Fy fasen vad trött jag är just nu...

Känns som att jag skulle kunna sova i hundra år...

Idag är 8e dagen i rad jag inte får sova ut, och jag är inte fullt fungerande utan sömn!
Förra söndagen gick jag upp i ottan eftersom vi skulle fota hästarna innan regnet skulle dra in vid lunch, sen har det varit jobb måndag-fredag och både lördag och söndag har snickarna varit här, så jag har gått upp tidigt båda dagarna!

Jag är ganska beroende av sömn, särskilt om sömnlösheten inte är självvald.

Väljer jag att sova lite för att jag har trevliga saker att göra så är det inga problem.

Om det däremot är ett måste, och något som inte är särskilt skoj så blir det problem.

Det här nedrans taket alltså!!

Skulle kunna spy på det nu...

Det är inte bara taket i sig, det är så mycket skit sammankopplat med det.

Det är positivt att det blir fixat, men jag är bitter över att det ännu ej är klart.

Bitter över att det som skulle tagit 1-2v nu tagit snart 1 år.

Bitter över att jag lyssnade på andra istället för att anlita hantverkare.

Bitter för att jag var så jävla dum.

Bitter för jag inser att ingen annan bär ansvaret, utom jag själv.

Bitter för att jag inte kan skylla på någon annan.

Bitter för att jag inte blev av med honom redan våren 2012 när jag sa att han skulle packa sina saker och försvinna, för då hade det aldrig blivit såhär.

Bitter för att jag inte kom på ett sätt att bli av med honom redan då.

Bitter för att det gick så långt, och det här FÖRBANNADE taket är en ständig påminnelse om all skit!
Att få det klart skulle bli en så tydlig markering på att all skit är över.

Den sista utrensningen av honom.

Och jag trodde att det skulle bli klart den här helgen.

När de sa redan på lördagen att allt inte skulle hinnas med denna helg ville jag inget hellre än att kasta mig på marken i fosterställning och skrika!
Men så kan man ju inte bete sig, så jag bet ihop och sa "Nä, det är klart... Det är ju en del kvar..."

Jag tror att underläppen började darra och ögonen kändes blöta, så jag låtsades gäspa och vände blicken ner på telefonen.

De kände nog att stämningen blev lite stel, så de återgick till sitt.

Jag försöker vara på gott humör, skratta och skoja med killarna som hjälper mig, men det är så sjukt svårt att hålla masken när jag känner hur hela min uppsyn förändras så fort jag vänder bort ansiktet.

Ögonbrynen sjunker ner och ihop, mungiporna pekar nedåt och jag gissar att ögonen är helt kolsvarta.

Fan vad bitter jag är.

Fan vad trött jag är.

Jag vill ju vända det till något positivt och i små, mycket små, korta stunder känner jag att det är jävligt skönt att få det fixat.

Visst har det dragit ut på tiden, men nu är det ju iaf på gång!! Woho!!
Att åka lift är dessutom skoj, så "Jäjj, nu kör vi!!"

Den gaveln som blev fixad blev jättebra. Nu liknar det ett hus igen, åtminstone från parkeringen sett!

Men när jag är trött blir jag 2 saker.

1 - Gnällig

2 - Kramig

Jag gnäller och gnäller och kan knappt se något positivt alls.

Jag försöker, och visst kommer jag på de positiva sakerna, men de känns inte positiva.

Därför kan jag mycket effektivt lura i folk att jag är så positiv, så. Och så glad, så, att få det fixat.

Minsann!

Men egentligen tänker jag bara att det är själva fan att det inte gått som det skulle.

När jag är trött vill jag kramas. Mysa.

Inte för att jag vill bli tröstad för att jag är gnällig, utan bara för att jag är kramsjuk överlag, lite sådär.

Nick och katterna är inte alls med på noterna.

Nick tror att vi ska busa när jag tar tag om honom, och katterna vill inte alls bli fasthållna.

Dags att leta fram ett gosedjur kanske...

Blä.....

Bara tanken på att det är en hel vecka med tidiga mornar tills nästa sovmorgon är hemsk!!

Även om jag somnar på soffan nu och får en timme eller två, så är det inte samma sak som att sova från natt till förmiddag.

Urk...

Nä, nu ska jag leta fram den största nallen jag har, sen ska jag krama den hårt och låtsas att  jag är 7 år igen och precis fått honom.

Jag är 7 år, mamma lever och inget JÄVLA tak finns att fixa!

#tak #takbyte #snickare #kramsjuk #bitter