

Pappa fyller ju år idag!
Skit också!!
När blev jag så dålig på födelsedagar???!!

Ahh!!
Får ringa imorgon, nu är det väl försent...   

Jahh!
Nu var det gjort.

Blodtrycket var skyhögt, men det var pulsen också.

Inte så konstigt.

Igår när jag fick reda på att jag var tvungen att åka dit slog en hemsk tanke mig!
Jag måste ventilera hemska tankar, och den som är närmast råkar ut för ventilationen.

Denna gång var det Peter.

- DU! De kan väl inte göra ett cellprov utan att ha varnat för det innan?!

- Hehe, jag vet inte...

- Nämen det kan de väl inte?? Det är ju inte schysst...

- Hehe, du får ta fintrosorna på dig!
- Haha, ja... Det är nog bäst...

När jag satt i väntrummet skickade jag till Martina och Vickan min hemska tanke.

"Hoppas de inte gör cellprov, för jag glömde ta på fintrosorna!"

Martina svarade att de skulle man ju inte ha på sig ändå, i så fall.

Det har hon ju rätt i förstås, men det är ungefär som när man ska gå till tandläkaren. Då borstar man extra noga och flossar och sköljer, och äter inte vitlök på 2 dagar.

Ska man på cellprov så ska det friseras och grejas, fintrosorna ska på. Inte mer med det.
Det är ju deras arbetsplats. Hade du velat komma till en arbetsplats som ser ut som fan?? Hade inte jag!

Tanken på eventuellt cellprov, som jag inte haft möjlighet att förbereda föranledde pulsen och trycket, skulle jag tro...

Jag har iaf fått mitt recept och hämtat ut pillerna.

Ingen röd vän på besök än, så jag ska minsann sätta i mig piller från i måndags fram tills nu iaf, så kanske jag lyckas "mota Olle i grind"!

Håll tummarna!

Idag ringde jag barnmorskan...

Nej, jag är inte gravid!

Varför tror alla det bara för man nämner barnmorskan?
Vet inte folk att man går dit för att ta blodtrycket när man ska få p-pillereceptet förnyat??

Igår skulle jag öppna en ny karta med piller.
Eftersom kartongen låg på köksbänken kikade jag i den och fann en innerförpackning...
Som var TOM!!!!!!!!   

Hur jäkla korkad kan man bli?? Varför? VARFÖR lägger jag en tom kartong med en tom förpackning på köksbänken??

Det hör ju till saken att jag inte har ätit en enda pilla på typ över en vecka heller eftersom jag är sådär lagom förvirrad.. Så när jag äntligen kommer ihåg att öppna en ny karta så finns där ingen!!

Paniken började sprida sig...

Det hör ju saken till att jag har sånadär bra piller som gör att man inte drabbas av symptom som magont och migrän en gång i månaden. Jag slipper det jobbigaste med att vara kvinna, och har så gjort i drygt 5 år.

Jag känner då rakt inte för att få påhälsning av den röda vännen nu heller!!

Men risken känns överhängande eftersom det nu gått ett tag sen jag åt den sista pillan...

Så ringde jag barnmorskan.

Satt i kö i 25 minuter, sen kopplades samtalet ner lagom till jag hade plats 1.

Satt i kö 30 minuter till, sen kom jag fram.

Sa att jag behövde recept på mina piller, men då sa hon att de inte hade någon journal på mig & undrade om jag kunde komma dit?!!

NÄE DET KAN JAG INTE!! JAG BEHÖVER RECEPTET IGÅR!!!!!!!!!   

Jag hade cellförändringar sist jag var där på cellprov, så jag har gått inne i stan och tagit cellprov ett par gånger sen dess. Då har den barnmorskan skrivit ut receptet till mig istället, och det är tydligen i över 2 år.

Sen bytte de journalsystem 2012, så jag fanns inte med...

Man blir ju lite mörkrädd när man berättar att jag inte ätit piller på en vecka, men det är iofs ingen fara för jag bor ju själv nuförtiden, och svaret blir "Ja, men desto större anledning att skydda sig då".

VAFAN TROR HON?!
Vad tror hon om mig?
Vad tror hon om fruntimmer i min ålder?
Är vi verkligen så lösaktiga?
Hade god lust att tala om för människan att jag inte ens släpper några karlar över tröskeln, så det är minsjäl inget problem! Men avstod från infallet och gick med på att komma imorgon...

Men ändå... "Desto större anledning att skydda sig" Jo, jag tackar, jag!

Så nu måste jag dit imorgon.

Hoppas inte få besök av den där röda vännen innan dess... Åhh jag vill inte!!!
Fy, usch, känner jag mig inte lite konstig ändå?? Huvudvärken kommer krypandes... Jag har nog lite ont i magen också... NOOOOO!!!! IT'S COMING!!!

Eller kanske inte...?? Jag kanske är hypokondrisk...

BAHH!!!

Hjälp mig att hålla tummarna!!

Åh hjälp, vilken skön ledighet jag har haft!

Jag har sovit massor och alltså lyckats med vad jag ville   

Att sova är för mig viktigt.

Likaså att bara få vara.

Någonstans i bakhuvudet maler väl tankarna när man inte gör så mycket, och på så sätt processas en massa.

Jul och Nyår spenderades hos Martina & Anders. En plats och ett sällskap som gör att jag känner mig helt trygg.

Nyår var väldigt lugn. Lite god mat, lite handarbete och lite hästar. Kanonskönt!

Under denna ledighet känns det som att de sista bitarna fallit på plats med mig själv.

Dels hittade jag tillbaka till den gamla envisheten och mitt jävlaranamma när jag under den stormigaste natten bestämde mig för att ta ut Nick på promenad.

Dels hittade jag en sida till... Som varit glömd sedan lite drygt 3-4 år.

Vad den sidan är hade jag inte tänkt gå in närmare på, men jag kan ju säga såhär; Plötsligt en kväll finner jag mig själv i källaren, rotandes i en låda innehållande vissa... kläder... som jag gömt undan samtidigt som jag började sova i sport-BH, tröja, trosor och pyjamasbyxor!   

Hahaha!! Den där lådan hade jag tänkt hutta, med allt innehåll, men kom aldrig så långt. Så den hamnade längst in i en vrå i källaren... Men nu är alltså ratiraljerna    framplockade!   

Ja jisses... Den där sidan trodde jag ärligt talat aldrig skulle komma fram igen, men det gjorde den visst.

Lite spännande, det där... Jag har alltid tänkt att man måste själv ta sig igenom vad det nu är som ska gås igenom. Tanken hade aldrig ens slagit mig att någon annan kunde hjälpa till att locka fram sedan länge glömda sidor.

I ett tidigare inlägg resonerar jag kring det här med styrka och hat.
Att det är ganska nära besläktat.
Att jag trodde jag var stark, men egentligen kände hat.
Idag vet jag skillnaden.
Idag är jag äntligen stark igen.
Varför?
Jo, för idag kan jag tänka mig att se människan utan att frysa till is. Jag kan tänka mig att gå förbi honom på stan utan bli berörd. Jag kan tänka på honom utan att bry mig, för så lite betyder han nu för mig.
Jag kan lyssna på ljudinspelningarna och se filmerna utan att hela kroppen låser sig och börjar skaka, för jag har gått vidare.
Jag har tagit mig igenom de sömnlösa nätterna med mardrömmar.
Det eviga vridandet på huvudet för att se mig över axeln.
Undvikit att handla i stan för att inte riskera att stöta på honom.

Jag har tagit mig igenom en oerhört tuff tid, och kommit ut på andra sidan.
Starkare och på många sätt mer medveten om både mig själv och andra.

Idag skulle jag kunna tacka honom.

Inte för allt elände, men för att han äntligen gav sig av. Inte för att det var frivilligt, men han åkte iväg med blåljus och återvände aldrig. Så egentligen är det väl det där o-återvändandet jag är tacksam för.

Men iaf. Jag vet att jag klarat det och det har stärkt mig.

Även om det är en petitess jämfört med när mamma dog, så får man väl ändå betrakta detta som ett litet kaos och en halv katastrof. Jag hör ju på min röst på ljudinspelningarna att jag inte mådde bra. Så nedbruten, så förtvivlad och så desperat tänker jag aldrig mer bli. Och jag förstod nog inte alltid att jag var just det.

Idag ser jag det.

Idag är jag tacksam att jag kom ur det utan att sjunka till hans nivå.

Just det där med mardrömmarna fick jag faktiskt också hjälp med. Av samma person som lockat fram den där lådan i källaren! En natt i mitten av november sov han över.
Hur jag vågade det vet jag inte. Jag som inte släpper några karlar över tröskeln ens. Men på något sätt är det annorlunda med honom. Det är inte så svårt med honom...
Visserligen sov jag i tröja, trosor och sport-BH, men pyjamasbyxorna skippade jag. Tänkte att lite tilltro måste man ju ändå ha till människan. Han har ju trots allt sovit över förr utan att "ge sig på mig", även om det var längesen!
Eftersom jag vid den tiden hade mardrömmar ganska ofta och dessutom kunde få för mig, när jag vaknade om nätterna, att han den där hade smugit in och lagt sig hos mig var det egentligen en ganska stor sak att låta någon annan sova där... Men som sagt, med den här killen släpper jag alla fördomar jag har emot karlar över lag, och när frågan kom om "soffan" var ledig svarade jag genast ja.

Några tveksamheter fanns egentligen inte förrän det var dags att gå och sova.

Min taktik var att somna så nära honom så möjligt, så att jag, om jag vaknade, skulle ha färskt i minnet att det faktiskt var han, och ingen annan.

Vet du? Jag drömde inte en enda mardröm den natten. Har inte heller gjort det sedan dess!
Till dig vill jag rikta ett varmt tack.

Vi har aldrig pratat om allt som hänt, du har inte frågat och jag har inte tagit upp det. Det var då och nu är nu.

Skulle du fråga skulle du dock få svar.

Du läser nog inte heller bloggen, men du kom tillbaka in i mitt liv vid precis rätt tillfälle.
Du vet säkert inte hur mycket du faktiskt hjälpt mig heller, för jag är alldeles för dålig på att prata om sånt...
Jag är pappas flicka, praktisk, pratar inte känslor. Men om du av en händelse skulle få syn på detta inlägg så säger jag det igen. Tack!

Ledigheten har också bjudit på en del motion.

På lillejulafton tog jag och Martina med Sunny och Shiny på långtur till skogen hemma vid mitt och galopperade!!
Jisses vad de sprang!! Sunny drog iväg som ett skott. Shiny ville hänga på. Jag sa NEEEEEEEJ!!!!!

Shiny sprang på sidan istället för rakt fram eftersom jag försökte stoppa henne.

Till sist var det bara att släppa så hon fick springa. Tjohooooo!!!
Sen fick jag knappt stopp på henne    Jahh... Shiny, snart 32 år och piggare än nånsin!

Min lilla muffla    

En dag tog jag fram flöjterna... De låg dammiga i en hylla på ovanvåningen och hade inte sett ljuset sedan en kväll sommaren 2013. Innan dess var det sedan 2010...

Jag kom knappt ihåg hur man tog tonerna, men det visade sig vara som att cykla.
Satte igång bakgrundsmusiken och började. Fingrarna gick av sig själva   

Funderar på om jag ska börja spela i orkester igen...
Hemvärnet i Kristianstad söker folk, såg jag... De ska dessutom spela på Högvakten i sommar. Hade ju varit fantastiskt roligt!!!
Dock har jag lite svårt att få tiden att gå ihop redan som det är... Och ingen kan ju passa Nick om jag är borta ett par dagar... Känns inte schysst att Vickan åker och släpper ut honom ett par gånger om dagen & matar honom... Nä, han ska ha sällskap, min bebis   

Aja...

Nu är jag jäkligt trött!
Somnade på soffan för en timme sen och vaknade nyss... Första dagen efter ledigheten var tuff.

Särskilt med tanke på att  jag vänt på dygnet och flera "nätter" inte somnat förrän framåt 6-tiden på morgonen, och det är ju så dags klockan ringer!!

Jag borde skaffa ett nattjobb istället!

Natti natti!  

Det där med tajming har aldrig varit min grej... Inte heller idag!

Fy fasen vad det blåser!!

Med jämna mellanrum knakar det i hela huset, så det känns som om det ska rasa ihop som ett korthus!

Änsålänge står det kvar, till och med taket ligger på!   

Jag kände mig lat som bara satt i soffan, och när Nick kom och fjäskade fattade jag att han ville gå ut.

Jag har varit alldeles för lat med hans promenader och i stort sett bara tagit ut honom i trädgården under en lång tid.

Han är så jäkla jobbig med sitt dragande, så händerna domnar efter 5 minuter.

Jag har helt enkelt gett upp.

Så ikväll tänkte jag att det var väl själva fan om jag ska ha hund, men inte gita gå ut med honom!

Stackars hund, som bara kommer ut i lina i trädgården och aldrig får se nåt annat...

Inte undra på att han hittar på en massa bus!!

Nähe minsann!

I värsta blåsten och lite regn, mitt i natten, slängde jag på honom reflexvästen, drog på mig reflexjackan och gav mig ut!

Jag varnade honom innan dörren öppnades, att jag skulle mörda honom om han smet mitt i natten, mitt i mörkret, mitt i skogen, mitt i ovädret... Sen gick vi!

Jag kan ju det här med bångstyriga hundar. Jag har ju gjort det hundratals gånger. Hundar brukar gå fint med mig, hur knäppa de än är!!

Jag hade bara glömt det... Blivit liten i mitt eget huvud och tappat tron på mig själv.

När vi hade gått en liten bit stannade han och snusade på något.

Då slog det mig!

Jag är ju helt knäpp!! Tar ut stökpellen i de allra värsta förutsättningarna...

Och jag skrattade!! Jag bröt ihop och skrattade som den galning jag är...   

Vi gick hela rundan i totalt mörker med grenar som for omkring och regn som piskade oss i ögonen.

Men hem kom vi, hela och rena... Eller åtminstone nästan rena och ganska blöta!

Det var så skönt... Jag hittade en ny - eller snarare återupptäckte en gammal sida hos mig som var sedan länge begraven, som så många andra.

Jävlaranammat är tillbaka!

Och det känns skönt!

Det var på tiden!   

Så är det nyår igen.

Jag tycker det är ganska skönt att göra ett inlägg på just nyårsafton, liksom föra bokslut över året som gått.

Vilket jäkla år det har varit!   

Delvis ett av de värsta, och delvis ett av de bättre.

Jag höll mitt nyårslöfte iallafall!

Förra året stod vi och pratade med polisen på minuppfart på tolvslaget eftersom min dåvarande sambo gett sig på Anders. Jisses, säger jag bara...

Jag hade redan tidigare på kvällen, när vi märkte hur han liksom laddade upp, sagt till tjejerna att det här året ska han ut! Jag ska sätta ner foten, sen ska han ut. På ett eller annat sätt!

I februari, äntligen övertalade jag honom om att åtminstone testa bo ifrån varandra. Jag klargjorde ännu en gång att jag inte tyckte om honom. Att jag inte trivdes och att jag inte ville bo ihop.

Jag fick honom att köpa tanken på att prov-bo ifrån varandra genom att påtala att jag inte var så säker på att han gillade mig heller.
Han tyckte om att ha någon.
Han tyckte om att ha ett par bröst och en rumpa att klämma på, oavsett om det var OK eller inte.

Han tyckte om att ha ett garage till sin cross.

Men han tyckte inte om mig.

Jag kände det i hela kroppen och ville bara att han skulle förstå det också.

Nu funkade inte det lilla experimentet. Han skulle varit ute 2 veckor och bott hos sin bror, men det varade från måndag till torsdag. På torsdagsnatten kom han hemrusandes...

Ringde först och frågade om han fick. Jag sa nej... Tyckte att det skulle få gå de 2 veckor vi kommit överens om.

Men han kom ändå...

Så gick tiden.

Det är rätt förskräckligt, det där... Om personen är folkbokförd på adressen kan han inte avhysas om han inte begått ett brott som ger minst 1 års fängelse   

Jag fick fortsätta att avvakta... Gjorde ett par nya ljudinspelningar och tänkte att kanske skulle jag en dag få tillfälle, eller ta mod till mig att göra något med dem.

Det kom i september.

Den 13 september hade vi vinkväll, jag och tjejerna.

När jag kom hem på natten började det som vanligt... Han ville mucka gräl...

Liggandes i sängen knäade han mig på mina knän. Sen började han sparka... Jag blev nerknuffad från sängen. Han vred om min fot. Spottad i ansiktet ett par gånger...

Efter 2-3 timmar av sånhär skit fick jag nog.

Han hade tagit min telefon och bevakade mig hela tiden, så ringa kunde jag inte...

Jag fick syn på min jobbtelefon och låtsades fippla lite nonchalant med den, men i själva verket messade jag Martina. "STOPP"

Det var kodordet för "Ring 112, det här håller på att gå åt helvete!"

Sjukt att man ska behöva ha ett sådant system egentligen...

Det tog gott & väl 45 min innan polisen kom. Under tiden visste jag inte om de ens skulle dyka upp.

Fy för i helvete, vilket nervvrak jag var på insidan... Iskall på utsidan. Kunde ju inte visa det, för då hade det gått ännu mer åt helsike.

05,30 blev jag videoförhörd i köket angående våldtäkten, eller rättare sagt, en av dem. Den senaste och mest brutala.

Han hade fel... Man kunde bli våldtagen även om man bodde ihop med "förövaren". Det var lönt att anmäla.

Åtminstone enligt polisen. Och det ger mer än ett års fängelse, så de tog honom till häktet.

Känslorna de följande dagarna var många och schizofrena. Hade jag gjort rätt? Var det kanske mitt fel? Provocerade jag? Vad fan hade jag gjort?

Att jag på något sätt lyckades behålla verklighetsförankringen genom allt detta, och även genom de senaste åren har jag 2 personer att tacka för.

2 helt enastående fantastiska tjejer.

Martina & Vickan.

Utan er hade jag aldrig lyckats komma loss.

Utan er hade jag fastnat där nere i hålet.

Utan er hade jag trott att det inte fanns några alternativ.

Tack för att ni hela tiden kämpade för mig.

Tack för all hjälp med utrensning av hans saker, storstädning, byte av lås, moraliskt stöd vid förhör.

Jag kommer inte på allt jag har att tacka er för, så jag försöker inte ens.

Kort och gott, tack för allt!

Hur dessa tjejer kunde göra så rätt förstår jag inte.

Det var helt rätt att invänta mitt beslut. Jag fick ta det i min takt, mitt tempo, så när han väl åkte ut med buller och brak var jag helt med på banan, för JAG hade bestämt det.

De kunde gjort en egen anmälan, men det hade varit så fel... Jag hade antagligen inte backat upp den, utan antagligen istället sagt upp bekantskapen, för så hjärntvättad var jag nog...

De avvaktade, lyssnade på det lilla jag berättade, stöttade, men inväntade mitt rop på hjälp.

I över 2 år... MEN när det kom, var jag helt färdig med honom, med vårt liv, med allt.

Det var enda sättet, ni kunde inte gjort annorlunda.

Ni gjorde helt rätt!

När det gått lite mer än en månad efter häktningen fick jag besked om att allt las ner.

Ljudinspelningar och filmer räckte inte.

Ca 15 åtalspunkter, men inget var bevisat enligt åklagaren.

Där och då bestämde jag mig.

Antingen kunde jag sitta kvar i hålan som han grävt ner mig i, eller kunde jag klättra upp, borsta av mig skiten och gå vidare.

Det var inget skoj att sitta där i mörkret och må dåligt, så jag tog mig upp.

Någon gång i slutet av oktober var jag alltså HELT FÄRDIG med det där.

Sen dess har det rullat på.

Jag mår inte längre dåligt av att prata om det som hänt. Jag kan berätta om allt gång på gång utan att det kommer åt mig, för jag är färdig.

Däremot ser jag inget syfte i att sitta och älta det längre, men frågar någon så får de svar.

Ska man se på vad jag lärt mig av dessa år, så har jag fått en del positivt med mig.

Jag har fått ett sjuhelsikes tålamod.

Jag har lärt mig att inte drabbas av panik.

Jag har lärt mig mycket om konflikthantering.

Just nu har jag verkligen rätt människor omkring mig. Jag har lärt mig att sortera ut de där energitjuvarna och bara umgås med människor som får mig att må bra.

Häromdagen pratade jag med Surre, och vi diskuterade just det där om vad folk tror och snackar en massa om...

Jag berättade att jag inte tagit kontakt med några av våra gemensamma vänner av rädsla för att de redan skulle hört en annan version och ogilla mig... Nu vet jag inte hur det andra versionen ser ut, jag har inte själv hört den, men kan tänka mig ungefär.

Då sa hon något som jag inte alls tänkt på... Som värmde... Och det kom så oväntat, rakt ut bara.

"Men Caroline! Alla som känner dig vet vilken bra människa du är. Man skulle ju aldrig tro på något sånt"

Nehe....?? Eller va? Jaha...?    

Jaja... Så kanske det är...?

Aja... Julen var också bra.

För första gången sen mamma dog bröt jag inte ihop på julafton!   

Jag firade hemma hos Anders och Martina tillsammans med Martinas föräldrar och syster, och Anders mamma, gubbe och hans föräldrar.

Det var så lugnt och tryggt att jag tillochmed slumrade på soffan en stund, vilket jag INTE gör om jag inte känner mig trygg.

I övrigt händer det en del spännande saker, men det behåller jag för mig själv... Kan ju inte berätta allt!   

För första gången på länge välkomnar jag det nya året, och ser tillochmed fram emot det med en viss tillförsikt, ja fan ta mig, till och med en gnutta hopp!

Så gott nytt år!
Jag hoppas att alla som haft ett riktigt skitår får ett bättre nästa som kommer.

För du! Lever du, så kan du förändra!

Puss & kram