Idag hade mamma jätteont...

När vi kom dit låg hon inne på soffan och bara skakade...
Hon hade tagit sin medicin, men hade ändå så ont...

Jag gick och hämtade lite Coca Cola till henne eftersom hon trodde att det var magen som var problemet, och när hon lyfte glaset för att dricka skakade hela handen...

Det är så hemskt att se henne så liten och hjälplös...
När hon satt där ihopkurad, utan hår och man riktigt såg hur mager och tärd hon blivit... DÅ insåg jag hur sjuk hon faktiskt är... Eller har varit, om man ska tro på läkarna...

Jag sa till henne att de faktiskt fick åka in till CSK sa hon bara att hon inte orkade.

- Jag kan ju lika gärna ligga här och ha ont, de gör ju ingenting ändå...

Nej, det är ju iofs sant... Men då får man väl trycka på dem lite!!

Så kom pappa in, och jag sa till honom också att de skulle åka in.

Vad som hände vet jag inte riktigt, men han fräste till

- Men Carro! Hon har ju precis kommit hem!!!

Ja, och?!! Hon har ju ont!!! Inse någon gång att hon är sjuk.

Hon kan inte vara hemma. Hon kan inte laga mat. Hon kan inte tvätta.

Hon kan inte finnas där alltid.

Mamma måste också få vara... Bara vara...

Sjuk eller frisk, pigg eller trött. Bara vara...

Inte alltid finnas för andra, utan bara vara!

Jag orkade inte hålla emot mer...

Insikten om hur sjuk hon är blev för jobbig, och det kan jag ju inte visa henne...

Så jag gick ut i köket...
Andy kom och skulle trösta, men saken är den att så fort jag landar i hans famn känner jag mig lugn och släpper ut allt! Så det gick inte...

Istället gick jag ut till Ascott i hallen och kramade honom lite...
Det är märkligt, det där med djur... På något sätt är de trygga och uppmuntrande. Det är så härligt att mysa in sig i hans stora bringa och gosa runt.

När jag fyllt på med energi från honom var det ganska OK igen...

Mamma kände sig dessutom bättre, så vi gjorde en macka och fikade lite.

Så frågade hon om jag ville klippa henne, hehe!

Hon har sitt lilla stubb som kommer, men där finns också ett och annat hårstrå som inte trillat av från det gamla håret. Så det fixade vi...

Mitt i allt elände började jag fnissa

- Det är ju nästan som Skalleper i Ronja rövardotter, *fniss*

Så började mamma också fnissa och sen var det bra igen...

Ja, lite skoj får man väl ha mitt i allt elände?