Det sägs att tiden läker alla sår... Frågan är ju hur lång tid det ska ta, innan den är klar med sitt läkande...?

Det är snart ett halvår sedan mamma dog, och sorgen är precis lika stor nu...

Jag kommer inte längre på mig själv med att tänka "oh, jag måste ringa mamma och säga det eller det", så nu har jag insett att det inte går...

Därför är det ännu jobbigare nu, för alla de där gångerna jag annars skulle ringt mamma får jag istället säga, "ja, sånt brukade jag ju fråga mamma om..." Och nu finns det ingen att fråga...

Fortfarande gråter jag i bilen, i soffan och i sängen...

Det börjar med en såndär fin stilla gråt, där det bara rinner litegrann sådär... Oftast när vi har gått och lagt oss, och enda anledningen till att det är sådär fint och stilla är att jag inte vill väcka Andy med ulkningar...

Om han däremot vaknar, vilket han oftast gör. Han känner väl på sig att det är något. Om han då vaknar och frågar vad det är, vet jag inte vad jag ska säga... Han frågar alltid, och jag svarar helst inte. Inte förrän jag tröttnar på frågan...

Det känns så patetiskt...

Till sist finns ju bara ett svar "Jag vill ha min mamma!!!!"

Det är det enda jag lyckas krysta fram efter 10 minuters frågan...

Ett patetiskt gnyende och sen en riktig urladdning. En rejäl fulgråt!! En såndär där man skriker rakt ut, utan att säga något direkt... Bara skriker... Skriker tills halsen svullnar och ingen luft kommer igenom...

Då tar han på mig  morgonrocken så att jag inte ska frysa i min tröja som är dyngsur av snor och tårar, sen går vi ut på balkongen och andas...

In med ny luft... Öppnar strupen sakta med säkert...

In med ny luft, ut med den gamla...

Tårarna torkar, snoret torkar, tröjan blir stel...

In med ny luft... Andas... Andas... Andas...

Sen lägger det sig.

Eller ja, ibland krävs det ett bloss eller två också...

Eller ja, för det mesta kanske...

Men sen lägger det sig...

Lite...

För den gången...

Det känns inte riktigt normalt...

Att en 28-åring gråter så hon skriker. Riktigt ful spädbarnsgråt, och skriker efter mamma.

Som en liten snorunge på dagis... Fast den jävla snorungens mamma kommer ju sen, så varför gapar den egentligen??? Min mamma kommer ju inte... Hur mycket jag än skriker... Så egentligen är det kanske mer normalt av mig att skrika? Jag har ju en legitim anledning...

Nej, det känns inte normalt... Fast inte heller helt jäkla onormalt... Jag vet inte vad det känns...

Jo, jäkligt jobbigt. Det är hur det känns...

Och den där jäkla tiden kan ju ta och göra någon nytta någon gång...

Ett halvår är en ganska lång tid... Vad har egentligen hänt på ett halvår? Jag har slutat på ett jobb, börjat på ett annat, varit på ett antal intervjuer, vi har fixat vattnet, hämtat Bailey, kastrerat Bailey, flyttat Shiny, gjort 2 cellprov...

En jäkla massa har egentligen hänt, men det känns inte som om jag har varit med...

Jag kommer inte ihåg känslorna när allt hände, det känns som om jag bara tittade på...

Jag går i något slags dvala. Skrattar och ler när det förväntas, visar medlidande när det förväntas, blir arg när det förväntas, men efteråt kommer jag inte ihåg att jag känt nånting...

Skumt... det är hur det känns...