Idag hade hon ont igen...

Tydligen förklaras det hela med någon form av förstoppning, som morfinet ställer till med...?

Varför hjälper då inte de dropparna hon får för magen?

Jag har inget större förtroende för läkarna där, känner jag...

Det är precis som om det bara är någon slags förvaring tills hon ska till Lund på torsdag...

Ja, jag vet inte... Dåligt är det iaf...

Idag var mamma lite bättre.

Vi mötte henne utanför CSK en stund innan vi skulle köra till Vånga och köra cross eftersom vi gjort ett litet ärende till henne   

Skönt att det går på rätt håll.

Då var det kanske bara urinvägsinfektion iaf?

Näe, hon blir inte bättre.

Hon har ont hela tiden...

Stackars mamma...

Och fortfarande gör de inget på CSK... Vad är det för läkare??

De kan väl åtminstone kolla?

De kan väl inte bara anta att det inte är cancern igen?

De kan väl åtminstone kolla?!!!!!

Igår ville mamma inte ha besök på sjukhuset...

Hon orkade inte...

Hade för ont...

Så vi körde dit idag istället.

Stackare, där får hon veta att hon är frisk, också går det inte mer än 2 månder så får hon ont igen!!

Det verkar som om det är en urinvägsinfektion som spökar. Pencillinen hon fick via vårdcentralen hjölpte inte, så nu har de tagit fler prover på CSK och satt in en annan...

Hoppas att det hjälper...

Tycker ändå det är konstigt att de inte slänger in henne i röntgenapparaten och kollar för säkerhets skull... Det kan ju vara cancern som är tillbaka?
Alla andra som kommer in och har ont åker ju in dit... Men inte mamma...

De tar lite för lätt på det hela, tycker jag...

Säg den lycka som varar...

Mamma blev friskförklarad från sin cancer för 2 månader sen...

Nu fick hon ont för några dagar sedan, och när vi var där i helgen kunde hon inte ens stå upp, utan fick sätta sig ute på uppfarten...

Så idag åkte hon in till CSK för att kolla upp det.

Vad tusan är det nu då???

Hej min älskade vän!!

Du anar inte hur mycket mamma saknar dig...

Det har gått 4 dagar sen du försvann alldeles för fort, och fortfarande rinner tårarna så fort jag tänker på dig...
Att aldrig mer få mysa med din mjuka päls känns outhärdligt.

Att aldrig mer få berätta hur mycket jag älskar dig och vad jag älskar lite extra mycket...

Minns du?

Minns du mitt tragg om det?

Mina ramsor...

"Mamma ääälskar dina mjuka fina kinder... den mjuka lena hakan... de fina prickarna ovanför ögonen... den gooooooosiga bringan... det fina krullet bakom öronen"

Eller den här
"Mamma älskar dig så mycket så det finns inte. Det går inte att älska någon så mycket och ingen kan vara så fin som du. Mamma älskar sin bebis så mycket så det går inte... Även om man tar all kärlek i hela vääärlden och lägger ihop mellan allt och alla så räcker det ändå inte. Och även om man tar all kärlek i hela universum så räcker det ändå inte, för mamma älskar dig ändå så mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mer!!!
Också multiplicerar man all den kärleken miljoner miljarders biljoners biljarders gånger också räcker det ändå inte för det är ändå så mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mer..... Och ändå så mycket mycket mycket..."      Jahh, där någonstans brukade du tröttna på mitt tjat och gå iväg, hehe!!

Min älskade vän... Nu kan jag bara tänka tanken...

Vi går till din grav varje morgon och varje kväll...
Varje morgon och varje kväll vill jag inget hellre än att gräva upp dig... Bara för att få se dig en sista gång... Jag saknar dig så varje andetag gör ont, och hade inte andningen gått via automatik hade jag struntat i det...

Hade någon kunnat garantera att man får träffa sina saknade när man dör hade jag inte tvekat att hoppa framför ett tåg, bara för att få vara med min älskade Emil igen...

Jag vill inte mer... Jag vill inte utan dig... Jag kan inte utan dig...

Jag vill ingenting, jag vill bara ha min Emil tillbaka...

Vilken chock det var i onsdags... Vi som trodde du matvägrade i protest... Men icke... Cancer i hela magen, levern uppäten och tarmarna upptryckta till ryggraden........ Det fanns ingenting att göra...

Jag bönade och bad, flytande mat, cellgift, strålning, vad fan som helst!! Min Emil får inte dö!! Han KAN inte dö!!!
Men nej... Vi hade kunnat rädda dig någon enstaka dag och sen hade du ramlat ihop och självdött av smärtorna...

Det kunde jag inte låta hända...

Du fick somna i min famn och jag fanns med dig hela tiden...

Ditt lättade andetag innan du äntligen började andas lugnt igen var en bekräftelse på att jag gjort rätt...

Rätt för dig... Men så oerhört fel för mig....

Jag kan fortfarande inte fatta att vi aldrig mer ska ses...

Detta var inte planen....

Du skulle ju leva mycket längre...

När vi läste ditt chip blev jag så glad att du var ett år yngre än vi trott.  Det var som att vinna på lotto!! Du vann ett år!! JAG vann ett helt extra år med min Emil!!! Och bara 2 månader senare försvann alla åren i ett svep...

Fy farao vad orättvist...

Du var min mirakelhund, det visste alla.

Jag såg dig på Blocket och visste att vi hörde ihop... Min dåvarande sambo ville inte ha hund, så jag kickade ut honom efter 2 månader...
Sen var du borta från Blocket... Samma kille hade en annan hund på annons som jag ringde om... Hon hade flyttat samma kväll, men en annan hane hade kommit tillbaka  eftersom de han bott hos i 2 månader inte klarade av honom.

Jag visste direkt att det var du!!!!!

Och visst var det så...

Där satt du så fint på trappan när jag kom...

Jag visste att du var min själsfrände.

Du skulle vara aggressiv mot allt och alla sa man till mig, men jag brydde mig inte. Min Emil var världens bästa, det visste jag...

Samma sekund du kom innanför dörren visste du att du hörde hemma där...

Därför var du min mirakelhund!!

Just ett jäkla mirakel då... Jag tror varken på Gud eller mirakel längre...

Den jäveln som försöker slå i mig att sånt finns ska få så han tiger!!!

Du luktade ju till och med valp i armhålan för 2 år sen!!!

Det är så orättvist.... Du hade det dåligt i 5 år och fick bara ha det bra med mig i 3,5... Inte ens hälften av livet... Hattat runt i 7 olika hem på 5 år...

Jag skulle aldrig reggat mig som ägare heller, för det var precis som om du då visste att nu skulle du bli här... Då kunde du sluta kämpa...

Det var säkert därför... Det var säkert mitt fel...

Jag vet att du har det bättre nu, men jag saknar dig så enormt...

Så hoppas jag att du kan förlåta att vi hämtade en terapeut åt mig...
Jag ville inte ha någon ny hund egentligen, men din pappa tyckte att jag behövde en.... Då brast jag ut i storgråt och skrek "jag behöver bara min Eeeeeeemiiiil"

Men det går ju inte...

Nick funkar lite... Han är så busig och sprallig att jag den mesta vakna tiden inte hinner tänka så mycket på något annat... Men på natten....

Nätterna är inte roliga...

Jag gråter och gråter och gråter... Högt så jag skriker för det gör så ont!!! Blött blir det i sängen och lakanet i oreda eftersom jag vrider och vänder på mig...

Och i bilen... då behöver jag inte heller fokusera på annat... Då kommer det...

Kniven i hjärtat och klumpen i halsen...

Flera gånger har jag gråtit så hårt att jag inte fått luft... 

Jag har aldrig saknat någon så mycket som jag saknar dig...

Aldrig gråtit så mycket som jag gjort efter dig...

Inte ens farfar och morfar...

Inte ens i drömmen får jag träffa dig...

Inte ens där... Skulle det vara så mycket begärt?!! Jag kan väl åtminstone få se dig, röra dig och berätta hur mycket jag älskar dig i drömmarna?

Men nej...

Usch Emil... Detta kommer ta tid... Men jag tror jag behövde skriva ett brev till dig som något slags bearbetningsprocess...

Kanske det hjälper, kanske kommer det fler brev..........

Jag vet inte...

Det enda jag vet är att jag älskar dig så oerhört mycket fortfarande och kommer alltid att göra det.

Ingen annan har så stor plats i mitt hjärta som du, och kommer aldrig få...

Jag hoppas bara att du har det bra var du än är...

Och jag hoppas att vi ses igen... Någon gång...

Puss puss min älskade vän......

Vilken underbar dag!!

Mamma ringde när hon var klar hos doktorn i Lund.

Hon är friskförklarad.

De har undersökt henne och cancern är borta!!   

Doktorn hade sagt till henne

- Du ska bara veta så full du var av cancer! Hela skelettet och överallt...
- Men det har ni inte sagt nåt om innan?
- Nej, för då hade du inte kunnat vara så positiv, och blivit frisk så snabbt!

Jaha...? Så nu kan man inte lita på vad de säger heller?!
Skit samma. Nu är hon frisk!

Det bästa är att hon inte känt av några av besvären som brukar komma i samband med cellgifter, eller cytostatika som det väl heter...
Innan det skulle påbörjas fick hon veta att hon kunde bli trött, illamående och lite sådär efter några behandlingar, men nej... Ingenting...
Det beror säkert på hennes inställning. Hon har bara känt att det har varit skönt att bli av med det onda. Hon hade ju så ont av tumören, så hon har bara sett fram emot att slippa smärtan... Och det funkade ju uppenbarligen!

Nu ser vi framåt   

Jaha...

Igår ringde Andy till Jocke och bad om hjälp att flytta garderoberna från garaget så han kunde plocka iordning där.

Vi flyttade ju i Fredags, så där är en del att göra...

Gårdagen var kanon.

Jag planterade mina växter i trädgården, Andy fixade en del i garaget, jag opererade bort 7 leverfläckar jag stört mig på och haft ont av en längre tid, det löste sig med TV:n (här är ju ingen antenn,så vi fick fixa bredbandsTV)

Ja, allt verkade lösa sig så galant.

Men säg den lycka som varar...

Jocke kom, och Andy skulle flytta ut fyrhjulingen och crossen, så de fick bättre plats.

Såklart var han tvungen att testa den en runda...

När jag såg det skakade jag bara på huvudet och sa "jaja, som vanligt ingen hjälm..."

Man har ju blivit van, efter alla förmaningstal man hållt om att "ha för jäveln hjälm på dig även om du bara ska prova en liten runda!!"

Jag höll på att packa upp inne i köket, och Evelina stod i fönstret och tittade lite...

Rätt som det är säger hon "oj, han ramlade"

Jag tänkte att det har ju hänt så många gånger innan, men aldrig hänt nåt allvarligt, och väntade mig att han strax skulle komma inrusandes och flina som vanligt "Fan, såg du sicken jäääävla vurpa jag gjorde?!! höhö..."

Jag skulle svara "hände det nåt, slog du dig?"

Han skulle säga "ah, fan! höhö" och gå ut igen...

Istället såg jag bara Jocke genom fönstret som vinkade att jag skulle komma ut. När jag kom ut sa han att jag skulle ta papper.......

Så fick jag syn på Andy lutad mot en stolpe... När han reste upp huvudet såg jag att det rann blod från både huvudet och näsan...

Så raglade han bort till trappan och satte sig ner...

Efter en stund skulle han flytta till uterummet, i de mjukare möblerna...

Sagt och gjort.

Väl där klagade han på att han hade ont i armen, och trodde att axeln hoppat ur led... Han ville ha hjälp att röra lite på armen, men Jocke ville inte, hehe... Klenis   

Jag var förbannad som få, och kände att jag mer än gärna kunde ta tag i armen och plåga fanskapet lite!! Så det gjorde jag... Men ingen hände, inget "popp", ingenting... Han kunde röra armen som vanligt...

Efter en stund gick vi in, och han klagade på att det blev värre med armen...

Så jag körde runt den igen samtidigt som jag kände på axeln... Ingenting...

Av en händelse fick jag för mig att känna på nyckelbenet...

Jämnt, jämnt, jämnt, tjoff!!    Inget?!!

Nej, nyckelbenet var av, rakt av!!!

Jag slängde ut Jocke, Evelina och Andy från huset, skrek åt Andy att han skulle sätta sig i bilen, låste nästan in Jocke i garaget, räddade Jocke från garaget, slängde ur mig vad som måste varit ett oerhört otrevligt "tack ändå, hejdå!!"

och kastade in Andy i bilen...

Sen gasade jag ja jävlariden till sjukan!

5 minuter från Vanneberga till CSK tror jag det tog...

Susade förbi poliskontroll och allt vid Eko, som tur var hade de en inne redan och hade inte tid att klocka mig, men undrar vad som hänt om de sett allt blod som forsade på honom? Jag tror de hade låtit mig fortsätta i ilfart faktiskt...

Aja, in på parkeringen och sen jagade jag på idioten allt jag kunde för att komma in nån gång!!

Så fick han komma in på förundersökning, fick en mitella och sen blev det till att vänta... och vänta... och vänta... I hallen dessutom, för rummen var slut! Är det så illa ställt med regionen?!! Fattigvården var fanimig bättre förr!!! Usch...

Jaja, till sist in på ett rum, också mer väntan...

Efter 2 timmar blev det röntgen...

Den visade inte bara på brutet nyckelben, utan också en spricka i skallbenet...

Alltså jag har nog aldrig varit så förbannad!!

När de sa att han hade en spricka i skallen och skulle bli kvar över natten blev jag så ursinnig att jag slängde på mig jackan, kastade tröjan på fanskapet och sa "sov så jävla gott ditt satans as!! Nu kör jag hem!!!!"

Sen stormade jag ut...

En sköterska var helt underbar...

Hon rusade efter, tog med mig in i ett annat rum och lugnade ner mig. Hon la armarna runt mig och jag storbölade i hennes famn en god stund...

Jag grät så jag skrek i panik och inte fick luft...

Tänk så mycket en kram kan få allt att släppa...

När jag lugnat mig och hämtat andan sa hon att om något händer ska man inte skiljas på det sättet... Att det var bättre att pussa honom och säga hej lugnt...

Till en början vägrade ja lyssna... Jag såg framför mig hur han fick hjärnblödning och blev invalid... Jag vill fan inte va ihop med ett jävla vrak?!!!

Satans idiot!! Hade han bara haft hjälmjäveln på sig hade det inte hänt!!!
Jävla förbannade idiotjävel!!!

Sköterskan var fantastisk, utan henne vet jag inte vad jag hade gjort... Kört av vägen i all uppståndelse, skulle jag tro.. Johanna hette hon visst... Hon har verkligen valt rätt yrke!

En stund senare lugnade jag mig lite mer och fick förklara för honom att han skulle bli där och jag köra hem...

Att de skulle ta hand om honom och jag kunde ju ändå inget göra...

Han ville inte sova själv på sjukhuset, han ville inte ligga där och bli invalid själv... När jag sa att han blir lika mycket invalid oavsett om jag är där eller inte började han gråta... När jag sa att jag inte kunde göra något om nåt hände sa han "jo, du kan hålla mig i handen" och det blev som om det var en liten treåring som låg där...

Eftersom ingen kunde ta hand om Emil mitt i natten åkte jag iaf hem...

Imorse ringde hans mamma, sen min pappa, och efter en stund ringde Andy...

De visste inget än, men alla prover hade varit bra hela natten...

Så nu sitter jag här och kan inte ta tag i något alls... Jag känner inte för att packa upp, inte sova, ingenting...

Jag bara väntar på att de ska ringa...

Han har ju en jäkla bra timing också, den där...

Han kommer inte kunna hjälpa till att packa upp, inte städa lägenheten, han kommer vara sjukskriven minst en månad och alltså leva på sjuklön, så jag kommer få försörja oss båda... Lycka till!

Också ett nytt hus på det hela...

Dessutom gör han det samma dag som jag plockat leverfläckar och har kompresser och skit i nacken och andra olägliga ställen som behöver bytas eftersom de ramlar av när jag svettas eftersom jag är orolig hela tiden...

Kanon!!!

Jag pendlar mellan panik och lugn... Mellan hysterisk gråt, stilla gråt och allmän apati...

Det är så många tankar, på vad som kunde hänt...

Blandade känslor, ibland tacksamhet för att det inte hände, ibland en aggression utan like och hat och därmed tankar som att han kunde minsjäl blitt där på vägen och en lastbil kört över honom, den fan!!!

Usch...

Jag som aldrig tar piller i någon form, skulle faktiskt behövt en lugnande tror jag... Örk, nej... Men jo... Eller iaf prata med någon... Krishantering...

Nej, jag vet inte...

Jag vet inte...

Jag vet ingenting, för de ringer ju för i helvete aldrig!!!!! Ronden skulle va kl.9

Nu är hon över 11 och jag har inte hört ett skit!!!!

FAN!

Fan vad jag hatar honom!!!
Fan vad jag älskar honom!
Fan vad rädd jag blev, och fortfarande är!

FAN!!!

Jävla helvete...........