Jahh!
Nu var det gjort.

Blodtrycket var skyhögt, men det var pulsen också.

Inte så konstigt.

Igår när jag fick reda på att jag var tvungen att åka dit slog en hemsk tanke mig!
Jag måste ventilera hemska tankar, och den som är närmast råkar ut för ventilationen.

Denna gång var det Peter.

- DU! De kan väl inte göra ett cellprov utan att ha varnat för det innan?!

- Hehe, jag vet inte...

- Nämen det kan de väl inte?? Det är ju inte schysst...

- Hehe, du får ta fintrosorna på dig!
- Haha, ja... Det är nog bäst...

När jag satt i väntrummet skickade jag till Martina och Vickan min hemska tanke.

"Hoppas de inte gör cellprov, för jag glömde ta på fintrosorna!"

Martina svarade att de skulle man ju inte ha på sig ändå, i så fall.

Det har hon ju rätt i förstås, men det är ungefär som när man ska gå till tandläkaren. Då borstar man extra noga och flossar och sköljer, och äter inte vitlök på 2 dagar.

Ska man på cellprov så ska det friseras och grejas, fintrosorna ska på. Inte mer med det.
Det är ju deras arbetsplats. Hade du velat komma till en arbetsplats som ser ut som fan?? Hade inte jag!

Tanken på eventuellt cellprov, som jag inte haft möjlighet att förbereda föranledde pulsen och trycket, skulle jag tro...

Jag har iaf fått mitt recept och hämtat ut pillerna.

Ingen röd vän på besök än, så jag ska minsann sätta i mig piller från i måndags fram tills nu iaf, så kanske jag lyckas "mota Olle i grind"!

Håll tummarna!

Idag ringde jag barnmorskan...

Nej, jag är inte gravid!

Varför tror alla det bara för man nämner barnmorskan?
Vet inte folk att man går dit för att ta blodtrycket när man ska få p-pillereceptet förnyat??

Igår skulle jag öppna en ny karta med piller.
Eftersom kartongen låg på köksbänken kikade jag i den och fann en innerförpackning...
Som var TOM!!!!!!!!   

Hur jäkla korkad kan man bli?? Varför? VARFÖR lägger jag en tom kartong med en tom förpackning på köksbänken??

Det hör ju till saken att jag inte har ätit en enda pilla på typ över en vecka heller eftersom jag är sådär lagom förvirrad.. Så när jag äntligen kommer ihåg att öppna en ny karta så finns där ingen!!

Paniken började sprida sig...

Det hör ju saken till att jag har sånadär bra piller som gör att man inte drabbas av symptom som magont och migrän en gång i månaden. Jag slipper det jobbigaste med att vara kvinna, och har så gjort i drygt 5 år.

Jag känner då rakt inte för att få påhälsning av den röda vännen nu heller!!

Men risken känns överhängande eftersom det nu gått ett tag sen jag åt den sista pillan...

Så ringde jag barnmorskan.

Satt i kö i 25 minuter, sen kopplades samtalet ner lagom till jag hade plats 1.

Satt i kö 30 minuter till, sen kom jag fram.

Sa att jag behövde recept på mina piller, men då sa hon att de inte hade någon journal på mig & undrade om jag kunde komma dit?!!

NÄE DET KAN JAG INTE!! JAG BEHÖVER RECEPTET IGÅR!!!!!!!!!   

Jag hade cellförändringar sist jag var där på cellprov, så jag har gått inne i stan och tagit cellprov ett par gånger sen dess. Då har den barnmorskan skrivit ut receptet till mig istället, och det är tydligen i över 2 år.

Sen bytte de journalsystem 2012, så jag fanns inte med...

Man blir ju lite mörkrädd när man berättar att jag inte ätit piller på en vecka, men det är iofs ingen fara för jag bor ju själv nuförtiden, och svaret blir "Ja, men desto större anledning att skydda sig då".

VAFAN TROR HON?!
Vad tror hon om mig?
Vad tror hon om fruntimmer i min ålder?
Är vi verkligen så lösaktiga?
Hade god lust att tala om för människan att jag inte ens släpper några karlar över tröskeln, så det är minsjäl inget problem! Men avstod från infallet och gick med på att komma imorgon...

Men ändå... "Desto större anledning att skydda sig" Jo, jag tackar, jag!

Så nu måste jag dit imorgon.

Hoppas inte få besök av den där röda vännen innan dess... Åhh jag vill inte!!!
Fy, usch, känner jag mig inte lite konstig ändå?? Huvudvärken kommer krypandes... Jag har nog lite ont i magen också... NOOOOO!!!! IT'S COMING!!!

Eller kanske inte...?? Jag kanske är hypokondrisk...

BAHH!!!

Hjälp mig att hålla tummarna!!

Åh hjälp, vilken skön ledighet jag har haft!

Jag har sovit massor och alltså lyckats med vad jag ville   

Att sova är för mig viktigt.

Likaså att bara få vara.

Någonstans i bakhuvudet maler väl tankarna när man inte gör så mycket, och på så sätt processas en massa.

Jul och Nyår spenderades hos Martina & Anders. En plats och ett sällskap som gör att jag känner mig helt trygg.

Nyår var väldigt lugn. Lite god mat, lite handarbete och lite hästar. Kanonskönt!

Under denna ledighet känns det som att de sista bitarna fallit på plats med mig själv.

Dels hittade jag tillbaka till den gamla envisheten och mitt jävlaranamma när jag under den stormigaste natten bestämde mig för att ta ut Nick på promenad.

Dels hittade jag en sida till... Som varit glömd sedan lite drygt 3-4 år.

Vad den sidan är hade jag inte tänkt gå in närmare på, men jag kan ju säga såhär; Plötsligt en kväll finner jag mig själv i källaren, rotandes i en låda innehållande vissa... kläder... som jag gömt undan samtidigt som jag började sova i sport-BH, tröja, trosor och pyjamasbyxor!   

Hahaha!! Den där lådan hade jag tänkt hutta, med allt innehåll, men kom aldrig så långt. Så den hamnade längst in i en vrå i källaren... Men nu är alltså ratiraljerna    framplockade!   

Ja jisses... Den där sidan trodde jag ärligt talat aldrig skulle komma fram igen, men det gjorde den visst.

Lite spännande, det där... Jag har alltid tänkt att man måste själv ta sig igenom vad det nu är som ska gås igenom. Tanken hade aldrig ens slagit mig att någon annan kunde hjälpa till att locka fram sedan länge glömda sidor.

I ett tidigare inlägg resonerar jag kring det här med styrka och hat.
Att det är ganska nära besläktat.
Att jag trodde jag var stark, men egentligen kände hat.
Idag vet jag skillnaden.
Idag är jag äntligen stark igen.
Varför?
Jo, för idag kan jag tänka mig att se människan utan att frysa till is. Jag kan tänka mig att gå förbi honom på stan utan bli berörd. Jag kan tänka på honom utan att bry mig, för så lite betyder han nu för mig.
Jag kan lyssna på ljudinspelningarna och se filmerna utan att hela kroppen låser sig och börjar skaka, för jag har gått vidare.
Jag har tagit mig igenom de sömnlösa nätterna med mardrömmar.
Det eviga vridandet på huvudet för att se mig över axeln.
Undvikit att handla i stan för att inte riskera att stöta på honom.

Jag har tagit mig igenom en oerhört tuff tid, och kommit ut på andra sidan.
Starkare och på många sätt mer medveten om både mig själv och andra.

Idag skulle jag kunna tacka honom.

Inte för allt elände, men för att han äntligen gav sig av. Inte för att det var frivilligt, men han åkte iväg med blåljus och återvände aldrig. Så egentligen är det väl det där o-återvändandet jag är tacksam för.

Men iaf. Jag vet att jag klarat det och det har stärkt mig.

Även om det är en petitess jämfört med när mamma dog, så får man väl ändå betrakta detta som ett litet kaos och en halv katastrof. Jag hör ju på min röst på ljudinspelningarna att jag inte mådde bra. Så nedbruten, så förtvivlad och så desperat tänker jag aldrig mer bli. Och jag förstod nog inte alltid att jag var just det.

Idag ser jag det.

Idag är jag tacksam att jag kom ur det utan att sjunka till hans nivå.

Just det där med mardrömmarna fick jag faktiskt också hjälp med. Av samma person som lockat fram den där lådan i källaren! En natt i mitten av november sov han över.
Hur jag vågade det vet jag inte. Jag som inte släpper några karlar över tröskeln ens. Men på något sätt är det annorlunda med honom. Det är inte så svårt med honom...
Visserligen sov jag i tröja, trosor och sport-BH, men pyjamasbyxorna skippade jag. Tänkte att lite tilltro måste man ju ändå ha till människan. Han har ju trots allt sovit över förr utan att "ge sig på mig", även om det var längesen!
Eftersom jag vid den tiden hade mardrömmar ganska ofta och dessutom kunde få för mig, när jag vaknade om nätterna, att han den där hade smugit in och lagt sig hos mig var det egentligen en ganska stor sak att låta någon annan sova där... Men som sagt, med den här killen släpper jag alla fördomar jag har emot karlar över lag, och när frågan kom om "soffan" var ledig svarade jag genast ja.

Några tveksamheter fanns egentligen inte förrän det var dags att gå och sova.

Min taktik var att somna så nära honom så möjligt, så att jag, om jag vaknade, skulle ha färskt i minnet att det faktiskt var han, och ingen annan.

Vet du? Jag drömde inte en enda mardröm den natten. Har inte heller gjort det sedan dess!
Till dig vill jag rikta ett varmt tack.

Vi har aldrig pratat om allt som hänt, du har inte frågat och jag har inte tagit upp det. Det var då och nu är nu.

Skulle du fråga skulle du dock få svar.

Du läser nog inte heller bloggen, men du kom tillbaka in i mitt liv vid precis rätt tillfälle.
Du vet säkert inte hur mycket du faktiskt hjälpt mig heller, för jag är alldeles för dålig på att prata om sånt...
Jag är pappas flicka, praktisk, pratar inte känslor. Men om du av en händelse skulle få syn på detta inlägg så säger jag det igen. Tack!

Ledigheten har också bjudit på en del motion.

På lillejulafton tog jag och Martina med Sunny och Shiny på långtur till skogen hemma vid mitt och galopperade!!
Jisses vad de sprang!! Sunny drog iväg som ett skott. Shiny ville hänga på. Jag sa NEEEEEEEJ!!!!!

Shiny sprang på sidan istället för rakt fram eftersom jag försökte stoppa henne.

Till sist var det bara att släppa så hon fick springa. Tjohooooo!!!
Sen fick jag knappt stopp på henne    Jahh... Shiny, snart 32 år och piggare än nånsin!

Min lilla muffla    

En dag tog jag fram flöjterna... De låg dammiga i en hylla på ovanvåningen och hade inte sett ljuset sedan en kväll sommaren 2013. Innan dess var det sedan 2010...

Jag kom knappt ihåg hur man tog tonerna, men det visade sig vara som att cykla.
Satte igång bakgrundsmusiken och började. Fingrarna gick av sig själva   

Funderar på om jag ska börja spela i orkester igen...
Hemvärnet i Kristianstad söker folk, såg jag... De ska dessutom spela på Högvakten i sommar. Hade ju varit fantastiskt roligt!!!
Dock har jag lite svårt att få tiden att gå ihop redan som det är... Och ingen kan ju passa Nick om jag är borta ett par dagar... Känns inte schysst att Vickan åker och släpper ut honom ett par gånger om dagen & matar honom... Nä, han ska ha sällskap, min bebis   

Aja...

Nu är jag jäkligt trött!
Somnade på soffan för en timme sen och vaknade nyss... Första dagen efter ledigheten var tuff.

Särskilt med tanke på att  jag vänt på dygnet och flera "nätter" inte somnat förrän framåt 6-tiden på morgonen, och det är ju så dags klockan ringer!!

Jag borde skaffa ett nattjobb istället!

Natti natti!  

Det där med tajming har aldrig varit min grej... Inte heller idag!

Fy fasen vad det blåser!!

Med jämna mellanrum knakar det i hela huset, så det känns som om det ska rasa ihop som ett korthus!

Änsålänge står det kvar, till och med taket ligger på!   

Jag kände mig lat som bara satt i soffan, och när Nick kom och fjäskade fattade jag att han ville gå ut.

Jag har varit alldeles för lat med hans promenader och i stort sett bara tagit ut honom i trädgården under en lång tid.

Han är så jäkla jobbig med sitt dragande, så händerna domnar efter 5 minuter.

Jag har helt enkelt gett upp.

Så ikväll tänkte jag att det var väl själva fan om jag ska ha hund, men inte gita gå ut med honom!

Stackars hund, som bara kommer ut i lina i trädgården och aldrig får se nåt annat...

Inte undra på att han hittar på en massa bus!!

Nähe minsann!

I värsta blåsten och lite regn, mitt i natten, slängde jag på honom reflexvästen, drog på mig reflexjackan och gav mig ut!

Jag varnade honom innan dörren öppnades, att jag skulle mörda honom om han smet mitt i natten, mitt i mörkret, mitt i skogen, mitt i ovädret... Sen gick vi!

Jag kan ju det här med bångstyriga hundar. Jag har ju gjort det hundratals gånger. Hundar brukar gå fint med mig, hur knäppa de än är!!

Jag hade bara glömt det... Blivit liten i mitt eget huvud och tappat tron på mig själv.

När vi hade gått en liten bit stannade han och snusade på något.

Då slog det mig!

Jag är ju helt knäpp!! Tar ut stökpellen i de allra värsta förutsättningarna...

Och jag skrattade!! Jag bröt ihop och skrattade som den galning jag är...   

Vi gick hela rundan i totalt mörker med grenar som for omkring och regn som piskade oss i ögonen.

Men hem kom vi, hela och rena... Eller åtminstone nästan rena och ganska blöta!

Det var så skönt... Jag hittade en ny - eller snarare återupptäckte en gammal sida hos mig som var sedan länge begraven, som så många andra.

Jävlaranammat är tillbaka!

Och det känns skönt!

Det var på tiden!