Senaste inläggen

Av Caroline Olsson - 22 november 2014 19:26

Idag är Martina på galej, så jag skulle ta in hästarna.

Först höll jag på att bli av med halva hårsvallet, för Tage bestämde sig för att smaka lite på min hästsvans när jag vände ryggen till och skulle stänga hans grind!

Tydligen är det inte bara hästars svansar han gillar, det duger visst med människo-hästsvans också  

Ont gjorde det iaf, och sorry, men han fick sig en riiktig smocka när jag landade!

Jisses! Jag bara kände att han fick tag om håret och i nästa sekund drar han upp huvudet och hela jag åker med!!

Aja, han såg lite skamsen ut sen och gick fint in iaf!


Sen skulle jag ta av Sunny hennes pjucks. Hon har såna där lösa skor som man drar på för att skydda hovarna.

När jag gick in i hennes box sa jag till henne att "Det är väl bäst att jag stänger in oss, så du inte går nånstans nu."


Skulle jag INTE gjort!!!

Konstaterade ganska snabbt att det var för mycket halm i vägen, så det var lika bra att ta ut henne i gången istället.

Då inser jag att jag är INLÅST!!  


Dörren är för trög att få upp inifrån!
Testar den enkla utvägen, ringa efter hjälp! Men Vickan är inte heller hemma... 

Skit också...

Glor lite dumt på Sunny och frågar om vi helt enkelt ska sitta där och vänta på att en människa kommer och släpper ut oss... Som tur var hade jag ingen brådska! Sunny glodde tillbaka lika dumt och undrade mest när man skulle få mat...

Tanken slår mig att jag kan försöka klättra ut, men de där dörrarna är ganska höga, och risken känns överhängande att jag slår ihjäl mig på nervägen 


Batteriet på telefonen dör, ingen mer chans att påkalla hjälp... Där ute är det inte heller någon som hör en, om man nu skulle få för sig att skrika på hjälp...


Nehe...

Funderar en stund till, och när jag inte kommer på någon annan tanke än "Var fan finns MacGyver när man behöver honom?!" tänker jag det är ju själva fan om jag inte ska klara det själv!


Ser att det finns en del hö i en hörna, så jag samlar det vid dörren ihop med lite halm.

Trampar på det, och vips! Så är jag åtminstone uppe på dörren!

Men som sagt, nervägen är ju det värsta!

Jag svingar över benet, smidig som få, och väl uppe ser jag en kant utanpå dörren där min fot får plats! 


Tadaaaaa! I made it!! 


Positivt med dagen:
För varje hinder man klara av känner man lite mer att man klarar sig sjäv.

Jag är sjukt mycket smidigare än förväntat och funderar seriöst på att börja med Parkour!


Nähäpp! Det var tillräckligt för denna lördag, nu blir det soffan om inget mer spännande förslag droppar in!  

Av Caroline Olsson - 14 november 2014 15:55

Jisses!
Nu är det dags för stegräknartävling på jobbet   


Ahh, det är ganska välbehövt faktiskt... Sist det var aktuellt tappade jag ca 10kg!

DET kan behövas i dagsläget.


Det kom dessutom helt i rättan tid.

Jag börjar komma till ro med mig själv och i mitt hem. 

Hitta rutiner som fungerar.

Hitta mig själv igen.

Inse att jag faktiskt klarar mig själv! Häromdagen bytte jag både lampor och batteri i brandvarnarna!   
Jag vet att det låter töntigt, vem klarar inte det liksom?!  

Men har man blivit itutad under flera års tid att "Du skulle aldrig klara dig utan mig, bla bla bla" så tror man till sist på det. Det är så vansinnigt lätt att hamna i den där beroendepositionen. Att någon annan fixar mat, att någon annan hämtar allt etc. Det blir lätt att man till sist känner att man inte klarar ett dugg själv.

Och det är viktigt! Att få känna att man duger något till. 

Visst behöver vi alla lite hjälp ibland, men det får då också vara på lika villkor. Får man hjälp, måste man ge hjälp, för att inte fastna! 


Skit samma!
Allt rullar på, och till och med vågen går på rätt håll. 

-6kg hittills   

Jaja, det är väl inte supermycket, med tanke på hur långt det är kvar, men det känns ju bra att det vänder lite åtminstone   


Det här med självdisciplin är ju ganska svårt, så jag hoppas att jag kan lura fram envisheten istället. Den ska finnas där någonstans!

Jag har också garderat mig, genom att upprätta ett schema på promenadkompisar!
Om någon vill vara med så hojta, det finns ett par luckor   

Det blir ju mycket lättare om man har någon att gå med!


Igår "offrade" Vickan sig.

Hon lurade iväg mig på en runda i Trolle Ljungby som säkert inte var mer än 3km. MAX!(Jojo... testa 5...)

Sjukt bra planering hade vi också.

I stallet kommer jag på att en lampa nog kunde vara bra att ha, eftersom vi skulle gå på grusvägar och lite i skog etc. Då kommer jag på att jag nog har en pannlampa... Jodå! Men batterierna var slut   

Aja, kör bort till Vickan som möter mig på trappen.


Se detta framför er.

2 blonda tjejer står helt förvirrade och planerar i sista sekund.

Jag: Öööööh, har du en pannlampa förresten? 

Vickan: Ööööh, i stallet har jag... 

Jag: Ööööh, men vi ska ju gå dit först, den vägen är ju också kolsvart...
Vickan: Ööööh, ja just det. Ahh, vi får lysa med telefonerna.

Jag: Ööööh, mitt batteri är typ slut...


Jisses...

Vickan lyste med sin telefon. 

Lite osäkert om vi verkligen var på vägen hela tiden. Mina skor ser ut som om de har varit på en åker också... Förlåt Trolle, i så fall. Vi kunde verkligen inte hjälpa det!   

Rundan gick i stort sett över stock och sten, och den sista biten var med livet som insats! Längs med E22:an   

Aja, vi kom hem, och som tur var hade jag åtminstone reflexjacka på mig eftersom jag kom direkt från stallet.

Dock hade jag inte lagt så mycket vikt vid vad jag hade för skor... Vinterkängor med ullsula var väl inte det klokaste, och nu får jag sota för min obetänksamhet.

Jag har blåsor under båda fötterna!   


Aja, ikväll blir det en runda med Martina. Får väl ta ett par ordentliga skor iaf, men den här rundan är nog kortare...


Imorgon blir det en sväng till en efterlängtad vän som är hemma från Värmland och hälsar på.
Så först kommer snickaren, sen blir det en fika i Staversvad!
Får väl se om jag kan lura ut honom på en runda eller nåt   








Av Caroline Olsson - 8 november 2014 08:45

Fram med skumpan!

Blås upp ballongerna!

Nu ska här firas för jag har nåtts av strålande nyheter!!   


En liten fågel viskade i mitt öra att det verkar som om "han den där" har hittat ett nytt offer!
Det borde betyda att jag är safe, och genast känns inte den 17e som en så mörk dag!

Han kan nämnligen bara fokusera på en sak åt gången, och är han upptagen med att vara förälskad i någon annan, borde det betyda att han inte har någon energi över till att förfölja och skada mig   

Ja, det kan nog låta egoistiskt, men vadå? Efter all skit jag har tagit i 4,5 år. Efter över 2 år av tjatande att människan skulle se sig om efter ny bostad, de senaste 9 månaderna av beslutsamhet att så måste ske.
Jag känner faktiskt inget ansvar för hennes liv, vem det nu är. Jag skiter i vem det är, men jag skulle vilja säga tack!
Ett hjärtligt tack för att du tar över mitt problem! TACK!!!   


Inte heller har jag sovit dåligt inatt. Tvärt om! Jag sov väldigt gott och hade inga mardrömmar alls!

Nu kommer snart snickaren, och senare blir det partaj hos Anders & Martina!
Får väl se hur det går... Jag är ganska trött, fick ju ingen sovmorgon idag. Men lite får det allt firas   

Av Caroline Olsson - 7 november 2014 07:45
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Caroline Olsson - 6 november 2014 22:00
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Caroline Olsson - 22 oktober 2014 16:15

För ett tag sedan pratade jag med en kollega som också upplevt en dålig relation.

I hennes fall blev det rättegång.

Hon berättade att hon sagt till sitt målsägarbiträde efter rättegången att 
- Egentligen borde jag gå bort och ta honom i handen!

- Varför då? Frågade jag.

- För han har gjort mig så stark!

 

Jag kände efter en stund.

Visst har jag känt mig lite starkare på sistone. Jag tittar mig inte lika mycket över axeln längre. Istället blåser jag upp mig när jag går på en offentlig plats. Så gott jag kan. Jag låtsas att jag är stor och stark, och att det minsann inte är lönt att våga ge sig på mig.


När jag på riktigt känner efter vad jag faktiskt känner, så är det inte styrka.

Jag känner med hela mitt väsen att om fanskapet visar sig, så åker pepparsprayen fram! 


Jag ser för mitt inre hur jag sprayar honom i ansiktet.

Han tar sig för ögonen. Då passar jag på att knäa honom i skrevet.

När han böjer sig ner får han ett knä rakt på näsan.

Sen ett ben rakt över nacken.

Sen ligger han på marken.

Där ligger han och känner sig lika liten som jag gjort så många gånger.

Han ligger där och kan inte ta sig upp.

Ögonen svider.

Det värker överallt.

Där kan han ligga med sig!

Ligga och ruttna.

Hoppas det kommer en massa snö också, så kan han ligga där tills det töar!


Jag inser...

Jag inser att det jag inte känner är styrka.

Jag är fortfarande lika svag.


Det jag känner är hat.

Och jag skulle aldrig kunna tacka någon som får mig att känna hat.

Av Caroline Olsson - 22 oktober 2014 16:00
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Caroline Olsson - 22 oktober 2014 10:45

Vilken jäkla dag det var varit idag!!

Jag satt på jobbet i godan ro när mobilen ringde.

Skyddat nummer.
Pulsen stiger.

Skyddat nummer är polisen.

Blir andfådd.

Måste svara.

Vill inte svara.

Måste svara.

In i ett tyst rum.

Svarar, och låter som om jag sprungit en mil.

"Caroline"

"Hej, det här är Ulla-Britt på Polisen."

"Hej...?" - pulsen går upp lite till.

"Jag skulle bara berätta att han går nu"


KRASCH!!!

Tomt i huvudet.

Tomt i kroppen.

Tomt överallt.

Benen bär inte.

Jag faller ner på stolen, rasar.

Förstår inte.


Kvider fram ett patetiskt gnyende... "Nej......"

"Jo, men tro nu inte att detta läggs ner bara för det. Vi kommer att fortsätta förundersökningen"

"Men vadå? Får han köra hem nu...?!"

"Alltså, det finns ett kontaktförbud som åklagaren utfärdat"

"Jaha...? Men vadå? Så om han kör hem så får inte jag köra hem?"
"Nej, alltså... Ni får ju bestämma när han ska vara där och när du ska vara det"

"Alltså, va?!! Det är ju MITT hus?!! Och hur ska vi kunna bestämma det? Vi får ju inte prata??!!"

"Jag ska läsa kontaktförbudet lite mer ordentligt så hör jag av mig sen igen"


Vad som hände sen vet jag inte. Antingen ringde jag mitt målsägarbiträde eller ringde hon mig.

Nästa sak jag kommer ihåg är att jag sitter i det tysta rummet igen eller fortfarande, och att jag pratar med henne.

Jag ställer samma fråga till henne, om han får åka hem och jag i så fall inte får göra detsamma... Jag måste ju in till mina djur...?!

Hon var väldigt rak och bestämd. Informerade om att han skulle åka hem och hämta lite kläder och undrade när jag ville att han skulle vara därifrån.

"Om 15 minuter!! Och han ska lämna nyckeln!"

"OK, jag meddelar hans advokat det. När kan han komma och hämta sina saker?"

"Söndag. Mellan 15 och 18. Vi ställer ut det i garaget. Mina vänner håller öppet där"

"OK. Då blir det så"


Så enkelt var det.


När det var utrett bröt jag ihop på nytt.

Susanne och Jeanette gick förbi och kom in... Tyvärr är det ju inga gardiner i de tysta rummen.

Det är så dubbelt, det där. Jag gråter aldrig inför andra, men samtidigt behöver jag ju prata, processa.

Med Susanne kändes det ändå OK. Hon har varit med om en del saker tidigare, och hennes mamma gick bort för inte så längesen... Det är konstigt, det där... Har jag sett en annan människa gråta, så kan jag hellre gråta inför den.


Jeanette är också bra att prata med. Lugn och sansad. Stabil och verklighetsförankrad. Det lugnar en del.


Jag ringde Martina.

Hon hörde inte vad jag sa... Jag grät för mycket, men lyckades till sist yla fram "Buhu.... släppt... buhu..."

Hon fattade vad det var frågan om, och med ett enormt lugn frågade hon  var jag var.

Jag gnällde fram "Buhu.... jobbet.... snyft"

"OK. Caroline, vad vill du göra nu?"

Jag ylade "Jag vet inte... gå och dränka mig eller nåt..."

"Vill du åka och köpa nya lås?"
"Buhuuu... Ja...."

"OK. Jag kör från Bromölla nu. Jag är i stan om en halvtimme. Har du ätit?"
"Mmmmmm, nä... Jag är inte hungrig"


Hon mötte upp mig vid Vattentornet där jag parkerat.

I bilen väntade kinamat, min favvo med majsplättar!! Säkert noga uträknat för att jag inte skulle kunna säga nej.

Vi körde på en liten turné. Köpte nya lås, pepparspray och lite annat man kan behöva.


När vi var klara åkte vi hem till Martina och fixade lite till hästarna.

När Anders kom hem åkte han med bort till mig och hjälpte till att byta låsen.

Vi började planera inför packandet av hans saker. Kom fram till att det nog blev lite snävt med tid, men lika bra att bli av med honom så fort som möjligt. Det får gå, helt enkelt!

Jag vill inte se skiten en dag mer än nödvändigt!


Känslan att gå genom huset och veta att han varit där idag igen, påminde om när jag hade haft inbrott i min bil.

Man känner att en ovälkommen energi varit där. Energispåren sitter kvar ett tag efter att någon gått.


Jag köpte ett spökhus, men det enda spöket där, är det jag själv hade med mig in...





Presentation

Omröstning

Skulle du kunna tänka dig att ta hand om ett omplaceringsdjur? (Glöm inte att kontakta mig i så fall www.carolz.se eller carolz_84@hotmail.com)
 Helt klart
 Kanske
 Det beror på
 Antagligen
 Antagligen inte
 Absolut inte

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Carol'z

Dela

Bookmark and Share

Min Instagram


Skapa flashcards