Alla inlägg under oktober 2014

Av Caroline Olsson - 22 oktober 2014 16:15

För ett tag sedan pratade jag med en kollega som också upplevt en dålig relation.

I hennes fall blev det rättegång.

Hon berättade att hon sagt till sitt målsägarbiträde efter rättegången att 
- Egentligen borde jag gå bort och ta honom i handen!

- Varför då? Frågade jag.

- För han har gjort mig så stark!

 

Jag kände efter en stund.

Visst har jag känt mig lite starkare på sistone. Jag tittar mig inte lika mycket över axeln längre. Istället blåser jag upp mig när jag går på en offentlig plats. Så gott jag kan. Jag låtsas att jag är stor och stark, och att det minsann inte är lönt att våga ge sig på mig.


När jag på riktigt känner efter vad jag faktiskt känner, så är det inte styrka.

Jag känner med hela mitt väsen att om fanskapet visar sig, så åker pepparsprayen fram! 


Jag ser för mitt inre hur jag sprayar honom i ansiktet.

Han tar sig för ögonen. Då passar jag på att knäa honom i skrevet.

När han böjer sig ner får han ett knä rakt på näsan.

Sen ett ben rakt över nacken.

Sen ligger han på marken.

Där ligger han och känner sig lika liten som jag gjort så många gånger.

Han ligger där och kan inte ta sig upp.

Ögonen svider.

Det värker överallt.

Där kan han ligga med sig!

Ligga och ruttna.

Hoppas det kommer en massa snö också, så kan han ligga där tills det töar!


Jag inser...

Jag inser att det jag inte känner är styrka.

Jag är fortfarande lika svag.


Det jag känner är hat.

Och jag skulle aldrig kunna tacka någon som får mig att känna hat.

ANNONS
Av Caroline Olsson - 22 oktober 2014 16:00
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
ANNONS
Av Caroline Olsson - 22 oktober 2014 10:45

Vilken jäkla dag det var varit idag!!

Jag satt på jobbet i godan ro när mobilen ringde.

Skyddat nummer.
Pulsen stiger.

Skyddat nummer är polisen.

Blir andfådd.

Måste svara.

Vill inte svara.

Måste svara.

In i ett tyst rum.

Svarar, och låter som om jag sprungit en mil.

"Caroline"

"Hej, det här är Ulla-Britt på Polisen."

"Hej...?" - pulsen går upp lite till.

"Jag skulle bara berätta att han går nu"


KRASCH!!!

Tomt i huvudet.

Tomt i kroppen.

Tomt överallt.

Benen bär inte.

Jag faller ner på stolen, rasar.

Förstår inte.


Kvider fram ett patetiskt gnyende... "Nej......"

"Jo, men tro nu inte att detta läggs ner bara för det. Vi kommer att fortsätta förundersökningen"

"Men vadå? Får han köra hem nu...?!"

"Alltså, det finns ett kontaktförbud som åklagaren utfärdat"

"Jaha...? Men vadå? Så om han kör hem så får inte jag köra hem?"
"Nej, alltså... Ni får ju bestämma när han ska vara där och när du ska vara det"

"Alltså, va?!! Det är ju MITT hus?!! Och hur ska vi kunna bestämma det? Vi får ju inte prata??!!"

"Jag ska läsa kontaktförbudet lite mer ordentligt så hör jag av mig sen igen"


Vad som hände sen vet jag inte. Antingen ringde jag mitt målsägarbiträde eller ringde hon mig.

Nästa sak jag kommer ihåg är att jag sitter i det tysta rummet igen eller fortfarande, och att jag pratar med henne.

Jag ställer samma fråga till henne, om han får åka hem och jag i så fall inte får göra detsamma... Jag måste ju in till mina djur...?!

Hon var väldigt rak och bestämd. Informerade om att han skulle åka hem och hämta lite kläder och undrade när jag ville att han skulle vara därifrån.

"Om 15 minuter!! Och han ska lämna nyckeln!"

"OK, jag meddelar hans advokat det. När kan han komma och hämta sina saker?"

"Söndag. Mellan 15 och 18. Vi ställer ut det i garaget. Mina vänner håller öppet där"

"OK. Då blir det så"


Så enkelt var det.


När det var utrett bröt jag ihop på nytt.

Susanne och Jeanette gick förbi och kom in... Tyvärr är det ju inga gardiner i de tysta rummen.

Det är så dubbelt, det där. Jag gråter aldrig inför andra, men samtidigt behöver jag ju prata, processa.

Med Susanne kändes det ändå OK. Hon har varit med om en del saker tidigare, och hennes mamma gick bort för inte så längesen... Det är konstigt, det där... Har jag sett en annan människa gråta, så kan jag hellre gråta inför den.


Jeanette är också bra att prata med. Lugn och sansad. Stabil och verklighetsförankrad. Det lugnar en del.


Jag ringde Martina.

Hon hörde inte vad jag sa... Jag grät för mycket, men lyckades till sist yla fram "Buhu.... släppt... buhu..."

Hon fattade vad det var frågan om, och med ett enormt lugn frågade hon  var jag var.

Jag gnällde fram "Buhu.... jobbet.... snyft"

"OK. Caroline, vad vill du göra nu?"

Jag ylade "Jag vet inte... gå och dränka mig eller nåt..."

"Vill du åka och köpa nya lås?"
"Buhuuu... Ja...."

"OK. Jag kör från Bromölla nu. Jag är i stan om en halvtimme. Har du ätit?"
"Mmmmmm, nä... Jag är inte hungrig"


Hon mötte upp mig vid Vattentornet där jag parkerat.

I bilen väntade kinamat, min favvo med majsplättar!! Säkert noga uträknat för att jag inte skulle kunna säga nej.

Vi körde på en liten turné. Köpte nya lås, pepparspray och lite annat man kan behöva.


När vi var klara åkte vi hem till Martina och fixade lite till hästarna.

När Anders kom hem åkte han med bort till mig och hjälpte till att byta låsen.

Vi började planera inför packandet av hans saker. Kom fram till att det nog blev lite snävt med tid, men lika bra att bli av med honom så fort som möjligt. Det får gå, helt enkelt!

Jag vill inte se skiten en dag mer än nödvändigt!


Känslan att gå genom huset och veta att han varit där idag igen, påminde om när jag hade haft inbrott i min bil.

Man känner att en ovälkommen energi varit där. Energispåren sitter kvar ett tag efter att någon gått.


Jag köpte ett spökhus, men det enda spöket där, är det jag själv hade med mig in...





Av Caroline Olsson - 21 oktober 2014 22:00

Det mesta rullar på, idag är det en månad sen han hämtades... Kanske därför jag drömde inatt igen... Annars drömmer jag alltmer sällan om honom.
 
Inatt drömde jag att jag vaknade.
Jag gick ner för att hämta något eller dricka. Då såg jag att mina papper på bordet inte låg som de gjort när jag gick och la mig.
Jag tyckte det var konstigt, för han har ju ingen nyckel längre. Även om han gjort kopior, så kommer han inte in. Låsen är ju bytta. Det var det första jag gjorde när han släpptes från häktet.
Jag försökte intala mig det där jag stod i köket, men det hjälpte inte. 
Kikade mot dörren han slog sönder för 2 år sen, den var fortfarande hel. Kikade mot källardörren i massivt trä som han med råstyrka knäckte på mitten samma dag, men den var också hel. Stod stilla och försökte känna om det drog någonstans ifrån, han kan ju ha kraschat en ruta. De var hela, allihop.
Så hur kom han in?
Kan han ha gjort en kopia av min nya nyckel? Har jag lämnat den utom synhåll? 
Nej, aldrig! Inte en chans! Jag hänger upp min knippa och den med extranycklarna direkt när jag kommer hem!
Kollar alla dörrar så att de säkert är låsta flera gånger. 
Kan han ha fått tag på Martinas nyckel? Nej, inte en chans! De har inte träffats, han har inte kört dit.
 
Så vaknade jag... En kall il åkte längs ryggraden, nackhåren reste sig, och vad kunde jag göra?
Konstatera att han inte kommit in och hoppas att mina papper såg ut att ligga rätt när jag senare skulle gå ner.

Av Caroline Olsson - 21 oktober 2014 21:45

Alltså, det här med karlar nu då...


Pappa är väldigt praktiskt lagd, så när jag ringde honom för ett par veckor sedan och berättade att mitt ex blivit häktad för ca 15 åtalspunkter, bl.a misshandel, olaga hot, våldtäkt och grov kvinnofridskränkning var hans första kommentar 

"Ja, men det var ju himla bra gjort att du äntligen anmälde honom. Nu är det ju på tiden att du träffar någon mycket bättre!"


Hmmm... Jo, men hur skulle det gå till?
Rebba hälsade på ikväll, så vi passade på att resonera lite kring det här. 

Hon fick höra ljudinspelningarna och se filmen.

Hon bara skakade på huvudet och 9 av 10 kommentarer var "Men det är ju helt förjävligt!!!"

Ja, jo... Ganska jävligt har det allt varit...

Så hur ska man då våga släppa in någon?!


Även om det finns karlar som kanske är mycket bättre, så kommer de aldrig få chansen att visa det för mig.

Jag kommer aldrig våga ta hem en karl på tu man hand. ALDRIG! Not gonna happen!! Bara lägg ner!

Det kvittar hur jäkla trevliga och inställsamma de är, så kommer jag alltid läsa mellan raderna att de är ena riktiga svin, som kommer börja kladda eller hångla upp en i brygga efter en stund!


Haha! Måste ta en liten parentes här... Som för några år sen... En kille började skriva med mig på Facebook. Han var trevlig och vi chattade en timme eller så, sen bestämde vi att han skulle komma hem till mig och kolla på film & snacka lite till. Han var god vän med flera av mina vänner, så jag tänkte att han var nog OK. 
Att han dessutom pluggade till polis kändes ju förtroendeingivande.

Han kom iaf och hade hyrt en jävla VHS!!! Nu var det ju tur att jag är lite gammalmodig, så jag hade ju en såndär spelare, men ändå! Dessutom någon usel rulle som alla har sett flera gånger redan, så hans syfte var väl ganska illa dolt. Men jag fattade ingenting, lilla oskyldiga Pärlan tänkte sig fortsatt en trevlig stund med film och snickesnack.

Det gick väl 10 minuter eller nåt i den stilen, sen kastade han sig över mig, hånglade upp mig i brygga - bokstavligen! Svepte omkull mig på rygg i soffan, och när handen sökte sig innanför min blus - då fick jag nog!
Jag reste mig så gott jag kunde, och fortfarande med hans tunga i min mun började jag försöka prata...

"Aschå, guuuuu...!!!"

Ojdå! Han slutade, men låg kvar ovanpå mig med oförstående min. Jag tog ny sats...

"Asså du! Om du kom hit för att ligga så kan du lika gärna köra igen! Jag är ingen sån tjej"

Jag tittade menande på honom, spände ögonen i honom så osexigt jag kunde.

Han himlade med ögonen, mumlade "jaja..." sen lommade han bort mot dörren och körde hem.

  


Alltså, nu tror jag väl kanske inte att alla killar skulle göra just så... Men jag har ju blivit van vid en massa tafsande och att alltid tvingas vara på sin vakt i närheten av killar.

Jag som alltid varit en mysglad tjej som mer än gärna hoppat in i någons famn och suttit där i timtal, vågar inte det längre...

Så fort jag har krupit upp i famnen hos han den där, och tänkt att jag skulle vila en stund, så har det inte gått mer än 10 minuter... Så fort andetagen blivit djupare och jag tyngre, så har tryggheten brutits av tafs både här och var...


Så nej, tyvärr.

Ni som hade tänkt komma med en VHS-kassett, hyr den inte.

Ni som tror att ni ska få kaffe, brygg eget och stanna himma!

Ni som tror att ni kan komma och hälsa på själva. Släpp tanken.


Stanna himma och fråga inte ens om ni är välkomna.

Här kommer nämnligen inte en karljäkel innanför min dörr!!


Eller nja... Det bästa med Rebba är att hon har benkoll på allt som hänt. Även om hon numera är bosatt flera mil härifrån så pratar vi med jämna mellanrum, och även om det bara blir någon gång per år, så har hon alltid fått uppdateringar om allt som hänt mellan gångerna och hon har ett minne som är bättre än bäst.

Vi har också en gemensam bekant, en herre... Som ju faktiskt bevisat att han är en tvättäkta gentleman för några år sen... Rebba var som alltid rak på sak och klämde fram ett "Honom skulle du väl släppa in?"

Utan att tänka hasplade jag ur mig "Ja, det skulle jag nog"


Möjligen, om någon, skulle han bli insläppt. Just för att han uppvisat dessa gentlemannakvalitéer som inte finns idag. Det finns INGEN karl som skulle sova över i en liten 90-säng och inte ta tillfället i akt att klämma lite eller tro en massa. Det finns helt enkelt inte. Han är den enda i sitt slag, så visst!

(Eller var han helt enkelt inte intresserad, det är förstås också fullt möjligt, om inte mest troligt, haha!)

I vilket fall behöver jag nog inte grunna alltför mycket på det. Det är flera år sen vi hördes av, så jag är säkert bortglömd för längesen... Lite synd faktiskt... Mycket kanske skulle varit annorlunda idag, om jag hade lagt in en stöt där istället... Fast... Jag kunde ju inte veta heller om han var intresserad, och jag är inte direkt den som trycker på först... Jämställdhet och sånt dravel gäller inte sånthär. Killen ska tala klarspråk, så man vet. Tjejen ska inte behöva riska!   


Ahh, skit samma.

Jag får helt enkelt dö som en gammal nucka med mina djur! Skotta uppfarten kan jag väl alltid få en granne att göra.   




Av Caroline Olsson - 21 oktober 2014 21:30

För 16 dagar sedan hämtades han med blåljus.

För 13 dagar sedan släpptes han från häktet.

För 9 dagar sedan hämtade han sina saker.


Idag var jag ensam med en karl för första gången. Något jag inte alls hade tänkt mig på flera år framöver.

MEN det kändes helt OK eftersom jag visste att inget fuffens skulle hända!


Martina är iväg så jag tog in hästarna. Anders var ute och fixade paddocken.

I 16 dagar har jag ätit hos dem... Typ... Jag lagar inte mat själv. Känner inte att jag är hungrig, så varför skulle jag?

Martina har slutat fråga om jag är hungrig. Nu frågar hon istället om jag har ätit. Hon är klok, hon   


Anders kände väl ansvaret idag när hon inte själv kunde fråga.

Så när jag höll på med hästarna kom han ut.

Ett litet försynt "Öhh... Du... Har du ätit idag?"

Också det vanliga svaret från mig "Öhh... Näe..."

"Nä, för Martina sa att jag skulle äta upp ärtsoppan i kylen och det är en sån stor paket, så jag kommer inte äta mer än hälften ändå... Vill du ha, eller?"

Ett snabbt överläggande med mig själv över huruvida det innebär en risk eller ej att vara ensam med en kille, ett snabbt konstaterade att här är det ingen fara, och sekunder senare "Ja tack! Ska bara ta in hästarna så kommer jag in sen."


Så enkelt, men så enormt välbehövligt! Jag tror inte att Anders vet hur viktigt det var för mig.

Lite ärtsoppa som vi klämde ut i var sin skål och värmde i micron, var sin Fanta.

Lite TV i bakgrunden och en stunds snack om allt som varit.


Det var så skönt att prata med en kille om det. Det blir ju lätt lite pinsamt, så jag har egentligen inte pratat så mycket med någon mer än Vickan & Martina. Åtminstone inte i detalj...

Risken med att prata med karlar om det är ju dessutom att de ska håna och inte alls förstå.

Att de, precis som han, ska tycka att "Killen har rätt till tjejens kropp, och får röra den precis som de vill om de är tillsammans".

Jag känner mig lite som en rabiat kvinnofridskämpe, en såndär som aldrig rakar sig, som har buskar både här & var, och som bedriver häxjakt på alla män. Som jagar dem som vore de odjur, med facklor och högafflar.

SÅ känner jag mig, när jag menar att jag har rätt till min egen kropp. Ingen annan.

Det borde vara självklart, tänker jag... Men kanske är det bara jag som tänker så...?


Nu är jag iofs rakad både här och var, tro inget annat! Men jag ser liksom den bilden framför mig när jag tänker såhär... Det är så jag känner att alla män som får höra dessa tankar, ser mig...


Nu vet jag att Anders inte skulle få för sig att säga något kränkande om de här funderingarna, så jag vågade mig på att lufta dem.

Det var så skönt, för jag vet att han inte är så finkänslig. Jag kunde säga "runka" "knulla" "fitta" m.m istället för att tänka efter och skriva om allt till andra uttryck, som jag alltid annars gör.

Att bara prata och låta allt flöda ut i precis de ord som poppade upp i huvudet just då var så enormt välbehövligt.


Jag tror inte han vet hur mycket det där hjälpte mig framåt. Det verkar så enkelt, men det var precis vad jag behövde!


Tack!



Av Caroline Olsson - 21 oktober 2014 21:15
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Caroline Olsson - 21 oktober 2014 21:00
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  

Presentation

Omröstning

Skulle du kunna tänka dig att ta hand om ett omplaceringsdjur? (Glöm inte att kontakta mig i så fall www.carolz.se eller carolz_84@hotmail.com)
 Helt klart
 Kanske
 Det beror på
 Antagligen
 Antagligen inte
 Absolut inte

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Carol'z

Följ bloggen

Följ Carolz med Blogkeen
Följ Carolz med Bloglovin'

Dela

Bookmark and Share

Min Instagram


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se