I söndags var det natten från helvetet...

Sen dess har han inte sovit hemma...

Den här kvällen såg jag bilen på uppfarten när jag rullade in.

Det knyter sig i magen.

Vill inte gå in.

Vill inte vara här.

Vill inte mer.

Vill inte se honom.

Vill inte höra honom.

Vill bara att han ska försvinna för gott!

Han sitter i soffan med bara en handduk runt midjan och har duschat.

Känns sådär att han inte har något på sig direkt, med tanke på vad som hände i söndags...

När jag kommer in börjar det direkt.

- Har du bara tvättat dina egna kläder?!!

- Ja...? Det är klart...? Jag har ingen skyldighet att tvätta dina längre... Det kan du själv göra. Eller ta med dig dit
  du huserar.

Han reser sig upp.

Kommer ut till mig i hallen.

Går sakta samtidigt som han säger

- Du ska tvätta mina kläder också!!! Det är lika mycket mitt tvättmedel!!!!

Han morrar fram det.

Kommer emot mig med sin bara överkropp som tydlig visar att om han vill, så tar han mig.

Han går framåtlutad och högrest.

Jag känner mig liten.

Kan inte visa det.

Kan inte visa att jag känner mig hotad.

Kan inte visa svaghet, för då tar han överahanden och jag vågar inte ens tänka på vad som händer då.

- Ja? Varsågod att använda det! Jag tvättar inget mer till dig!

Jag fräser för att möta hans morrande så övertygande som möjligt.

Han är framme hos mig nu.

Spänner upp sig över mig.

Han lyfter sin vänstra arm, men jag rör mig inte.

Kan inte vika undan.

Kan inte huka mig eller börja backa.

Det får smälla om det smäller och jag kan inte röra en min! För då vinner han och blir ännu starkare.

Jag står kvar och armen som lyfts kommer snällare än förväntat.

Det blir ingen rak vänster.

På insidan andas jag ut.

Noga med att inte visa en min.

Han drämmer till min högra överarm, markerar att han kan göra vad han vill.

Samtidigt som han drämmer till den med knogarna morrar han så att det riktigt gurglar i halsen på honom

- DU. SKA. TVÄTTA. MIN. TVÄTT!!!!

Jag rör inte en min.

Fräser tillbaka

- Det kan du göra själv!!

Sen tänker jag gå.

Vad ska det tjäna till att stå kvar där? Vi kommer ju ingenstans ändå.

Jag tar sikte på TV-rummet, men han ställer sig i vägen.

- Och var ska du?!

- Ja, jag tänkte sätta mig i soffan.

- Du sitter inte i min soffa!!
- Din soffa?? Glöm det! Den har vi köpt ihop. Lägg ner nu för fan. Dra dit du brukar vara istället!

Han fortsätter att spänna upp sig i vägen för mig.

Jag tröttnar på leken och går helt sonika andra hållet.

Han har hunnit in och satt sig på min plats.

Ännu en maktdemonstration och ett försök att provocera.

Jag nappar inte.

Sätter mig istället på hans plats utan att säga ett ord.

Jag ser på bordet att där står ett par tomma ciderflaskor. Mina, för han har för längesen druckit upp sina öl...

Han sitter framåtlutad, redo för fajt.

Benen brett isär och armbågarna på knäna. Händerna knäppta, och på den ena armen har han ett armband som jag inte sett innan.

Hans ex gör sådana, så det är ytterligare ett sätt att visa för mig att han nu lämnar mig för deras skull, precis som då för några år sedan när jag blev så förkrossad.

Jag tänker inte nappa på det heller.

Orkar inte diskutera med honom.

Vill bara slippa honom och allt som har med honom att göra.

Så säger han

- Har du sett så fint armband jag har???

Fan!
Jag slapp inte...

Måste ignorera detta så han inte märker att det faktiskt sticker lite i ögonen och kniper lite i hjärtat att det är just dit han går...

- Ja, det var ju snyggt.

- Det är S som har gjort det till mig

(Äldste sonen)

- Jaha. Jo, det är fint.

Tyst.

Skönt!
Nu räckte det visst.

Jag lägger upp fötterna på bordskanten, så som vi brukar sitta.

- Ner med fötterna från mitt bord!!
- Asså, va?! Lägg ner nu... Har du inte bråkat så det räcker för ikväll? Vi sitter ju alltid såhär?

PANG!!!
På en halv sekund är han borta hos mig. Halvstår upp.

Högerarmen krokar fast mina båda ben som flyger i golvet när han slår/drar bort dem från bordet.

Orkar inte bråka.

Orkar inte protestera.

Reser mig och går ut i köket.

Går tillbaka och sätter mig på min plats, för nu sitter han på sin.

Tyst igen.

Vid 22,30 messar Martina på gruppen

- Är du hemma själv nu, C?

- Nix. Han är hemma :/ Tyst änsålänge iaf :/

Jag ljuger, för jag vet vad hon kommer säga, och jag vill inte vara någon annanstans.

Det här är mitt hus. Mina djur som jag måste skydda.

Det kommer såklart direkt

- Ska du inte komma hit och sova?

Vickan svarar också

- Usch!!!!! Ska han va kvar där?

Jag är så trött på skiten så jag skriver

- Vet inte... Har god lust att provocera fram nåt så jag kan ringa polisen så de kommer och hämtar honom... Jag vill ju va hemma med djuren :/

Vickan:

- Men tänk om han gör något dumt mot dig så du inte kan ringa någon :( Jag förstår att du vill va med dem. Be han köra då... säg att du vill va själv. Han lyssnar väl inte men ändå.

Martina:

- Usch, det är så jobbigt, men har du en telefon gömd ngnstans som du kan ta om han gömmer din vanliga?

Jag:

- Har försökt... Frågade varför han inte kunde va i Tollarp inatt men då svarade han bara "Har du med det att
  göra?!"
  Hmmm... Jo, jag har ju den andra också... Den har jag gömt i väskan o han vet inte var den är

Martina:

- Bra det, om du vill så kan du ju ha nåt sånt "kod-ord" om det händer något. Jag vaknar av sms för det mesta, om
  du behöver skicka istället för att ringa, så kan jag ringa 112 åt dig.

Jag:
- SOS går ju snabbt att skriva

Martina:
- Perfekt, skickar du det så kastar jag mig i bilen och ringer 112!

Vickan:

 - Jag vaknar inte av sms men om de är något så bara ring för jag har telefonen bredvid mig!! Isf får du skicka till M
   sen får hon ringa mig efter 112.

Martina:

- Så gör vi, tveka nu inte att skicka om han är dum!!! Han har ingen rätt alls att hota eller röra dig!!

Vickan:

- Lova att ringa mig M!! Bättre om vi är 2 iaf...

Martina:
- Håller tummarna för att det inte händer något dock, skulle det va så du får ringa polis själv C så skicka/ring oss
  så kommer vi och stöttar dig <3

Vickan:

- Vi finns alltid <3

Jag:

- Tack <3  Han har lovat att sova på soffan, men det har man ju hört förr :/ Jag ska iaf gå och lägga mig nu...  
  Hoppas vi inte hörs mer ikväll ;)

Martina:

- Håller tummarna! Sov gott

Vickan:

- Skriv imorgon när du vaknat C!! Hoppas du får sova. Godnatt!

Martina:

- Ja, gör det så vi vet att du är OK.

Jag:

- Yes! Har jag inte hört av mig senast 9 så får ni ringa :P

Han sov på soffan och vi hördes inte mer den här kvällen.

Idag kunde jag inte hålla käften längre.

Jag hade inte tänkt säga något till tjejerna förrän jag visste att det var definitivt, han har ju lovat innan att han ska leta efter någonstans att bo och sedan slätat över allt och lite smidigt "glömt bort det", också har allt rullat på som vanligt.

Visst kändes det mer som allvar eftersom han inte sov hemma inatt, men samtidigt hade han sagt att han inte skulle komma hem inatt, men kanske natten som kommer. Det hade han inte bestämt sig för, sa han.

Skulle ju va sjukt pinsamt om jag sa att han hade flyttat och sen hade han kommit hem igen!   

Men det gick inte längre.

Jag måste ventilera när jag blir arg eller ledsen, annars spricker jag!
Så i stallet brast det.

Martina var där och vi pratade om något helt vanligt när jag plötsligt utbrast;

"Han har inte sovit hemma inatt"

Martina sa att "Det var väl skönt?"

Mjo... Men vad fan... Här har jag gått i alla år och tagit en massa skit!! Och vad gör han?!

Jo, då helt plötsligt, när han sabbat taket på mitt hus, DÅ drar han!!

Han sticker till något nytt och bättre, och kvar blir jag i det fördärvade! Lämnad med ett hus som rasar ihop närsomhelst!!! Det är fan inte OK!!!

Sen ska jag skotta uppfarten, laga mat och ta hand om allt själv, i det jävla huset som i bästa fall klarar sig fram till den första snön!!! Fy fan vad patetisk jag är!!!

Martina blänger på mig och förklarar vad jag egentligen vet, långt där inne någonstans...

Att jag har gott om vänner som kan hjälpa till med huset, så det kommer inte alls att rasa.

Att jag ju faktiskt har lagat maten själv om det blivit något lagat det senaste året.

Att jag ju bodde själv innan vi träffades och det gick ju utmärkt.

Att jag kan skotta uppfarten med fyrhjulingen, det är ju rent av roligt.

"Och tänkt, så mycket energi du kommer att ha över till annat när du slipper allt det här"

Jo, det är klart... Jag vet ju detta innerst inne.

Dock ligger det nära till hands att tycka synd om sig själv istället.

Sen hoppas man att inte andra ska tycka synd om en, för det är då man börjar bli riktigt patetisk.

Så blir det en ond spiral.

Ibland behöver man någon som lockar fram det där man vet långt där inne.

Ibland behöver man bara få höra att det stämmer. Att man inte är helt knäpp.

Ja, fy fan vad skönt när allt är över.

När jag kan få tid över till mig själv.

När jag kan få klura ut vem jag egentligen är.

När jag inte måste tassa på tå för att undvika konflikter.

När jag inte måste ha ont i magen för att köra hem.

När jag kan komma hem och känna att jag är hemma.

När jag kan hitta trygghet och lite lugn och ro.

Just nu känns det orättvist, men när allt är över och det lagt sig är det faktiskt jag som är vinnaren i det här.

I did it!

Tack, Martina för pep-talket!

I needed that!

Denna dag står det 2 korta notiser i kalendern.

"Stjärnfall" och namnet på en kollega.

Jag har en del tankar om båda dessa, så de får var sitt inlägg.

Namnet på kollegan syftar till en händelse runt lunchtid.

Jag var hemma med feber och låg nerbäddad på soffan under ett stort täcke.

Han var också hemma, varför var lite oklart... Antagligen mest för att hålla koll på mig, så jag inte gjorde något "dumt".

Då ringde en manlig kollega i ungefär min ålder. Vi rings ganska ofta, om en massa saker som rör jobbet.

Iallafall blev jag varm, så jag slängde av mig täcket.

Vi pratade på om lite allt möjligt, lite jobb och lite om hur dåligt jag mådde. Man får ju inte missa en chans att beklaga sig lite 

När vi hade lagt på blängde han på mig och fräste

Fffffyyyyyyy fffffaaaaaaaan....

Jag kände mig som ett levande frågetecken och frågade förbryllat Ha??? 

Fffffffyyyy ffffaaaaaaan... Ligga och FNATTA dig på FITTAN när du pratar med honom....!!!!

Jag fattade ingenting... Gör fortfarande inte...

Det jag kan tänka mig är att jag hade blivit varm under det stora täcket, möjligen kasade trosorna fel när jag vände mig och att jag drog dem tilrätta, men något fnattande var det då rakt inte tal om!

Alltså, det här låter kanske inte så hemskt... Men för mig känns det förjäkligt att bli anklagad för något jag aldrig skulle göra.

Det här känns lika illa som de dagar när jag kommer hem från stallet och han står ute och väntar för att se vilket håll jag kommer ifrån. När han får syn på mig fnyser han "Thö! Var fan har du vatt nånstans!???"

Jag svarar alltid likadant "I stallet, det vet du ju?"

"Thö! Ja sääääääääkert!! Såhär länge??!!! Jag vet nog faaaan var du har vatt!"

Jag kan nog aldrig riktigt förklara vad som händer inuti mig när jag blir anklagad på det här sättet...
Jag hatar otrohet. Skulle aldrig röra någon annan, hur dåligt mitt förhållande än är.
Jag är av uppfattningen att man först avslutar något gammalt innan man börjar något nytt. Hur svårt kan det vara??

För min del tog det slut mellan oss redan 2012. Jag bad honom då för första gången packa sina saker och försvinna.
Dock har han ju bevisligen inte försvunnit, och även om jag aldrig kommer förstå hur man vill bo hos någon som inte vill ha en där, så har jag aldrig rört någon annan under den tiden heller.

Man gör inte så.

Även om jag inte känt att jag varit tillsammans med honom, har jag ju vetat att han inte alls registrerat det, utan sett det på ett helt annat sätt...

Han vet att jag tänker såhär.
Han vet att jag hatar otrohet.

Ändå kommer dessa anklagelser titt som tätt.
Han inbillar sig saker och är vansinnigt svartsjuk trots att jag aldrig gett honom någon anledning att vara det...
Logik är inte hans starka sida.
Logikens regler borde säga att om jag aldrig varit otrogen mot någon, så bör jag inte vara det mot honom heller.

Oavsett anledning är det riktigt obehagligt när han blir sådär svart i ögonen och riktigt tror på det själv.

Vad jag än säger, så hjälper inte det.

Ibland tänker jag att jag borde se till att träffa någon, bara för att han ska få rätt.

I tankarna är killen stor och stark och kan hjälpa till att slänga ut honom!

Men nej... En tanke får det stanna vid.

Jag tänker inte sjunka till hans nivå.

Kan inte göra något som strider så till den milda grad mot mina egna värderingar.

Det går inte.

Det här kommer att ta slut, förr eller senare. Då ska jag åtminstone gå ur det med huvudet hållet högt och kunna säga att jag ALDRIG blev en så hemsk människa som han.

Julen i år blev katastrof!!
Vi hade bjudit hem pappa och brorsan med familj att fira hemma hos oss, för att försöka göra något nytt...

Sedan mamma dog har jag inte hanterat julen särskilt bra.

Mamma älskade julen. Det var hennes högitd, och jag gillar traditioner. Vill helst att allt ska vara som det alltid varit.

Första året firade jag hemma hos pappa, så likt den vanliga julen som möjligt. Inte bra, bröt ihop redan vid lutfisken.

Förra året var vi själva hemma. Åt vad vi ville och gjorde vad vi ville. Inte bra, bröt ihop till någon julkonsert med sorglig musik.

I år testade vi alltså att vara hemma hos oss. Dags att skapa nya traditioner, tyckte jag. Inte bra.
Hunden fick vara nerstängd i källaren eftersom han inte tål varken pappa eller brorsan. Jag tyckte synd om honom hela tiden. Jag och sambon stod med lutfisken eftersom brorsan och hans familj inte skulle ha, så de invaderade soffan. Vi fick inte plats i vår egen soffa!! Hann inte se Kalle, för då stod vi med maten. Bröt ihop sisådär 5-6 gånger. Någon gång gick jag ner till hunden i källaren, någon gång gick jag upp och la mig i sängen. Jag strejkade!!
Sambon var allt annat än förstående. Efter en stund dånade han uppför trappan, tände lyset i sovrummet, blängde på mig och fräste något om att det var pinsamt att jag gick och gömde mig... Alla undrade var jag var...

Jag fräste tillbaka att det här var den sämsta julen jag någonsin varit med om, så han kunde hälsa de andra att jag skulle komma ner när de hade åkt och hunden kunde komma upp!!

Han tjatade och gnällde tills jag gav med mig och gick med ner.

Bröt ihop en gång till strax innan deras taxi kom, och sen var det bra med det.

Alltså såg vi fram emot en strålande nyårsafton.

Allt skulle bli perfekt!

Tjejerna hade förberett förrätt och efterrätt och vi stod för huvudrätten.

Alla skulle hjälpas åt och det enda som kunde vara ett litet orosmoln var Vickans kille som hade det lite struligt. Han hade problem med spriten, men vi löste det också. Köpte alkoholfritt vin, så allt skulle bli bra. Inget kunde gå fel.

Alla kom, alla hjälptes åt och allt var verkligen perfekt.

Tills vi tog fram ett spel som någon hade med sig...

Vi började spela och tänjde kanske lite på vissa regler, men det var OK för alla.

Så kom det till sambons tur... Han svarade fel på en fråga med opponerade sig. Vi hade ju tänjt på gränserna innan.

Alla vi andra menade att här var det inte fråga om att tänja på gränserna, utan detta var faktiskt rakt av fel.

En sådan liten petitess blev en jättestor sak...

Att någon sa emot honom.

Att ALLA sa emot honom.

Vi gaddade ihop oss, menade han.

Ingen tyckte om honom.

Det var rysligt synd om honom.

Jag och alla utom Anders och sambon gick ut för att ta lite luft och när vi kom in igen satt de 2 med telefonerna i händerna.

Jag tänkte att det kunde vara för honom att bara glida in i samtalet lite smidigt, så skulle allt vara över.

Men icke!

Han gick ut i köket. Vi andra satt kvar.

Det ringde och efter en stund kallade han på mig.

Det var hans farbror som inte har alla höns hemma. Han brukar driva med honom, och nu var det min tur.

Jag skulle tvunget prata med honom så att han kunde skratta åt det. Vi pratade och han skrattade.

När jag kom tillbaka till rummet där de andra satt hade Martina tårar i ögonen.

Jag förstod inte riktigt varför, men hon hade uppfattat att han försökte skämma ut mig och tyckte att jag borde känns mig kränkt... Det gjorde jag visserligen inte, men jag är väl van, antar jag...

När han hade pratat klart satte han sig i soffan och startade något slags dunka-dunka.

Musik som han inte ens lyssnar på, utan bara för att det skulle låta så mycket som möjligt.

Högsta volym, så vi i andra rummet hörde inte vad vi sa...

Efter en stund gick jag in till honom.

Jag fattade att han kände sig övergiven, ett litet barn som inte fick vara med och leka, fast det inte var så.

Så  jag satte mig på huk och la ena handen på hans knä och pratade med honom som om han vore den lille ledsne pojke han tyckte att han var.

Jag försökte så pedagogiskt som möjligt förklara att såhär gör man inte. Det skulle vara mycket bättre om han bara gick in och satte sig hos oss. Tyst en stund och sedan gled in i samtalet lite smidigt.

Nix!
Han startade musiken igen, så jag gick tillbaka till de andra och stängde dörren istället.

Vi satt ganska tysta... Alla lite förskrämt väntande på vad som skulle hända...

Martina tyckte att vi skulle åka hem till dem istället, så kunde han sitta här och sura.

Jag visste hur mycket skit jag skulle få för det i så fall, så jag sa att de kunde åka om de ville, men jag fick vackert stanna. Det var bättre än alternativet dagen efter...

När vi skulle gå ut nästa gång tog jag på mig jackan.

Jag svepte på den och i samma stund kom en tom ölburk flygandes.

Jag såg inte var den kom ifrån och tänkte att den kunde stått på skänken så att jag välte ner den.

Nanosekunden efter hör jag Vickan fråga sambon vad i helvete han höll på med.

Han fattade ingenting och hävdade att han inte gjort något.

Men hon hade sett att han kastade burken. Hon stod så att den flög förbi henne mot mig.

De två började skrika och jag gick ut.

Vickan följde efter och sambon stannade i dörren.
De skrek och skrek.

Jag fylldes av panik och sa till dem båda att lugna sig. Skit samma om han kastade den eller inte, men håll snattran nu, för det är min altan det skriks ifrån!! Hela byn kommer veta att här är tomult. Fyfan vad pinsamt!!!

Det hjälpte inte.

Jag fick syn på Anders och bad honom försöka prata med sambon, kille till kille typ...

Anders gick fram och sa lugnt till sambon att lugna sig lite.

Sambon skrek något och sekunden senare slog han handflatan i Anders bröstkorg och greppade tag om hans skjorta.

Han la hela sin vikt mot honom och puttade honom mot altanräcket.

Vickan och Martina flög på sambon och drog tag i hans tröja och hår för att få honom att släppa Anders innan han hamnade i rosenbuskarna.
Alla rasade i marken, 4 pers och tjejerna var underst.

Sen blev det ett jäkla liv och jag stängde nog av hjärnan.

Ville inte vara med längre.

Det här kan inte hända hos mig!!
Jag är inte den tjejen som har en sådan kille!!

Jag är ju skötsam, inget skrik och bråk!!
Eller??

Vickan frågar om hon får ringa polisen och jag känner att det kan kvitta. Här har redan varit sånt jäkla liv, så mer pinsamt blir det ändå inte.

Polisen kommer och på 12-slaget står vi och pratar med dem.

Pikétbussen utanför min tomt..........

Det hela slutar med att mina vänner måste åka eftersom han är folkbokförd på platsen, men honom kan de inte ta för mig har han inte rört under kvällen.

De undrar om jag är rädd för honom, så att jag behöver åka med mina vänner.

Jag svarar tufft att "Nej, mig har han inte rört. Jag är minsann inte rädd för honom".

Så polisen åker och vi går in till oss.

Lugnt och skönt? Nja, det var det väl inte...

Inte direkt den härliga nyår vi förutspått.

På något sätt blev det mitt fel att det blev som det blev. Jag skulle tagit hans parti, så hade inget hänt.

Han skulle minsann se till så att Saaben och några andra vänner skulle ta hand om Anders för att han var så jävla kaxig.

Hmmmm....

Anders försökte be honom att lugna ner sig... Kaxig skulle jag nog inte kalla det...

Men visst...

I hans värld kanske...

I min värld hade jag hamnat helt fel i livet.

Nyårsnatten 13/14 insåg jag att det var på riktigt dags att ta tag i det här.

Jag vill verkligen inte ha med människan att göra igen.

Varför sa jag inte att jag faktiskt är rädd för honom?

För jag vet vad som hade hänt om jag hade åkt därifrån...

Jag vet vad som hänt om jag hade kommit hem dagen efter...

Jag vet precis var jag hade varit nu...

Och det alternativet är inte ens ett alternativ...