Redan den 2 maj 2010 startade jag uppföljaren till den där första anonyma bloggen.

Tro fasen att de var anonyma förresten! Precis som den sista som jag redan publicerat allt från.

Hela historien kring vårt förhållande; hur det startade, hur det var under tiden och hur det slutade är så nedrans pinsam!!
Dock är det på tiden att jag inser och accepterar att det är en del av min historia.

Jag var trots allt med.

Jag kunde satt stopp närsomhelst under tidens gång. Eller nej, faktiskt inte efter att vi flyttat ihop. Jag försökte mer än en gång övertala honom att dra och lämna mig ifred, men det gjorde han ju inte.

Polisen avhyser ingen om han inte begått ett brott som ger minst 1 års fängelse, det kollade jag upp.

Att anmäla kändes inte heller aktuellt eftersom jag inte hade några bevis.

Dessutom såg jag inte hur fel allt var.

Jag såg inte att det inte var normalt att bli nerslängd i källaren, dörren låstes och där fick jag sitta tills han kom hem och öppnade(?!) Fast det hände ju bara en gång... eller kanske två...

Idag vet jag att det där kallas "Normaliseringsprocess". Det börjar med små saker och efter ett tag känns det inte så allvarligt att bli svingad med ett judokast i golvet med bakbundna händer och huvudet före.

Aja...

När bloggen, vars inlägg nu kommer, startades ville jag inget hellre än att få honom till min.

Han hade visat en underbar sida, helt och hållet charmat byxorna av mig, och tji fick jag senare.

Men det kom som sagt senare...

I de inlägg som nu kommer publiceras vill jag ha honom, men på rätt sätt.

Får väl passa på att be om ursäkt till eventuella människor med ömma tår, även efter att ni läst denna blogg...

... så var sagan slut...
Jahh...
Idag är det definitivt slut.
Vi hade ju sista mötet i onsdags, men idag är dagen de flyttar ihop..

What can I do?
Inget...
Hon är mor till hans barn.
Det kan inte jag konkurrera med...
Jag får erkänna mig slagen och försöka glömma.
Det blir svårt ett tag...
Men bara han slutar höra av sig går det säkert om på ett par dagar...
Hoppas jag...

Snipp...
Snapp...
Snut...
..................Så var sagan......................
Slut

Fan, fan, faaaaaaan!!!!
Jag skulle varit hos A ikväll....
Vi skulle haft vår sista kväll...
Vi skulle haft en sista chans...
Att mysa...
Busa...
Ligga...
Njuta...

Jag sov hos honom igår eftersom jag skulle på möte idag som inte började förrän 13,30 inne i stan, så det var gott om tid att köra hem med hunden innan dess.
Det var lika underbart som alltid...

Han gick upp och körde till jobbet imorse som vanligt och jag låg kvar och drog mig...
I världens skönaste säng tänkte jag mig en låååång sovmorgon, och tänkte inte gå upp förrän vid 12...
Men minsann... Vid 9 fick jag springa till toa!! Jag har så ont i magen!!!
Jag mår skit...

Nu kan man ju fråga sig varför...
Men jag tror jag vet.
Det är rent psykiskt.

Jag vill inte åka härifrån, helt enkelt.
Jag vill inte komma en sista gång ikväll.
Jag vill bara ligga här med A hos mig.
Alltid.

Jag vill inte åka, för vi har så många minnen härifrån. När han tröstade mig efter det där med hästen, när vi myste i soffan, till och med när vi stod på balkongen den där kvällen innan allt annat började och han bara höll en hand på ryggen på mig... Jag tycker det är mysigt, jag vill bli omhållen på det sättet, jag vill bli "uppvisad" och stolt över. Det är inget fel i att vara en "trofé-fru" som många andra tycker: "han vill bara visa upp mig blablabla..." Ja vadå? Var stolt att han tycker du är fin, och vill visa för alla vilken snygging han fått tag i! Vad är felet i det?! Hade väl varit värre om han försökt gömma dig och inte velat bli sedd med dig?
Jag vill inte komma en sista gång för jag vet att det blir den sista... Det blir så sorgligt, jag tror inte hjärtat hade klarat det... Det gick för långt. Jag skulle brutit tidigare...
Jag vill bara ligga här med A hos mig och jag vet inte varför. Jag kan skita i varför, jag vill bara göra det. Jag trivs i hans sällskap. Jag passar perfekt i hans famn. Våra kroppar är som skapta för varandra... Vi är som ett pussel... Klaffar perfekt...

Näe...
Jag vet precis varför jag har ont i magen idag...
Det är inte för nåt jag ätit...
Det är hjärtat som spökar, men eftersom det gör för ont tar magen över, för det vet man går om.

Det är ju själva fan....

När han ringde innan ikväll och undrade hur dags jag skulle komma sa jag bara att jag hade ont i magen. Jag hade säkert ätit nåt konstigt...
Så jag kunde inte pippa ändå, för då hade det väl slutat med att jag hade sprutlackerat både vägg och lakan :P
Då sa dumskallen bara att jag kunde kommit ändå... Han kunde bara ligga och hålla om mig... Massera magen och mysa.........
Jävla idiot!!!
Kan du sluta va så jävla härlig när du inte ville annat än att bara pippa hela tiden i alla fall?!
Dumskalle!!!!!!
Aldrig att jag skulle erkänna att jag faktiskt tycker om honom.
Det blir bara så pinsamt då... Då ser han att han minsann lyckats när han ändå inte ville mer...
Fan vad pinsamt att jag föll för hans spel... Fast jag hade lovat mig själv att inte göra det...

Fan.....

Fan, fan, faaaaaaaaaaaaaaaan!!!!!!!

Varför måste han vara så mysig?!!
Jag älskar Desperate Housewifes, så idag duschade vi, sen kröp vi ner under täcket i soffan och mös.......
Han är inte alls intresserad av det, men han satt där ändå och bara höll om mig....
Fan vad go han är.............
Varför måste han va sån när vi bara har 2 dagar kvar?!!!!

Innan när jag inte har tyckt det har varit lönt att åka till A efter ett sent möte har han mest suckat och ibland surat...
Men igår kom han till mig istället :O
Vad betyder detta??
Bryr han sig mer nu?? Han börjar väl inte bli som jag... känslosam.....?
Näe, det tror jag inte...
Han vill nog mest pippa av sig ordentligt medan han kan, hehe...
Men mysigt var det iaf... Och precis lika bra som vanligt!!!
Också har vi bara denna veckan kvar..... :( 
Vad fan ska jag göra sen?!!

Jag har trivts med att åka till honom, vara med honom, prata med honom varje dag, somna med honom i luren... Jag har tyckt om allt det så jäkla mycket... Också ska det ta slut efter denna veckan..........
Det är egentligen lite sorgligt, när man tänker efter........
Ähh, vem fan försöker jag lura? Det är jävligt sorgligt!! Jag vill inte att det ska ta slut!!!!!!

Å andra sidan ska det bli skönt att gå och lägga sig i tid, så man inte är sådär dödstrött på dagarna, telefonräkningen kommer bli lägre, bensinräkningen kommer definitivt bli lägre...

Ja, det finns för- och nackdelar med allt här i världen................
Men jobbigt blir det........

Igår var det fest hemma hos Jocke...
Vi är ett gäng som går ut och dansar 1g/månad och har supertrevligt!
A tycker inte om att dansa, men har varit med inne och suttit i baren istället någon gång...
Ikväll ville han dock inte följa med in, utan skulle köra in mig och Sofie och sen köra vidare till stan och vara där under tiden, eftersom han skulle vara nykter.
Vad nu meningen skulle vara med att följa med över huvud taget då...?

Antagligen är det väl så att i början vågade han inte riktigt vara med mig utan lite alkohol... Han drack alltid en öl när vi pratade i telefon, och alltid när jag var hemma hos honom...
Eller är han inte alls intresserad av dessa fester egentligen, utan var med på den första (där vi träffades första gången) av en ren slump och har sent följt med för att jag skulle sova hos honom, och nu ville han bara att jag skulle sova där och se till att jag inte drog med någon annan hem, haha!!
Fast det skulle jag inte vilja ändå...
Nu när det funkar så bra med honom i sänghalmen vill jag ju inte dra hem någon annan, eftersom risken för att det skulle vara sämre än typ 99,9%... Minst..........

Jahh...
Jag skiter i anledningen, jag tycker det var kärt att han ville köra.
Fast om han nu bara var ute efter att jag skulle sova där kunde han lika gärna sagt det... Jag hade kunnat strunta i festen och bara vara med honom istället...
Vi har ju inte så lång tid kvar..............................................

........................

Jag har inte vågat rida sen det där med hästen hände...
Men jag måste...

Så A erbjöd sig at följa med som moraliskt stöd när jag tvingade mig till stallet...
Jag måste ju rida själv för att bevisa för mig själv att inget ont händer. Bara för den hästen bröt benet måste inte samma sak hända mig.........

Det var så gulligt... Att han ville följa med och stötta...
Han är verkligen en kanonkille!!! Mot mig iaf... Mot den där fjällan är han ju inte särskilt kanon...

Det är ju fan att det snart ska ta slut...
En sån kille träffar jag bara inte igen...
Han är precis som min gamla J... Fast bättre!! Han är lika glad och sprallig, lika bra - om inte bättre på att få mig på gott humör. Skillnaden är att nu kan jag uppskatta den glada sidan. När jag var ihop med J var jag så stel och trist själv och tyckte bara han var barnslig... Men jag har utvecklats... Och nu när jag träffar den här, som på nåt sätt är en uppgraderad verision av J kan jag inte få honom...
Med uppgraderad menar jag t.ex att istället för att skubba från skolan för att vara med J (vilket var varnligt på den tiden), ringer A och väcker mig varenda morgon så jag kommer upp i tid och kan köra till jobbet.
Alltså, det är som om jag fått en andra chans, med en kille som ändå är mycket bättre...
Fast chans och chans... Det är nog mer livet som visar vad jag gått miste om...
Den här måste jag ju släppa. Det var jag ju inte tvungen med J, där gjorde jag det iaf...
Eller är det en vink om att jag måste kämpa lite för denna?
Näe...
Allt löser sig som det från början var meningen...............................
Fast sårad kommer jag att bli, det känner jag...

Ja, jag var hos A ikväll igen...
Det är ju fan att situationen är som den är...
Fast ganska bra ändå...
Han verkar ju vara en liten player, som inte kan hålla sig till en iaf... Så om vi skulle gått in i nåt hade han antagligen satt på någon annan också, så hade jag blivit sårad för det....
Näe, då är det bättre att veta om spelreglerna från början, och dessutom är det ju snart slut på det hela...
Aja, det blir nog bra med det.

Allting löser sig som det är meningen...
Jag flyter med...
Och försöker hålla känslorna i styr....