Alla inlägg under maj 2015

Av Caroline Olsson - 31 maj 2015 22:15

Så var det morsdag igen.

En oerhört tung dag de senaste 4 åren sedan mamma dog.

I år var det dock den bästa hittills, så det blev fjärde gången gillt. Fast jag är ju inte riktigt som alla andra i övrigt, så varför skulle "tredje gången gillt" gälla mig?   


Imorse (eller förmiddags om man ska hårddra det) vaknade jag 10,30! Av mig själv!   

Klockan skulle ringa 10 minuter senare, så jag passade på att mysa med Nick!


För en gångs skull var han också kramsjuk, men det är klart. Han är ju tröttare än jag, så!

Jag lurade upp honom i sängen och kramade honom hårt. Pussade halvt ihjäl honom, och när jag sträckte på mig och gäspade stort stoppade han ner sin långa, sliriga tunga i halsen på mig!   


Vi har pratat om det där!!
Jag har försökt lära honom att pussas gör man utan tunga. Isch! Jag vet ju precis var han brukar ha sin!!

Blä... Fast samtidigt vet jag att en hund är renare i munnen sekunden efter att den slickat sig i baken än vi är om fingrarna trots att vi tvättat dem med tvål... Men det hjälper ju föga mot den där slirigheten...

Hundslajm är... segt... kanske man kan säga? Väldigt kladdigt iaf.

Örk...


Lika bra att gå upp, tänkte jag.


Jag var klar en halvtimme innan jag skulle köra bort till stallet, men eftersom jag ändå inte hade något vettigt för mig körde jag direkt.


Vickan var på plats och putsade på Tulle, den lille bebisen som hunnit bli 3 år och en riktig häst!
Jag fattar fortfarande inte att det är han, och blir lika förvånad varje gång jag kommer dit och ser honom.

Han ska ju vara en liten skit!!

Sofie och Cara mötte upp och sen körde vi.


I Osby mötte fler upp, och vi var till sist 7 pers i Tulles hejarklack.


Tulle åkte dit som ett ämne inom dressyren, men åkte hem som en klass 1 hopphäst   

Jisses, vad han hoppade! Han var nästan över hinderstöden i vissa skutt!


Vackra Tulle, så det blev en hopphäst av honom iallafall! Dressyrstammen till trots.

Hopp eller dressyr, han är väldigt fin i vilket fall, den lille bebisen   


 


En sånhär distraktion var precis vad som behövdes en dag som denna.

Morsdag, och jag har ingen mor att fira.

"Fira" vid en grav är inte aktuellt. Vad skulle det vara för mening med det?

Mamma skulle inte vilja att jag satt där och tjöt. Hon skulle säga till mig att rycka upp mig och göra något vettigt, att hon finns hos mig ändå.

Hon skulle säga till mig att åka hem, att njuta av att äntligen vilja vara hemma igen, något jag inte ville på flera år tidigare.

I did it! För första morsdagen utan mor är det bara jag som bestämmer över mig och min tid.

På det som skulle varit mammas 66-årsdag firade jag ett halvår som singel.

Att han åkte ut på det sätt han gjorde exakt ett halvår innan mamma skulle fyllt år ser jag som att hon hjälpte mig den där natten.

Ärligt talat vet jag inte vad det var som gjorde att jag äntligen fick tummarna loss att be tjejerna om hjälp att larma just då. Den natten var egentligen ingenting utöver det vanliga, men någonstans under natten kände jag att det räckte. Det fick vara nog.

Tack mamma!
Du som alltid var så handlingskraftig och stark. Egenskaper jag önskar att jag hade hälften av.

Det var inte min styrka som gjorde slag i saken. Det måste varit din.


Alltid älskad, alltid saknad.

Min älskade lilla mamma   

 






#mamma #morsdag #Toulouse #3-årstest #tulle

ANNONS
Av Caroline Olsson - 30 maj 2015 22:45

Åååh, vilken perfekt dag jag haft idag!!


Jag vaknade först vid 7, tittade på klockan, ropade (eller tänkte, vet inte riktigt vilket eftersom jag knappt var vaken) HELL NO!! Vände på steken och somnade genast om.

Sen vaknade jag inte förrän vid 11,30   

Fyfasen vad gött det var att sova ut!!

Hela veckan har jag gått i en dvala, trött och förvirrad.

Hela veckan har jag sett fram emot denna helg av en anledning. SÖMN!!


Hade egentligen inte tänkt göra något alls mer än att sitta i soffan, men när jag kollade FB såg jag att det var Hemvärnets dag på Rinkabyfältet!!

Dock var Nathalie, min brorsdotter redan iväg på annat. Damn! Jag som skulle fostra henne till en försvarsfantast!! Aja, det finns gott om tid att skola in henne på den banan!   

Martina och Vickan var redan iväg, och när jag föreslog för Frida att vi kunde åka dit svarade hon

"Jag gillar inte militärer"   

Det här får vi reda ut en dag!
Vadå "gillar inte militärer"?!! Hur tänker hon där?

Menar hon att hon inte gillar att vi har en fungerande försvarsmakt, och alltså att hon tycker att det räcker att var och en i befolkningen får varsin bössa att skydda sig med när ryssen kommer?   
Eller menar hon att hon inte gillar karlar i uniform?

Eller menar hon bara att hon inte gillar dem lika mycket som jag?

Skulle hon i själva verket ha skrivit "Jag är inte lika begeistrad i kamouflageprydda karlar som du"?!

Nä, så det blev inga militärer. Attans!

Fast jag tolkade det som att det var ett tecken på att jag skulle bli på soffan   

Vid 13 tog jag mig i kragen och körde en vända till stallet.


Sonny och Butters ville ut och kissa, och eftersom Anders och Martina var iväg, så fick "Tant Caroline" fixa.

Sonny blängde förnärmat när jag halvt pussade ihjäl honom, men glömde det så fort han kom ut och fick sparka boll lite   

Butters var som vanligt lite feg, så jag fick gå upp för trappan och bära ner honom.

Han höll nästan på att blåsa bort i stormen   


Hästarna är släppta på bete sedan igår, så egentligen skulle jag bara mata Shiny, men hon stod längst ner i hagen så Martina fixade det senare istället.

Därmed passade jag på att tömma ut en del av bädden i henne box.

Hela kan man knappt ta på en gång eftersom ögonen börjar rinna och halsen tjocknar av ammoniaken.

Ett ca 10-15cm tjockt lager under den rena halmen är packat med kiss   

Jag slängde ut 3 tunga kärror, sen fick det vara.


När jag kom hem åkte kläderna av igen, och jag satte mig i soffan i bara sovtröjan och låtsades som att jag aldrig varit utanför dörren!


Efter ett par timmar kände jag mig lite lat, så jag drog på lite kläder igen och körde ner till skogen med Nick och sprang en runda.

Han blev glad, jag blev trött och svettig!

Sen raka spåret hem till soffan igen. Svettig och dan.   


Idag har jag plöjt igenom hela Dallas säsong 2.

En heldag i sängen och soffan var precis vad jag behövde.

Känner redan hur gnälligheten rinner av mig!

Imorgon ska vi förvisso iväg, men inte förrän efter lunch.

Bäst att ställa klockan iaf, jag känner mig själv ganska väl vid det här laget   




Uppdatering 2015-05-31.
På länken nedan ser man vad vi gick miste om igår!

http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/jubileum-firades-med-skottsalvor-i-skogen/

ANNONS
Av Caroline Olsson - 28 maj 2015 20:45

Igår kväll kom jag på att jag skulle köra bort till Lasse, det hade jag HELT glömt bort när jag först kom hem.


Efter en halvtimmes välbehövlig vila på soffan slog det mig!

Jag kunde inte riktigt motivera att ta bilen för 2km, och gå ville jag inte, så då återstod cykeln...

Den har stått och dammat i 3-4 år, så jag visste inte riktigt var den fanns, men jag hade en tanke...

Jodå, i tobaksladan, längst in i ett hörn stod den!
Dammig med snett styre och platta däck   


Lösningsorienterad som jag är asade jag ner den till garaget där ju kompressorn är monterad och klar för användning.

Hittade ett munstycke som liknande det pappa brukat använda när jag var liten och kopplade in slangen.

SUCCESS!!!    


Däcken blev pumpade och styret snurrade jag rätt.

Dammet fick blåsa av på vägen, tänkte jag, eftersom det stormade hyfsat!


Jeeeez, vad jobbigt det var!!
Det måste vara nåt fel på min cykel!! Eller....?


Nåt är det, för jag cyklade hem till Horna för några år sen, 7km. Inte så farligt långt...

När jag kom fram var jag HELT SLUT! Men på hemvägen lånade jag en cykel av pappa istället, och då gick det mycket bättre. Knappt trött anlände jag hemma... Det kan väl inte bara ha berott på snapsarna som intogs till sillen?   


Aja, jag kom både dit och hem igen efter en kopp kaffe & lite choklad   


Det behövdes för att stärka mig efter den knäppa förmiddagen. Fixandet av cykeln alltså, inte chokladet. Eller jo, det också kanske   


Ikväll hade jag tänkt slänga mig på soffan och inte göra ett skit.

När Martina undrade om jag ville rida en runda svarade jag att jag såg fram emot en kväll på soffan eftersom jag inte varit hemma förrän närmare 22 resten av veckan...

Det visade sig senare att jag inte hade behövt erkänna min lathet eftersom det ändå börjare ösregna lagom tills vi skulle gett oss ut, men den risken vågade jag inte ta!   

Men icke!

Jag blev sugen på choklad, men orkade inte köra och handla, så jag slängde ihop en kladdkaka   

När jag skickade en snapchat blev Vickan sugen, så hon kom bort och vi krängde upp mer än hälften till några avsnitt av Morran & Tobias 


Usch, nä.
Nu ska jag inte göra mer idag...

Jisses, vad jag längtar till helgens sovmornar.

Imorgon sätter jag telefonen på stör ej-läge innan jag somnar och på lördag tänker jag ICKE vakna en minut före 12,00!!!   


Ujuj, vad jag längtar!


#kvinnorkan

Av Caroline Olsson - 27 maj 2015 17:15

Idag skulle Smarten lämnas på verkstad.

Bromsarna är slut, så det är dags att fixa dem.

Tjejen som brukar sitta i receptionen kör alltid mig till jobbet när hon tagit in bilen och hämtar mig när den är klar.

Himla bra service   


Idag blev det dock problem...

Hon var ute och körde när jag kom eftersom vi inte hade bestämt någon tid, utan bara kommit överrens om att jag skulle droppa in "på morgonen", och jag brukar ju inte komma förrän framåt 9, hehe...

På sistone har jag dock blivit riktigt duktig på att komma upp i tid om morgnarna, så jag var där redan strax efter 8!


- Inga problem, vi är ju ett transportföretag också, så något ska vi väl kunna ordna, hehe!
sa han som tog emot bilen.

Vi gick ut, och just då kom en kille körandes. Hade tydligen kört klart skolskjutsen.

Han som tagit emot bilen bad honom köra mig till Rådhuset och det var inga problem alls.


Inte för dem, kanske...


Det är ju fan också, vad vek jag är!
I en bil är det ganska trångt, och jag tänkte inte så långt från början att jag satte mig i baksätet, så jag satte mig på passagerarsidan.

Efter 100 meter kände jag pulsen stiga.

Fan!
Det är för nära!
Jag vill INTE sitta så nära honom!

Jag känner inte honom!
Jag vill inte vara här!
Kände för att skrika att han kunde släppa av mig, tvärnita helst!!
Jag ville bara bort.

Sammanbiten försökte jag koncentrera mig på andningen.

Va fan, liksom. Vi sitter i en bil, han lär ju knappast hoppa på mig. Då stannar ju bilen. Ge dig!! försökte jag skälla på mig själv i det tysta.

Hjälpte knappt.

Det kröp i hela kroppen!

Varför?? kanske någon undrar...


Jag har ju sagt att jag inte vill vara ensam med en karl.

Att jag inte släpper någon över min tröskel är en sak. Det kan jag kontrollera.

Här blev det fel.


Jag tror ändå att det var bra.

Inget hände ju. Det var bara obehagligt. Men inget hände.

Det var en snäll kille, egentligen. För fan, han kör både skolskjuts och färdtjänst, hann jag snappa upp.

Man kanske behöver utsätta sig lite för sånt där man inte gillar. Men jag tror samtidigt att man måste få ta det i sin egen takt. Jag var ju inte förberedd på det här.


Jag hade faktiskt inte trott att jag skulle reagera på en sånhär skitsak. Inte längre.

Jag menar, jag har ju varit på "övernattning" mer än en gång, så jag tänkte att jag var över alla de gamla demonerna.

Men tydligen inte.

Tydligen finns det någon få förunnad som kan komma i närheten utan att det blir obehagligt. Faktiskt riktigt mysigt!

Tydligen är det så, och då får det vara så. Det räcker för mig.


Aja.

Jag håller på min rätt att bestämma vem som kommer i närheten eller ej.

Kommer inte utsätta mig för sånt där om det inte känns OK.

Faktiskt är det riktigt skönt att sätta den gränsen. Att säga till folk att "Nä du. Tyvärr vill jag inte bjuda på kaffe, du får koka eget."

Jag fortsätter gladeligen med det.

Jag släpper in de jag vill ha i närheten, resten får vänta om de vill, och vill de inte så är det upp till dem.

Jag är nöjd, och jag tänker fortsätta bestämma vem som är välkommen.

Så det så!


Av Caroline Olsson - 26 maj 2015 23:45

Idag var jag hos min tandläkare.

Jag kör till Hässleholm från Kristianstad av flera anledningar.


Från början var det för att FTV försökte blåsa mig på tiotusentals kronor för 2 tänder jag saknar.

Jag har alltså 2st mjölktänder, mina hörntänder i överkäken kvar eftersom det inte finns några "riktiga tänder" att ta fram. Alla människor har inte anlag för alla tänder, och jag är en av dem som alltså saknar två!

FTV har byggt på mina mjölkisar ungefär vartannat år eftersom de ändå varit i hyfsat skick.

Dessutom har de sagt att jag den dagen det inte längre går kommer att få betala implantat eller kronor själv... Inte billigt!   


När jag sen började på Regionen och Enheten för Tandvårdsstyrning jobbade jag med att kontera och attestera fakturor för den tandvård som man av olika anledningar inte betalar själv.

Det finns vissa sjukdomar och sjukdomstillstånd som gör att man har rätt till tandvård som Regionen betalar, och själv betalar man bara patientavgiften, som om man gick till doktorn.

Eftersom många fakturor var felaktiga var jag tvungen att lära mig regelverket och taxan som gällde.

En dag fick jag en ljus idé.

Jag frågade Stig-Erik, en av våra bedömningstandläkare om jag inte skulle passa in i kategorin S1...

Jodå! Visst gjorde jag det.

Jag skulle alltså inte alls betala för implantat eller kronor. Det skulle Regionen göra!!
Fasen vad arg jag blev på min tandläkare!!
Jag skrev ut regelverket och tog med till henne vid mitt nästa besök.

Bläddrade fram till sidan om just S1 och visade henne.

Hon försökte pladdra bort det om att det skulle vara flera tänder för att det skulle gälla, men jag hade läst på.

Tillochmed treorna räcker det att det är en tand som är borta, så får man en ny... lätt beskrivet...


Passar på att tillägga att jag inte alls är särskilt sjuk, gruppen S1 är till för patienter som lider av "medfödd missbildning", hur kul nu det låter.

Men det kan t.ex vara att man har aplasier, alltså saknar anlag för vissa tänder.

Ju längre in i käken det är, desto fler ska saknas för att man ska ha rätt till tandvården, kort redogjort.


När det besöket var över och jag hade betalat vad det nu var jag betalade för sa jag till i receptionen att jag tänkte byta tandläkare. Till en som kan regelverket.

Dagen efter frågade jag en av våra andra bedömningstandläkare på jobbet om inte han kunde fixa mina gaddar, och det kunde han!   

Sen dess har jag gått kvar hos dem.

Han är tandläkare och frun är hygienist. Jättefina människor som verkligen är omhändertagande och värnar om oss patienter.

Jag är helnöjd med mitt beslut och kör gärna de där extra milen någon gång om året.


Kalla Faktas granskning tycker jag visar på problem i både Folktandvården och den privata sektorn.

Att man ägnade mer tid åt Folktandvården beror ju på att de visade mest fusk, eller problem eller vad man nu väljer att kalla det.
Dessutom blev det en smula löjeväckande att damen i början av programmet pratade sig varm för Folktandvården och hur fantastisk den verksamhet hon själv jobbar i är... När hon sitter och brer på om att de minsann inte har något vinstdrivande intresse. De finns till för sina patienter och värnar om dem - rätt vård vid rätt tillfälle till rätt pris.
Senare i programmet skulle visa sig vara så att de som jobbar inom just Folktandvården har möjlighet till ganska bra bonusar och någon framåt slutet på frågan om man alltså kan säga att de visst har avkastningskrav på sig svarar lite tryckt att "Mjo... Det kanske man skulle kunna säga".
Så mycket för att de inte ville tjäna pengar!


Jag köper tanken på Folktandvården som en gång fanns, liksom jag tycker om sossarnas gamla ideal som sedan länge glömts bort. Vård ska inte vara vinstdrivande, men det är nog rätt kört i dagens samhälle!


Privat eller offentlig vård, pengar är pengar och behövs för att man ska kunna ro runt verksamheten.


Jag har alltid trott på Folktandvården och gått dit av ren princip!

Som sagt bytte jag till en privat klinik för några år sedan och skillnaderna är tydliga.

 
På den privata kliniken kallas man till sin undersökning, och hittar man ett litet hål så fylls det direkt.
På Folktandvården måste man boka en ny tid för att laga tanden.
Oftast är väntetiden minst 3 månader, om man, som jag, inte släpper in vem som helst i munnen utan vill ha samma tandläkare.
Efter dessa månader har det i bästa fall "bara" gått så långt att man behöver rotfylla, i värsta fall är tandskrället utom räddning och måste dras ut.


Privattandläkarna vet att de är beroende av nöjda kunder, annars får de lägga ner.
Klart en bidragande faktor till att de är mer service minded.


Sen är det klart inte särskilt överraskande att Folktandvården tvingas börja med bonusar etc. till sina anställda för att försöka locka personal. De duktiga vet att de har gott rykte och startar ofta eget när det spridit sig. Så klart att FTV måste gripa efter halmstrån för att lyckas behålla några.


En stor del av problemet med överdebiteringar skulle lösas genom en förändring av Försäkringskassans uppdrag.
Ge dem uppdraget att skicka en kopia på brevet som går till kliniken om felaktig debitering till berörd patient.
Till sist slutar klinikerna att överdebitera eftersom det tar onödig tid att administrera återbetalningar.

Ytterligare en tanke efter att ha sett Kalla Fakta är det här med egenansvar...

Någon form av egenansvar har man väl ändå när man går till tandläkaren?
Om min tandläkare säger att jag har 17 början till hål och 5 som behöver lagas måste jag ju ifrågasätta det, särskilt om jag inte hade ett enda vid förra undersökningstillfället!
När min gamla tandläkare plötsligt kom med ett sådant chockbesked blev jag såklart nyfiken och undrade hur det såg ut på röntgenbilden! När hon då inte kunde visa något särskilt blev det ju rätt tydligt att det kanske inte var riktigt rätt.


Surtanterna som kollar ICA-kvittona maniskt för att se så de säkert fick de 2,40kr i rabatt på osten kanske skulle kolla sina tandläkarkvitton lite?
Om man ser att de har debiterat t.ex 3st tandstensborttagningar vid samma besök kanske det är dags att ifrågasätta det?!
Men nej, man betalar glatt och kör vidare till ICA och kollar kvitton där.
Jag fattar inte riktigt skillnaden faktiskt.
Men det är klart... Det är ju lättare att gnälla på att man blivit blåst än att inse och erkänna sin egen del i det hela!

Nu vet jag iofs att jag är lite FÖR bra på det där med ansvar.
Jag tar gärna på mig lite mer än det jag egentligen är helt skyldig till, även om jag på skämt försöker skylla på såväl omständigheter som andra människor.

För mig är det en viktig fråga, det där med ansvar. Man måste våga stå för det man gör och ta konsekvenserna.

I slutändan är det bara upp till dig hur du ska må och agera.

Fler borde tänka på det.

Du kan inte välja hur andra människor agerar, men du kan välja hur du bemöter det.


Nu ska jag iaf sova.

Nöjd med mitt tandläkarbesök som inte visade några hål denna gång heller.


Avslutar dagen med en tanke på Inger och Kenneth Adregård på Djupadalskliniken i Hässleholm.

Det är alltid lika trevligt att komma dit. Tack för idag   


#Tandläkare

Av Caroline Olsson - 24 maj 2015 15:30

Fy fasen vad trött jag är just nu...

Känns som att jag skulle kunna sova i hundra år...


Idag är 8e dagen i rad jag inte får sova ut, och jag är inte fullt fungerande utan sömn!
Förra söndagen gick jag upp i ottan eftersom vi skulle fota hästarna innan regnet skulle dra in vid lunch, sen har det varit jobb måndag-fredag och både lördag och söndag har snickarna varit här, så jag har gått upp tidigt båda dagarna!


Jag är ganska beroende av sömn, särskilt om sömnlösheten inte är självvald.

Väljer jag att sova lite för att jag har trevliga saker att göra så är det inga problem.

Om det däremot är ett måste, och något som inte är särskilt skoj så blir det problem.


Det här nedrans taket alltså!!

Skulle kunna spy på det nu...

Det är inte bara taket i sig, det är så mycket skit sammankopplat med det.


Det är positivt att det blir fixat, men jag är bitter över att det ännu ej är klart.

Bitter över att det som skulle tagit 1-2v nu tagit snart 1 år.

Bitter över att jag lyssnade på andra istället för att anlita hantverkare.

Bitter för att jag var så jävla dum.

Bitter för jag inser att ingen annan bär ansvaret, utom jag själv.

Bitter för att jag inte kan skylla på någon annan.

Bitter för att jag inte blev av med honom redan våren 2012 när jag sa att han skulle packa sina saker och försvinna, för då hade det aldrig blivit såhär.

Bitter för att jag inte kom på ett sätt att bli av med honom redan då.

Bitter för att det gick så långt, och det här FÖRBANNADE taket är en ständig påminnelse om all skit!
Att få det klart skulle bli en så tydlig markering på att all skit är över.

Den sista utrensningen av honom.

Och jag trodde att det skulle bli klart den här helgen.


När de sa redan på lördagen att allt inte skulle hinnas med denna helg ville jag inget hellre än att kasta mig på marken i fosterställning och skrika!
Men så kan man ju inte bete sig, så jag bet ihop och sa "Nä, det är klart... Det är ju en del kvar..."

Jag tror att underläppen började darra och ögonen kändes blöta, så jag låtsades gäspa och vände blicken ner på telefonen.

De kände nog att stämningen blev lite stel, så de återgick till sitt.


Jag försöker vara på gott humör, skratta och skoja med killarna som hjälper mig, men det är så sjukt svårt att hålla masken när jag känner hur hela min uppsyn förändras så fort jag vänder bort ansiktet.

Ögonbrynen sjunker ner och ihop, mungiporna pekar nedåt och jag gissar att ögonen är helt kolsvarta.


Fan vad bitter jag är.

Fan vad trött jag är.


Jag vill ju vända det till något positivt och i små, mycket små, korta stunder känner jag att det är jävligt skönt att få det fixat.

Visst har det dragit ut på tiden, men nu är det ju iaf på gång!! Woho!!
Att åka lift är dessutom skoj, så "Jäjj, nu kör vi!!"

Den gaveln som blev fixad blev jättebra. Nu liknar det ett hus igen, åtminstone från parkeringen sett!


Men när jag är trött blir jag 2 saker.

1 - Gnällig

2 - Kramig


Jag gnäller och gnäller och kan knappt se något positivt alls.

Jag försöker, och visst kommer jag på de positiva sakerna, men de känns inte positiva.

Därför kan jag mycket effektivt lura i folk att jag är så positiv, så. Och så glad, så, att få det fixat.

Minsann!

Men egentligen tänker jag bara att det är själva fan att det inte gått som det skulle.


När jag är trött vill jag kramas. Mysa.

Inte för att jag vill bli tröstad för att jag är gnällig, utan bara för att jag är kramsjuk överlag, lite sådär.

Nick och katterna är inte alls med på noterna.

Nick tror att vi ska busa när jag tar tag om honom, och katterna vill inte alls bli fasthållna.

Dags att leta fram ett gosedjur kanske...


Blä.....


Bara tanken på att det är en hel vecka med tidiga mornar tills nästa sovmorgon är hemsk!!

Även om jag somnar på soffan nu och får en timme eller två, så är det inte samma sak som att sova från natt till förmiddag.


Urk...


Nä, nu ska jag leta fram den största nallen jag har, sen ska jag krama den hårt och låtsas att  jag är 7 år igen och precis fått honom.

Jag är 7 år, mamma lever och inget JÄVLA tak finns att fixa!


#tak #takbyte #snickare #kramsjuk #bitter

Av Caroline Olsson - 21 maj 2015 21:45

När vi tog bilder på hästarna häromdagen sa Sandra och Martina att de gärna ville ha fler försöksobjekt att fota, och jag kläckte då den ljusa idén om min lille bebis, Nick.

Han är så hispig att det knappt går att få till några fina bilder på honom, och dessutom aggressiv mot människor han inte litar på, så någon fotograf har inte varit att tänka på.

Dock gillar han ju redan "tant Martina" så varför har vi inte tänkt på det innan??


Vi drog till skogs, och jag tänkte inte att vi skulle gå en runda egentligen, utan mer att vi skulle gå in en bit bara, där naturen är fin och sedan ut i bilen igen.
Sen skulle vi köra vidare till ett rapsfält i närheten av stallet.


Enligt min plan.

Inte enligt Martinas och Fridas plan.


Skorna jag valde var ett par sommarsandaler, svarta.

Skulle jag inte gjort om jag hade vetat att vi skulle på promenad...

De är dessutom helt blanka undertill, så jag har inget grepp när Nick drar, utan åker liksom skidor efter honom tills han behagar stanna...


Han var HELT GALEN i skogen.

Han for fram som ett jehu! Tant Martina var med, och det har hon inte varit i den skogen innan.

Bäst att visa hur snabb man är, tänkte han, till min stora förtvivlan!!

Jag tog spjärn mot trädrötter och kottar, för att kila fast fötterna när han satte iväg, och efter en stund blev jag (också) helt galen.

Jag skrek så det ekade i hela skogen. Antagligen hördes det ända till både Bromölla, Tosteberga och Vanneberga!!
"NU RÄCKER DET!!!!!!!!!!!!!!"

Martina och Frida glodde storögt, de har nog aldrig hört mig ryta ifrån innan, haha!

På bilderna ser det ut som att vi hade det hur mysigt som helst, men så var det verkligen inte!!
Eller jo, emellanåt...

Han är ju faktiskt duktig när han väl lugnat sig.

Det tar bara lite tjat innan han fattar, delvis Rottweiler som han är....


Några fina bilder fick vi till åtminstone, och det är ju alltid roligt att ha.

Han är ju faktiskt en liten ängel när vi är själva.

Duktigt av Martina att få fram den känslan i bilderna, trots att jag åtminstone på den första, skulle kunna STRYPA honom!   


Alert ser han iaf ut, hehe...

 


Denna tycker jag blev riktigt fin.

Vi sitter avslappnat båda två och delar på en liten kyss.

Rapsen i bakgrunden blev så fin mot vårt svarta, och vi matchar varandra i svart och vitt.

 



Efteråt fick han följa med till stallet eftersom jag inte hade fixat till Shiny än.

Jag knäppte fast honom i slangen som hänger i spiltan. Håller den för hästarna så måste den väl hålla för en liten hund?!


Det gick bra, men när sen hästarna skulle börja tas in kunde han inte stå där.

Han är så överförtjust så han hade säkert sprungit fram och velat busa när de kom in.

Därför fick han sitta i Shinys box som har galler runt om så han inte skulle kunna rymma.

För säkerhets skulle krängde jag in slangen på insidan och knäppte dessutom fast honom i den.

Utbrytarkung är han, så det kändes säkrast att ha "både hängslor och livrem".


Han bökade runt och hade sig en massa, och när han blev tyst tänkte jag tvivlandes att han kanske, även om det är högst otroligt, kanske hade lagt sig ner.

När jag kollade var han lös i boxen...

Slangen hade han tuggat av   


Jäkla huligan!!
Jäkla marodör!!

Nedrans hunnabräge!!


Såhär såg den ut... Det var ju ett snyggt klipp iaf...

Karbinhaken hade han kvar i halsbandet.



 



När han väl hade kommit loss blev han helt galen igen...

Skogsrundan till trots!!
Den där Border Collien i honom är otrötterlig!!

Han röjde loss i Shinys box som en galning!!

 


Toppen!! Vad har vi är????   


 


Ehh, vadå?? Nä, jag äter inget bajs?!!   

 


Oj, stod du där???

 


Tror ni han luktade hallon??

Jag har bädd i boxen, så det han krafsade fram och drog sig emot var koncentrerat hästkiss   

Martina filmade honom just som jag kom från foderkammaren med Shinys mat...

Min kommentar kommer från hjärtat   


Jag vet ju en som INTE ska sova i sängen inatt!!
 

Av Caroline Olsson - 20 maj 2015 22:30

Igår var jag hos brorsan med en dator...

Han hade fixat min ena och min externa hårddisk, och nu skulle han kolla på en annan.

Tur att det finns en hacker i släkten!   


På vägen hem ringde jag pappa som skulle hjälpa till att koppla in kompressorn.

Den har stått i mitt ena garage i flera månader eftersom det andra garaget där den sen ska stå har varit fullt av nymålade brädor.

Nu börjar jag se slutet på målningen dock, och snickarna kommer till helgen och ska sätta upp vindskivorna, ÄNTLIGEN!


Vi började redan i höstas, men när de sen tog en paus över jul och nyår gjorde jag också det, istället för att köra klart allt så det var förberett!!
Så i februari/mars satte jag fart igen och skulle blivit klar med det sista i april.

När sen exet ringde och hotade med besök i början av april var jag inte bekväm i att stå i garaget på mörka kvällar, när jag inte har något fönster mot uppfarten, och alltså inte vet om någon står och väntar på mig när jag kommer ut från garaget... Feg kanske man kan kalla det, men så tänkte jag!

Nu är det iaf ljust länge om kvällarna, så jag har tagit tag i det sista.


Häromdagen messade Tommy (en av snickarna som hjälper mig) "Du har kompressor, eller hur? Så tar jag med spikpistol och slang"

"Ehh, alltså... Ja, jag har en kompressor om du vet hur man kopplar in den... hehe..."


När pappa fick höra det erbjöd han sig genast att komma bort.

Sagt och gjort.


Direkt kom första problemet.

Kartongen hade bara ett snöre, hur fan ska vi lyfta den???

- Har du ingen säckakärra, Pärlan?

- Nä........ Men jag har en rullebör!

- Jaja, det går ju lika bra.


Vi fick upp den och körde bort den.

Kniven har jag inne i huset, men jag hittade en såndär rakbladskniv och sen slaktade jag lådan!

Så in i garaget och hittade rätt nycklar för att skruva på hjulen.

En vända till för att hämta en mejsel att pela väck plomberingen vid oljepåfyllningen.

Jag gav grejerna till pappa, men icke! Lilla pärlan fick allt skruva själv!

Det gick för den delen galant!

Precis som förr när vi mekade i garaget. Pappa pekar, jag skruvar, sen kan jag det till nästa gång   

Jag kände pappas nöjda min i nacken. Pärlan kan om Pärlan vill, tänkte han! Haha...


När vi fått ihop skrället satte jag i sladden i väggen. Sen var det bara att vänta.

Den dönade och pumpade, och när vi stått där en stund slog det mig att alla haft rätt i alla år.

Jag är pappas flicka. Sådan far, sådan son brukar det ju heta. Här är det sådan far, sådan dotter.

Vi stod precis likadant.

Fötterna på axelbredds avstånd, händerna i sidorna, lätt knutna, blickarna riktade mot apparaten.

Min blick med skeptisk förväntan, pappas med säker förväntan.

Jodå! Det gick som det skulle! Woho!!   


Nöjda rullade vi in den i garaget. Vi hade lyckats ännu en gång.


Hur gammal man än blir är nog pappa alltid den lilla flickans hjälte.

Som när jag var en av vändorna i garaget för att hämta något.
Jag såg den där förbolta spindeln sitta kvar i spannen, som den gjort häromdagen också!
Iiiiiiiiiihh!! Fyyyyyyy!! Hjääääääälp!!! Paaaappaaaaaa!!!
Paniken slog emot mig, men man kan ju inte fara iväg och skrika som en liten fjolla, så jag bet ihop, gick sakta mot dörren och stirrade stint på pappa.

- Pappa... Är du rädd för spindlar? (som jag kommer ihåg det är det alltid mamma som har dödat dem sålänge jag bodde hemma, en viss rädsla till trots)

- Näe...

- Kan du döda den som sitter där inne?

- Var då?

- Där inne. I spannen!

- Var?

-DÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!!!


Jag går så nära jag vågar och pekar sedan i rätt riktning.

Pappa hittar en träpinne och krossar den lille rälige jäkeln så det hörs ett riktigt krrrrrrrraaaasssss när den slutar sina dagar.

Pappa kommer med segervissa steg ut genom dörren med pinnen i högsta hugg.

Längst ut på spetsen sitter spindelskrället med tillhörande bo och nät.

Jag pustar ut. Lycklig att än en gång, mina 30 år till trots ha blivit räddad av min pappa - min hjälte!

Tryggheten och lugnet själv.



Vickan ringde och frågade om jag skulle med in till stan och äta, men jag hade inte tid.

Dock ringde jag tillbaka när vi var klara, och de hade preciiiiiiis kört, så jag sket i att måla brädorna den sista gången.

Kastade mig i bilen och åkte in till Max och mötte upp dem.

I jobbekläder.
Hemskt snygg   


När jag kom hem krängde jag av allt utom linne och trosor och satte mig i soffan.

Plötsligt hör jag ett "pling" när Bailey gick på soffarmstödet.

Whuuuuuut?? Det där lät som Nicks koppel som jag är av med?!!   


Flyttar kudden, och jovisst!! Där ligger det ju!!   

SOM JAG HAR LETAT EFTER DET!!


När jag kom hem och skulle ta ut Nick snabbt som ögat för att sedan skynda till stallet innan pappa kom hittade jag det ICKE!
Jag sökte lite tafatt på köksbänkarna, stolar och på övervåningen. Jag lägger det alltid på samma ställe!!
Varför hänger det inte på sin krok?!!!!!!!


Till sist tog jag en annan halslänk istället och släppte ut honom. Tur att han går snällt numera eftersom jag inte har något annat kort koppel   


När jag kom hem tog jag bara in flexikopplet och tänkte att jag fick använda det och den andra halslänken tills jag kommit på vart jag lagt det vanliga kopplet.

Jag tror att jag gör vissa saker i sömnen precis innan jag somnar och innan jag riktigt vaknat.

Kroppen är vaken, men huvudet halvsover än.

Det kommer jag inte ihåg sen, eftersom hjärnan inte riktigt var med.

Kan tänka mig att man kan ha ganska roligt om man pratar med mig precis före och efter sömn, eftersom jag inte alls hinner tänka innan jag pratar och alltså hasplar ur mig lite vadsom, innan jag hinner värdera om det kanske är taskigt eller pinsamt.

Lite som att prata med barn och fulla... Sömndrucken känns som ett passande uttryck!


Aja, dags att sova nu snart. Borde ha ro till att somna eftersom kopplet kom fram och allt!

God natt!



Presentation

Omröstning

Skulle du kunna tänka dig att ta hand om ett omplaceringsdjur? (Glöm inte att kontakta mig i så fall www.carolz.se eller carolz_84@hotmail.com)
 Helt klart
 Kanske
 Det beror på
 Antagligen
 Antagligen inte
 Absolut inte

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15 16 17
18 19 20 21
22
23
24
25
26 27 28
29
30 31
<<< Maj 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Carol'z

Följ bloggen

Följ Carolz med Blogkeen
Följ Carolz med Bloglovin'

Dela

Bookmark and Share

Min Instagram


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se